Varför jag inte kommer att rösta vänster i 2026 års riksdagsval

Så här i valtider har jag roat mig med att ögna igenom de olika partiernas principprogram.

I Ung Vänsters manifest går bland annat följande att läsa: "Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen, förankring i kvinnorörelsen och influenser av miljö- och fredsrörelsen. [...] Vårt mål är upplösandet av könsmaktsordningen och klassamhället: ett kommunistiskt, det vill säga ett klasslöst samhälle, och ett jämställt samhälle fritt från alla former av förtryck".

Jag har tagit mig friheten att citera några väl valda delar som tillsammans ger en god fingervisning om Ung vänsters ideologiska hemvist.

Läs och begrunda, vetja ...

* * *

"Fascismen är även reaktionär. Den kännetecknas alltså av en strävan om att återställa samhället till hur det har sett ut tidigare. Av tradition har exempelvis kvinnor tillskrivits rollen som nationens bevarare genom att hålla fast vid gamla traditioner och att uppfostra nationens barn till goda medborgare. Alla former av attacker mot kärnfamiljen ses därför av fascisterna som ett hot mot nationen i sig eftersom de hotar traditionella värderingar. Fascismen som rörelse begränsar alltså kvinnor ytterligare och befäster kärnfamiljens roll som en av nationens viktigaste enheter".

På vilket sätt skulle "att befästa kärnfamiljens roll" vara något dåligt för kvinnor ... och vari ligger den fascistiska kopplingen?

* * *

"Ung Vänster verkar för ett samhälle där det står varje människa fritt att bejaka sin sexualitet och där heteronormen och tvåsamhetsnormen avskaffats. Ett samhälle där den heterosexuella kärnfamiljsnormen har fått ge vika för en mångfald av samlevnadsformer".

Ung Vänster vill, enligt egen utsago, avskaffa hetero- och tvåsamhetsnormen; alltså män och kvinnor i parrelationer som i förlängningen kan leda till konstellationen mamma-pappa-barn.

* * *

"Cisnormen är en produkt av könsmaktsordningens förtryck och präglar hela samhället".

Vad de menar är att män och kvinnor utgör produkter av könsmaktsordningens förtryck, och detta vill man motverka för att ...?

* * *

"Att en person genom könsbekräftande behandling kan ändra sin position i genussystemet hotar könsmaktsordningens statiska syn på kön och i förlängningen genussystemets stabilitet. Den som inte följer sitt tilldelade genus utgör ett hot mot den strukturella, binära könsuppdelningen och synen på manliga och kvinnliga egenskaper som biologiskt grundade. Ung Vänster ser införandet av ett tredje juridiskt kön som ett viktigt steg på vägen för att öka transpersoners rättigheter. När transpersoner följer sin könsidentitet innebär det ofta ett brott mot genus vilket möter repression från könsmaktsordningen genom transfobi. För att bryta förtrycket måste den binära uppdelningen av kön och genus samt den strukturella maktordningen upphävas".

Nej, könsbekräftande vård tillämpas inte alltid i betydelsen acceptansbetonad behandling, utan snarare könsförnekande "vård" vilket i vissa fall leder till irreversibla ingrepp, något som ett helt samhälle applåderar.

Ja, kön är binärt genom de två vedertagna XY- respektive XX-kromosomuppsättningarna. Det är korrekt uppfattat. Detta eftersom det inte existerar något tredje kön. Intersexualitet kan däremot ha drag av både manligt och kvinnligt, men här dominerar i regel någon sida före den andra. Förekomsten av intersex brukar landa på mellan 0,018 % och 1,7 % av världens befolkning beroende på vilken definition som används och därmed vad som inryms i begreppet.

* * *

"Den heterosexuella relationen är tillsammans med kärnfamiljen det rådande idealet för hur vi ska leva våra liv. Reprokönandet, alltså synen på att kvinnor vill bli mammor och upprätthållandet av normen att kvinnor har barn, är avgörande för upprätthållandet av kärnfamiljen. Det reproducerar bilden av att kvinnors primära uppgift i livet är att bära och föda barn".

Ja, vad skulle annars kvinnans primära uppgift vara ur ett evolutionärt perspektiv än att bära och föda barn, och varför betraktas det som något dåligt?

* * *

"Det sexualiserade våldet är ett av könsmaktsordningens mest brutala uttryck. Det är det våld som män utövar mot kvinnor just för att de är kvinnor. Våldet är komplext och tar sig många uttryck. Det omfattar allt från blickar, vardagsrädsla, sexualiserande kommentarer, våldtäkt, misshandel och könsstympning till pornografi, prostitution och trafficking. Det underliggande hotet om sexualiserat våld leder till en omfattande vardagsrädsla och många gånger tvingas tjejer och kvinnor att begränsa sina liv för att känna sig trygga. Det underliggande hotet innebär i praktiken att alla män är potentiella förövare".

Blickar ...?!

Alla män som potentiella förövare ... Känns dessa svepande generaliseringar igen?

– Saxat ur fjolårets upplaga av Ung Vänsters principprogram.

Hur idén om den kvinnliga frigörelsen skedde på bekostnad av det egna välmåendet

Jag skulle vilja spinna vidare på temat traditionella könsroller; ett ämne som har upptagit min tankeverksamhet en del på senare år.

Varför väcker det ofta rabalder när någon försvarar konservativa värden? Som kvinna förväntas jag vara ett offer för en sådan konstellation men jag kan inte tänka mig en mer idealisk tillvaro. Detta baseras alltså på en sund relation inom ramen för kärlek, och där beroendet är ömsesidigt, varför makarna får svårare att gå skilda vägar. (I dag slutar nära hälften av alla äktenskap i skilsmässa).

Observera att traditionella könsroller inte ska förväxlas med dåtidens hunsade kvinnor som tvingades leva med alkoholiserade män under äktenskapliga förpliktelser, utan en tillvaro där mannen förvärvsarbetar och kvinnan tar hand om hushållet. Hon får då utrymme att fokusera på hemmet, barnen och sitt eget välmående framför ett prestationsinriktat heltidsarbete, stressiga vardagspussel och att involvera barnen i diverse fritidsaktiviteter på bekostnad av den egna hälsan.

Rent ekonomiskt kan mannen löpande sätta undan ett månadssparande åt sin hustru i händelse av skilsmässa, sjukdom eller dödsfall, som en del av ett gemensamt äktenskapsförord och/eller där hon står som ensam förmånstagare i en livförsäkring. Hennes beroendeställning är således inte lika sårbar som när dessa tillgångar saknas och oförutsedda saker inträffar. Samtidigt avlastar paret varandra, och det utesluter inte att kvinnan återgår till ett arbete efter att småbarnsåren är över. Ej heller är mannen för alltid friskriven från ansvar i det gemensamma hushållet. Det är bara konstruerat som så att de innehar varsin huvudsaklig roll i stället för att fastna i ett destruktivt ekorrhjul. Detta i kontrast till den samtida familjen som ligger sömnlös över höga bolåneräntor och dyra amorteringskrav. 

Fokus på reflektion och återhämtning är tyvärr få förunnat i dagens samhälle. Om dessutom sambeskattning infördes hade maken i vissa fall haft möjlighet att axla denna börda ensam, medan hustrun gick ner i tid eller uteslöt arbete helt och hållet – åtminstone under en begränsad period av livet. Lägre skatter överlag hade inneburit mer pengar i plånboken när redan en ansenlig mängd går till nonsens. Därutöver hade man sannolikt behövt avveckla x antal myndighetsuppdrag som inte längre fyller någon funktion ... Glapp i cv:t skulle i ett eventuellt framtida jobbscenario inte betraktas som en nackdel när kvinnan kunde motivera det med att hon var hemma med sina barn dessa år.

Män och kvinnor utgör viktiga motpoler och har därmed som uppgift att komplettera varandra. I stället har varenda diskussion mynnat ut i att tala i termer om ”toxisk maskulinitet”, "mansplaining”, "incels", "mansbebisar" och varningsflaggor. Könskriget ter sig kolossalt i vår del av världen som en del i en global polariseringsagenda (finns det all anledning att misstänka ...)

Jag kan dra en anekdotisk parallell till mina morföräldrar som fick över sjuttio lyckliga år tillsammans utifrån motsvarande upplägg. Att hon betraktade sig själv som livegen har jag än i dag mycket svårt att föreställa mig.

Dagens kvinnor är sjukskrivna dubbelt så ofta som män och de knaprar psykofarmaka i betydligt större utsträckning än jämförelsegruppen. Vad är det för eftersträvansvärt med en sådan tillvaro sprungen ur den nya normen om kvinnlig frigörelse?

Se även jämställdhetsparadoxen som visar att ju mer jämställt ett land rankas, desto mer benägna är kvinnor att välja "kvinnligt kodade yrken", och vice versa. Mer om studierna som har gjorts i ämnet finns att läsa här. Om kvinnors och mäns skillnader i intressen tas även upp i denna studie. I metaanalysen sammanställdes resultat från 47 olika intressetest med drygt en halv miljon respondenter. Resultatet visade en stor genomsnittlig könsskillnad: män var mer intresserade av ting, medan kvinnor var mer intresserade av människor.

* * *

Jag avslutar med några väl valda citat från olika internetforum, där andra medlemmar reflekterar över fenomenet manligt och kvinnligt i frågan om traditionella könsroller.

”När det kommer till kritan intresserar sig kvinnor mest för vårdande/hjälpande yrken, och vill ta ut större delen av föräldraledigheten. Män föredrar yrken inom hantverk/bygg och lägger mer tid på bostadsreparationer än på barnen. Så de traditionella könsrollerna finns redan där, men vi pratar allt mindre om dem bara.”

”Mannen bygger vaggan som kvinnan söver barnet i. Mannen lagar maten som kvinnan matar barnet med. Mannen rensar avloppet som kvinnan satt stopp i osv.”

”Det är en myt att så många av hemmafruarna förr poppade valium. Klart att det fanns några som inte mådde bra, en del av dem mådde inte bra generellt och en del mådde inte bra i sitt familjeliv, men det var just några stycken här och var."

