I dag kom det till min kännedom att skolor har rätt att förvägra vårdnadshavare kontakt med ledningen efter att denna har upprättat en orosanmälan till socialtjänsten om påstått våld i hemmet. Man *hänvisar helt sonika till den pågående utredningen och friskriver sig därmed allt ansvar när det gäller tidigare löften om transparens till föräldrar vars barn av olika skäl har haft en brokig start i livet. Under tiden förväntas familjen hålla god min och "samarbeta" med pedagogerna alldeles oavsett – allt för "barnets bästa".
*skolan refererar till sin anmälningsskyldighet som är lagstadgad, men att orosanmälningar har en negativ inverkan på våra barn sopar man gärna under mattan och låtsats hellre att det regnar.
* * *
Utredningar via socialtjänsten pågår normalt i fyra månaders tid och förlängs om det inkommer fler anmälningar längs vägen. Processen riskerar dessutom att senareläggas avhängigt tidpunkten på året – om den exempelvis sammanfaller med en storhelg – eller beroende på antalet ärenden som Familjeenheten för tillfället har på sitt bord. Socialtjänsten som myndighet saknar existensberättigande om de står utan en viss mängd fall; därav den språkliga och juridiskt förklädda makt de besitter genom att återkommande anknyta till "barnets bästa" – allt för att hålla bollen i ständig rullning.
"Våld föder våld" heter det visst, trots att anklagelserna i fråga har avfärdats i ett flertal hembesöksinsatser av socialtjänstens externa utredare – fördelat på tresiffrigt antal timmars övervakat umgänge. Misstankarna har därtill dementerats av både rättsväsende och BUP som även dessa har god insyn i den berörda familjesituationen.
Barn är komplexa varelser i all sin enkelhet. De beter sig på ett visst sätt utan att orsaken nödvändigtvis behöver bottna i 1) en medfödd och obotlig personlighetsstörning 2) pågående våld i hemmet. Man famlar desperat efter enkla förklaringsmodeller vars teorier alltid härleds till endera punkt 1 eller 2.
Innan dess att en utredning tar sin början måste föräldrarna se sig om efter barnvakt eller annan avlastning, beräkna restid, göra avkall på jobb/studier eller på annat sätt pausa det pågående livet i förmån för möten som kan te sig oändliga i antal. De kan te sig oändliga eftersom ett möte gärna efterföljs av uppföljningssamtal som i princip avlöser varandra utan en synbar bortre tidsgräns. (Utan dessa återkommande möten har alltså de utredande myndigheterna begränsad möjlighet att rättfärdiga sin existens).
Under en påbörjad utredning med socialtjänsten kan en familj utsättas för prövningar av det grövre slaget. Detta innefattar att bemöta diverse anklagelser, förhålla sig till hot om LVU eller andra former av tvångsomhändertaganden, eller att barnets tvingas medverka i polisförhör där det plockas från sin trygga miljö mitt under en pågående skoldag – helt utan föräldrarnas vetskap och utan mentala förberedelser på hur ett sådant ingripande går till.
Saxat från Flashback i temat barnutredningar: "För det första måste vi ifrågasätta vad 'oro' egentligen innebär. Oro är en känsla och känslor kan vara både sanna och falska. Ibland kan de vara befogade, men lika ofta kan de vara helt felaktiga. Ingenting behöver ha hänt barnet för att ett omhändertagande ska ske. Besluten grundas på antaganden och riskbedömningar om vad som eventuellt skulle kunna hända, vilket i praktiken innebär en fullständigt subjektiv tolkning, eftersom ingen med säkerhet kan förutsäga framtiden. Självklart ska barn skyddas från farliga föräldrar, men de måste också skyddas från godtyckliga ingripanden av 23-åriga oerfarna socionomer och deras lika inkompetenta chefer med offentlig sektor-frisyr, som verkar tro att deras magkänsla är en rättssäkerhetsprincip".
Eget tillägg: dolt hot från myndighetshåll; maskerat som "barnets bästa" men i verklig form av "frivilligt tvång", "oberoende" interna granskningar av sina egna vilka inte visar några missförhållanden i verksamheten och därför friar dem från skuld (läs: risk för jäv och bristande objektivitet), narrativkontroll genom att observera hur familjer påverkas av behandlingen som de utsätts för – att reagera för starkt = potentiellt våldsam, att reagera för svagt = likgiltig inför hela sin föräldraroll, Kafkatendenser där berörda parter tvingas erkänna någonting som de inte vet innebörden av alternativt som inte ens har ägt rum. Ju mer en påstådd incident upprepas i domar och akter, desto mer framstår den som sann.
