Det råder i dag en utbredd missuppfattning att svenska barnutredningar sker på rättssäkra och opartiska grunder. ”Ingen rök utan eld” eller "har man rent mjöl i påsen finns det ingenting att dölja" heter det, liksom den allmänna tilltron till myndigheter som innebär att det alltid finns fog för en barnutredning inom socialtjänsten. Aktuell forskning visar att så inte är fallet.
Faktum är att en majoritet av dagens barnutredningar baseras på subjektiva uppfattningar utifrån parametrar om skyddande faktorer respektive riskfaktorer som tas i beaktande i samband med en utrednings början. Bristen på rättssäkerhet visar sig bland annat genom frånvaron av vetenskapliga utredningsmetoder. Skyddsnätet är därför att betrakta som grovmaskigt.
Inom arbetssättet BBIC – Barns behov i centrum – undersöker man sådant som socialt kapital och starka vs problemtyngda områden för att göra en kartläggning och bedömning om en familjs livssituation, och sedermera barnets förutsättningar. Genom att tillämpa ett helikopterperspektiv görs vissa avvägningar baserat på om någon av föräldrarna förekommer i belastningsregistret eller har varit föremål för skuldsanering, hur deras relation till alkohol och likvärdiga substanser ser ut, arbetsliv och utbildningsnivå, sociala kontaktytor, boendesituation, sjukdomshistoria och mycket mer. Utifrån detta sker en risk- och konsekvensanalys. Resultatet från denna kan på intet sätt bekräfta eller utesluta att det förekommer oegentligheter inom familjen, men det påverkar utgången avsevärt. Denna modell är dock inte tänkt som ett ensamt utredningsstöd, utan ett dokumentationshjälpmedel av flera. Trots det används BBIC regelmässigt som just ensamt utredningsstöd av landets socialtjänster, snarare än som ett väsentligt komplement i en större helhet.
Fallet Adam är ett exempel på systematiskt rättsövergrepp där domstolar väljer att gå på socialtjänstens linje trots avsaknad av regelrätt bevisning. Nyssnämnda story är dessvärre bara toppen av ett isberg. Detta medan verkligt utsatta familjer – där vanvård och försummelse faktiskt förekommer; d.v.s socialtjänstens egentliga målgrupp, helt undslipper konsekvenser.
”Låt oss göra en parallell med det som Autism- och Aspergerförbundet uppmärksammat. Barn som har problem i skolan har endera ADHD eller så är det föräldrarna som brister, för så har det varit i alla de 99 tidigare utredningarna som en tjänsteman har genomfört. I nästa utredning visar sig barnet inte ha ADHD. Då måste det vara föräldrarna, för så har det varit i alla andra fall, tänker utredaren. Logiken med falsifiering är att utgå från att även om det har varit så i alla 99 fallen så måste det inte vara så alls.”
och
"Vi har stött på fall där barn påstås ha sagt många mycket allvarliga saker som att dess föräldrar slagit barnet med en hammare i ögat, till förskolepersonal som nu vänt sig emot föräldern. Dessa påståenden har utredarna okritiskt sedan fört in som belagda sakförhållanden i utredningen. Alltså, barnets berättelser är viktig information att undersökas av en utredare utbildad inom både utredningsmetodik och i att intervjua barn; inte till att okritiskt antas som belagd saklig information utan precisering. För en så allvarlig skada borde ha synts, haft allvarliga fysiska skador och konsekvenser vilka skulle ha dokumenterats med utredningsmetoden precisering – inte bli del i något som kan likna en häxjakt/förföljelse av föräldrarna."
Studien finns att läsa här – framtagen av den ideella föreningen Barnets bästa med stöd av aktuell forskning och ledande experter på barnrättsområdet. Målsättningen är bland annat att sprida ordet om hur barnutredningar måste gå till för att uppfylla rättspraxis samt att drabbade familjer ska få upprättelse.