”När dom styrande och kapitalet insåg att om både mannen och kvinnan förvärvsarbetar så blir det mer pengar i rullning så då lurade man i kvinnorna att dom var förtryckta i hemmet. Trots att det inte finns en friare vardag än att vara hemmafru på heltid köpte kvinnorna detta med hull och hår och dom gav sig ut för att bli löneslavar och försaka sina barn. Därefter anpassades levnadskostnaderna efter två löner istället för en (man kan höra visa ensamstående beklaga sig över sin situation idag). Nu är det bara dom rikare paren där mannen har så pass hög inkomst eller paret har ett så stort kapital som kan unna sig lyxen att leva med eller som hemmafru, vilket en gång i tiden var en självklarhet för alla par och barn. Grundlurade!” 

Realityprofilen Urban Nyman (GVFÖ) väcker kritikstorm med sina uttalanden om manligt/kvinnligt

Efter den senaste tidens negativa skriverier om en viss dokusåpadeltagare vid namn Urban Nyman, har jag det gångna dygnet roat mig med att titta närmare på vad det är som tittarna faktiskt ondgör sig över.

Urban medverkar i årets upplaga av SVT:s Gift vid första ögonkastet (GVFÖ) och har gjort sig känd genom uttalanden om sin blivande fru Olivia och förväntningarna inför deras giftermål. Detta har väckt en tittarstorm som väl saknar motstycke i programmets historia, då han bland annat ser sig som familjens försörjare medan hon ansvarar för hushållet. Vidare har han starka synpunkter på hennes manliga umgängeskrets, och då särskilt en barndomsvän som han helst vill utesluta ur hennes liv nu när de blir äkta makar. Även han själv har för avsikt att göra detsamma, ska tilläggas. Därtill utmålas han som osedvanligt styv i korken och jämförs med Andrew Tate och andra misogyna män som har tagit stor plats i manosfären. Motiveringen är att Urban tydligt begränsar Olivias handlingsutrymme med sina uppsatta regelverk när män och kvinnor normalt kan behålla vänskapen med det motsatta könet även vid en pågående kärleksrelation.

Som jag tolkar det nyblivna bröllopsparet strävar de bägge efter ett traditionellt äktenskap där han så att säga utgör familjeförsörjare medan hon tar hand om hem och barn. Så långt verkar de båda överens om upplägget. Personligen anser jag inte att en make bör ha vetorätt över sin hustrus vänskapsrelationer, liksom det omvända. Däremot har jag betydligt svårare att förstå upprördheten över att två vuxna människor tycks eftersträva ett traditionellt äktenskap så länge det bygger på en ömsesidig önskan. Är det endast kvinnlig karriär, att avstå barn och dela föräldraledigheten lika som inryms i valfrihetsbegreppet, och inte när hon frivilligt vill ingå i en mer traditionell ansvarsfördelning?

I detta nu är Urban extremt eftersökt (närmare 10 000 gånger på Mrkolls egen upplysningssajt), varvid det också avslöjas om de står folkbokförda tillsammans eller inte. Huruvida föremålet själv har några invändningar mot hans syn på manligt och kvinnligt förtäljer inte historien.

Varför jag kommer att rösta höger i 2026 års riksdagsval

1. Synen på människan som en unik individ. Människor är individer och behöver inte nödvändigtvis vara stöpta i samma form. ”Npf”narrativet bygger i grunden på en förutbestämd norm av personlighetsdrag som inte ska avvikas från, för då riskerar du att stämplas med en livslång diagnos. Jag upplever ofta att mångfaldsförespråkarna på vänstersidan paradoxalt nog inte tolererar några avvikelser ... Annorlunda uttryckt: med det nuvarande systemet riskerar den naturliga variationen i mänskligt beteende att patologiseras, d.v.s. sjukdomsförklaras. När en diagnos/problembeskrivning blir ens identitet i stället för en beskrivning av personens aktuella utmaningar, finns risken att problemen bli självuppfyllande. Det begränsar människors utvecklingspotential och förmåga till förändring.
2. Familj före stat. Jag anser att barn som regel tillhör sin familj och inte en statlig institution som exempelvis socialtjänsten. Jag vill ha en förstärkt rättssäkerhet mot maktmissbruk inom dagens myndighetsutövning, som historiskt har förknippats med det socialdemokratiska folkhemsbygget. Den senkapitalistiska synen på HVB-, SiS- och familjehem för omhändertagna barn kan dock ses som en högerfråga som jag däremot inte stödjer. Detta p.g.a. den vinstdrivande verksamhet i fokus snarare än regelrätt omsorg, med följden att många boenden levererar undermålig kvalitet. Jag ifrågasätter starkt idén att ”experter”, myndigheter och globala storföretag ska definiera hur föräldrar väljer att uppfostra sina barn. Det finns fortsatt en del att önska vad gäller större beviskrav inför tvångsomhändertaganden, föräldrars utökade rättssäkerhet och oberoende granskningar av socialtjänstens barnutredningar.
3. Åsiktsfrihet. Jag är (i stort) för valfrihet och emot sådant som vaccinpass och medicintvång, åsiktsregistrering, onödig konsensus samt cancel- och tystnadskultur riktad mot oliktänkande.
4. Traditionella könsroller. Jag har svårt för den samtida feminismen och är – som helhet – en förespråkare av traditionella könsroller. Undantag förekommer, förstås, då även män och kvinnor är sina egna individer med varierad dragning mot maskulinitet respektive femininitet. Jag är kritisk till offermentalitet och plakatpolitik; synen på t.ex. kvinnor och invandrare som en utsatt grupp bara för att de råkar vara just kvinnor och invandrare. Jag tycker att debatten är betydligt mer komplex än så. Överlag borde människor identifiera sig mindre med sina problem eller en upplevd utsatthet för ”hat och hot”. Med all respekt för att diskriminering förekommer, men i dag riktas den ju snarare mot "vita medelålders cis-män" om man ska tala i moderna termer. Rasistisk misandri har blivit den nya socialt accepterade formen av samhällshat i stället för att se män och kvinnor som naturliga polariteter, vilka finns till för att komplettera varandra.
5. Miljö > klimat. Jag lider inte av klimatångest relaterat till väderförändringar, ej heller dras jag med flygskam. Miljön upptar betydligt mer av min tankeverksamhet. Miljöfrågor associeras oftare med vänstern, dock, och för kanske tankarna till 1970-talets hippie-era. Personligen handlar mitt miljöengagemang i stället om sådant som kemikalier (ftalater, PFAS, mikroplaster, hormonstörande ämnen m.m.) och industriell djurhållning. Ur det perspektivet ser jag inget motsatsförhållande mellan miljömedvetenhet och konservatism. Konservatism står då för att bevara det naturnära framför globalistiska strömningar, massproduktion och överkonsumtion.
6. Kärnfamiljen som samhällets byggsten. Jag prioriterar förmåner för kärnfamiljer eller motsvarande konstellationer framför HBTQIA+ eller andra minoriteter.
7. Abortmotstånd. Jag är att benämna som pro-life med motiveringen att det mänskliga livet börjar vid befruktningen och att embryot/fostret är en skyddsvärd individ med rätt att leva oavsett utvecklingsstadium. Det betraktas i vår del av världen som en kontroversiell fråga, men i en utopisk verklighet borde ju varken mord – inklusive självmord –, aborter, dödsstraff, aktiv dödshjälp, köttätning eller avlivning (av djur) förekomma ... Att få till en nollvision inom dessa områden lär dock aldrig ske i vår tid, varför jag hellre sympatiserar med ett parti som exempelvis riktar kritik mot överstatlighet än kräver ett uttryckligt abortmotstånd. Det gör att jag – trots mina principer – väljer att bortse från att Tidö har arbetat för att göra den svenska abortlagstiftningen ännu starkare, rent konstitutionellt, och inte mer restriktiv ... Annat var det på Alf Svenssons tid.
8. Ansvarsfull migrationspolitik. Jag anser att de senaste decenniernas förda migrationspolitik är ett stort misslyckande på flera plan. Detta kan i dag yttra sig i gängkriminalitet, gangsterkultur, skjutningar, sprängningar, klanbaserad brottslighet, barnäktenskap, hedersvåld, balkongflickor, könsstympningar och oskuldskontroller. Ytterst är det kanske inte en fråga om volymer, utan snarare vilka människor som ska beviljas medborgarskap. Vem är i stånd att avgöra en sådan sak?
9. Vegetarianism. Jag äter enligt en växtbaserad kosthållning, vilket ofta betraktas som en vänsterfråga. Men sett genom konservativa glasögon: den storskaliga och industriella djurhållningen är att likna vid ett senmodernt barbari. I viss mån går den här punkten även att applicera på 7).
10. Förebyggande insatser OCH hårdare straff. Jag är för både sänkt straffsålder och att slopa mängdrabatten. Samtidigt skriker man sig gärna hes från vänsterhåll à la: ”Men förebyggande insatser, då?” Kan inte dessa saker samexistera …? En fråga man bör ställa sig inför valet är vad vi ska göra med de 14-åringar som är kapabla att begå mord, inte sällan som en del av gängrelaterad brottslighet.

Avslutningsvis har jag väldigt svårt för identitetspolitik. ”Eftersom jag är vänster måste jag ut och demonstrera för klimatet, pierca septum, avstå från barn, sympatisera med HBTQIA+-rörelsen, välkomna alla flyktingar, sluta raka mig under armarna, bli vegan” och liknande resonemang.

I mitt tycke finns det få eller inga verkligt konservativa partier att tillgå bland de mer etablerade kandidaterna, då jag betraktar Kristdemokraterna (KD) som liberala i många avgörande frågor. Politisk genuinitet borde emellertid handla om att plocka russinen ur kakan och välja ut den sida som man trots allt står närmast, även om det innebär att behöva göra avkall på något som ingår i den redan färdigpaketerade modellen.

Adhd sitter inte i hjärnan – replik

Med anledning av inlägget jag skrev om att adhd inte sitter i hjärnan, kommer här en fortsättning.

Kort efter ovanstående artikel publicerade SvD en replik av flera debattörer, däribland psykiatriläkaren och professorn Christopher Gillberg – som till delar ligger bakom dagens diagnossystem, samt Eric Donell, förbundsordförande på Riksförbundet Attention. Artikeln lyder "Personer med adhd får redan höra: skärp dig".

