LVU-industrin och dåtidens DDR/Stasi – två sidor av samma mynt

Man kan sätta ett direkt likhetstecken mellan dagens LVU-apparat och dåtidens DDR/Stasi-stat.

LVU: ”oro”, "omsorgssvikt”, ”samarbetsproblem”, ”bristfällig föräldraförmåga” och ”föräldern saknar insikt”.

Stasi: ”asocialt beteende”, ”normbrytande”, ”omedgörlighet”, ”oförmåga till uppfostran” och ”bristfällig statlig fostran” (de tyska begreppen har identisk innebörd).

Detta för att motivera ingripanden.

Tjänstemännens personliga och känslomässigt knutna bedömning väger i många fall tyngre än teknisk bevisning. Förvaltningsrätt och socialnämnd tenderar att i 97 % av alla LVU-mål gå på socialtjänstens linje. Här syns också hög frånvaro av saklig, faktabaserad och oberoende granskning.

Splittring av familjen kan och kunde yttra sig enligt följande: 

LVU: hot om eller fullbordade omhändertaganden för att tvinga familjer till lydnad, vilket väcker associationer till en auktoritär kontrollstation likt exemplet nedan.

Stasi: Zersetzung som psykologisk krigföring och metod för att upplösa familjeband, att iscensätta konflikter mellan familjemedlemmar, ägna sig åt karaktärsmord och andra manipulativa drag. Detta samt att skapa motsättningar mellan familj och stat där barnen tidigt invigs i tron att de senare alltid har tolkningsföreträde.

Svagt ansvarserkännande.

LVU: ett försvagat tjänstemannaansvar i och med den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft under fjolårets sommar (2025), men i praktiken upplöstes redan i samband med 1970-talsreformen under ledning av Palme. På ren svenska: rena rama sovjetfasonerna.

Stasi: under DDR var ansvariga nära inpå immuna mot påföljder.

Fler liknelser: ”Barnets bästa” som retoriskt verktyg för att motivera tvångsingripanden, liksom hur DDR använde den omtalade muren likt ett fysiskt och psykologiskt vapen med liknande syften.

”Livsstilskontroll” där LVU-processen verkar som ett led i att producera bilden av den ideala föräldern som fullkomlig, vilket ytterst få familjer kan leva upp till. Detta i stället för att faktiskt skydda barnet från en verkligt våldsutsatt miljö.

Både LVU-industrin och Stasi/DDR lider av oförmågan att erkänna begångna misstag, en slags prestigelåsning eller kognitiv dissonans. Hellre fortsätter de på en dåligt inslagen väg än att krypa till korset och erkänna att de hade fel, i synnerhet om detta fel upprepas i flera led. Att riva upp ett beslut om LVU för att underlaget har brustit riskerar nämligen att hota socialtjänstens legitimitet och därmed hela dess existensberättigande.

Angiverisamhälle och utvidgad anmälningsplikt.

Slående likheter hela vägen ...

Den verkliga innebörden av att som förälder bli observerad på ett utredningshem

Jag kan omöjligt släppa fallet Malin som felaktigt fråntogs sitt tio veckor gamla barn. 

Tankarna kan liknas vid ett spretigt och vildvuxet träd med förgreningar i dussintal. En av grenarna representerar de omständigheter som i dag råder när en förälder brottas med ett överhängande hot om LVU. (LVU-mål som i 97 % bifalls av Förvaltningsrätten, d.v.s. träder i laga kraft). När beslutet väl fattas, baseras det i många fall på observerad föräldraförmåga medan den nyförlösta modern befinner sig på ett utredningshem.

Dagens utredningshem lämnar en hel del att önska, för att uttrycka det milt. Familjer med pågående missbruksproblematik sammanblandas hejvilt med normalfungerande föräldrar som bara reagerar med eftertryck på psykiskt nedbrutna metoder, såsom hot om föreliggande LVU. Det är alltså en ytterst haltande jämförelse att försöka dra en parallell mellan Malin och hennes medboende då förutsättningarna är så fundamentalt olika.

I utredningshemmet vittnar uppgifter från tillsynsmyndigheter och kontrollorgan om att det har förekommit svåra missförhållanden, exempelvis omfattande utbrott av vägglöss i undermåliga lokaler med eftersatt underhåll. Personalen synar en i varenda söm all vaken tid; alltid med hot om att journalföra varenda steg man tar och de misstag som begås, samtidigt som man under svår press ska prestera och uppvisa en representativ bild av sig själv som närmast exemplarisk (förstagångs)förälder. Allt annat resulterar i en notering om att den boende "brister i sin omsorg", "saknar insikt" eller "är oförmögen att tillgodose barnets grundläggande behov".

Det förekommer även att personalen iscensätter "fällor" för att observera hur den nyblivna föräldern reagerar under extrem stress, personal som i vissa fall är helt nyexaminerade och direktkomna från skolbänken. Kanske är dessa personer i avsaknad av egna barn eller med otillräcklig livserfarenhet som möjliggör förståelsen för människan som en komplex varelse (i synnerhet när hon befinner sig under svår press). För att citera mitt tidigare inlägg om Malin: "Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons 'mentala tillstånd', då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt".

Socialtjänst och utredningshem agerar i maskopi med varandra i betydelsen att utredningshemmet får betalt för att förmedla ett visst narrativ som går i linje med socialtjänstens ursprungliga uppdrag. Det skapar således en beroendeställning mellan beställaren (socialtjänsten) och utföraren (utredningshemmet) där familjen reduceras till en kassako, en simpel kugge i maskineriet. Ur ett "familjens bästa"-perspektiv är det naturligtvis skandalöst att dessa verksamheter alls tillåts existera i sin nuvarande form.

Utredningshemmets högst subjektiva bedömning används sedan som en del i ett avgörande beslutsunderlag vars syfte är att separera barn från deras biologiska föräldrar ... i hela 97 % av fallen.

Forskning visar stark koppling mellan schizofreni och könsdysfori/felaktigt upplevd könsidentitet

Som rubriken lyder; forskning visar ett samband mellan konstaterad schizofreni och en felaktigt upplevd könsidentitet.

Det här innebär inte att alla transpersoner lider av schizofreni, men närmare 25 % av den undersökta gruppen med konstaterad schizofreni eller närbesläktade tillstånd uppges samtidigt ha en könsidentitet som inte överensstämmer med den fysiska kroppen. Rent neurobiologiskt tros hjärnan ha en felaktig self-body representation, varför kopplingen är högre än vad man tidigare har trott.

Tillstånden könsdysfori och schizofreni kan med andra ord samexistera men man är försiktig med påståendet att det ena nödvändigtvis leder till det andra genom s.k. kausalitet, d.v.s. direkta orsakssamband. Dessutom betraktas schizofreni som en felaktig uppfattning om vem man är, i jämförelse med könsdysfori där personen normalt är fullt medveten om att identitet och kropp inte överensstämmer, utan att för den sakens skull påstå något annat.

För transvården finns det en utmaning i att bedöma huruvida könsdysforin är ett varaktigt tillstånd eller en tillfällig vanföreställning sprungen ur en psykos.

(Beräknad samsjuklighet med autism och/eller adhd beräknas ligga på omkring 40 %).

En mamma blev felaktigt fråntagen sitt barn bara veckor efter förlossningen

Jag har i dag tagit del av en nyligen släppt dokumentär om Malin som felaktigt blev fråntagen sitt tio veckor gamla barn.

Bakgrunden är en sent upptäckt graviditet, omkring vecka 24, där sambon inte bedöms vara pappan, utan i stället Malins före detta. Paret hinner emellertid landa i beskedet att hon var längre gången än de först hade trott, och de beslutar sig för att göra det bästa av den uppkomna situationen. Då väljer mödravården att orosanmäla Malin. Detta på grund av en påstådd autismdiagnos ställd i tonåren, samt dokumenterad anorexi där hon i ungdomsåren ska ha vårdats en vända på sjukhus. Därutöver bedöms Malin ha ”IF”, d.v.s. intellektuell funktionsnedsättning. Detta trots att den uppgiften helt motsägs i tidigare akter som socialtjänsten – med hänvisning till sekretess – inte vill uttala sig om eller väga in i sin nya bedömning à la sedvanlig "vi kommenterar inte enskilda ärenden".