Det *lukrativa LVU-komplexet är ett kapitel för sig. Socialsekreterare dras sig inte från att hota med tvångsomhändertagande åtgärder eftersom skola, familjehem och socialtjänst agerar i maskopi med varandra. De befinner sig nämligen i ömsesidig beroendeställning. Socialtjänstens ord väger i vissa fall tyngre än ett domstolsbeslut och de besitter därför en oerhörd makt som ingen jämförbar instans kan mäta sig med. Domstolsbeslut bygger i regel inte på en självständig prövning då siffror visar att omkring 98 % av alla LVU-mål går på socialtjänstens linje.
*inte sällan privata aktörer som fakturerar per dygn och därmed drivs av starka vinstintressen. Enligt studier resulterar dessa placeringar ofta i den typ av våldsrelaterade brottslighet som vi sett växa fram i landet de senaste decennierna. Att frihetsberöva barn och unga fungerar därför inte det minsta brottsförebyggande, utan ses tvärtom som en bidragande orsak till att dessa alls hamnar i kriminalitet.
För en tid sedan läste jag om en förälder som själv är föremål för fabricerade anklagelser totalfast i en osäker rättsprocess, och som nyligen formulerade följande rader:
"Vad betyder 'våld och missbruk' i LVU-industrins språkbruk? Dessa har reducerats till semantiska verktyg – bevis som inte längre behöver nyans eller kontext. De är öppna för tolkning och därmed omöjliga att bemöta. De används utan tidsangivelse ("det har förekommit våld"), utan distinktion mellan trauma och kris, utan bevis ("risk för framtida våld") och utan differentiering mellan den som lider och den som utövar."
och
"'Barnets bästa' är inte definierat – trots det en juridiskt suverän trojansk häst i lagen. Resultatet är en klepto-juristokrati i förvaltningsrätten som matar en brutal Barn-Gulag arkipelag med råvara".
Fallet Adam är tyvärr ingen unik historia. Liknande erfarenheter delas av fler familjer runt om i landet även om misstankarna kan se lite olika ut. Gemensamt är ett – i grunden – gravt systemfel med för många inblandade aktörer, ett uteblivet "barnets bästa"-perspektiv och starka vinstintressen som driver på den här utvecklingen; i synnerhet placeringar av barn och unga.
Som land befinner vi oss i en rävsax. Detta för den obetydliga andel barn som faktiskt far illa (de påverkar inte ens effektmåtten) och där det kan finnas fog för anmälningar av det här slaget.
Men lite svinn får man räkna med när hela familjer bryts ner i grunden – visst ...?
Sammanfattningsvis saknas det ett verkligt ”barnets bästa”-perspektiv i dagens orosanmälnings- och LVU-system. Detta eftersom vårdnadshavare inte får någon omedelbar insyn i orosanmälans innehåll, att utredningar som regel pågår i minst fyra månaders tid och att barnens hälsa och välmående direkt eller indirekt påverkar när en hel familj misstänkliggörs och därmed tvingas leva i ovisshet kring utgången (läs: vår tids Kafkaprocess). Systemet bygger på misstankar – inte bevis – och i allmänna ordalag är det därför läge att tala om "omvänd bevisbörda". Det är alltså inte anmälaren eller socialtjänsten som behöver bekräfta sanningshalten i sina påståenden, utan det är föräldern själv som tvingas bevisa att anklagelserna inte stämmer.
Mitt i allt arbetar värdekonservativa krafter med syftet att vända den här utvecklingen; att förstärka familjen som enhet och att omdefiniera hela "barnets bästa"-begreppet till dessas fördel. De utsatta barnen ska endast i mycket extrema fall fråntas rätten att växa upp i sin ursprungsfamilj. Det här är en bärande princip som måste gå före tvångsseparationer med konsekvensen anknytningsproblem, våldsrelaterad kriminalitet och livslånga trauman. Det krävs en extern och oberoende översyn av socialtjänstens rättsosäkra beslut, legitimering av institutionalisering och i förlängningen radering av barnens identitet.