Som väntat försvarar ovan nämnda skribenter adhd-diagnosen som sådan, och menar att det inte alls har uteslutits ett samband mellan adhd och en atypisk hjärna. Detta eftersom alla psykiatriska tillstånd rimligen har sitt ursprung i hjärnans sätt att fungera. Vidare återkommer de till påståendet om adhd som ett ärftligt tillstånd via den diffusa förklaringsmodellen om att "det finns en ärftlig komponent".

Johan Bengtsson kontrar med att den biomedicinska adhd-identifieringen kan leda till upplevelsen av minskad egenpåverkan, passivitet och stigma. "Rätt hjälp" brukar betyda läkemedel även när svårigheterna inte bedöms vara av medicinsk karaktär, fortsätter han. Avslutningsvis påpekar han att facit saknas kring den faktiska prevalensen – d.v.s. förekomsten av adhd. Det går därför inte att tala om en under- eller överdiagnostik i egentlig mening ...

Jag vidhåller dock att det är fullständigt orimligt att omkring en sjättedel av befolkningen skulle gå omkring med ett neuropsykiatriskt funktionshinder såsom adhd eller närbesläktade diagnoser. Femton procent av populationen påstås alltså lida av ett medfött och obotligt tillstånd som går att härröra från det centrala nervsystemet. Den vidare betydelsen är då att hjärnans funktioner avviker så pass att man i 75 % av fallen behöver centralstimulerande läkemedel för att alls fungera.

Det ligger i farans riktning att diagnoserna sedan länge har tappat sin betydelse.

Adhd sitter inte i hjärnan

Johan Bengtsson, psykiatriker och forskare vid Uppsala universitet, skriver i gårdagens SvD att adhd inte sitter i hjärnan. Trots det fortsätter ett helt diagnosnarrativ att med sitt högsta tonläge gå igång på alla cylindrar. Detta när det gäller påstått medfödda hjärnavvikelser som separerar personer med adhd från personer som inte har adhd.

Eftersom jag har berört det här ämnet åtskilliga gånger tidigare, väljer jag att citera de delar där Johan Bengtsson återigen betonar att diagnosen inte ger någon förklaring till hur besvären en gång uppstod. Han ger vid handen att adhd inte rör sig om en fastställd neurologisk avvikelse som kan härröras till vedertagna biologiska förklaringsmodeller på individnivå.

Ett axplock:

"Psykologen Dennis Fyr liknar diagnoser vid etiketter som man kan klistra på folk för att klassificera deras besvär och problem. En diagnos förklarar inte varför du har de besvär som någon inom vården kan benämna med en viss diagnostisk beteckning, lika lite som en namnskylt förklarar varför du heter som du heter. Diagnosen adhd ger inga svar, och det är det som är problemet. Den är inte svaret på varför det har blivit som det har blivit, varför man inte får ihop det, varför man inte kan koncentrera sig, varför man är impulsiv, hyperaktiv eller vad som helst. Historien om hur adhd trots detta har börjat uppfattas som någonting i hjärnan är sammanflätad med utvecklingen att förstå oss själva utifrån vår neurobiologi".

* * *

"En av de mest betydelsefulla hjärnavbildningsstudierna om adhd publicerades 2017. I den hade forskarna undersökt hjärnan hos över tusen personer med diagnosen adhd och jämfört med personer som inte hade diagnosen. Resultatet visade att vissa hjärnområden var mindre hos dem med diagnosen adhd. Forskarna drog stora växlar på fynden. Problemet var att skillnaderna var små. Tack vare mängden personer kunde även dessa mindre skillnader plinga till och visa det som blivit forskarvärldens heliga graal – statistisk signifikans. Men det är någonting helt annat än att fynden spelar roll i praktiken. Många av dem som hade diagnosen adhd hade inte alls mindre hjärnområden, samtidigt som många av dem som inte hade diagnosen hade mindre hjärnområden. Fynden räckte inte som vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för adhd. Precis som för alla andra otaliga hjärnavbildningsstudier om adhd kunde inte resultaten användas för att ställa diagnos. Forskarnas brandtal lovade mer än det höll". 

Märk väl: hjärnavbildningar såsom hjärnskanning kan inte användas för att (fast)ställa diagnosen adhd ...

* * *

"Det är ganska enkelt i grunden: man får inte dra slutsatser om individer utifrån medelvärden i grupper. Tänk dig ett bostadsområde med hög medelinkomst. Betyder det att alla i området tjänar mycket pengar? Nej. Män är generellt längre än kvinnor. Men är alla män längre än kvinnor? Nej."

* * *

"Det har länge varit tabu att ifrågasätta adhd som en hjärnstörning, trots att inga bevis har kunnat presenteras. Men i april 2025 blev det okej att svära även i adhd-kyrkan. På New York Times hemsida kunde man se ett pixligt pojkansikte. När man zoomade in visade det sig att pixlarna var olika adhd-läkemedel. Rubriken löd: ”Have we been thinking about ADHD all wrong?”. Det var ett långt reportage av journalisten Paul Tough. Han hade bland annat fått kontakt med huvudförfattaren till den inflytelserika hjärnstudien från 2017 – Martine Hoogman. Hon ville rätta till hur de hade formulerat sig. 'På den tiden betonade vi skillnaderna som vi fann (även om de var små), men man kan också dra slutsatsen att de subkortikala och kortikala volymerna hos personer med adhd och hos personer utan adhd är nästan identiska”, skrev hon till Tough.'"

* * *

Slutsats: några distinktioner existerar till dagens dato inte när det kommer till att diagnostisera adhd på individnivå. Detta trots att adhd fortsatt benämns som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning där neuro används i betydelsen centrala nervsystemet = hjärnan.

Vikten av att bejaka det inre barnet

Barnet

Ingen mask, inget frö i vinden 

rustas svagare mot livets farlighet, 

ingen fågelunge utlämnas 

mer hjälplös åt de starkas varlighet.

Vilket vågspel av de dolda makterna

att låta bära sig av mänskobarn

och gjuta vinet över alla viner

i denna skål av tunna tinningsflarn!

Men vi närmar oss i skygg rädsla

 barnets ögon, knappast vakna, 

i vilka former och färger speglas 

överväldigande, nya, nakna -- 

skaparögon som skall tämja synerna

och långsamt ordna kosmos' hem,

skilja vattnen från valvet ovan

och sätta jordens fäste mellan dem. 

Och vi närmar oss i skräck och bävan

de vulkaniska morgongryningar

vilkas utbrott av eld och gejsrar

ännu gungar oss på sena dyningar: 

då var dagen djup och evig, 

sällsamt mättad med en häftig vår; 

outhärdligt brann livet, 

som en sol i sina blåa år. 

Närmar, närmar oss ångerfulla 

de sjunkna länderna, tanklöst lämnade, 

vilka gömmer våra kungaspiror

och allt vad Mödrarna till under ämnade -- 

jordens magiska läkedomar, 

spindelvävar i morgondagg, 

och den heliga växtkraften -- 

allt begravet under årens slagg. 

Bland de blinda, som söker makten 

i det döda förstörande, 

vandrar barnet som ett sorglöst leende 

av det levandegörande. 

Den dag då stålet sviker

och folken ropar efter Ursprungsflödet -- 

den dagen har barnet segrat, 

den dagen vändes ödet.

– Karin Boye

I frågan om vilket parti som får min röst i det kommande riksdagsvalet

Det är valår och tankarna går osökt kring vilket parti som kan bli aktuellt att lägga min röst på om ganska precis exakt en månad från nu.

Bör man välja ett mindre dito – som bäst överensstämmer med ens värderingar, eller ska man intala sig att vi vanliga dödliga har något slags politiskt inflytande genom att ta någon av de mer etablerade kandidaterna?

Personligen står jag i valet och kvalet mellan Kristdemokraterna och det betydligt mindre Ambition Sverige.

KD marknadsför sig som ett konservativt parti. De framställs dock som en aning liberala i mitt tycke. Precis som övriga partier är de till sin natur populister och måna om sina väljare, men endast för att dessa ska växa i antal – inte för att nödvändigtvis stå upp för sina egna principer.

Ty KD propagerar för fri abort till och med graviditetsvecka 18. Så här ser ett 18 veckor gammalt foster ut, och det mäter omkring tjugo centimeter i längd, vilket motsvarar närmare en till hälften färdigvuxen nyfödd. Märk väl att embryot och sedermera fostret redan har haft hjärtverksamhet sedan den sjätte veckan. Nära nog samtliga inre organ är på plats, om än i växande storlek.

Jag kommer aldrig någonsin att förstå hur människor är funtade i den här frågan, oaktat att majoriteten av fosterfördrivning sker i den första eller andra trimestern. Det förändrar inte det faktum att sena aborter alls förekommer och är både juridiskt och etiskt tillåtna i vår del av världen. En sådan lättvindig inställning till livet är sannerligen en symbolfråga om någon.

Vi lever i en abort- och köttätarkultur. Opinionen i dessa frågor bygger på en hel lobbyism av företag, organisationer, näringsliv, forskning, sjukvård och media som står bakom fortsatt exploatering och dödande av oskyldiga djur och att avsluta livet på fullt friska men ofödda individer. Mot bakgrund av det ser jag inte en tillstymmelse till någon nollvision i sikte, utan det gäller att fortsättningsvis fokusera på sakfrågor som överhuvudtaget går att påverka i endera riktning.

Låt oss ta en titt på ett axplock från Ambition Sveriges partiprogram.

• YTTRANDEFRIHETEN. Partiet säger NEJ till massövervakning, kontrollsystem, tvångssamhällen, åsiktsregistrering, yttrandecensur, cancelkultur, vaccinpass och koldioxidskatter, samt andra juridiska och ekonomiska befogenheter långt bortom den lilla människans självbestämmande. Den här punkten vill jag påstå ligger på en ohotad förstaplacering sett till mina hjärtefrågor som kan delas in i tre eller eventuellt fem stycken. Annorlunda uttryckt: NEJ till överstatliga agendor som EU, FN, WHO och Nato. Citat: "De högtidliga deklarationerna om EU-värderingar har visat sig vara föga mer än en censur-, kontroll- och övervakningsstat med totalitära ambitioner", skriver partiet självt på sin hemsida. Globalismens fördelar – handel, kunskapsutbyte och resor – ska man, emellertid, även fortsättningsvis värna om, men inte globalism som ideologi. Denna ståndpunkt har blivit lite av en käpphäst för egen del.