Efter att Malin förlorade två liter blod under förlossningen och hade svårigheter att genomföra ett blöjbyte, ansåg man att hon brast allvarligt i sin föräldraförmåga. Man beslutade därför att omhänderta den nyfödde sonen bara dygn senare. Detta med motiveringen att Malin agerade på ett för dem olämpligt sätt i samband med uppvaknandet från narkosen.

Socialtjänsten som kom dit kort därpå gratulerade till pojken och tog sedan med sig mamman och barnet för akutplacering på ett utredningshem. Malin var då i så pass dåligt skick att hon svimmade av chock. Sambons högst adekvata reaktion – genom att visa upprördhet efter att ha varit vaken i 48 timmars tid och bevittnat allt spektakel – tolkades som att han var hotfull, vilket snabbt noterades i journalen och vägdes in i den fortsatta bedömningen.

Malin fick endast träffa sitt barn under inneliggande vård på utredningshemmet medan sambon hänvisades till helgumgänge. Allt vändes från och med nu emot dem båda – det sätt de skalade sin frukt ifrågasattes, liksom att sonens mössa ska ha suttit snett vid något tillfälle, att Malin ammade för ofta eller grät för mycket. I själva verket var Malin traumatiserad från sjukhusvistelsen i ungdomsåren och var mitt uppe i att bearbeta dessa känslor. Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons "mentala tillstånd", då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt.

Malin knöt an till sonen i tio veckors tid och skickades därefter hem medan pojken blev kvar på utredningshemmet. Pappan kallades dit men delade inte vårdens bedömning av sin före detta som gravt funktionsnedsatt, och bedömdes då "sakna insikt". Han genomgick en två veckor lång utredning och tilläts därefter ta med sig sonen hem till sig.

Till vardags jobbar Malin på en förskola men nekas att bo tillsammans med sin egen son. Hon är omtyckt av såväl kollegor som barn och hon anses även agera professionellt i kontakten med vårdnadshavare; oaktat den egna situationen. Trots det har socialtjänsten i Örebro infört kraftiga umgängesbegränsningar med övervakade träffar mellan Malin och pojken, om endast två timmar i veckan. Syftet är inte heller att barnet ska flytta hem – som är praxis inom LVU-lagstiftning; detta framgår ordagrant av en ljudinspelning med ansvarig socialsekreterare, allt under parollen om "barnets bästa".

Beslutet om fortsatt umgängesbegränsning överklagades till Kammarrätten men här utgick man bara från inaktuella journalutlåtanden snarare än att göra en ny översyn av fallet. Dagsfärska uppgifter kunde fastslå att Malin inte lider av psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning. Ej heller dras familjen med missbruk. Även i äldre journalanteckningar dementerar man påståendet om IF; det har aldrig varit aktuellt från första början – vare sig då eller tidigare i livet.

Mot slutet av dokumentären framkommer det att Malin är gravid på nytt. Socialtjänsten har nu upprättat en ny orosanmälan och överväger att omhänderta även det barnet. Detta om Malin inte kryper till korset och erkänner att hon är i behov av föräldrastöd … I annat fall heter det att hon "saknar insikt", vilket är ett argument som ofta återkommer i socialtjänstutredningar när en förälder motsätter sig ett beslut eller kommer med invändningar av något slag.

Varför i hela fridens namn erbjuder man inte familjen hjälp i hemmet om man anser att de brister i sin föräldraförmåga ...? Av vilken anledning måste man prompt separera ett nyfött barn från sin biologiska mamma?

Dessa systematiska barnarov går till historien som vår tids största rättsskandal.

Mediebilden av Trump som vår tids diktator och vikten av en gemensamt utsedd fiende

I svenska medier har president Donald Trump omnämnts hela 125 000 gånger från det ögonblick han tillträdde på sin presidentpost och ett halvår framåt. Det råder ingen tvekan om att hans närvaro dominerar stora delar av dagens nyhetsflöde. Trump omskrivs dock sällan eller aldrig i positiva ordalag och här ska jag ge min syn på varför.

Alltsammans kan egentligen skalas ner i psykologiska mekanismer av svensk konsensuskultur, mediala narrativ, ett självspelande piano, och out-group derogation – en kollektivistisk strävan efter att utse den gemensamma fienden.

Inom den svenska mediakåren utmålas Trump genomgående som en ondskefull diktator; ett existentiellt hot bortom något vi tidigare har skådat sedan 1930-talets Tyskland. Här är så gott som alla etablerade journalister ense. Retoriken mynnar ut i ett slags självspelande piano där allmänheten vet precis vad som förväntas av dem och agerar därefter.

Utifrån typiskt svenska värderingar om "allas lika värde" är Trumps – till synes – hårdföra jargong om gränsbevakning någonting som skär sig mot den i övrigt försiktiga migrationsdebatten. Han har därigenom fått symbolisera alla världens problem, synonymt med systemkollaps och normupplösning, och agera nagel i ögat på såväl journalistkåren som hos medborgare i stort. Detta utan att vi reflekterar över om det nuvarande systemet är så fördelaktigt och optimalt alltid, för då riskerar man att beskyllas för att vara Trumpist – och alla är ju rörande överens om Trump som den gemensamma skurken.

Trumps persona får normalt betydligt mer fokus än hans politiska beslutsfattande, vilket bland annat har konstaterats i en avhandling som går att läsa här. Det finns en dramaturgisk uppbyggnad kring "Trump som fenomen" snarare än hans faktiska uttalanden – uttalanden som ofta är tagna ur sin kontext, tolkas ord för ord eller kan ses som en strategisk del i en större plan. 

TDS – Trump Derangement Syndrome – är en numera vedertagen benämning på det tillstånd som råder där känslor går före fakta, och den ensidiga medierapporteringen om Trump som sedan länge har mist all form av rimlig proportionalitet. Personangreppen haglar och öknamnen blir allt fler; i synnerhet kommentarer om hans orangea hudton eller försöken att likställa honom med en traditionell mexikansk maträtt. Man tror sig komma med något unikt men upprepar bara vad någon annan redan har sagt. Hur han rör sin hand när han talar, hans hudfärg, ålder, ordval och röstläge skapar större rubriker än att studera innehållet i det han faktiskt försöker förmedla. Det senare kräver mer analytisk förmåga, intellektuell skärpa och kapacitet, och därmed större tidsåtgång. Sådant rimmar dåligt i en samtid där allt ska gå undan.

Och ju mer man upprepar något, desto mer sant blir det. Narrativet kring Trump är att med närmast kirurgisk precision och en "plocka russinen ur kakan"-metodik måla upp bilden av en maktgalen, sinnessjuk och oberäknelig man som sedan länge har tappat fattningen. Det kan liknas vid en global masspsykos som har starka beröringspunkter med andra företeelser som vi har bevittnat i modern tid; där människor okritiskt följer strömmen i rädsla för att stöta sig med kollegan i fikarummet. Den gemensamma fienden (out-group derogation) är något som belyser hur konsensuskulturen dras med en stark ovilja att tänka självständigt om det innebär att frångå gruppnormen. När man ställer sig på tvären riskerar man nämligen att bli socialt utesluten och betraktas som normbrytande, vilket jag bland annat har avhandlat här, här och här.

Trump omkullkastar allt vi känner till om hur saker och ting hänger samman. Han omvärderar olika begrepp och dess innebörd, och han konfronterar, förhandlar och ifrågasätter hela det globalistiska etablissemanget – allt med en hög svansföring som är mycket olikt schablonbilden av svenskens mer lågmälda framtoning (läs: jante, nåde den som avviker från gruppen).

Historiskt är Sverige ett exportberoende land och då kan hot om att införa tullar eller andra handelsavtal övertrumfa den säkerheten. Man vill ju ogärna riskera att tappa ansiktet och frångå sitt anseende på arbetsplatsen genom att försöka prata om Trump i gråskalor snarare än i svartvita termer. "Han har ju ändå en poäng med att ..." Nej, fy tusan för att våga uttala sig på det viset!

