Författaren utmanar den rådande världsbilden om adhd-medicinering som något odelat positivt, och för det ska hon ha beröm. Nedanstående referat blir lite av ett hopkok på vad hon kommer fram till respektive vad som redan har framgått i mina egna självstudier.
Förutom fakta om adhd-branschen som sådan får man ta del av fallstudier på både vuxna och barn som själva har fått diagnosen, som står i startgroparna att utredas eller i egenskap av anhörig till någon med diagnos. Industrin i sig kan tydligt ses som en avgörande faktor snarare än biologiska och medicinska förklaringar. Jävsproblematiken är alldeles uppenbar, åtminstone i hälften av fallen.
En sak som inte hemmahör under någon av rubrikerna nedan och därmed är lite mer svårplacerad, är hur språket normaliserar den vardagsdiagnostisering som mer och mer gör sig närvarande i våra liv. "Du är väl deprimerad", "han är kanske bipolär" eller "jag har en släng av Asperger" kan folk slänga ur sig. Sakta men säkert förflyttas gränserna för vad som är normala variationer i människans olika personlighetsdrag och den möjliga orsaken bortom biologiska förklaringar. Medikaliseringen av våra unga är en direkt konsekvens av ett sådant fenomen, och sammantaget kan man tala om flera separata problemområden.
Biomarkörer saknas helt i dagens "npf"utredningar. För att styrka huruvida någon "har adhd" eller "inte har adhd" utgår man endast från intervjuer, frågeformulär och beteendeobservationer – inte blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra likvärdiga mätinstrument.
I dag uppskattas närmare 15 % av befolkningen ha någon form av "npf"-diagnos.
Industrin för adhd-läkemedel omsätter årligen mångmiljardbelopp. Det är således inte fråga om någon ogrundad konspiration.
Författaren fastslår att "adhd finns" för den som nu har anledning att tvivla. Detta motiverar hon med fallexemplet "Anton". Pojken beskrivs som en fladdrig typ – han hoppar okoncentrerat mellan olika aktiviteter, och den tidigt satta adhd-diagnosen sägs utgöra en ensam förklaring.
Den fortsatta avsaknaden av biomarkörer
Biomarkörer saknas helt i dagens "npf"utredningar. För att styrka huruvida någon "har adhd" eller "inte har adhd" utgår man endast från intervjuer, frågeformulär och beteendeobservationer – inte blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra likvärdiga mätinstrument.
Författaren tillägger att inte heller cellprover eller magnetkamera kan påvisa förekomsten av adhd. "Npf" är sålunda blott ett påstående, d.v.s. personen tros ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som av namnet avslöjar ska röra sig om utmärkande avvikelser i hjärnan, men den går inte att säkert belägga.
Symtomen existerar givetvis – det kan vi i många fall notera med blotta ögat, genom studier av en persons beteende. Dessa beteenden är dock – som regel – en normalfördelning av de variationer som naturligt förekommer i en befolkning. Någon är rastlös, en annan inåtvänd och en tredje ostrukturerad. Sådana karaktärsdrag är vissa fall bestående men fluktuerar ibland över tid. Hade de aldrig diagnosen från första början – d.v.s. var feldiagnostiserade – eller kan det helt enkelt vara så att besvären växer bort? Då faller ju hela resonemanget [om medfött och obotligt] platt.
Dagens diagnossystem stämplar däremot personen som oförmögen till förändring. Det i sig riskerar att bli självuppfyllande, att personen identifierar sig med sina besvär. Personlighetsdrag som utgör hinder i det vardagliga livet – typ aggressionsproblem, självskadebeteende, prokrastineringsbesvär, håglöshet och stress, är möjliga att identifiera och få bukt med utan diagnos. Tecken på omognad har visat sig vara övergående.
Den seglivade myten om "medfött och obotligt" lever alltjämt kvar, och som jämförelse betraktas antibiotikabehandling eller cellgifter vara en tillfällig åtgärd. Detta medan adhd-medicinering ses som livslångt pågående – i stil med insulin för en diabetiker. Den stora skillnaden är att diabetes kan styrkas genom blodprov.
En diagnosexplosion som saknar motstycke
I dag uppskattas närmare 15 % av befolkningen ha någon form av "npf"-diagnos.