• KLIMATFRÅGAN. JA till att värna om miljörelaterade spörsmål (typ att motverka gifter som PFAS) och NEJ till klimathysteri samt Bovaer och andra tvivelaktiga tillsatser, under förevändning om ett föreliggande klimathot. Inom AS pekar man även på köttets många näringsmässiga fördelar. Som vegetarian skulle jag dock se att köttätandet i stället upphörde helt och hållet. I frågan om köttkonsumtion är vi därför oense, åtminstone när det kommer till den etiska aspekten av en sådan livsföring. I övrigt håller jag med partiet till punkt och pricka.

• HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN. Ambition Sverige vill genomföra ett paradigmskifte i svensk hälso- och sjukvårdspolitik. Att förebygga sjukdom ("orsaksbehandling") snarare än att ägna sig åt symtomdämpande metoder när skadan redan är skedd, lyder ett av deras vallöften. Att bota framför att lindra. Friskvård framför sjukvård. Holistisk hälsa och naturlig läkning framför dagens syntetiska biverkningstäta motsvarigheter. På diagnosområdet är överensstämmelsen exceptionellt stor. De vill förbjuda snabbdiagnostik av adhd, kräva individuella och breda utredningar, och undersöka kost, sömn, skärmvanor, relationer, trauma och skolmiljö innan dess att läkemedel övervägs. De vill dessutom granska läkemedelsindustrins kopplingar till hela diagnosnarrativet som sådant, då dessa onekligen har en stor inverkan på den senaste tidens inflation inom s.k. "npf"-diagnostisering. Jag anser att svenska myndigheter fortsättningsvis bör vara fristående från industrins påverkanskampanjer.

• KÖNSFÖRVIRRINGEN. Partiet skriver på sin hemsida att "Könsdysfori kräver varsamhet och tid – inte appar och snabbspår. Vi ser med oro på utvecklingen där unga i dag uppmuntras till snabba könsbyten, ibland efter en ytlig utredning eller genom ett enkelt klick i en app. Det är ett djupt existentiellt beslut som i många fall är oåterkalleligt och som i efterhand lett till både ånger, svåra biverkningar och ökad suicidrisk". Man vill därför "a) förbjuda alla former av medicinskt eller juridiskt könsbyte före 18 års ålder, utom i ytterst specifika fall b) säkerställa att varje beslut föregås av omfattande psykologisk utredning, noggrann bedömning och full insikt i vad behandlingarna innebär – fysiskt, psykiskt, socialt och hormonellt och c) förbjuda könsändring via appar eller automatiserade system – könsidentitet får aldrig reduceras till byråkrati". Detta eftersom "Barn som upplever könsdysfori behöver stöd, trygghet och ett öppet samtalsklimat och inte omedelbara lösningar. Kanske handlar det om andra behov: ensamhet, utanförskap eller längtan efter tillhörighet. Alla dessa frågor måste tas på allvar innan medicinsk väg övervägs." Jag har inget mer att tillägga på den punkten förutom att jag inte anser det vara nödvändigt med denna typ av stympning överhuvudtaget – med eller utan kirurgi, utan snarare propagerar för regelrätt acceptensbehandling. Detta i likhet med evidensbaserad vård vid anorexi, dysmorfofobi och liknande vanföreställningar.

• VERKLIGT OBEROENDE FORSKNING. I frågan om påstått oberoende forskning, därför att den har genomgått peer review-granskning, kan man läsa följande rader: ”Richard Horton, chefredaktör för den ansedda medicinska tidskriften The Lancet, har själv varnat för att upp till 50 % av all publicerad forskning kan vara felaktig, förvrängd eller direkt manipulerad, ofta till följd av läkemedelsindustrins påverkan. När vinstintressen styr vad som får forskas på, vilka resultat som får publiceras och vilka som tystas har vetenskapen förlorat sitt oberoende och sitt värde.” Om dessa skyhöga siffror stämmer är det naturligtvis en skandal som saknar motstycke, men där pengar finns – ja, där tillåts också korrupta verksamheter att bre ut sina breda tentakler. Det är sedan gammalt.

• SKOLVÄSENDET. "Att universiteten ska vara politiskt oberoende platser för fritt tänkande och intellektuell debatt, inte leverantörer av politiskt beställd ideologisk fostran" är ett synsätt som även jag delar. Vidare är partiet positivt inställt till hemskolundervisning, vilket i dag är förbjudet i vår del av världen, med undantag för Åland dit många svenskar årligen utvandrar av samma anledning.

• FAMILJEPOLITIKEN. Jag återkommer ifall jag hittar något i deras partiprogram som slår vakt om en stärkt familjepolitik framför att – som i dag – vilja försvaga den. I frågan om abort ser jag spontant ingenting i deras formella föreskrifter. När det gäller LVU-lagstiftningen riktar man skarp kritik mot den nuvarande utformningen. De anser liksom jag att processerna kring omhändertaganden av barn och unga präglas av "allvarliga brister, rättsosäkerhet och splittring av familjer på osäkra grunder".

• MIGRATIONEN. Vad gäller migrationsfrågan är dessa *utmaningar i mitt tycke lite för komplexa för att kunna summeras enligt ovan. (*Ordvalet utmaningar låter för övrigt så banalt i sammanhanget, men för att använda ett vedertaget begrepp som alla känner till). Partiet anser att migrationsfrågan är gravt polariserad och knappast längre ett resultat av klassisk höger- eller vänsterpolitik. Detta eftersom inte ens SD lever upp till sitt namn när det väl gäller, men trots det – febrilt – försöker gjuta olja på vågorna. Nyanserna uteblir således längs vägen när man endast talar i termer av att vara "för eller emot invandring". Frågan är alltså betydligt mer invecklad och mångbottnad än så. Ambition Sverige säger JA till verklig integration, en gemensam språkpolitik och en nödvändig återhämtningsperiod i hopp om att få landet på rätsida. Undantag bör göras för ömmande anhörigs- och arbetskraftsinvandring där egen försörjning kan garanteras. NEJ till belastade skattesystem som inte genererar tillräckliga intäkter och därigenom en försvagad välfärd. NEJ till framväxten av parallellsamhällen såsom klanbaserade nätverk, utanförskapsområden, gängrelaterade skjutningar och sprängdåd, samt hedersvåld som yttrar sig i tvångsäktenskap, balkongflickor och könsstympning ...

Här redogör jag för mina politiska åsikter som bland annat tar avstamp i diagnosnarrativet och baksidan med den samtida feminismen.

Att tvingas omvärdera definitionen av framgång

Eftersom jag ingenting vet om morgondagen kan jag bara utgå från nuet.

I dagsläget har mina fyra års tillgodoräknade högskolepoäng dessvärre inte resulterat i det som jag initialt hoppades på och innerligt längtade efter. Detta kan konstateras efter att i drygt 2,5 års tid ha krattat manegen och sökt med ljus och lykta efter intressanta skrivuppdrag, med den dystra vetskapen om att ännu en oviss hösttermin står för dörren. Höst brukar för många innebära nystart alternativt att återgå till sina trygga rutiner. För min del kommer den av allt att döma rulla på i gamla hjulspår.

Det jag tidigare ägnade mig åt har bara delvis burit frukt, men i helt andra former än jag tidigare föreställde mig. Vi människor vill normalt ha utdelning för vad vi har åstadkommit men kanske kommer vinsten längre fram, om man bara tillåter sig själv att ha lite is i magen.

I stället har jag ägnat det gångna året att i textform bearbeta saker i mitt och andras liv i form av samhälls- och systemkritiska texter. Flera av berättelserna är mina, andra inspirerade utifrån eller avser någon helt annans livsöde. Gemensamt är att de alla berör på ett eller annat sätt och att de belyser vikten av en stärkt familjepolitik. De speglar en utopisk tillvaro präglad av rättssäkra barnutredningar, ett slopat diagnossystem och en återgång till naturliga val och konservativa värden i stället för de många hemmasnickrade varianter som dominerar på dagens marknad.

Det här är mitt sätt att upprätta någon slags intellektuell nivå under pågående leda. De fyra åren i skolbänken har resulterat i ett förbättrat språkbruk, en större förståelse för komplexa resonemang, samt en bättre förmåga att redogöra för livets skeenden. Detta bär jag med mig i mitt fortsatta skrivande som jag bitvis försöker omsätta i de texter jag producerar på hemsidan och i mina närbesläktade kanaler.

Min nostalgiska snuttefilt är den arbetsplats som jag hängav mig åt tidigare år, men där yttre omständigheter gjorde att anställningen så småningom upphörde. Detta känns periodvis väldigt nedslående, men jag försöker intala mig att allt har en mening. Jag kan måla in mig i ett hörn och spela offer för det som blev, något som dock inte är hållbart i längden. Vad som sedan skulle komma att omkullkasta hela min värld blev tillkomsten av min förstfödde under de mest oväntade former, och efter mer än tio år som ofrivilligt barnlös. Sett i det ljuset hade jag aldrig velat återvända till en verklighet som i övrigt passade mig mycket dåligt, och där jag aldrig någonsin stannade upp och på riktigt kände efter. Jag omgärdade mig med destruktiva tankesätt och flyktvägar genom att konsekvent bortse från nuet och rikta fokus långt utanför mig själv.

I nattens dröm blev jag vittne till flygkrascher och svävande bilar som föll mot marken. Symboliskt kan man tolka det som en passiv åskådare av samhällets många förväntningar. Som samhällskritisk skribent har min roll blivit att betrakta systemet utifrån. I det uppstår en oframkomlig konflikt med omgivningens måttstockar och referensramar.

Mina tidigare kurskamrater – som var många i antal p.g.a. tre klasser då jag var föräldraledig i två omgångar – har alla blivit headhuntade, mottagit tjusiga titlar och tagit stora kliv på karriärstegen. Jag visualiserar stundtals att också åstadkomma något dylikt, men tanken har med tiden blivit allt mindre kittlande. Detta eftersom jag numera prioriterar andra värden, som att bli mer sann mot mitt eget jag och aldrig någonsin frångå mina egna principer och min inre övertygelse om vad som är vad.