En bekant till mig medgav att hon vid ett tillfälle "hade råkat säga en positiv sak om Trump" och då blev det genast hus i helvete. Detta trots att åsikten var försiktigt framförd med syftet att vända och vrida på befintliga resonemang. Gemene svensk vill hellre misskreditera den gemensamma fienden i stället för att behöva bemöta och sätta sig in i komplexa frågor om stora världsproblem. Därtill fungerar svensk media som en fostrande förälder och pedagogisk vägledare med en uttalad moralisk kompass om vad man förväntas tycka och tänka i olika frågor. Mottagaren ska helst inte dra några egna slutsatser, utan bara nicka och hålla med.

Människan är av naturen en bekväm varelse. Så ska du tänka om hur du ska tänka skrev jag för en tid sedan; en slags godhetssignalering och bekräftelsebias à la "vad var det jag sa...?"-mentalitet. Här värdesätter man vikten av att känna sig god, rätt och moraliskt överlägsen. Moralen bestäms av den grupp som man för stunden ingår i, och den tenderar att byta skepnad över tid. I dagsläget är vi svenskar vana vid en mer dämpad ledarstil och Trump utmärker sig därför avsevärt mot hur en ledare förväntas uppträda i det offentliga rummet, vilket gör svensken illa till mods. Om något som sägs eller beslutas om inte passar in i ett rådande narrativ – t.ex. framgångsrika fredsförhandlingar eller fortsatt stort stöd hos den amerikanska väljarkåren, tystas detta gärna ner eller hittas alternativa förklaringar till. Någon stor tidning eller mediekanal ses som tongivande och resten hakar på eftersom ingen vill framstå som politiskt obekväm.

Saklig, nyanserad och objektiv rapportering lyser helt med sin frånvaro. Det är lättare att styras av en rådande gruppnorm som baseras på demonisering än att diskutera själva sakfrågan; helst när den är invecklad och inbegriper många olika problemområden parallellt.

Apropå förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder

Sedan det inkomna remissförslaget om att göra förskolan obligatorisk från tre års ålder, har jag funderat en del på fenomenet barnomsorg som det har kommit att utvecklas sedan dess att jag själv var liten, sent 1980-tal.

Jag är personligen lite tudelad i frågan. Dels råkar jag ha en alltigenom lyckosam dagistid bakom mig, dels jobbade jag i tjugoårsåldern en sväng inom barnomsorgen – och då med stor behållning, dels inser jag nyttan med en fungerande förskola. 

Men stora barngrupper, 60-timmarsveckor, personal med bristfälliga svenskkunskaper och undermåliga lokaler är inte synonymt med en fungerande förskola. Däremot finns det lägen där barnen får ut något av verksamheten och där familjer inte själva har möjlighet och resurser att arrangera sådana möjligheter. 

Dagens samhälle är inte uppbyggt som tidigare generationer när byn samlade traktens ungar för gemensamma träffar på daglig basis, utan numera lever vi allt mer isolerat – i synnerhet i Stockholms innerstad som utgör min nuvarande referensram och måttstock. På delar av landsbygden kan det möjligen fungera à la idealisk hemmafrutillvaro beroende på hur grannskapet ser ut i övrigt, men tidsandan kräver allt mer av föräldrar under rådande konjunkturläge, inflation och annat, om man inte vill avstå vissa av livets bekvämligheter.

Ja, jag vet. Mycket handlar om prioriteringar för att en förälder – företrädesvis mamman i familjen – ska kunna vara hemma med sina barn. Om man inte dras med stora bolån, bil eller andra kostnader som normalt drar iväg, har man kanske möjlighet att leva gott på endast en inkomst, exempelvis göra årliga utlandsresor och i övrigt unna sig både näringsrik mat och regelbundna restaurangbesök. Att sväva iväg alltför mycket ryms dock inte i ens budget, utan man måste ta höjd för större utgifter emellanåt. Samtidigt har man inte för avsikt att köpa dyra märkesväskor, investera i båtar eller vad människor nu väljer att spendera sina pengar på. Ponera att mannens inkomst med råge täcker upp för utgifterna en vanlig månad; i det finns valmöjligheten att mamman stannar hemma med barnen fram tills dess att skolplikten tar vid.

Själv befinner jag mig med en fot i den idylliska Bullerbytillvaron med en kärnfamiljsidealistisk syn på saken, och med en annan fot i förskolans värld under förutsättning att barnen trivs i en sådan miljö. Samtidigt konfronteras vi mer och mer med en verklighet där kärnfamiljen reduceras till något överflödigt; resultatet av ett upplevt patriarkat, där monogami ses som något icke längre eftersträvansvärt, där allt färre skaffar barn och alternativa familjekonstellationer ges allt större utrymme. Ur den synvinkeln anser jag det vara viktigare än någonsin att ta bevara mamma-pappa-barn-konstellationen där föräldrarna är de som i huvudsak uppfostrar sina egna barn, och förskolan främst ses som en barnpassningsinrättning framför att agera arena åt identitetspolitiska intressen.

Före tre års ålder på de mer blyga, känsliga och introverta barnen tycker jag personligen det är klokt att avvakta med inskolning. Är barnet däremot mer framåt och visar stort intresse för förskolans värld – ja, då kanske man kan överväga en tidigare förskolestart. Mycket hänger på det enskilda individen och dess personlighet, samt familjens förmåga att få ihop det övriga livspusslet.

Summa summarum tänker jag att allt är avhängigt familjens unika förutsättningar, men att institutionalisering från ett års ålder för att anamma ett påtvingat ekorrhjul inte nödvändigtvis är det enda rätta. Detta liksom att den drömska Bullerbytillvaron också kan vara svår att leva upp till, åtminstone i längden, utan att något annat måste stryka på foten. Alltså en drömtillvaro där mamman är hemma med barnen och utforskar livet i skogen, lagar ekologisk mat från grunden och är en 100 % närvarande förälder,  alltid.

Givetvis ska förskolan även fortsättningsvis vara frivillig i sitt utförande. Storleken på barngrupperna bör fortsatt ses över och föräldrarna ska också framgent bestämma över saker som rör de egna barnen. Detta utan att myndigheter eller lagstiftning nödvändigtvis behöver ingripa – utom i de mest extrema fallen där våld, vanvård och försummelse faktiskt förekommer.

Till frågan om sänkt straffbarhetsålder

Gängkriminaliteten skenar som aldrig förr och kryper allt längre ner i åldrarna. I kölvattnet av diskussionen kring sänkt straffbarhetsålder från tidigare 15 år till dagens 13 vill jag därför delge mina egna perspektiv på saken.

Många motståndare illustrerar förslaget med en lintott (påfallande ofta en flicka) kramande en nallebjörn. Detta för att visa på det absurda i att fängsla minderåriga (se hashtag #BarnInteBrottsling). Man måste ha i åtanke att unga förbrytare må vara barn på pappret men inte är jämförbart med när du och jag växte upp. De är lagöverträdare som har gjort sig skyldiga till något så allvarligt som mord, dråp och grovt vapenbrott. Därutöver lyser vanligen alternativen med sin frånvaro hos den grupp som sågar lagförslaget i fråga (utöver att hänvisa till dagens HVB-, SiS- och familjehemsplaceringar som lämnar en hel del att önska).

Tanken är att det ska röra sig om tidsbegränsade straff och fungera som en skyddsåtgärd för att inte fler oskyldiga människor ska riskera att hamna i skottgluggen. Brottsförebyggande åtgärder ska dock inte uteslutas för den sakens skull, utan man måste närma sig en lösning genom att angripa problemet från olika håll – dels med preventiva metoder, dels med skyddsåtgärder om eller när skadan väl har uppstått.

Det är av betydande vikt att unga brottslingar rehabiliteras snarare än förvaras, och att adressera orsaken till att dessa alls gängrekryteras till kriminella nätverk, eller vad som nu föranledde själva gärningen. Unga människor saknar i regel både konsekvenstänk, tidsperspektiv och referensramar. Att ta död på oskyldiga människor får aldrig ses mellan fingrarna men det ska heller inte resultera i permanent bestraffning. Samtidigt är mord långt bortom de pojkstreck eller bus man själv gjorde som liten. Därför är det här att betrakta som något mycket större och mer komplext än att vara simpelt för eller emot. Det här förslaget är såvitt jag förstår tänkt att ske på prov om en femårsperiod som sedan kräver noggrann uppföljning och utvärdering, och på intet sätt något som är avsett att vara livet ut.

