Hur hashtag ”npfförälder” blev en accepterad identitetsmarkör på sociala medier

Under uppbyggnad både språk-, struktur och innehållsmässigt (ibland behöver en text vila under natten).

Jag har de senaste åren varit aktiv på Facebook Marketplace, inte minst under kategorin bortskänkes och i samband med avyttrandet av våra många prylar.

När folk hämtar saker av mig brukar jag spana in deras profiler för att få en bättre uppfattning om personen existerar på riktigt. Man besparar sig mycket lidande genom att välja någon som verkar pålitlig när ens hemadress och kontaktuppgifter ges ut. I det har jag noterat en uppsjö med föräldrar som på sina Facebookprofiler delar med sig av små anekdoter under hashtag "npfförälder" eller "funkisförälder" med motsvarigheter. Jag blir så beklämd över den här utvecklingen, och här tänkte jag försöka bena ut varför.

Vad som motsäger påståendet om "npf" som ett medfött tillstånd

Men varför skriver jag ofta "npf" inom citationstecken? Jo, jag hävdar med bestämdhet att neuro – med betydelsen hjärna – är en missvisande term för något som i dagsläget varken kan styrkas medelst blod- eller vävnadsprov, skanning, röntgen eller likvärdiga mätinstrument. Det enda som avgör huruvida någon påstås ha ett "neuropsykiatriskt funktionshinder" är skattningsformulär och beteendeobservationer, som står envar helt fritt att besvara enligt egen tolkning och utifrån de egna referensramarna. Det är således oerhört godtyckligt om någon får diagnos eller inte, och detta kan sedan komma att prägla vederbörande under en hel livstid. Dessutom har kriterierna numera vidgats så till den grad att dessa i dag fullkomligt skjuter i höjden. I kategorin "diagnosnarrativet" har jag sammanställt mina tidigare reflektioner i denna djupt problematiska fråga.

I bl.a. den här boken påstås det att i en ovaccinerad kontrollgrupp som författaren – mångårig läkare och forskare – ska ha varit i kontakt med så förekom inte ett enda fall av autism. Samtidigt avfärdar studie efter studie alla eventuella samband mellan autism och det nu utökade barnvaccinationsprogrammet. Den frågan lämnar jag därför obesvarad, men jag vet att det är komplext att alls lyfta den typen av frågeställningar, och att nyanserna ofta uteblir. Jag är medveten om att jag frångår medicinsk konsensus när jag alls vidrör ett så infekterat område, och många människor drar sig inte för att etikettisera en med något bespottat begrepp.

Under läsningens gång refereras det till flera fallstudier där föräldrar och andra närstående vittnar om personlighetsförändringar som har växt fram en tid efter sitt barns födelse, kanske 1–5 år in, snarare än i direkt anslutning. Fanns spåren där från dag 1 men upptäcktes inte förrän talet uteblev eller det sociala samspelet började ställa till det, eller uppstod faktiskt problemen först senare? Om det är något som inte fanns där från första början kan man verkligen fråga sig ifall vi ska fortsätta denna inslagna väg orsakad av miljöfaktorer.

Vad som motsäger påståendet om "npf" som ett obotligt tillstånd

Jag blir beklämd för att somliga föräldrar och närstående konsekvent betraktar "npf" – d.v.s. autism, adhd och närbesläktade diagnoser – som ett livslångt och således obotligt tillstånd. Personligen ifrågasätter jag om autism och adhd är något som nödvändigtvis är livet ut varande i varje enskilt fall. Jag vet också att en hel industri ("npf"-narrativet) försöker intala människor att de inte är förmögna till förbättring. Själv tror jag tvärtom på förändringsbenägenhet, och då allra helst utan kryckor.