Mitt eget arbete sker i stället i det tysta, från mitt hem, i min egen takt, och på ett inre plan. Eftersom en sådan verklighet inte genererar några ansenliga summor pengar eller en flashig titel på LinkedIn, kan det för omgivningen framstå som att jag har misslyckats med mitt uppdrag. Samtidigt finns en frihet att kunna sitta hemma på kammaren och kompromisslöst spotta ur mig alster i min egen takt. I skrivande stund motsvarar de omkring 150 A4-sidor i omfång. Detta utan att vara köpt av en arbetsgivares värdegrund, någon ansedd mediekoncern eller att vara bunden och begränsad till en redaktion som stundtals krockar med mina egna ideal. Min strävan efter att uppnå något mer kan dock samexistera med att tillfälligt behöva förlika mig med det som blev – ej att förglömma.

Det är tydligt att jag bär på en inre konflikt som nattens dröm får illustrera när jag brottas med mitt eget sanna jag och den prestationsångest som samhällets normer har gett upphov till. Målsättningen är tryggheten i någon form av ekonomiskt oberoende (grovt förenklat), sinnesfrid, att i sanning stå upp för mig själv – om det så innebär att frångå rådande konsensus om hur den västerländska människan förväntas intjäna sitt dagliga bröd.

Parallellt med känslor av att befinna mig vid världens ände, har jag lämnat fältet öppet och ser med spänning fram emot vad morgondagen har i sitt sköte.

Vi människor gör oss själva en stor otjänst när vi mäter framgång i akademiska meriter. Det är samhället som matar oss med att en högre utbildning måste förvaltas av en titel, annars är den bortkastad. Jag försöker febrilt kringgå detta resonemang genom att tänka i nya banor.

Måste man betrakta sina studier som förgäves? En bekant pluggade länge på KTH men valde sedan att köra buss fram till pensionen. Hon har aldrig någonsin uttryckt missnöje över sitt val trots att den övriga vän- och bekantskapskretsen nådde långt inom sina respektive fält, doktorerade, befordrades och vann åtråvärda utmärkelser och priser.

Den personliga utvecklingen först – visst?

I stunder av tvivel måste jag ständigt påminna mig själv om att universum har en plan. Oavsett vad jag tar mig för finns det redan en utstakad väg för var och en av oss, och den kommer vi alla tids nog att finna.

Den "toleranta" vänsterns selektiva urval av syndabockar

Den tidigare barnrättskämpen Tomas Kaya gick från öppet homosexuell, en stolt anhängare av Priderörelsen och verksam pedagog inom förskolans värld, till att fullständigt förlora sig i den kristna trosuppfattningen. Därutöver ansåg han sig totalomvänd i sin sexualitet genom att tydligt frångå den närmast sekteristiska inriktning som han menar att HBTQI-falangens senmoderna ideologi har kommit att utgöra.

Detta slog ner som en bomb och har med stor bestörtning ventilerats åtskilliga gånger hos den stora influencergranskaren Bloggbevakning, vilket bland annat finns att läsa här, här och här. Där återfinns en aldrig sinande ström av kritik som riktas mot hans plötsliga förvandling från en "flitigt anlitad föreläsare inom barnrättsfrågor till djupt radikaliserad kristen".

Jag ser med spänning fram emot motsvarande dissekering av författaren och teologie doktorn Ann Heberleins motsvarande kappvändning inom politiken, från blåaste blått till rödaste rött ... vilket har resulterat i att hennes nuna – numera – syns lite överallt. Detta medan etablissemanget var snabba med att utestänga Tomas Kaya från samtliga av hans uppdrag, inklusive ett brutet bokkontrakt, då hans nya jag inte längre överensstämmer med den tongivande (vänsterliberala) värdegrunden.

Hälsningar från en svunnen tid

Före smartphonens, apparnas, algoritmernas, filterbubblornas, influerarnas och ChatGPT:ns inträde – en tid då tålamod var en dygd och tillgängligheten ytterst begränsad.

I dag lever vi i ett informationsöverflöd som saknar motstycke historiskt sett. Saker och ting finns åtkomliga endast ett knapptryck bort. Kvantitet dominerar framför kvalitet då såväl digitalt innehåll som materiella ting levereras med ultrahastighet. Denna ständiga jakt på dopaminkickar och perfektion har ett högt pris; ett närmast omättat behov av visuell stimulans.

Mitt nostalgiska jag minns hur resultatet i skolkatalogen utgjorde hela ens värld, tjusningen med att invänta en viss låt på radion, mellanmänskliga möten i goda vänners lag, och vikten av att spola tillbaka videobandet före användning. Bio- och konsertbiljetter omsorgsfullt fastnålade på korktavlan ovanför skrivbordet. Åkband som satt kvar på handleden långt efter att tivolibesöket var avklarat. Kön som så sakteliga ringlade på bankkontoret där nummerlappen och det runda bankpennstället tålmodigt fick tjänstgöra som tidsfördriv.

Jag kommer ihåg hur vi med skräckblandad förtjusning visade kompisarna den där jättespindeln i Guinness rekordbok i stället för att hänvisa till en bildgoogling bort. Mormors imponerande och ständigt växande ansamling av julvykort (dåtidens likes). Klistermärken, hockeybilder, lyckotroll, kapsyler, pogs, gogos och andra samlarföremål. Att som tolvåring suktande botanisera i videobutikens skräckfilmshylla. Det karaktäristiska modemskränet som skar i öronen innan dess att man var uppkopplad på hemdatorn och kunde tillbringa en dyr kvart i Aftonbladets olika chattrum. Användningen av Tipp-Ex vid korrektur på farfars skröpliga skrivmaskin.

Jag lät (paradoxalt nog) AI illustrera detta fenomen. Det finns anledning att återkomma till dessa historiska paralleller.

 

Bara en AI-genererad bild (för att förtydliga ...) som jag lät göra då jag noterade att Pippis efternamn innehåller bokstäverna T R U M P ...

Hur hashtag ”npfförälder” blev en accepterad identitetsmarkör på sociala medier

Jag har de senaste åren varit väldigt aktiv på Facebook Marketplace, inte minst under kategorin bortskänkes och i samband med avyttrandet av våra många prylar. I det har jag noterat en uppsjö med föräldrar som på sina Facebookprofiler delar med sig av små anekdoter under hashtag "npfförälder" eller "funkisförälder" med motsvarigheter. Jag blir så beklämd över den här utvecklingen, och här tänkte jag bena ut varför.

Vad som motsäger påståendet om "npf" som ett medfött tillstånd

Men varför skriver jag ofta "npf" inom citationstecken? Jo, jag hävdar med bestämdhet att neuro – med betydelsen hjärna – är en missvisande term för något som i dagsläget varken kan styrkas medelst blod- eller vävnadsprov, skanning, röntgen eller likvärdiga mätinstrument. Det enda som avgör huruvida någon påstås ha ett "neuropsykiatriskt funktionshinder" är skattningsformulär och beteendeobservationer, som står envar helt fritt att besvara enligt egen tolkning och utifrån de egna referensramarna. Det är således oerhört godtyckligt om någon får diagnos eller inte, och detta kan sedan komma att prägla vederbörande under en hel livstid. Dessutom har kriterierna numera vidgats så till den grad att autism i dag skjuter i höjden. I kategorin "diagnosnarrativet" har jag sammanställt mina tidigare reflektioner i denna djupt problematiska fråga.

I bl.a. den här boken påstås det att i en ovaccinerad kontrollgrupp som författaren – mångårig läkare och forskare – ska ha varit i kontakt med så förekom inte ett enda fall av autism. Samtidigt avfärdar peer review-granskad studie efter studie alla eventuella samband mellan autism och det nu utökade barnvaccinationsprogrammet. Den frågan lämnar jag därför obesvarad, men jag vet att det är komplext att alls lyfta den typen av frågeställningar, och att nyanserna ofta uteblir. Jag är medveten om att jag frångår medicinsk konsensus när jag alls vidrör ett så infekterat område, och många människor drar sig inte för att etikettisera sådana som jag med diverse bespottade begrepp. Den risken är jag – i egenskap av sanningssökare – beredd att ta.

Under läsningens gång refereras det till flera fallstudier där föräldrar och andra närstående vittnar om personlighetsförändringar som har växt fram en tid efter sitt barns födelse, kanske 1–5 år in, snarare än i direkt anslutning. Fanns spåren där redan från dag 1 men upptäcktes inte förrän talet uteblev eller det sociala samspelet började ställa till det, eller uppstod faktiskt problemen först senare? Om det är något som inte fanns där från första början kan man verkligen fråga sig ifall vi ska fortsätta denna inslagna väg orsakad av skadliga miljöfaktorer.

Vad som motsäger påståendet om "npf" som ett obotligt tillstånd

Jag blir beklämd för att somliga föräldrar och närstående konsekvent betraktar "npf" – d.v.s. autism, adhd och närbesläktade diagnoser – som ett livslångt och således obotligt tillstånd. Personligen ifrågasätter jag om autism och adhd är något som nödvändigtvis är livet ut varande i varje enskilt fall. Jag vet också att en hel industri ("npf"-narrativet) försöker intala människor att de inte är förmögna till förbättring. Själv tror jag tvärtom på förändringsbenägenhet, och då allra helst utan kryckor.

Tidigare har jag berättat om "Pelle" (fingerat namn) som benämndes "förskolans mest komplexa fall genom tiderna". Många förbipasserande ställde uttryckligen frågan om pojken hade autism baserat på hans egendomliga kroppsspråk (typ handflaxande), och många förutspådde att Pelle sannolikt inte skulle klara en vanlig skolgång. Han var föremål för såväl dispyter med andra barn som återkommande orosanmälningar.

Men redan på förskoleklassens första termin på en ny skola hände något. Inom loppet av några få månader utvecklades Pelle mot alla odds till en nära inpå fullt fungerande individ, där ca 80–95 % av de tidigare beteendeproblemen helt hade försvunnit. Detta så till den grad att han under en psykiatrisk bedömning som föräldrarna – trots sina högljudda protester och invändningar mot denna metod – lät honom delta i, inte alls bedömdes ha underliggande "npf". Dock ska detta nämnas med reservation för att objektiva bedömningsinstrument inom dagens utredningar helt saknas, se föregående avsnitt. Solskenshistorien om pojken återfinns i sin helhet här. En kritiker skulle sannolikt hävda att jag generaliserar utifrån anekdotiska exempel. Jag menar i stället att sådana som Pelle motsäger att autism skulle röra sig om ett livslångt tillstånd, d.v.s. tesen om obotlighet, i varje enskilt fall.