Man förutspår att gängen kommer att rekrytera ännu yngre barn när det här förslaget träder i kraft, men vid vilken tidpunkt är det rimligt att dra gränsen när fullt konsekvenstänk utvecklas först vid en ålder av 25? Utifrån vad jag har läst mig till är tanken att dessa kriminella barn och ungdomar ska följa läroplanen så att inte skolgången riskerar att hamna på efterkälken. Psykologisk stöttning och träning i sociala färdigheter är också tänkt ingå i den dagliga behandlingsvården. Detta ersätter då våra nuvarande HVB, SiS- och familjehemsplaceringar, och ansvaret förflyttas således över från socialtjänsten till Kriminalvården.

Det är positivt om debatten inte kokas ner till att antingen öppna upp för ideologiska argument om "fler fritidsgårdar"/bulle och saft-politik eller att behandla ungdomarna likt grova återfallsförbrytare satta i årslång isolering med dödsstraff som följd.

Lite nyanser vore på sin plats – alltså brottsförebyggande åtgärder med en holistisk blick och att reparera skadan när den väl uppstår. Man borde sammanfattningsvis tillsätta resurser för att kunna balansera rimlig och kännbar påföljd med skydd av allmänheten och till syvende och sist chans till omvändelse.

"Npf"-narrativet att betrakta som en av de största medicinska skandalerna genom tiderna

Inom kategorin medicinska skandaler i mänsklighetens historia har vissa händelser gått före andra och utgjort en särskilt mörk fläck i läkemedelshistorien. Jag tänker exempelvis på Neurosedynskandalen, Vipeholmsexperimenten, tvångssteriliseringar, Pandemrix och narkolepsi under svininfluensan, samt Myokardit hos unga män efter vaccinering mot covid-19.

Jag vill härmed lägga till en egen punkt på listan: "npf"-narrativet. Det här blir upprepning från tidigare poster i samma ämne men det är mitt sätt att slå på stora trumman för att belysa någonting mycket omfattande. Jag funderar fortfarande på hur det kommer sig att den gigantiska elefanten i rummet helt negligeras trots att debatten nu har pågått i flera decennier.

En googling bort medger svart på vitt att – ja, det saknas biomarkörer för att fastställa neuropsykiatriska diagnoser, d.v.s. identifierbara avvikelser i hjärnan. Trots det diagnostiserar vi barn och unga som aldrig förr. Jag är inte intresserad av pseudoförklaringar av typen "minskat stigma", "ökad kunskap" och "bättre diagnosverktyg" som ett svar på dagens lavinartade ökning. Den samlade expertisen är fortfarande helt oförmögen att se varför dessa besvär alls uppstår samt hur man får dem att upphöra.

Jag stångar mig blodig över det faktum att genetiska biomarkörer; typ röntgen, blod- och vävnadsprov, hjärnskanning etc helt saknas i en neuropsykiatrisk utredning. I stället använder man andra bedömningsinstrument såsom fråge- och skattningsformulär, intervjuer med patienten och dennes anhöriga samt observationstekniker av olika slag. Sådana metoder är i allra högsta grad att betrakta som godtyckliga. Detta eftersom DSM-manualen i sin nuvarande form främst bygger på sociala förväntningar som tenderar att fluktuera över tid. Beroende på vem eller vilka som utför utredningen kan de dessutom komma fram till olika resultat.

En av sex svenskar knaprar psykofarmaka och närmare 15 % identifierar sig med en neuropsykiatrisk diagnos där neuropsykiatrin som sådan inte kan påvisa några identifierbara avvikelser i hjärnan. Detta trots att rubriken på den senare källan konstaterar att just hjärnan ska fungera annorlunda hos den nämnda gruppen. Kejsaren är så naken att det inte är klokt, men det ska prompt tystas ner in i det sista och ett helt samhälle sjunger med i kören.

Jag ser bara baksidor av att etikettera – i synnerhet – unga människor framför att arbeta med ett tålmodigt bemötande, eventuell traumaterapi och en flexibel pedagogisk hållning. Detta i syfte att arbeta bort beteendestörningar i grunden. Genom en individprövad modell tar man bättre hänsyn till kontextuella faktorer och holistiska perspektiv för att gå till botten med varför en person dras med olika beteendeproblem. Man behöver göra en ordentlig kartläggning avseende livsstilsförändringar, kriser, trauman och mognadsprocesser för att bättre förstå vilka förutsättningar det finns att arbeta med. Vad någon har råkat ut för är ofta viktigare att fråga sig än vad det är för fel på personen. 

I samma andetag påstås det att dessa tillstånd är medfödda och obotliga, hur man nu kan fastslå en sådan sak. Då ska vi alltså ägna oss åt medikalisering av våra unga – att försöka medicinera bort en i många fall normalfungerande barndom bestående av rastlöshet, blygsel och svårigheter i känsloreglering. 

Även skolväsendet har fått motta kritik då skolan anses ägna sig för mycket åt skärmtid, stillasittande aktiviteter och abstrakt inlärning framför praktiska övningar, fysisk motion och rörelse. Diagnosen blir i många fall en nödvändig förutsättning till studiehjälp, och på så vis skapar narrativet incitament hela vägen från föräldraskap till skola, sjukvård och samverkande aktörer à la BUP, BVC, socialtjänst och habilitering.

AI knyter ihop säcken så fint:

"Om en förälder säger nej till utredning, tolkar myndigheter det ibland som 'bristande omsorg', vilket kan leda till hot om orosanmälningar eller till och med tvångsåtgärder. Här tolkas föräldrars ifrågasättande av medikalisering eller diagnosverktyg ofta som en 'bristande insikt' eller 'samverkansproblem'".

"Kritiken mot att 'märka' barn handlar ofta om den självuppfyllande profetian. Om ett barn får höra att dess hjärna har ett medfött fel, kan det minska barnets (och omgivningens) tro på förändring och eget ansvar. Detta kallas ibland för 'biologisk pessimism'. Samtidigt ökar förskrivningen av centralstimulerande medel till barn, trots att vi fortfarande debatterar långtidseffekterna på en hjärna under utveckling".

"Inom modern forskning börjar man dock tala om neuroplasticitet – att hjärnan är formbar och att beteenden kan förändras genom träning och miljöombyte. Att man kan 'växa ur' eller träna bort symptom tyder på att diagnosen kanske snarare var en beskrivning av ett tillstånd än en livslång sjukdom".

Om hur barnvaccinationsprogrammen har starka beröringspunkter med tobaksindustrin

Cecilia Strandevall är en opinionsbildande vaccinkritiker, och före detta centerpartist, som har gjort sig ett namn efter sina samhällskritiska videor inom vaccinskepticism. Hon beskriver sig själv som en saklig pro-informationsförmedlare med en särskild blick för att belysa rådande systembrister; ej att förväxla med en vilseledd "foliehatt" eller "konspirationsteoretiker".

I den här videon lyfter Cecilia problematiken med dagens barnvaccinationsprogram. Precis som många vaccinskeptiker har hävdat före henne hänvisar hon till diagram som visar att förekomsten av olika barnsjukdomar sjönk drastiskt redan innan dess att vaccinen lanserades på marknaden. I det menar hon att rent vatten, bättre matdistribution och fungerande avloppssystem är de faktorer som främst har inverkat till den här hälsoförbättringen.

Anmärkningsvärt är också att det aldrig har funnits något vaccin mot scharlakansfeber men trots det är frekvensen i dag och sedan ca 60 år tillbaka likställd med nära noll. Detta samt att dödsfall till följd av kikhosta låg på rekordlåga nivåer även under den period som kikhostevaccinet inte var i bruk. Uppehållet berodde på biverkningar och andra osäkra faktorer, och man valde därför att pausa allt kikhostevaccin mellan åren 1979–1996.