Tidigare har jag berättat om "Pelle" (fingerat namn) som benämndes förskolans mest komplexa fall genom tiderna. Många förbipasserande ställde uttryckligen frågan om pojken hade autism baserat på hans egendomliga kroppsspråk (typ handflaxande), och många förutspådde att "Pelle" sannolikt inte skulle klara en vanlig skolgång. Han var föremål för såväl dispyter med andra barn som återkommande orosanmälningar. Men redan på förskoleklassens första termin på en ny skola hände något. Inom loppet av några få månader utvecklades Pelle mot alla odds till en nära inpå fullt fungerande individ, där ca 80–95 % av de tidigare beteendeproblemen helt hade försvunnit. Detta så till den grad att han under en psykiatrisk bedömning som föräldrarna – trots sina högljudda protester och invändningar mot denna metod – lät honom delta i, inte alls bedömdes ha underliggande "npf". Dock ska detta nämnas med reservation för att objektiva bedömningsinstrument inom dagens utredningar helt saknas, se nästa stycke. Solskenshistorien om pojken återfinns i sin helhet här. En kritiker skulle sannolikt hävda att jag generaliserar utifrån anekdotiska exempel. Jag menar i stället att sådana som "Pelle" motsäger att autism skulle röra sig om ett livslångt tillstånd, d.v.s. tesen om obotlighet.

Många som försvarar detta "npf"-narrativs oupphörliga tillstånd hänvisar gärna till förekomsten av "maskning" – d.v.s. beviset på att autister maskerar sina problem i sociala sammanhang snarare än att de skulle kunna växa bort med mognad och annan träning. De kanske bryter ihop efter en lång dag med många intryck i stället för att genuint lära sig att fungera socialt utan att det stjäl energi. Är symtomen som omgärdar "npf"-diagnoser alltid permanenta eller kan det tvärtom röra sig om en normal mellanmänsklig variation? Jag menar, det har ju alltid förekommit reserverade människor eller den mer vilda typen, och så alla nyanser där emellan, samt svårigheter som sedan hux flux har upphört. Hur förklarar man det?

Synen på "npf" som en livslång identitetsmarkör

Jag är mycket kritisk till hashtag "npfförälder" av flera skäl. Dels på grund av synen på diagnoser som identitetsmarkör, dels för att man vanligen hänger ut barnet – gärna ackompanjerat med integritetskränkande bilder. De utbrott och tillkortakommanden som äger rum redogörs för grundligt, och barnet har inte själv någon möjlighet att påverka innehållet. Detta uppmuntrar sammantaget att identifiera sig med sina problem och upprätta någon slags offerroll p.g.a. att besvären anses bestående. Tillsammans med andra föräldrar i liknande positioner går de samman och livnär sig på denna självuppfyllande profetia, uppmärksammar "autism awareness day" och iklär sig tröjor med motiv som vittnar om deras livslånga utsatthet. Gemenskapen är ett tydligt motiv, men risken finns att bristen på lösning gör att identiteten enbart vilar på de problem som diagnosen anses utgöra – inte hur man ska bära sig åt för att bli av med dem.

Häromdagen blev jag vittne till en familj där pappan bar en t-shirt med orden ”always sleepy, autism dad” i samband med en flygtur. Barnet försågs med godis och snacks i mängder, åt ej någon middag, utan satt djupt begraven med sina hörlurar och sin surfplatta. Denne tycktes inte ens talför, men faderns tröja sade allt. Tänk om någon kunde upplysa dem om att beteendestörningar går att arbeta bort, åtminstone i de exempel jag själv har tagit del av. (Jag kan dock omöjligt uttala mig om samtliga barn).

Ett annat paradexempel är en ensamstående influencermamma vars bägge söner påstås ha ”npf” men där pappan periodvis har varit frånvarande i deras liv, vilket har vållat stor stress i familjen. Mammans bristande omdöme när det gäller karlar är vida känt, och tidigare i livet var hon öppen med ett drogmissbruk. Med det inte sagt att neuropsykiatriska problem och trauman kan samexistera, men vem är i så fall kompetent nog att avgöra vad som är hönan respektive ägget?

Även i den här bokrecensionen med tema diagnossamhället kablas berättelse efter berättelse ut om familjer med problem av påstått neuropsykiatrisk karaktär, och där elefanten i rummet är påtaglig. Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra men till och med författaren tassar som katten kring het gröt för att våga påvisa några samband. Detta trots att hon känns så analytiskt skarp i övrigt och att boken därför tillhör en av mina favoriter. Den dissekerar nämligen diagnoserna bit för bit för att försöka förmedla och förstå hur det kunde bli så här illa.

