Lärdom av dessa två exempel, vilka med rätta har väckt starka reaktioner: som beslutsfattare i barnrättsmål måste man kunna navigera mellan att ingripa när situationen verkligen kräver kontra att kunna fastställa en rättssäker och faktabaserad utredning som står i faktisk proportion till det aktuella fallet.
Så långt är vi nog alla med.
”Hittar man inget så kommer ärendet att läggas ner”, hävdar den oinsatte tvärsäkert. Nej, i praktiken är det tyvärr inte fullt så enkelt eftersom en hel familj misstänkliggörs men med hänsyn till sekretess inte får ta del av anklagelserna redan i det initiala skedet, utan måste ingå i den fyra månader långa processen för att alls kunna bemöta innehållet. Utöver det behöver föräldern göra avkall på jobb och i vissa fall tvingas möta anmälaren på daglig basis utan att tillåtas föra en dialog med denne för att få klarhet i sakfrågan. Att som förälder bli misstänkliggjord och få hela sitt föräldraskap ifrågasatt är för övrigt en konsekvens som inte är direkt mätbar men ack så relevant ur ett "barnets bästa"-perspektiv då våra små oundvikligen drabbas negativt av ett sådant faktum – direkt eller indirekt.
En utmärkande incident har särskilt etsat sig fast i mitt minne;
Som förälder behöver man i dagens läge väga varenda ord på vågskål. Hur kommer det jag säger att uppfattas? Ligger "det här" och "det här" mig i fatet?
Man förväntas vara tillgänglig all vaken tid och aldrig någonsin komma med minsta invändning och ifrågasättande kring hur alltsammans sköts med barnet i skottgluggen (no pun intended). Allt annat betraktas som samarbetssvårigheter.
Nisse är fortfarande traumatiserad av det plötsliga polisförhöret tidigare samma år, där han blev borttransporterad av blåljuspersonal mitt på blanka skoldagen. Detta för att förskolepersonalen förväxlat något som Nisse hade sagt med att ha blivit utsatt för misshandel. Den resterande dagen innehöll timslånga polisförhör, samtal med barnahus, och hembesök. Nisse var helt utslagen efteråt.
Familjens förväntan efter att drevet är avslutat: någon form av ursäkt, kompensation, upprättelse.
Familjens verklighet: karusellen drar igång på nytt då varje enskild orosanmälan som bekant alltid måste vägas in, och historiken ligger familjen till last trots att samtliga av de tidigare utredningarna har avskrivits efter en tid. Familjeenheten stirrar sig blind på omfånget i stället för att ta hänsyn till resultatet där föräldrarna till och med fick beröm för hur väl de hanterar barnen.
"Som utredare på barn och familjeenhet är man just expert på att bedöma inkomna anmälningar och utreda insatsbehov i en familj. Vilka andra skulle vara bättre på det, tänker du?"
Sagt av en annan yrkespersonal men inom barnomsorgen:
En av många frågor vi som samhälle behöver ställa oss är:
Fakta om orosanmälningar enligt nuvarande system
Att anmälningar som innehåller våldsanklagelser i någon form måste utredas, sätter dock käppar i hjulet för de familjer som inte har gjort sig skyldiga till nämnda anklagelse. Utredningsprocessen pågår som regel i minst fyra månaders tid men p.g.a. den alarmerande anmälningsplikten är det inte ovanligt att vi pratar om årslånga processer med tillhörande insatser. Det är tid och resurser som sker på bekostnad av de barn som på riktigt lever under svåra förhållanden.
Insatserna i sig är villkorligt frivilliga – tvärtom vad många tror, alltså "frivilligt tvång" utan att man med säkerhet kan fastställa dess effekter. Färska studier visar i själva verket att placerade barn löper väsentligt högre risk att hamna snett i omedelbar anslutning till själva ingripandet. Detta i form av missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa, negativ kamratpåverkan, otillräcklig vård, bristfällig omsorg, isolering, sjunkande studieresultat, legitimering av onödig institutionalisering och i förlängningen en radering av sin identitet. Detta gäller emellertid omhändertaganden, och inte orosanmälningar i sig.
”Hittar man inget så kommer ärendet att läggas ner”, hävdar den oinsatte tvärsäkert. Nej, i praktiken är det tyvärr inte fullt så enkelt eftersom en hel familj misstänkliggörs men med hänsyn till sekretess inte får ta del av anklagelserna redan i det initiala skedet, utan måste ingå i den fyra månader långa processen för att alls kunna bemöta innehållet. Utöver det behöver föräldern göra avkall på jobb och i vissa fall tvingas möta anmälaren på daglig basis utan att tillåtas föra en dialog med denne för att få klarhet i sakfrågan. Att som förälder bli misstänkliggjord och få hela sitt föräldraskap ifrågasatt är för övrigt en konsekvens som inte är direkt mätbar men ack så relevant ur ett "barnets bästa"-perspektiv då våra små oundvikligen drabbas negativt av ett sådant faktum – direkt eller indirekt.