Det heter då att vården har tillgång till bättre diagnostiska verktyg. Men mot bakgrund av bristen på biomarkörer stämmer inte det påståendet eftersom "verktyg" helt saknas utöver frågeformulär och beteendeobservationer. Dessa metoder är i sin tur högst subjektiva sedan utredare A kan komma fram till ett helt annat utfall än utredare B alldeles beroende på den tolkning som görs.
Påfallande många med adhd har trauman med sig i bagaget, alternativt brottas med en stökig tillvaro som i sig kan ge en förklaring till de olika svårigheterna. Mot det hjälper inga piller i världen, i alla fall inte på sikt.
En lukrativ industri
Industrin för adhd-läkemedel omsätter årligen mångmiljardbelopp. Det är således inte fråga om någon ogrundad konspiration.
Hela samhällsapparaten dansar efter denna pipa. Jag pratar om skolväsendet, arbets- och näringslivet, politiken oavsett partifärg, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatrin, Habiliteringen (råd och stöd för personer med en funktionsnedsättning), media, intresse- och patientorganisationer (i synnerhet Attention med nära 20 000 medlemmar), företag och myndigheter – nära inpå samtliga som företräder någon samhällsinstitution, med andra ord. För att inte tala om alla påverkanskampanjer som vi dagligen översköljs av, liksom all lobbyism finansierad av diverse läkemedelsbolag vilka gör reklam för sina egna produkter, men också försäkringsbolag knutna till narrativet på endera sätt.
Dessa nära band kan ske i utbyte mot arvoden när någon representant föreläser i ämnet, medverkar i en utsedd expertpanel eller på annat sätt saluför en adhd-medicin, liksom erhåller bidrag till relaterad forskning. De samverkar i flera täta led vilket måste ses som en mycket försvårande omständighet i arbetet med saklighet och objektivitet.
Dessutom kan man kringgå reklamförbud inom det medicinska fältet om man i stället för reklam marknadsför innehållet som information. Ansvariga kan gömma sig bakom beskrivningar som "kurser", "konferenser" eller "föreläsningar". I själva verket handlar det om att lansera en i raden nya adhd-mediciner. Då omvandlas läkemedelsbolagen till medfinansiärer eller sponsorer och man kan redovisa detta regelmässigt i sin jävsdeklaration. Allt går ut på att vinna marknadsandelar och på så vis öka sin konkurrenskraft produkttillverkare emellan, och de tiger gärna om forskningsresultat som inte gynnar deras egna intressen. Biverkningar omnämns sällan, framför allt inte de långsiktiga. Medicinsk kompetens saknas i allmänhet hos journalister samtidigt som produktionskravet är högt. Kändisar agerar även de lobbyister genom att tala om adhd som en "superkraft". Genom dem kan man indirekt upplåta kanaler för "annonsering" via de egna plattformarna.
I läkemedelslagen som arbetades fram 2016 tillkom en ny rad rörande folkhälsan, nämligen: "... utan att detta i högre grad än vad som är nödvändigt hindrar utvecklingen av läkemedel eller handeln med läkemedel". Med det riskerar det uttalade uppdraget att värna om folkhälsan och att tjänstgöra som kontroll- och tillsynsmyndighet att prioriteras ner till förmån för kommersiella intressen.
Alla man möter resonerar praktiskt taget likadant – att den ökade andelen personer med "npf" endast beror på "ökad kunskap", "förbättrade diagnostiska verktyg" och "minskat stigma", och att medicinerna uteslutande är "säkra och effektiva". Dessa klyschor fortplantar sig sedan överallt där debatten förekommer.
Historiken bakom adhd och diagnosens tillkomst
I boken redogör författaren för hur man – vid en institution för barn med problematiska beteenden – redan på 1930-talet utförde experiment med amfetaminliknande preparat. Barnen blev till synes lugnare men känslomässigt avtrubbade, drogs med sömnproblem, minskad aptit etc. Detta efter att ha injicerat ryggmärgsvätska som skulle underlätta vid röntgen för att se hur hjärnorna utmärkte sig hos dem med uppmärksamhetsstörningar, inlärningsproblem, lynnighet och rastlöshet. I stället drabbades försökskaninerna av svår huvudvärk. Sprunget ur det utvecklades så föregångaren till dagens adhd-mediciner.