Redan omkring 1960 lanserades barnvaccin på bred front. Det är dock inte jämförbar med dagens injektioner, tillägger hon. Detta eftersom det vid programmets början rörde sig om endast tre sprutor mot dagens 21, d.v.s. en markant ökning på hela 600 %. Dessa två parametrar bör rimligtvis vara helt avgörande argument i den pågående vaccindebatten, avslutar hon med.

Även i den här videon riktar Cecilia en känga mot vaccinindustrin som hon anser har starka beröringspunkter med tobakens motsvarighet, med start i slutet av 1800-talet. Hon drar en parallell till hur man initialt såg med kritiska ögon på fenomenet rökning, men länge och medvetet undanhöll kopplingen med exempelvis lungcancer. I interna dokument som läckte ut redan på 1950-talet framkom påtagliga och omfattande hälsofaror. Trots det arbetade industrin aktivt med att så tvivel hos dem som varnade för detta, och de som protesterade talade därmed för döva öron. Samtidigt skedde stora globala satsningar på lobbyism och pr-kampanjer till tobakens fördel, och dessa valde systematiskt att dölja forskningsresultat som pekade på samband mellan tobaksrökning och sjukdom. Visselblåsare nedtystades och vinst gick före hälsa. Först i början på 2000-talets offentliga rättsprocesser tvingades de inblandade stå till svars. Det betyder 150 långa år innan sanningen slutligen kom fram i ljuset.

Sedan vaccinen infördes sägs Diabetes typ 1 ha ökat med 60 %. Vad gäller adhd och autism talar man om 400 respektive 500 %. Påståenden som "ökad kunskap, "mindre stigma", "vidgade diagnoskriterier" (iofs objektivt sant) och "bättre diagnostik" duggar tätt i debatten. Detta i stället för att erkänna en numerär ökning, varför Cecilia efterlyser mer transparens i frågan.

Nytt EU-förslag kan resultera i nationellt förbud mot fluortandkräm

ANSES – Frankrikes motsvarighet till Kemikalieinspektionen – har i dagarna lagt fram ett förslag om att natriumfluorid (mer känt som fluor) kan komma att förbjudas i hela EU efter misstänkt förekomst av hormonstörande ämnen. Undersöks gör om de nuvarande nivåerna överstiger de gränser som tidigare ansågs ligga inom normalvärdet för dagligt fluorintag. I skrivande stund pågår därför en omfattande riskbedömning som i förlängningen kan leda till restriktioner eller rentav förbud i tandkräm och liknande produkter där dessa komponenter förekommer.

Svenska Tandläkarförbundet ser kritiskt på det här lagförslaget och propagerar på att fluorid även fortsättningsvis är ett säkert och nödvändigt skydd för att förebygga karies.

Nu är bollen satt i rullning och jag misstänker att den här typen av direktiv även spiller över på fler medicinska riktlinjer inom unionen.

Fortsättning följer.

När hälsomässiga livsval väcker anstöt

På Bloggbevakning kan man i dag läsa om en kvinnlig influencer som har valt att leva enligt en andlig inriktning i stället för den materiella som är normgivande här i väst. Hon väljer med det att skilja sig från den svenska modellen om vad en rimlig livsstil innebär, och har därför fått motta mothugg såsom att vara "präktig", "förmer" och "vem fan bryr sig om denna självutnämnda spådam?".

Influencern lever utifrån en växtbaserad kosthållning med motiveringen att djuren lider på dagens storskaliga fabriker och slakterier. Vidare har hon – i alla fall enligt egen utsago – aldrig rört vare sig cigaretter eller droger. Hon intresserar sig för esoterisk läkekonst och holistisk syn på hälsa och välmående framför traditionell skolmedicin.

Trots konvergenta studier som vittnar om hjärt- och kärlsjukdom som en konsekvens av hög köttkonsumtion, följdsjukdomar och biverkningar av olika läkemedel, och stor samsyn kring mindfulness som en hälsofrämjande livsåtgärd, så anser man att denna dam är helt ute och cyklar.

Det är psykologiskt tydligt att konsensus fortsatt är dominerande bland unga kvinnor som knaprar psykofarmaka och reagerar instinktivt på den som har mage att avvika från gruppnormen. Livsstilen som influencern förespråkar tycks provocera följarkretsen å det grövsta; kanske som ett indirekt hot mot deras egna val. Att framställa sig som vaken (upplyst, ej att förväxla med woke) kan fungera provokativt i sig, som om man utger sig för att vara bättre vetande (läs: jante) vilket rimmar dåligt hos gemene (sekulariserad) svensk. Kanske speglar det följarnas egentliga osäkerhet och då uppstår lätt en form av kognitiv dissonans när det är allmänt känt att köttindustrin är problematisk eller att traditionella mediciner ofta följer med biverkningar.

Den här typen av motreaktioner är egentligen paradoxala eftersom man i dag är samstämmig om vilka hälsofördelar det innebär att t.ex. äta frukt och grönt och att försöka se till orsakssambanden i stället för att vända sig till pillerburken. Man bagatelliserar hellre någon och reducerar den till en pseudovetenskaplig spåtant än bemöter sin egna existentiella osäkerhet. Detta har jag särskilt noterat hos blogginnehavaren själv, varför jag starkt misstänker att vederbörande drog igång diskussionen med flit i syfte att skapa en dramaturgisk oordning. På så vis har konsensuskvinnorna ett gemensamt forum där de tillsammans kan enas i hur man egentligen ska leva och att andra som utmärker sig från detta kollektiva tänk måste förlöjligas in i det längsta.

Onekligen ett intressant fenomen som tenderar att återkomma så fort den här typen av diskussioner uppstår.

Konsten att navigera mellan sin inre kompass och en yttre karta

Bland mina texter redogör jag för den bristfälliga tillämpningen av "barnets bästa"-perspektivet i dagens socialtjänstutredningar, diagnosnarrativet, nutidsmänniskans skadliga sätt att leva, den retoriska polariseringen och baksidan med den samtida feminismen.

Jag definierar mig som värdekonservativ. Min kritiska syn på könsdysfori och ”npf"-diagnostisering bygger på biologisk realism, vilket utgår från idén att det finns en objektiv biologisk sanning. Jag anser med bestämdhet att bakomliggande trauman via kontextuella och holistiska förklaringar säger betydligt mer än existensen av påstådda funktionshinder som saknar biomarkörer. Detta gäller oavsett om det rör ett barns beteendestörningar eller vanföreställningar hos en vuxen.

Vi har i dag fjärmat människan från hennes naturliga tillstånd genom skolmediciner, injektioner, psykofarmaka, hormonstörande ämnen, kemikalier, mikroplaster och annat som frångår vårt ursprungliga sätt att leva.

Min tro på karma och reinkarnation kan låta något banalt vid en första anblick, men baseras grovt förenklat på att ingenting sker av en slump och att man varken kan eller bör undfly livets ansvar.

Jag har medvetet valt en lugn och tillbakadragen tillvaro där fokus ligger på kvalitetstid med familjen, tid för reflektion och regelbunden återhämtning. Det är en ganska unik situation i en svensk kontext på 2020-talet där mycket handlar om att jaga intryck och statussymboler, låta sig bedövas med diverse substanser och leva utifrån en fullspäckad kalender med avsaknad av andlig närvaro. Att vara helnykterist och andligt orienterad i en miljö präglad av flyktvägar kan stundtals vara en smula utmanande. Med det överger jag nämligen den svenska konsensuskulturen i sin mest koncentrerade form.

Inom den andliga vägen skiljer man på inre kompass och yttre karta. Den inre kompassen består av moral, andlighet och intuition, medan den yttre kartan innefattar ett samhälles normer, konsensus och byråkrati/myndighetsutövning. Genom att omge sig med en typ av livsåskådning hemmavid och samtidigt lära sig att behärska systemets vokabulär, kan man med tiden bli tvåspråkig och då framgångsrikt navigera mellan dessa två världar. Detta utan att någonsin förlora kontakten med sitt eget modersmål – sanningen, och att aldrig abdikera från sin egna personliga övertygelse.

