Om

Jag är en familjeorienterad sanningssökare och system- och samtidskritiker som länge har eftersökt en chosefri plattform – befriad från förljugenhet, omskrivningar och onödig konsensus.

Temat för mina texter är historiska paralleller mellan då och nu med tonvikt på västerländska fenomen.

Jag går hårt åt den samtida feminismen, "npf"narrativet, angiverisamhället med LVU-industrin och därtill hörande frågor. Detta i en tid där närmare en femtedel av befolkningen identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.

Korrigerar "könskorrigering" verkligen könet och bidrar till förbättrat mående? Svaret är ett rungande nej enligt aktuell finsk forskning.

Hormonbehandling och/eller kirurgi vid könsdysfori har inte visat sig vara så effektivt som man tidigare har trott, visar en aktuell finsk studie som har följt över 2000 unga transpersoner under tidsintervallet 1996–2019. Här framgår att en stor majoritet av patienterna har sökt psykiatrisk vård i anslutning till sin transition. Detta trots att ett helt samhälle i dag står bakom translobbyns opinionsbildning till ekokammare, social smittsamhet och spridningsmekanismer i hopp om att plocka politiska poänger.

Få personer – utöver allas vår krutgumma Agnes Wold – ifrågasätter numera denna utveckling. Invändningar är nämligen förenade med den ständigt överhängande risken att behöva utsättas för kraftiga repressalier eller gå miste om betydande anslag. Inget nytt under solen, direkt. Samtidigt är forskningsmaterialet begränsat till 2019 medan könsdysforidiagnosen som sådan tycks ha nått sin absoluta kulmen först under 2020-talet.

Socialstyrelsens rekommendationer har sedan 2022 blivit mer restriktiva med hormonbehandling av unga med konstaterad könsdysfori. Detta då riskerna anses överväga nyttan och osäkerheten kring långtidseffekterna med allvarliga biverkningar som följd. Vidare finns det som bekant även en påtaglig samsjuklighet med autism och andra så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket patienten ombeds att utredas för separat innan könskorrigering eventuellt kommer på tal. Detta liksom att genomgå en kartläggning över tänkbara barndomstrauman, sexuella övergrepp eller liknande uppväxtvillkor som i sig kan ge en förklaring till dennes verklighetsfrånvända tillstånd. Tillsammans utgör dessa kriterier den perfekta stormen. De transpersoner som jag själv har följt genom åren kan möjligen betraktas som anekdotiskt handplockade exempel men samtliga råkar av en händelse stämma in på nyssnämnda beskrivning.

Könskorrigering och könsbekräftande vård kan för övrigt ses som missvisande i sammanhanget då denna semantiska konstruktion antyder att individen – t.ex. en man som identifierar sig som kvinna – bör rätta till sina genitalier som ett naturligt led i dennes transition. Detta i stället för att erbjudas en acceptansdriven behandling där vederbörande lär sig att uppskatta det biologiska könet som tilldelades vid födseln, eller för all del behandling med testosterontillskott framför att ta till skalpellen. Att genomföra könsstympning i frisk vävnad med statligt subventionerade medel är trots allt förenat med oåterkalleliga risker. Vore det inte på sin plats att bekräfta personens biologiska kön i stället för det intalade om vi nu ska tala i termer av könsbekräftande vård?

Ty dagens transvård vilar på irreversibel amputation, osäkra pubertetsblockerare och att spela med i patientens könsförnekelse framför tillämpningen av acceptans. Det etablerade acceptansbegreppet inom kognitiv beteendeterapi vilar tvärtom på att personer med ätstörningsproblematik, dysmorfofobi eller motsvarande inbillningstillstånd lär sig att acceptera sitt tillstånd i stället för att låta vanföreställningen diktera villkoren.