Apropå förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder

Sedan det inkomna remissförslaget om att göra förskolan obligatorisk från tre års ålder, har jag funderat en del på fenomenet barnomsorg som det har kommit att utvecklas sedan dess att jag själv var liten, sent 1980-tal.

Jag är personligen lite tudelad i frågan. Dels råkar jag ha en allt igenom lyckosam dagistid bakom mig, dels jobbade jag i tjugoårsåldern en sväng inom barnomsorgen – och då med stor behållning, dels inser jag nyttan med en fungerande förskola. 

Men stora barngrupper, 60-timmarsveckor, personal med undermåliga svenskkunskaper och bristfälliga lokaler är inte synonymt med en fungerande förskola. Däremot finns det lägen där barnen får ut något av verksamheten och där familjer inte själva har möjlighet och resurser att arrangera sådana möjligheter. 

Dagens samhälle är inte uppbyggt som tidigare generationer när byn samlade traktens ungar för gemensamma träffar på daglig basis, utan numera lever vi allt mer isolerat – i synnerhet i Stockholms innerstad som utgör min nuvarande referensram och måttstock. På delar av landsbygden kan det möjligen fungera à la idealisk hemmafrutillvaro beroende på hur grannskapet ser ut i övrigt, men tidsandan kräver allt mer av föräldrar under rådande konjunkturläge, inflation och annat, om man inte vill avstå vissa av livets bekvämligheter.

Ja, jag vet. Mycket handlar om prioriteringar för att en förälder – företrädesvis mamman i familjen – ska kunna vara hemma med sina barn. Om man inte dras med stora bolån, bil eller andra kostnader som normalt drar iväg, har man kanske möjlighet att leva gott på endast en inkomst, exempelvis göra årliga utlandsresor och i övrigt unna sig både näringsrik mat och regelbundna restaurangbesök. Att sväva iväg alltför mycket inryms dock inte i ens budget, utan man måste ta höjd för större utgifter emellanåt. Samtidigt har man inte för avsikt att köpa dyra märkesväskor, investera i båtar eller vad människor nu väljer att spendera sina pengar på. Ponera att mannens inkomst med råge täcker upp för utgifterna en vanlig månad; i det finns valmöjligheten att mamman stannar hemma med barnen fram tills dess att skolplikten tar vid.

Själv befinner jag mig med en fot i den idylliska Bullerbytillvaron med en kärnfamiljsidealistisk syn på saken, och med en annan fot i förskolans värld under förutsättning att barnen trivs i en sådan miljö. Samtidigt konfronteras vi mer och mer med en verklighet där kärnfamiljen reduceras till något överflödigt; resultatet av ett upplevt patriarkat, där monogami ses som något icke längre eftersträvansvärt, där allt färre skaffar barn och alternativa familjekonstellationer ges allt större utrymme. Ur den synvinkeln anser jag det vara viktigare än någonsin att ta bevara mamma-pappa-barn-konstellationen där föräldrarna är de som i huvudsak uppfostrar sina egna barn, och förskolan främst ses som en barnpassningsinrättning framför att agera arena åt identitetspolitiska intressen.

Före tre års ålder på de mer blyga, känsliga och introverta barnen tycker jag personligen det är klokt att avvakta med inskolning. Är barnet däremot mer framåt och visar stort intresse för förskolans värld – ja, då kanske man kan överväga en tidigare förskolestart. Mycket hänger på det enskilde individen och dess personlighet, samt familjens förmåga att få ihop det övriga livspusslet.

Summa summarum tänker jag att allt är avhängigt familjens unika förutsättningar, men att institutionalisering från ett års ålder för att anamma ett påtvingat ekorrhjul inte nödvändigtvis är enda vägen att gå. Detta liksom att den drömska Bullerbytillvaron där mamman är hemma med barnen och utforskar livet i skogen, lagar ekologisk mat från grunden och är en 100 % närvarande förälder också kan vara svårt att leva upp till, åtminstone i längden, utan att något annat måste stryka på foten.

Givetvis ska förskolan även fortsättningsvis vara frivillig i sitt utförande. Storleken på barngrupperna bör fortsatt ses över och föräldrarna ska också framgent bestämma över saker som rör de egna barnen. Detta utan att myndigheter eller lagstiftning nödvändigtvis behöver ingripa – utom i de mest extrema fallen där våld, vanvård och försummelse faktiskt förekommer.