Beroende mellan man och kvinna är det finaste vi har

Feministjournalisten Johanna Frändén beklagar sig över att hemmafruidealet är på tillbakagång.

Personligen applåderar jag familjer som omfamnar konservativa ideal. Samtiden har väl aldrig tidigare i historien varit så sjuk som nu – nära 20 % knaprar någon form av psykofarmaka och omkring 15 % identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.

Var och varannan person refereras till i termer av "npf", och vi förväntas placera våra barn på institution från ett års ålder med syftet att "förverkliga" oss själva. Män och kvinnor tillskriver varandra de mest osmickrande egenskaper (källa: ett kommentarsfält nära dig) och det slängs med "hata vita 'cis'-män" för hela slanten, vilket osar av rasistisk misandri. Vidare normaliserar man polariserande begrepp som "killgissa", "mansplaining", "incel" o.s.v. i stället för par- och familjebildning som trots allt är meningen med hela vår existens.

Sjukskrivningstalen bland kvinnor skjuter i höjden, män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken, omkring 15 % av befolkningen beräknas ha en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning", vi lever i en tid med historiskt låga födelsetal, barn- och ungdomspsykiatrin går på knäna m.m., vilket har starka beröringspunkter med den härskande Tinderkulturen där feminism och vänsterliberalism står på agendan.

För övrigt – i en sund parrelation; d.v.s. majoriteten av alla förhållanden, är beroende det finaste vi har.

Tänkvärt om det rådande paradigmet inom psykiatrin

Det här träffar verkligen mitt i prick.

"Säg till människor att deras inre liv är en funktionsstörning. Att deras känslor inte är signaler. Att deras lidande inte bär information. Att deras ångest och oro inte är en intelligent reaktion på en värld som har blivit galen. Att det handlar om ett trasig maskineri. Felaktig kabeldragning. En kemisk olycka i tre kilo kött.

Övertyga dem om att de är maktlösa. De kan inte läka sig själva. De kan inte hitta sin egen väg. De behöver experter. De behöver ingripanden. De behöver överlämna sin auktoritet till någon med meriter och receptblock.

Ändra sedan deras biologi med syntetiska kemikalier som stör just de system som skulle kunna återställa balansen. Kalla det behandling. Se hur de blir sämre. Skriv ut mer.

Ta nu ett steg tillbaka och observera resultaten.

Ångeststörningar: epidemiska. Depression: skyhöga siffror. Självmord: ökar för varje år. Ungdomar rapporterar om en aldrig tidigare skådad hopplöshet.

Men det stannar inte vid sinnet.

Kroppen håller räkningen. Kroniska sjukdomar exploderar. Autoimmuna sjukdomar har tredubblats under de senaste decennierna. Cancer drabbar allt yngre populationer. Hjärtsjukdomar. Diabetes. Alla slags inflammatoriska tillstånd. En civilisation av kroppar som attackerar sig själva.

Och behandlingarna? De påskyndar förstörelsen. Syntetiska kemikalier som kroppen inte känner igen, som förändrar receptorsystem som utvecklats under årtusenden. Läkemedel som stör just de processer de påstår sig korrigera. Vacciner, antibiotika, psykiatriska läkemedel, metaboliska ingrepp: var och en av dem driver biologin längre bort från sin naturliga utformning. Kroppen anpassar sig. Sedan går den sönder. Då skriver de ut mer.

Kroppen sviker inte. Den reagerar. Intelligent. Desperat. På en värld som har förklarat krig mot dess design.

Frånkopplade från varandra. Frånkopplade från naturen. Frånkopplade från mening. Frånkopplade från det heliga. Marinerade i stresshormoner. Nervsystem låsta i permanent hotrespons. Immunsystem förvirrade och felaktiga. Kroppar som har glömt hur harmoni känns.

Detta är inget mysterium. Detta är orsak och verkan.

Koppla bort en människa från sammanhang, från mening, från själva livet, och se vad som händer. Sinnet splittras. Kroppen följer efter. Själen, förnekad och avfärdad, skriker genom symtom som paradigmet sedan betecknar som fler sjukdomar som kräver fler ingrepp.

En psykisk hälsokris som förvärras för varje decennium som går. En epidemi av kroniska sjukdomar som medicinen inte kan förklara. Cancerfrekvenser som trotsar logiken om bättre screening och tidigare upptäckt.

Jag använder ordet 'skapad' medvetet. Jag använder ordet 'designad' med avsikt. Inte för att någon hemlig grupp kontrollerar allt i detalj, utan för att mönstret har ett igenkännbart avtryck. Separation från sig själv. Separation från andra. Separation från naturen. Separation från mening. Separation från Gud. Varje pil pekar i samma riktning. Varje ingripande bryter ytterligare en koppling.

Du kan läka dig själv. Riktig mat. Solljus. Barfota på jorden. Rent vatten. Sömn. Naturen. Ta bort störningarna så vet kroppen exakt vad den ska göra. De vill att du ska glömma detta.

Ensamhet dödar snabbare än rökning. Kärlek förutsäger överlevnad efter hjärtkirurgi bättre än något läkemedel som någonsin testats. Att hjälpa andra lindrar depression mer pålitligt än SSRI-läkemedel. En enda session med skogsbad stärker immunförsvaret i 30 dagar. Andlighet minskar återkommande depression med 90 %. Inget läkemedel på jorden kommer i närheten av detta. Det är precis därför dessa studier aldrig kommer att finansieras. Man kan inte patentera kärlek. Man kan inte tappa skogen på flaska.

Forskningen finns. Data är tydliga. De undertrycker den eftersom den hotar allt: läkemedelsindustrins vinster, institutionell auktoritet, hela världsbilden som håller dig beroende, frånkopplad och övertygad om att du är maktlös.

Var finns det objektiva medicinska testet för 'svår depressiv sjukdom'? Var finns hjärnskanningen som diagnostiserar ADHD? Eller genen som gör det genetiskt? Var finns biomarkören, skadan, den mätbara abnormiteten som bekräftar någon psykiatrisk sjukdom?

Det finns ingen. Det har aldrig funnits någon.

Detta är inte sjukdomar. Det är påhitt. Röstade fram till existens av kommittéer med ekonomiska band till de företag som säljer botemedlen."

Problematiken kring att lansera en Barbiedocka med autism, och diagnoser som en ständigt återkommande förklaringsmodell till precis allt

De senaste dagarna kan vi läsa att ”Barbie har fått autism”; en nyhet som återkommer i flera stora medier. Lanseringen av den nya Barbiedockan med "npf" har väckt blandade reaktioner hos publiken. "Har fått ..." är en formulering som många reagerar med bestörtning på eftersom det antyder att autism är någonting som man får. Hmm, jag kan för en gångs skull uppskatta en sådan ordalydelse. Detta eftersom "har fått" indirekt avlivar myten om medfött, alternativt skulle vara direkt nedärvt i rakt nedstigande led (d.v.s. ingenting som du under några som helst omständigheter kan påverka).

Vid det här laget har jag tagit del av lite för många livsberättelser från föräldrar som vittnar om ett tydligt före och efter i frågan om sitt barns beteendestörning. Barnets första levnadsår beskrivs som helt normalfungerande för att sedan – efter en biverkan av vaccin, läkemedel, trauman eller annan yttre påverkan – ha utvecklat autistiska tendenser, utåtagerande beteenden, uppmärksamhetsstörningar, tics, tvångssyndrom, ångesttillstånd eller depressioner, något som normalt kännetecknar någon form av ”npf”. Sett i det ljuset kan därför autism uppfattas som något man "får" snarare än föds in i.