DSM är en diagnostisk handbok för psykiatriska sjukdomar med global användning. Man kan tydligt se att ju mer DSM-manualerna har utvecklats, desto högre andel personer uppfyller kriterierna. Flera frågeställningar åsyftar gärna samma sak, som "svårigheter att sitta still" vs "svårt att sitta kvar på sin plats", vilket gör att patienten snabbare uppfyller de olika parametrarna för en diagnos. Man framställer det ofta som att "svårigheter att lyssna" och "avbryter gärna" är två skilda saker, men de går ju i regel in i varandra.
Den femte – och innevarande – DSM-upplagan har vidgat sina kriterier ytterligare. Symtomen kan nu ha pågått under kortare tid mot vad som tidigare krävdes, de kan vara mildare, och fler personlighetsdrag än förut inbegrips nu för att uppfylla kraven för en diagnos. Direktannonsering har också blivit tillåtet i samma veva, som av en ren händelse ... DSM är således att betrakta som en bibel i den här världen, och man tolkar den helst bokstav för bokstav. Som manual mäter den dock endast en uppfattad verklighet hos personen som utreds, inte nödvändigtvis den mätbart konstaterade verkligheten. Vad som avgör är alltså toleransen hos den tillfrågade, liksom omgivningens förhållningssätt. Detta ger sammantaget en bredare träffyta samtidigt som tempot i samhället har ökat avsevärt när det kommer till osäkra anställningar, prestation, produktion och konsumtion ...
Redan på 1990-talet sades det att hälften av de som arbetade fram dåvarande DSM-upplagan finansierades med hjälp av läkemedelsbolag. Drygt ett decennium senare började Socialstyrelsen så sakteliga lätta på restriktionerna för licensutskrivningar gällande centralstimulantia ... Strax före 2000-talet strök man det tidigare licenskravet helt, varvid Concerta blev det första officiella adhd-läkemedlet att lanseras på den öppna marknaden.
SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering – är inte opartisk i den vanliga betydelsen, kan författaren avslöja. Detta eftersom myndigheten till delar finansieras av läkemedelstillverkare. Hon konstaterar vidare att det har förekommit stora överföringar mellan Läkemedelsindustriföreningens databas som visar på transaktioner mellan vårdbolag och vårdpersonal, eller – på ren svenska: riggade system tack vare osedvanligt lönsamma upphandlingar.
Orsaken till att beteendestörningar ökar
Anton curlas av sin mamma som placerar pojken i bilen vid sina många och återkommande utbrott. Tillsammans åker de sedan planlöst omkring tills dess att det värsta humöret har lagt sig, och sedermera belönas pojken med en hamburgare på Mc Donald's. Han saknar även en närvarande pappa, men inga av dessa förklaringsmodeller omnämns i boken. Man bara konstaterar att han är sådan, inte varför det uppstod. Anton medicineras i dag med varierad framgång. Jag kan inte låta bli att undra om han hade haft besvären under andra förutsättningar; i en verklighet där man inte redan i förskoleålder började prata i termer av adhd som en självuppfyllande profetia.
I boken intervjuas flera adhd-patienter och deras anhöriga. "Vi var nog lite frågande men samtidigt så måste man ju acceptera saker. De är ju uttalade specialister", resonerade en förälder till ett barn som just hade fått både en adhd- och autismdiagnos konstaterade, och sedan blivit hänvisad till medicinering i sedvanlig ordning. Denna pojke var för övrigt en så kallad "hemmasittare" (2020-talets modeord) vilket innebär att han inte gick i skolan överhuvudtaget. I stället ägnade han en stor del av sin vakna tid åt datorspel.
Vad som framgår i boken och som jag tidigare har fått berättat för mig, är att adhd oftare ställs på barn födda sent på året. Decemberbarn är överrepresenterade med hela 30 %. Kan det i stället vara en fråga om mognad?, frågar sig författaren. Annorlunda uttryckt: omognad misstas för adhd.
I ytterligare ett fallexempel får man bekanta sig med "Alex" (samtliga namn är givetvis fingerade för att inte röja någons identitet). Alex har adhd och berättar om en barndom som kantades av föräldrarnas många konflikter. De valde sedan att separera. Inte någonstans framgår det om dessa trauman har tagits hänsyn till när besvären uppstod, vilket de gjorde redan i förskoleåldern. Hemmiljön präglades sedan av mammans många och kortvariga relationer, och de nya styvpapporna var inte så snälla alltid. Tonåren kännetecknades därefter av bråk, hög alkoholkonsumtion, ätstörningar, ofullständig skolgång, korta anställningar och allmän oreda. Han var helt enkelt skolexemplet för en ungdom på glid. I tidig vuxenålder började Alex missbruka. Kort därpå självmedicinerade han med olika adhd-preparat.