Några avslutande rader

I min idealvärld betraktas människor som formbara varelser. Man skulle rent praktiskt kunna lista sina eller andras styrkor och svagheter, en i sänder, för att sedan arbeta med dem lite i taget – alltid med en lösningsorienterad inställning. Att förse det ljudkänsliga barnet med hörselkåpor, acceptera dess selektiva ätande och anpassa hela sin tillvaro efter dennes utbrott är något som jag ställer mig mycket kritisk till. Jag ser hellre att man gradvis exponerar dem för deras rädslor i stil med kognitiv beteendeterapi vid allvarlig fobi. Det kan jämföras med försäkringssbegreppet som jag kom i kontakt med under min praktik på OCD-förbundet. Försäkran/försäkring innebär att man underhåller någons tvångssyndrom i stället för att utsätta den för nödvändiga utmaningar/exponering. Detta kan kan yttra sig genom att försäkra personen om att ingenting farligt kommer att inträffa om den gör si eller så. Exponering är bara en av många metoder. Även individanpassade lösningar kan fungera, se exemplet med de pedagogiska modellerna som "Pelle" fick ta del av under sitt år i förskoleklass.

För vad händer med identiteten som "npf-förälder" om barnets beteendesvårigheter en dag skulle upphöra?

Korrigerar "könskorrigering" verkligen könet och bidrar till förbättrat mående? Svaret är ett rungande nej enligt aktuell finsk forskning.

Hormonbehandling och/eller kirurgi vid könsdysfori har inte visat sig vara så effektivt som man tidigare har trott, visar en aktuell finsk studie som har följt över 2000 unga transpersoner under tidsintervallet 1996–2019. Här framgår att en stor majoritet av patienterna har sökt psykiatrisk vård i anslutning till sin transition. Detta trots att ett helt samhälle i dag står bakom translobbyns opinionsbildning till ekokammare, social smittsamhet och spridningsmekanismer i hopp om att plocka politiska poänger.

Få personer – utöver allas vår krutgumma Agnes Wold – ifrågasätter numera denna utveckling. Invändningar är nämligen förenade med den ständigt överhängande risken att behöva utsättas för kraftiga repressalier eller gå miste om betydande anslag. Inget nytt under solen, direkt. Samtidigt är forskningsmaterialet begränsat till 2019 medan könsdysforidiagnosen som sådan tycks ha nått sin absoluta kulmen först under 2020-talet.

Socialstyrelsens rekommendationer har sedan 2022 blivit mer restriktiva med hormonbehandling av unga människor som upplever att biologi och identitet inte stämmer överens. Detta då riskerna anses överväga nyttan samt osäkerheten kring långtidseffekterna med allvarliga biverkningar som följd. Vidare finns det som bekant även en påtaglig samsjuklighet med autism och andra så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket patienten ombeds att utredas för separat innan könskorrigering kommer på tal. Detta liksom att genomgå en kartläggning över tänkbara barndomstrauman, sexuella övergrepp eller liknande uppväxtvillkor som i sig kan ge en förklaring till dennes verklighetsfrånvända tillstånd. Tillsammans utgör dessa kriterier den perfekta stormen. De transpersoner som jag själv har följt genom åren kan möjligen betraktas som anekdotiskt handplockade exempel men samtliga råkar av en händelse stämma in på nyssnämnda beskrivning.

Begreppen könskorrigering och könsbekräftande vård är för övrigt att betrakta som missvisande i sammanhanget då denna semantiska konstruktion antyder att individen bör korrigera sina genitalier och/eller genomgå mastektomi som ett naturligt led i dennes transition. Detta i stället för att erbjudas en acceptansdriven behandling där vederbörande lär sig att uppskatta det biologiska könet som tilldelades vid födseln framför att ta till skalpellen. Att genomföra könsstympning i frisk vävnad med statligt subventionerade medel är trots allt förenat med oåterkalleliga risker. Vore det inte på sin plats att bekräfta personens biologiska kön i stället för det intalade om vi nu ska tala i termer av könsbekräftande vård?

Ty dagens transvård vilar på irreversibel amputation, osäkra pubertetsblockerare och att spela med i patientens könsförnekelse framför tillämpningen av acceptans. Det etablerade acceptansbegreppet inom kognitiv beteendeterapi vilar trots allt på att personer med ätstörningsproblematik, dysmorfofobi eller motsvarande inbillningstillstånd lär sig att acceptera sitt tillstånd i stället för att låta vanföreställningen diktera villkoren.