Många som försvarar detta "npf"-narrativs oupphörliga tillstånd hänvisar gärna till förekomsten av "maskning" – d.v.s. beviset på att autister maskerar sina problem i sociala sammanhang snarare än att de skulle kunna växa bort med mognad och annan träning. De kanske bryter ihop efter en lång dag med många intryck i stället för att genuint lära sig att fungera socialt utan att det stjäl energi. Är symtomen som omgärdar "npf"-diagnoser alltid permanenta eller kan det tvärtom röra sig om en normal mellanmänsklig variation? Jag menar, det har ju alltid förekommit reserverade människor eller den mer vilda typen, och så alla nyanser där emellan, samt svårigheter som sedan – hux flux – visade sig vara övergående. Hur sjutton förklarar man det?

Synen på "npf" som en livslång identitetsmarkör

Jag är mycket kritisk till hashtag "npfförälder" av flera skäl. Dels på grund av synen på diagnoser som identitetsmarkör, dels för att man vanligen hänger ut barnet – gärna ackompanjerat med integritetskränkande bilder. De utbrott och tillkortakommanden som äger rum redogörs för grundligt, och barnet har inte själv någon möjlighet att påverka innehållet. Detta uppmuntrar sammantaget att identifiera sig med sina problem och upprätta någon slags offerroll p.g.a. att besvären anses bestående. Tillsammans med andra föräldrar i liknande positioner går de samman och livnär sig på denna självuppfyllande profetia, uppmärksammar "autism awareness day" och iklär sig tröjor med motiv som vittnar om deras livslånga utsatthet. Gemenskapen är ett tydligt motiv, men risken finns att bristen på lösning gör att identiteten enbart vilar på de problem som diagnosen anses utgöra – inte hur man ska bära sig åt för att bli av med dem.

Häromdagen blev jag vittne till en familj där pappan bar en t-shirt med orden ”always sleepy, autism dad” i samband med en flygtur. Barnet försågs med godis och snacks i mängder, åt ej någon middag, utan satt djupt begraven med sina hörlurar och sin surfplatta. Barnet verkade av allt att döma sakna talförmåga helt och hållet, men faderns tröja sade allt. Tänk om någon kunde upplysa dem om att beteendestörningar faktiskt går att arbeta bort, åtminstone i de exempel som jag själv har tagit del av. (Jag kan dock omöjligt uttala mig om samtliga barn på planeten).

Ett annat paradexempel är en ensamstående influencermamma vars bägge söner påstås ha ”npf” men där pappan periodvis har varit frånvarande i deras liv, vilket har vållat stor stress i familjen. Mammans bristande omdöme när det gäller karlar är vida känt, och tidigare i livet var hon öppen med ett drogmissbruk. Med det inte sagt att neuropsykiatriska problem och trauman kan samexistera, men vem är i så fall kompetent nog att avgöra vad som är hönan respektive ägget?

Även i den här bokrecensionen med tema diagnossamhället kablas berättelse efter berättelse ut om familjer med problem av påstått neuropsykiatrisk karaktär, och där elefanten i rummet är påtaglig. Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra men till och med författaren tassar som katten kring het gröt för att våga påvisa några samband. Detta trots att hon känns så analytiskt skarp i övrigt och att boken därför tillhör en av mina favoriter. Den dissekerar nämligen diagnoserna bit för bit för att försöka förmedla och förstå hur det kunde gå så här långt.

Några avslutande rader

I min idealvärld betraktas människor som formbara varelser. Man skulle rent praktiskt kunna lista sina eller andras styrkor och svagheter, en i sänder, för att sedan arbeta med dem lite i taget – alltid med en lösningsorienterad inställning.

Att förse det ljudkänsliga barnet med hörselkåpor, acceptera dess selektiva ätande och anpassa hela sin tillvaro efter dennes utbrott är något som jag ställer mig mycket kritisk till. Jag ser hellre att man gradvis exponerar dem för deras rädslor i stil med kognitiv beteendeterapi vid allvarlig fobi. Det kan jämföras med försäkringssbegreppet som jag kom i kontakt med under min praktik på OCD-förbundet. Försäkran/försäkring innebär att man underhåller någons tvångssyndrom i stället för att utsätta den för nödvändiga utmaningar/exponering. Detta kan kan yttra sig genom att försäkra personen om att ingenting farligt kommer att inträffa om den gör si eller så. Exponering är bara en av många metoder. Även individanpassade lösningar kan fungera, se exemplet med de pedagogiska modellerna som Pelle fick ta del av under sitt år i förskoleklass.

För vad händer med identiteten som "npf-förälder" om barnets beteendesvårigheter en dag skulle upphöra?

Korrigerar "könskorrigering" verkligen könet och bidrar till förbättrat mående? Svaret är ett rungande nej enligt aktuell finsk forskning.

Hormonbehandling och/eller kirurgi vid könsdysfori har inte visat sig vara så effektivt som man tidigare har trott, visar en aktuell finsk studie som har följt över 2000 unga transpersoner under tidsintervallet 1996–2019. Här framgår att en stor majoritet av patienterna har sökt psykiatrisk vård i anslutning till sin transition. Detta trots att ett helt samhälle i dag står bakom translobbyns opinionsbildning till ekokammare, social smittsamhet och spridningsmekanismer i hopp om att plocka politiska poänger.

Få personer – utöver allas vår krutgumma Agnes Wold – ifrågasätter numera denna utveckling. Invändningar är nämligen förenade med den ständigt överhängande risken att behöva utsättas för kraftiga repressalier eller gå miste om betydande anslag. Inget nytt under solen, direkt. Samtidigt är forskningsmaterialet begränsat till 2019 medan könsdysforidiagnosen som sådan tycks ha nått sin absoluta kulmen först under 2020-talet.

Socialstyrelsens rekommendationer har sedan 2022 blivit mer restriktiva med hormonbehandling av unga människor som upplever att biologi och identitet inte stämmer överens. Detta då riskerna anses överväga nyttan samt osäkerheten kring långtidseffekterna med allvarliga biverkningar som följd. Vidare finns det som bekant även en påtaglig samsjuklighet med autism och andra så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket patienten ombeds att utredas för separat innan könskorrigering kommer på tal. Detta liksom att genomgå en kartläggning över tänkbara barndomstrauman, sexuella övergrepp eller liknande uppväxtvillkor som i sig kan ge en förklaring till dennes verklighetsfrånvända tillstånd. Tillsammans utgör dessa kriterier den perfekta stormen. De transpersoner som jag själv har följt genom åren kan möjligen betraktas som anekdotiska handplockade exempel men samtliga råkar av en händelse stämma in på nyssnämnda beskrivning.

Begreppen könskorrigering och könsbekräftande vård är för övrigt att betrakta som missvisande i sammanhanget då denna semantiska konstruktion antyder att individen bör korrigera sina genitalier och/eller genomgå mastektomi som ett naturligt led i dennes transition. Detta i stället för att erbjudas en acceptansdriven behandling där vederbörande lär sig att uppskatta det biologiska könet som tilldelades vid födseln framför att ta till skalpellen. Att genomföra könsstympning i frisk vävnad med statligt subventionerade medel är trots allt förenat med oåterkalleliga risker. Vore det inte på sin plats att bekräfta personens biologiska kön i stället för det intalade om vi nu ska tala i termer av könsbekräftande vård?

Ty dagens transvård vilar på irreversibel amputation, osäkra pubertetsblockerare och att spela med i patientens könsförnekelse framför tillämpningen av acceptans. Det etablerade acceptansbegreppet inom kognitiv beteendeterapi vilar trots allt på att personer med ätstörningsproblematik, dysmorfofobi eller motsvarande inbillningstillstånd lär sig att acceptera sitt tillstånd i stället för att låta vanföreställningen diktera villkoren.

Femårig flicka brann inne p.g.a. ännu en bristfällig hantering av socialtjänsten

I veckan som gick nåddes jag av den tragiska nyheten att en mamma i Göteborg har brustit i tillsynen av sin femåriga dotter vid fler än fyrtio olika tillfällen, vilket resulterat i att dottern till sist omkom i en lägenhetsbrand.

Upprinnelsen är att mamman ska ha övernattat hos sin pojkvän på annan ort medan flickan lämnades kvar ensam hemma. Allt framgår av den registrerade parkeringstiden vid dessa tillfällen samt från de övervakningskameror som använder för att ha uppsikt över dottern från distans.

Modern hade vid fyra års ålder blivit adopterad från ett ryskt barnhem. Sedermera brottades hon med svår psykisk ohälsa och mottog ett flertal diagnoser och psykiatriska läkemedel, där de senare ofta förknippas med svåra biverkningar som avtrubbning och dissociation. Dotterns tragiska bortgång kunde ha undvikits om mamman i stället hade erbjudits traumabehandling för sin brokiga start i livet, samt verktyg för att lära sig knyta an till andra människor utan hjälp av substanser. Diagnosnarrativet visar sig återigen från sitt fulaste tryne.

Omgivningen orosanmälde flickan gång efter annan, däribland för vanvård. Men trots dessa inkomna anmälningar vidtog socialtjänsten aldrig några åtgärder och samtliga utredningar lades ner kort därpå.

Jag vidhåller med bestämdhet att svensk socialtjänst bör synas inifrån och ut. I mitt tycke är få valfrågor viktigare än att få bukt med landets kanske mest dysfunktionella myndighet genom tiderna.

Relativiseringen kring SD-förslaget om slöjförbud på allmän plats

I dag vill jag prata om hur fenomenet relativisering kan komma att ta sig uttryck apropå SD:s lagförslag om slöjförbud på allmän plats.

I anslutning till att det här utkastet lades fram, har jag snubblat över ett oräkneligt antal ironiserande kommentarer i stil med: "om du går i giftastankar – passa på att bära brudslöja". Man drar även lustiga paralleller till folkdräkter eller motsvarande klädsel, liksom nunnors hucklen eller för all del huvudbonader som enligt tradition användes i Sverige under tidigt 1900-tal. I viss mån har även vintermössor och kepsar kommit på tal ...

Men dessa jämförelser är i mitt tycke oerhört irrelevanta eftersom det i symbolisk mening och i en historisk kontext har funnits avgörande skillnader mellan huvudbonad och huvudbonad. Detta även om den gemensamma nämnaren är att de råkar placeras på just huvudet.