I Gävleborg noterar man en högre förekomst av adhd som sammanfaller med låg utbildningsgrad, sämre somatisk hälsa och hög ungdomsarbetslöshet. Faktorer som inverkar är graden av utbildningsnivå (konstaterat färre adhd-diagnoser hos akademiker), huruvida föräldrarna lever tillsammans, och ifall missbruk och/eller psykisk ohälsa förekommer i familjen. Dock ökar numera diagnosen även i välbärgade områden och det har t.o.m. påträffats familjer på Lidingö som har efterfrågat utredning i hopp om att deras barn ska påbörja medicinering och därmed prestera bättre i skolan.
Trycket på att prestera i skola och arbetsliv kan för övrigt ha stor inverkan på benägenheten att genomgå en adhd-utredning, slår författaren fast.
Skolans roll
I teorin krävs det bara diagnos för inskrivning i anpassad skola (det som tidigare gick under namnet särskola). Men i praktiken underlättar det för en viss typ av elever att få tillgång till stöd (exempelvis resurspedagog) om de kan uppvisa en dokumenterad funktionsnedsättning. Enligt skollagen är det elevens behov som avgör, och inte en eventuell diagnos. I praktiken blir dock kommuner lättare beviljade skolpeng för dessa ändamål om de kan styrka förekomsten av exempelvis adhd eller autism.
Faktum är att skolor driver på diagnosinflationen med sina många och systematiska påtryckningar. De pratar hellre om individuella utmaningar och bristfällig hemmiljö än att erkänna organisatoriska brister. Organisatoriska brister kan lätt avhjälpas med en omorganisering av klasserna, att se över lokalerna eller att strukturera om de olika undervisningsmomenten. Samtidigt väger utökad skolpeng tungt i en ansträngd skolmiljö. Elevhälsan hejar glatt på och skadeverkningarna vi ser är nu uppenbara. Dagens mångfaldsförespråkande skola saknar uppenbart resurser för att hantera olikheter.
Skärmarnas betydelse
Nu tänkte jag avsluta med skärmarnas betydelse när det gäller sannolikheten att en individ utvecklar adhd-symtom.
Skärmar triggar belöningssystemet då det uppmuntrar till aktivitet framför vila och återhämtning. Att vistas mycket inomhus sker på bekostnad av D-vitaminbrist/brist på naturligt solljus. Ju mer tid vid en skärm, desto högre risk för koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Och ju snabbare spel, desto mer tilltalande för en otålig person som suktar efter snabb stimulans gällande ljus- och ljudeffekter. Detta påverkar i sin tur synapserna i hjärnan, d.v.s. kopplingarna mellan hjärnans olika celler.
Utanför datorspelsvärlden får hjärnan utrymme att träna sitt arbetsminne – t.ex. genom att skriva för hand, sin uthållighet – att invänta saker, och uppmärksamhet – ett långsammare tempo. Den stimulans som dagens datorspel ger upphov till riskerar därför att konkurrera ut andra intressen som genererar mer långsiktiga belöningar i förhållande till dessa snabba och korta.
Vi kan alltså konstatera att datorspel och adhd-symtom – grovt förenklat – tar ut varandra. Detta i termer av korrelation (samband) och kausalitet (orsak och verkan). Sambandet existerar men orsaken är inte enkelriktad eftersom spelet så att säga förstärker de redan befintliga symtomen.
Utanför datorspelsvärlden får hjärnan utrymme att träna sitt arbetsminne – t.ex. genom att skriva för hand, sin uthållighet – att invänta saker, och uppmärksamhet – ett långsammare tempo. Den stimulans som dagens datorspel ger upphov till riskerar därför att konkurrera ut andra intressen som genererar mer långsiktiga belöningar i förhållande till dessa snabba och korta.
Vi kan alltså konstatera att datorspel och adhd-symtom – grovt förenklat – tar ut varandra. Detta i termer av korrelation (samband) och kausalitet (orsak och verkan). Sambandet existerar men orsaken är inte enkelriktad eftersom spelet så att säga förstärker de redan befintliga symtomen.
Men nu är det dags att sätta punkt för den här gången.