I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om vår västerländska samtid och närmast omättliga behov av att diagnostisera folk till höger och vänster, att normalisera det sjuka och i längsta möjliga mån undvika att tala om den rosa elefanten i rummet. Gång efter annan glömmer vi återkommande bort att ställa oss frågan varför autism – till skillnad från somatiska besvär – inte går att styrka med vare sig blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra mätbara instrument, men samtidigt är fullständigt övertygade om dess utbredda existens. Att i dagens massiva utsträckning informera om och älta autistiska tendenser hos såväl barn som unga har blivit högsta prioritet inom hela samhällsapparaten. Det motiveras alltid med ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, bättre diagnostiska verktyg och kunskap om autism som funktionsnedsättning. Dagens diagnosverktyg är tvärtom oerhört bristfälliga med endast observationer och skattningsformulär till hjälp, vilket gör bedömningen minst sagt godtycklig. Dessutom finns det inga biomarkörer i världen som alls kan fastställa att det platsar i fältet för neuropsykiatri; d.v.s. neurologiska avvikelser i hjärnan.

Vad som däremot finns är stora kommersiella intressen kring diverse läkemedel som sägs underlätta för den enskilde individen, men som ofta kommer med svåra biverkningar. Några uttalade botemedel mot autism existerar förresten inte i dagsläget, endast mediciner som påstås lindra de tillstånd som ofta kommer med diagnosen – typ depressioner, ångest och tvångsbeteenden. Alltsammans blir till en enda mischmasch av psykisk ohälsa som drygt 15 % av befolkningen beräknas leva med. Och enligt förespråkarna av detta har sådana symtom minsann alltid funnits i samma stora utsträckning, bara det att man tidigare inte hade något namn för besvären ...

Människor är komplexa varelser beroende av sin omgivning och dess kontext – var i världen man studerar de här personlighetsdragen, hur de har kommit att definieras och när i tid de ses som en avvikelse. Det kan ge helt olika utslag eftersom en sådan diagnos inte är frågan om något definitivt och mätbart, utan vanligtvis fluktuerar över tid.

Man får också komma ihåg att beteendestörningar och psykiska problem inte uppstår från intet. Visst att det kan finnas en medfödd sårbarhet för att utveckla sådana tendenser, men hur kommer det sig att man i den omtalade narcissism-dokumentären som är i ropet just nu, uteslutande hittar diagnostiserade narcissister som allihop vittnar om en tragisk barndom och bristfälliga uppväxtförhållanden? Varför är den gemensamma faktorn så tydlig, och hur kommer det sig att absolut ingen någonsin tar hänsyn till att försummelse, våld och vanvård under en barndom och tonårstid är grogrunden till att utveckla just sådana egenskaper? Jag tänker på empatibrist, undvikande anknytning och självvald isolering. Man bara konstaterar att någon uppträder på ett – enligt oss – opassande vis – aldrig att adressera själva orsaken? Inte ens när orsakssambanden serveras rakt framför ögonen på oss är vi mottagliga att lägga ihop ett plus ett ...

* * *

I början av 2000-talet fanns en bloggerska som gick under namnet ”handleder”. Hon skrev öppenhjärtigt om sin psykiska ohälsa som till omfattningen var både intensiv och långvarig. En dag valde hon till sist att ta sitt liv. Detta trots att hon enligt egen utsago hade haft en trygg och kärleksfull barndom, men sedan råkat ut för trauman såsom gruppvåldtäkter och annat elände som skulle göra vem som helst ångestfylld och deprimerad. I stället för hjälp att hantera dessa övergrepp mottog hon inom psykiatrin diagnos efter diagnos efter diagnos, och medicinerades närmast fördärvad under de många inläggningarna inom den slutna vården. Detta så till den grad att man som utomstående kan fråga sig om det inte snarare var det som i slutändan avslutade hennes liv i förtid.

Mitt i allt sitter folk i kommentarsfältet och på fullaste allvar spekulerar i huruvida tjejen hade autism …

Riskfylld lek minskar sannolikheten för att utveckla fobier i vuxen ålder

I tider av ett närmast curlingliknande föräldraskap är det uppfriskande att läsa om vikten av riskfylld lek för att motverka fobier i vuxen ålder. Detta genom att tidigt lära våra små att hålla fast, dra, jaga och klättra på varandra.

Mina söner gör med jämna mellanrum "upp om rangordningen" här hemma, vilket går att efterlikna vid det beteende som förekommer hos exempelvis marsvin. Syftet är att utveckla såväl grovmotorik som koordinationsförmåga samt att dagens (stillasittande) unga ska få utlopp för sitt uppdämda rörelsebehov.

"Vi kan inte bara skydda dem för faror – de måste lära sig att hantera dem", menar artikelförfattaren, som tillägger att undvikande av sina rädslor på sikt hämmar både den fysiska och mentala utvecklingen.

Föga förvånande utgör inte "riskfylld lek" ett naturligt inslag i den svenska förskolans läroplan, men återkommer desto mer i våra grannländer Norge och Danmark där man anser att fördelarna tydligt överväger skaderisken.

Samtiden ..., del 433

"Vi såg det inte komma ..." och så vidare.

Tema: domedagsprofetior som inte slog in – 2006 vs 2026

2006

2026

Dilemmat som uppstår när föräldrar avböjer rekommenderade men frivilliga vaccinationer

Tema barnvaccin.

Inom forskarvärlden råder det i dag total konsensus i frågan om vacciner som säkra och effektiva, även om vissa studier väljer att ifrågasätta vaccinernas nytta och menar att de också medför stora risker för biverkningar och utvecklande av andra allvarliga sjukdomar.

Enligt lag är det frivilligt att delta i det allmänna vaccinationsprogrammet men föräldrar som underlåter att vaccinera sina små kan få motta repressalier och bli föremål för socialtjänstutredningar ifall de tackar nej till vård. Det innebär ett ständigt dilemma då föräldrar generellt vill sitt barns bästa men samtidigt ställs inför en pest eller kolera-situation som riskerar att få långtgående konsekvenser beträffande vårdnaden. Alternativet är att besudla kroppen med ämnen som kanske gör mer skada än nytta, typ neurotoxiner och aluminium. Många vaccinskeptiker går så långt att de hellre ser att läkare fängslas för vållande till kroppsskada framför att behöva stå till svars för att inte kunna tillgodose barnets grundläggande behov genom att erbjuda dem adekvat sjukvård.

Religionsfrihet är en princip inskriven i regeringsformen som innebär att man inte har rätt att med medicinskt tvång inskränka en individs frihet utan samtycke från vårdnadshavare. Vaccinering är således inte obligatoriskt i lagtexten, och oavsett vaccinationsstatus har man rätt till skolgång och övrigt som samhället erbjuder. Därför behöver man normalt inte uppge skäl till sin vaccinvägran, på samma sätt som man inte behöver motivera en abort. Under pandemin infördes dock tillfälligt ett vaccinpass som begränsade ovaccinerade tillträde till vissa offentliga sammanhang, varför dessa injektioner numera är att betrakta som "frivilligt tvång" i den bemärkelsen.

I teorin är det alltså möjligt att åberopa religionsfrihet för att motivera vaccinvägran. Om man som förälder avböjer en medicinsk rekommendation – t.ex. stelkrampsvaccin eller profylaktisk behandling vid en sårskada – kan det dock resultera i en orosanmälan eller åtminstone hot om dito. (Vad orosanmälningar innebär i praktiken avhandlar jag bland annat här). I det uppstår en kollision mellan föräldrabalkens självbestämmande över medicinska ingrepp och barnets rätt till hälsa och skydd. Att medvetet avstå just stelkrampsvaccin anses medföra en potentiellt dödlig risk och kan av vården tolkas som bristande omsorg eller försummelse, vilket omfattas av dagens anmälningsplikt (misstanke om att ett barn far illa). Summa summarum kokar dilemmat ner till frågan om var gränsen går för statens rätt att ingripa i familjelivet när det råder oenighet om vad som i grunden utgör en hälsorisk.

En annan aspekt av det hela; föräldrar som söker medicinsk hjälp vid exempelvis sårskada eller benbrott, riskerar initialt att misstänkliggöras för att själva ha tillfogat barnet detta, som i fallet med Ättikaflickan. Det finns emellertid två sidor av myntet när följden blir att en familj drar sig ifrån att uppsöka vård av rädsla för att få hela sitt föräldraskap synat i sömmarna. Detta försätter naturligtvis våra små i ytterligare fara då lekmän i allmänhet inte besitter tillräcklig kunskap för att lägga om infekterade sår eller utföra komplicerade operationer hemmavid. Den här familjen är en av flera som felaktigt har fått sina barn omhändertagna när de uppsökte sjukhus efter en fallolycka men i stället blev beskyllda för att själva ligga bakom de uppkomna skadorna. En sammanfattning kring vad familjen sedan tvingades att genomgå finns att läsa här.