Är ett förbud mot slöja likställt slöjtvång i betydelsen reglering av kvinnors klädsel? Nja, få människor ifrågasätter att Ku Klux Klans spetsiga huvor numera avråds från att använda i offentligheten, eller för all del svastikor som publik utsmyckning. Innebär det per automatik att även scoutuniformer ska förbjudas? Nja, detta brukar inom retoriken beskrivas som reductio ad absurdum. Det betyder att driva ett argument till sin spets med hjälp av löjeväckande metoder och haltande jämförelser, något som jag tyvärr upplever är särskilt vanligt på vänsterkanten. Här förekommer även diskussioner kring utmaningarna inom dagens migrationspolitik som ofta mynnar ut i att då kan vi minsann avsäga oss pizza och (turkiska) köttbullar när vi ändå är igång ... Ytliga likheter lyfts fram på bekostnad av att avgörande skillnader utelämnas, och då missar man gärna kärnan i hela resonemanget.

Förespråkare av ett slöjförbud på allmän plats pekar på det heders- och kvinnoförtryck som kan ses inom delar av den islamistiska falangen. Man talar alltså inte om tygstycket i sig, utan dess egentliga innebörd och den bakomliggande symboliken som detta har kommit att representera, inte minst med hänvisning till mullorna i Iran.

I skrivande stund tycks det inte finnas någon riksdagsmotion eller proposition att referera till, utan detta är endast en del av ett aviserat förslag från Sverigedemokraterna om att tillsätta en utredning. Detta till skillnad från tidigare motioner om burka och niqab med motiveringen att sådana plagg kontrollerar och förtrycker kvinnor genom att skyla dem för att inte riskera att väcka männens lustar.

Rent rättsligt krockar idén om slöjförbud med den i Sverige grundlagsskyddade religionsfriheten. Huruvida bärandet av slöja är frivilligt eller uttryck för ett tvång lämnar jag dock till bäraren att avgöra i varje enskilt fall för det är jag knappast rätt person att uttala mig om, och jag förstår vidden av komplexitet i ett sådant genomförande. Denna kan lika gärna vara ett resultat av tro, identitet och personligt uttryck. Vidare finns risken att dessa kvinnor förpassas till hemmet om de inte tillåts gå ut, varför den verkligt utsatta gruppen naturligtvis blir svårare att fånga upp.

Men den dagen valfri muslimsk kvinna kan avstå sin hijab utan risk för hedersmord eller att behöva motta repressalier, då kan vi tala om sann religionsfrihet.

Tillägg: I samma veva som jag skrev ovanstående dömdes en persisk sångerska till 74 piskrapp efter att ha uppträtt på en livesänd konsert utan att dölja håret ...

"Män tillför inget i samhället"

Män är kraftigt överrepresenterade inom ett flertal samhällsbärande yrkesgrupper, däribland räddningstjänsten, infrastruktur- och transportsektorn, byggbranschen och VVS, där de utgör en övervägande majoritet med sina 90 % +. 

Enligt aktuell statistik från diverse yrkesregister och Myndigheten för civilt försvar ser fördelningen ut enligt följande:

Räddningstjänst – både yttre och inre befäl, med betoning på brandutryckning: 92 %

Infrastruktur, gatu-, anläggnings- och banarbete: 97 %

Byggbranschen inom trä, snickeri och mureri: 98 %

Transportsektorn: 90 %

VVS och fjärrvärme: 97 %

"Det manliga privilegiet"

Omkring 70 % av alla självmord begås av män

Ca 68 % av alla hemlösa utgörs av män

Närmare 95 % av alla som avtjänar ett fängelsestraff är män

Vid arbetsplatsolyckor med dödlig utgång beräknas runt 90 % av offren vara män

Anvisningar till firandet av mors dag

Från pittoresk klassicism till förfulad modernism, och vikten av en gemensam kulturhistoria

I jakten på rätt (konservativt) parti att lägga min röst på i det kommande riksdagsvalet, trillade jag över AFS syn på arkitektonisk inriktning. Deras migrationspolitik överensstämmer inte med min, eftersom de propagerar för en massutvisning även för skötsamma invandrare medan jag efterlyser en mer nyanserad lösning på dagens migrationsproblem. Men när det kommer till stadsplanering befinner vi oss definitivt på samma planhalva.

Jag väljer att citera denna närmast poetiska del ur partiprogrammet ord för ord:

”Få saker påverkar oss visuellt så mycket i vår vardag som omgivningens arkitektur. Byggnaderna som omger oss är den urbana och semiurbana miljöns motsvarighet till människans utstyrsel och uppförande. 

Intrycken påverkar oss och försätter oss i en viss typ av sinnesstämning beroende på vad vi bevittnar. Att beskåda Stockholms stadshus, från både in- och utsidan, eller blicka ut över Gamla stan, fyller oss med en annan känsla än att titta på Hötorgsskraporna i Stockholms city eller på ABC-förorternas betonggråa punkthus. Vetskapen om denna sinnesstämning är central för att förstå Alternativ för Sveriges vilja att bryta med Sveriges destruktiva arkitektoniska inriktning. Istället för att låta ständigt fulare byggnader ytterligare förfula våra städer vill vi återigen ställa arkitekturen i skönheten och människovänlighetens tjänst.

Det vore förmätet att avskriva en hel arkitektonisk genre som enbart destruktiv. Men det går likväl att identifiera ett kvalitativt skifte i arkitekturen när det som i folkmun kallas ’klassisk arkitektur’ (men som i själva verket innehåller många fler stilyttringar än klassicism) ger vika för det som i grova drag kan kategoriseras som modernism. Vi kan inte undgå att notera att det under decennierna kring det första världskriget skett en förskjutning inom arkitekturen bort från det vackra och människovänliga till det förenklade och förfulade. Ofta skedde detta i funktionalitetens namn, trots att äldre byggnader var minst lika praktiska och dessutom innehöll en visuell och emotionell kvalitet som den nya arkitekturen saknade. 

För Sveriges del kulminerade denna förändring i 1960- och 70-talets förödande rivningsvåg. Pådrivna av Socialdemokraterna, men med aktivt eller passivt stöd av de andra partierna, gick liemannen fram över svenska städer. Hur många köpingar fick inte se sina pittoreska stadskärnor förintas till förmån för ett grått Domushus i betong? Hur många svenska städer fick inte se sitt mest utmärkande byggnadsverk rivas i framstegets namn?

Arkitektur i form av byggnader och monument är identitetsmarkörer för ett folk. Att riva byggnader som har en emotionell och kulturell betydelse för människor är ett brutalt och konkret sätt att visa att en ny tid och ny regim är kommen. Ytterst handlar det om att förvägra oss vårt långa minne genom att ödelägga konkreta manifestationer av våra förfäders livsverk. Den arkitektoniska skövlingen som skedde på 1960- och 70-talet, och som fortsätter än idag i mindre omfattning, syftade till att beröva oss kopplingen till det förflutna och den känsla av mening, sammanhang och samhörighet som vacker arkitektur förmår oss att känna. De byggnader som restes i dess ställe är i bästa fall meningslösa och lämnar oss likgiltiga inför dess existens – i andra fall fyller de oss med avsmak och sorg. Talande nog finns det få byggnader som exemplifierar detta fenomen så väl som Arkitekturskolans tidigare byggnad.

Alternativ för Sverige inser att vacker, praktisk och människovänlig arkitektur är viktigt för ett sunt samhälle. Vi vill därför bryta med den destruktivitet, medelmåttighet och historielöshet som kännetecknat arkitekturen under det senaste halvseklet. Redan existerande byggnader som drar vanära över sin omgivning, särskilt i våra stadskärnor, bör ersättas. Det kommer däremot inte, som idag, att vara tillåtet att riva historiska och meningsfulla byggnadsverk. Ett oräkenligt antal exempel på detta finns dessvärre, så som Klarakvarteren i Stockholm, eller mer aktuellt med sommarvillorna i Petersvik utanför Sundsvall.

Det räcker dock inte med att stoppa framtida arkitektoniska ödeläggelse. Vi måste återerövra stadsrummet för det vackra och harmoniska. Alternativ för Sverige vill därför se en nationell strategi för att långsiktigt återställa arkitektoniska kronjuveler som strukit med i den hysteriska rivningsvågen. Lyckade exempel på rekonstruktioner finns från utlandet, inte minst Tyskland som har en lång tradition av att återuppbygga särskilt vacker och betydelsefull arkitektur som förstörts”.

Hur det gick till när dåligt blev bra i världen upp och ner

Jag är djupt bekymrad över den oroväckande riktning som samhällsutvecklingen har tagit, vilket jag kan konstatera efter att ha följt den offentliga debatten i hela mitt vuxna liv.

Fem exempel på fenomen som har blivit rumsrena och helst inte ska ifrågasättas överhuvudtaget:

• Könsförnekelse som semantiskt har övergått till könsbekräftande vård – d.v.s. raka motsatsen till att acceptera sitt biologiska tillstånd. Barn och ungdomar erbjuds hormonblockerare, och när personen uppnår vuxen ålder väljer somliga att avlägsna friska genitalier från kroppen på kirurgisk väg. Ifrågasätter du den här utvecklingen, och antyder sådant som vanföreställningar och dysmorfofobi, benämns du som transfob.

• Abort – fosterfördrivning på ren svenska – ses som något bra inom ramen för friskvård, och ska nu t.o.m. grundlagsskyddas. I vissa fall utförs aborten när fostret är långt gånget med nära nog fullt utvecklade organ – att likna vid en nästintill färdigutvecklad människa. Detta sker inte nödvändigtvis som ett resultat av incest eller våldtäkt som debattörerna gärna vill göra gällande, utan står för endast uppemot 1–1,5 % % av alla aborter, enligt en amerikansk undersökning. Jag efterlyser motsvarande statistik på svenska (med reservation för att mörkertalet spelar in). Ifrågasätter du den här utvecklingen och värnar om de oföddas rätt till liv, benämns du som abortmotståndare.

• Diagnoser som identitetsmarkör omfattar i dag nära 1 av 5 svenskar. Detta samtidigt som man gjort det till en hel industri att medicinera en majoritet av dessa med amfetaminliknande preparat – omkring 75 % av alla med adhd-diagnos. Ifrågasätter du den här utvecklingen (läs: medikalisering) och betraktar dessa personlighetsdrag som en del av vår mänskliga variation, benämns du som funkofob.