Vetenskapen är i ständig förändring och definitionen på sanning har en tendens att växla med tiden. Sanningen är dessvärre inte alltid saklig, beprövad, faktagranskad och oberoende trots tyngden i sitt namn. Detta eftersom det förekommer jäv, prestigekrav, finansieringsbias och ekonomiska intressen inom forskarvärlden i allmänhet och biljon-läkemedelsindustrin i synnerhet. "Lögn, förbannad lögn och statistik" heter det visst. Tror man att transparens och fullständig ärlighet gäller i samtliga av peer review-fallen är man tyvärr olovligt naiv. Anslag kan dras in eller avslås när de stämmer dåligt överens med redan konstaterade rön på området, och andra lyftas fram av motsatt orsak. Även ekonomisk lobbyism sätter ibland käppar i hjulet för att en studie ska kunna ses över genom en extern tillsynsmyndighet enligt riktlinjer för oberoende granskning. Man kanske motiverar avslaget med bristande vetenskaplig kvalitet som i själva verket bottnar i ideologiska övertygelser eller andra motiv än just kvalitetsbrist.

Frågan om kroppsligt välbefinnande är en komplex och omfattande angelägenhet som inte avhandlas på en lunchrast. Men när ens föräldraskap plötsligt hänger på en skör tråd för att man kanske väljer att inte lita blint på läkarkåren i varje enskild sakfråga, utan hellre utgår från sin moraliska kompass, kan det komma att få kännbara konsekvenser. Då riskerar man i stället att bli uthängd fastän intentionen har varit precis den motsatta; att skona någon från onödiga medicinska ingrepp där risken överväger nyttan.

Vi behöver sammantaget tillgång till bättre och mer sakliga, nyanserade, holistiska och objektiva studier som fastställer skillnaden mellan vaccinerade och ovaccinerade populationer. En framgångsrik metod kan vara randomiserade placebokontrollerade dubbelblinda studier, och inte som i dag där man endast jämför effekten av olika sorters vaccintillverkare. En sådan metodik går även att applicera på antibiotikabehandling, cancervård och de rutiner som kommit att prägla dessa betydande forskningsområden.

Jag planerar att inom kort läsa boken "Vaccinationer : risker och skador" och sedan återkomma i frågan. Denna läsning bygger på en omfångsrik vetenskaplig data och slår undan benen på dagens samstämmiga syn gällande vacciner och dess vanligt förekommande eftergifter. Det kan ses som ett närmast banbrytande paradigm i frågan om hälsa och välmående hos barn och unga.

Dr Sandor A Markus – Den fria människan (om hur det egentligen förhåller sig på jorden)

Jag har under den senare delen av familjens julledighet ögnat mig igenom en bok som jag fått till låns och handlar om vad författaren Dr Sandor A Markus, doktor i teologi, beskriver i termer av den fria människan. Det är en slags strävan efter ett fritt tillstånd i vad han benämner vara den nya tidsåldern som snart träder i kraft här på jorden. Han ifrågasätter starkt den sentida globalistiska kapitalismen som härskar i vår del av världen, och han går hårt åt människans bristfälliga urskillningsförmåga gällande att separera sanning från lögn.

"Hela mänskligheten utan undantag ställs inför stora utmaningar både individuellt och kollektivt. För att kunna möta dessa så krävs en annan slags medvetenhet och ledarskap som bygger på etik och moral och inte på egoism, maktbenägenhet och materialistisk strävan, vilken hitintills har dominerat större delen av ledarskapseliten".

Boken – utgiven 2020 – behandlar den kommande covid-19-pandemin som han menar är konstruerad jämte läkemedelsindustrin, vilka livnär sig på syntetisk medicin, och där homeopatiska eller alternativa behandlingsformer i bästa fall förlöjligas och i sämsta fall helt avfärdas. Han redogör för storbankernas makt med en omtalad familj i spetsen, Illuminati ("den dolda staten"), Bilderberggruppen och Rockefeller. Han skriver om mainstreammedia som mental programmering, 4G- och 5G-påverkan, tungmetaller som utmålas värre än valfritt influensavirus, men också kemikalier, fluortandkräm och hormonstörande ämnen som vi människor med- eller omedvetet stoppar i oss eller injicierar i våra kroppar, liksom dagens klimatpolitik som en förevändning att införa koldioxidbeskattning. Han kritiserar även den samtida forskningen där doktorander ombeds att följa strömmen i stället för att presentera nya idéer och därmed omkullkasta rådande föreställningar om hur världen hänger samman.

"Är det ni som tänker era tankar eller tillhör de någon annan? Har ni tänkt vad ni tänker om det är rätt eller fel ur etisk, moralisk synpunkt?"

Författaren utger sig för att vara en sanningsförmedlare som tar avstamp i en andlig och bitvis esoterisk livsåskådning. Detta i termer om astralvärldar och kosmiskt högre medvetande – ett ämne som har engagerat mig sedan drygt tjugo år tillbaka. Jag har en handfull personer i min omedelbara närhet som under årens lopp har diskuterat i liknande tankebanor, och jag vill påstå att boken sammanfattar mycket av mina egna funderingar i dessa frågor.

Han beskriver hur energiflöden, frekvenser och likvärdiga begrepp i sig är självläkande till en viss nivå. När dessa fält däremot är avstängda hos oss människor hamnar vi lätt ur balans, vilket då möjliggör fysisk och psykisk sjukdom i någon form. Och som många andligt förankrade människor förespråkar han en växtbaserad kosthållning samt vikten av daglig (helst timslång) meditation.

Jag avsåg inte att plöja igenom dessa sidor från pärm till pärm, utan jag har valt att återge utvalda delar som jag personligen anser är tankeväckande utöver det man vanligen hittar i offentliga medier. Jag har med flit valt att utelämna diskursen om kvantfysikens lagar, Ryssland respektive Kina som stormakter, krigsrelaterade konflikter, militären, utomjordiska intelligenser, telepati och närbesläktade paranormala fenomen som jag har lite eller obefintlig kunskap inom. I annat fall skulle inlägget bli på tok för långt och jag uttalar mig ogärna om saker och ting när jag har alldeles för lite på fötterna. Jag vill inte avfärda något men jag lämnar det därhän och återkommer eventuellt till dessa ämnen längre fram igenom, när jag har mer kött på benen.

Här väljer man dock att hylla Vladimir Putin och det är ju knappast något som vi i väst normalt förknippas med – tvärtom mot de upplysta runt omkring mig har velat göra gällande, som snarare omnämnt honom som en av våra fulaste fiskar. Parallellt lovordar författaren – trots sitt ungerska påbrå – partiet Sverigedemokraterna som traditionellt förknippas med en invandringskritisk hållning (om än att just ungerska invånare sällan betraktas som ett direkt hot). Dessa två ståndpunkter utmärker sig från det övriga innehållet.

Makteliten "tillverkar och distribuerar artificiella mediciner med svåra biverkningar som följd. Många av biverkningarna kräver ytterligare medicinering med fler biverkningar och funktionsnedsättning som följd. Man vill enligt läkemedelsindustrin kunna sätta en diagnos på alla människor, och detta 'tillstånd' ska kunna medicineras." Huvudet på spiken, och jag har påpekat det förut. Sådant finns definitivt utrymme att brodera ut vid ett senare tillfälle eftersom jag upplever att författarens resonemang ger ett ganska grunt perspektiv på saken.

Budskapet i boken – som är både system- och samhällskritisk i sin karaktär – lyder bland annat att det är dags för svensken att vakna upp ur sin törnrosadröm. Detta i förmån för andliga värden med ett etiskt och moraliskt leverne framför jordiska och självcentrerade begär, som bland annat tar sig uttryck i överdriven materiell fixering, artificiella och kortsiktiga lösningar på kroppslig ohälsa samt destruktiva distraktioner och andra flyktbeteenden.