• Felaktiga LVU-beslut. Det förekommer att staten felaktigt omhändertar barn till föräldrar som varken missbrukar, vanvårdar eller försummar dessa – d.v.s. den grupp som LVU ursprungligen var till för. Ifrågasätter du den här utvecklingen och strävar efter ett verkligt "barnets bästa"-perspektiv, benämns du som konspirationsteoretiker eller desinformatör.

• Sverige som ett påstått patriarkat. Sverige rankas på topp när det kommer till världens mest jämställda länder. Ifrågasätter du (därför) förekomsten av ett patriarkat benämns du som misogyn, bakåtsträvare, sverigedemokrat, incel, vit kränkt man ...

Historieomskrivningen som gjorde kvinnan till ett offer

Jag bor i en fastighet från 1927. Samhället har inom loppet av en hundraårsperiod genomgått en enorm förändring – inte enbart demografiskt, utan även i relationen mellan man och kvinna. Det var en tid där hemmafruar tvingades utföra fysiskt tunga vardagssysslor, vilket innebar en helt annan typ av arbetsbörda än dagens. Detta när hemmafruidealet fortfarande rådde och tillgången till rinnande vatten, tvätt- och diskmaskiner var nära nog noll.

Påfallande ofta lyfts kvinnans ekonomiska beroende till mannen där missbruk förekom, eller andra oangelägenheter för den delen, liksom illegala aborter och det hårt krävande hushållsarbetet hemmavid och/eller i jordbruket. Vidare menar dagens historieskrivare att studier saknas gällande omfattningen av psykisk ohälsa ihop med skammen som omgärdade skilsmässor vid den här tidpunkten. Samtidigt uppfostrade kvinnan barn, ägnade sig åt hantverk och rådde om i hus och hem. Detta betraktades som likvärdigt mannens arbete.

"Betänk att kvinnor fick rösträtt först 1921", är många snabba att påpeka. Faktum är att mindre bemedlade män och arbetare också var utestängda från vallokalerna under hela 1800-talet. Omkring 1909 infördes reformen som även inbegrep dessa, men fortfarande uteslöts män under 24 år och de som uteblev från militärtjänstgöring. Först runt 1919 blev rösträtten lika för samtliga myndiga män, med några få undantag – att jämföra med motsvarigheten för kvinnor endast två år därpå.

I takt med att olika jämställdhetsreformer infördes – exempelvis slopandet av sambeskattning och kvinnans intåg på arbetsmarknaden, introducerades teknisk avlastning, barnomsorg och föräldraförsäkring. Dubbelarbete blev dock vardag för många mödrar, något som resulterade i deltidsjobb inom en lågbetald offentlig sektor. Juridiskt och ekonomiskt fick många kvinnor det väsentligt bättre men denna förändring skedde också på bekostnad av att den tidigare tryggheten allt mer gick förlorad. Stora barngrupper och långa dagar på det som sedermera kom att heta förskola, blev ett inslag i den nya familjebilden. Senare implementerades en pedagogisk modell även för de allra yngsta barnen, inte sällan med identitetspolitiska inslag. Här redogör jag för min syn på förskolan i stort.

Min uppfattning är att historiebeskrivningen från då inte alltid stämmer överens med de hushåll där makarna levde i lyckliga äktenskap, i djup harmoni med tydliga roller, vilket kunde ge en mer varaktig livskvalitet än i dag. Män och kvinnor kompletterade varandra. Det fanns till skillnad från nu inget stressigt vardagspussel att tala om – i alla fall inte enligt samtida definitioner.

Den moderna familjen brottas med en strävan efter den lyckade fasaden på sociala medier, anordna spektakulära kalas och att skjutsa omkring barnen på deras många aktiviteter. Föräldrarna dras kanske med prestationsångest, höga bolån och den nya tidens utseendefixering (skönhetsingrepp och filter) samtidigt som de förväntas klättra på karriärstegen. Är någon arbetslös hänvisas den till ett än värre öde: en dysfunktionell arbetsförmedling som statistiskt inte förmedlar några jobb, namnet till trots. Dessutom är kärleksrelationerna vanligen kortvariga och flyktiga i och med åtkomsten till Tinder och den lättvindiga synen på abort.

Avslutningsvis får man inte glömma att detta nya paradigmskifte som skedde i etapper och utspelade sig under flera decennier, även har gett upphov till en kolossal maktförflyttning från familj till stat. Man kan säga att den nya sortens institutionalisering utgör en stor bromskloss när dagens familjer tvingas dela uppmärksamheten med offentliga institutioner. Jag syftar på sådant som BVC, allmän förskola och LVU-apparaten med tillhörande angiverisamhälle, där var tionde barn i dag är föremål för en orosanmälan.

Tidigare fanns det en naturligt förankrad kunskapsöverföring generationer emellan. Numera sitter BVC och likvärdiga kontrollapparater på ensamt monopol som statlig expert utifrån myndighetens riktlinjer om språkutveckling och tillväxtkurvor.

Dagens kvinnor knaprar piller som aldrig förr, identifierar sig med diverse diagnoser, dras med stressrelaterad ohälsa (akademiker är särskilt drabbade) och sjukskriver sig dubbelt så mycket som män.

Den egentliga betydelsen av tro från ett västerländskt perspektiv

Jag läste i dag att Sverige som ett sekulariserat land lider brist på tro och riktning. Religion förknippas ofta med islamistisk fundamentalism och frikyrkliga sekter, men tro kan lika gärna bottna i övertygelsen om att livet faktiskt fyller ett verkligt syfte – att överlämna sig till [tron på] något större.

Att bekänna sig till en trosuppfattning innebär som regel att leva utifrån en intern gemenskap och sammanhållning inom den egna gruppen, följa traditioner, ritualer, seder och att uppmärksamma stora helgdagar. Det bör också finnas en föreställning om vad som är moraliskt rätt och riktigt utanför den juridiska begreppsvärlden, som vikten av sociala normer.

Att ifrågasätta livets mening är något universellt som de flesta av oss brottas med någon gång under sin levnad. Västvärldens lösning ses gärna i pillerform men det verkar i bästa fall endast symtomdämpande, och ger knappast svar på upprinnelsen till själva besvären. Exempel på besvär kan vara missbruk, självskadebeteende, ångest, depressioner, självmordstankar, existentiella kriser, bearbetning av förluster, tvångssyndrom, prokrastinering, sömnproblem och övrigt som många människor tvingas gå igenom förr eller senare. Ej heller kan man på syntetisk väg bota avsaknaden av det som gick förlorat under en dysfunktionell uppväxt eller ett genomgånget trauma.

Ofta betraktar vi den religiösa övertygelsen som något destruktivt och föråldrat (med hänvisning till en mossig bibel med över 2000 år på nacken). Detta medan sådant som alkohol och andra typer av lagliga droger, psykofarmaka, hormonella preventivmedel, konsumtion, utseendefixering, statusmarkörer, pornografi, lösa förbindelser och inte minst ändlös prestation uppmuntras och premieras i vår tid och del av världen.

Samtidigt närmar sig samtidsmänniskan i väst så sakteliga tron på acceptans som något fundamentalt livsavgörande tillstånd, och vikten av att befinna sig i nuet genom mindfulness/meditation – tid för reflektion och nödvändig återhämtning. Trots det betraktas andliga element i form av den dagliga bönen och andra relevanta paralleller som något extremt och ska helst avvisas och bagatelliseras. Detta medelst vår (egentligen väldigt dekadenta) livsstil utgör norm. (Politik är också religion i viss mening – se bara på klimatsekten och andra typer av senmoderna rörelser som utgår från hypoteser av styrd forskning inlindade i vetenskaplig terminologi).

Jag anser att den typen av religiös tillhörighet som jag beskriver här ovan ofta får oförtjänt med kritik, och är lätt att förringa. Många av oss anammar trots allt dessa ritualer i sitt dagliga liv, om än i varierande former.

Skaparen av ett miljardimperium utestängd från sitt eget event

Sedan något år tillbaka är min förstfödde son fullständigt besatt av tv-spelet Minecraft. Han äger nu samtliga klädesplagg, skor och accessoarer i temat, liksom spel, leksaker, sängkläder och övrig inredning. Vi pratar alltså tröjor och byxor och strumpor, regnstövlar, innetofflor, sandaler, sneakers, ryggsäckar, kepsar, solglasögon och mycket mer. Initialt ville jag endast uppmuntra hans nyfunna intresse men med tiden växte samlandet fram som en kul sport.

Minecraft är en modern företeelse och ett kreativt universum som lanserades tidigt 2010-tal, men som med sina karaktäristiska pixlar för tankarna till svunna tider. Samtidigt innehåller berättelsen tidlösa inslag. Detta eftersom den bygger (pun intended) på att skapa en vardaglig tillvaro med fundament i form av mat och dryck, men också djurhållning, mineraler, årstidsväxlingar och den eviga kampen mellan ont och gott. Drakar, häxor och andra naturväsen samsas i såväl slottsmiljöer som underjordiska gruvor.

Med sina över 300 miljoner sålda exemplar är Minecraft det genom tiderna mest säljande tv-spelet. Grundaren och svensken Markus "Notch" Persson sålde rättigheterna när spelidén ännu var i sin linda, och satte därmed Sverige på den internationella spelkartan för gott. Det hela är onekligen att betrakta som en framgångssaga. Samtidigt fick Notch betala ett högt pris för sina politiska ståndpunkter som han postade på sociala medier de nästföljande åren. Så småningom ledde detta till att han vid Minecrafts tioårsjubileum portades från evenemanget p.g.a. påstått kontroversiella uttalanden om bl.a. transpersoner. Notch blev alltså paradoxalt utestängd från sitt eget event trots att det rimligen aldrig hade ägt rum om det inte vore för hans livsverk. Känns den progressiva vänsterns "tolerans" igen?

Men Markus är minsann karl för sin hatt och lever såvitt jag förstår ett lugnt och tillbakadraget liv i sitt 500 miljoner kronors Beverly Hills-palats. Han är i dag god för omkring 15 miljarder svenska kronor – och om det inte är ett "fuck off-kapital" som heter duga, vet jag faktiskt inte vad som krävs.