Ett exempel från verkligheten
Låt oss ta ett exempel från verkligheten. Det rör sig om en – utåt sett – resursstark familj (d.v.s. socioekonomiskt priviligerad i form av akademisk utbildning, stabil ekonomi, frånvaro av missbruk etc) som återkommande hamnar i klorna på rättsväsendet – alltså raka motsatsen till familjer med begränsat kapital som man normalt föreställer sig blir måltavla för just en barnutredning.
Den resursstarka familjen blir återkommande föremål för socialtjänstens barnutredningar därför att "Nisse" – barnet i fråga – har en förmåga att i skolmiljö berätta saker som kan misstas för oroliga hemförhållanden, vilket även sammanfaller med ett periodvis hätskt humör. Nisse har därför tvingats genomgå en psykiatrisk bedömning genom barn- och ungdomspsykiatrin – inte för att det alls har funnits fog för detta då han befinner sig inom normalspannet med naturliga variationer, utan för att det är så samhället ser ut i dag. Minsta avvikelse förstoras upp till närmast gigantiska proportioner. Vi lever i en diagnosinflation aldrig tidigare skådat i modern tid. Om barnet inte blir slaget i hemmet måste det prompt bero på en medfödd och obotlig neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, resonerar systemet, och ett helt samhälle spelar med. Diagnosnarrativet är ett kapitel för sig. I den psykiatriska bedömningen framgick inga tecken på underliggande "npf"problematik, utan Nisses besvär visade sig ha kontextuella förklaringar.
Jag återkommer till pojken senare i inlägget.
Barn saknar förmågan till abstrakt, metakognitiv reflektion
Barn – låt oss nu tala om barn. Barn har i regel bristfällig eller rentav obefintlig förståelse för ett ords betydelse och tolkning i dess rätta sammanhang. De är därtill formbara. Vidare är de dåligt kognitivt eller mentalt rustade att möta komplexa frågor, ej heller kapabla till abstrakt, metakognitiv reflektion – att till fullo förstå konsekvenserna av sina egna handlingar. Också dagsformen kan spela in, om en konflikt har utspelat sig tidigare under dagen och barnet är besviket på sin föräldrar, motivet hos skolpersonalen eller annan vuxen och dennes tidigare erfarenhet och bakgrundshistorik i frågan om förväntningar på ett barns beteendeutveckling.
Ja, det är sammantaget många beståndsdelar som inverkar när man som yrkeskunnig ska analysera vad ett barn har sagt även om det är ordagrant återgivet. Den vuxnes förmåga att tolka det som barnet förmedlar kan vara helt avgörande. Barn har samtidigt en förmåga att hitta på, fara med osanning, fantisera och experimentera med ord och dess innebörd – definitioner som dessutom kan variera över tid, var i världen de studeras eller beroende på rådande lagstiftning. Vissa barn är mer benägna än andra att trigga reaktioner, söka uppmärksamhet och ta plats utan att det nödvändigtvis behöver bottna i något utmärkande i sig, men det påverkar deras trovärdighet i allra största grad – och utfallet med det.
Faktorer som kan avgöra utfallet i en barnutredning
Andra betydande faktorer som kan påverka utfallet i en barnutredning:
- Det numera välkända faktum att socialtjänstens ord väger tyngst i en rättegångssituation. Omkring 97 % av alla LVU-domar går på socialtjänstens linje, även i de fall bevisningen är dold av sekretess. Det är alltså inte frågan om ett lagenligt domstolsbeslut via Förvaltningsrätten som har det sista ordet när allt kommer omkring, utan socialtjänsten själva.
- Den nya lagen om förstärkt tjänstemannaansvar innebär – parallellt med ovan – en försvagad familjepolitisk ställning.
- Matriarkens till synes omättliga behov av samtal, möten, utredningar och insatser. Utan dessa har myndigheten inget existensberättigande i välmående kommuner. Ju mer ett ärende omgärdas av sekretess, i desto större omfattning tvingas familjen återberätta om alla bakomliggande turer och omständigheter, vilket motiverar till än mer mötestid.
- De tiotusentals svenska barn som årligen hamnar på familjehem och andra placeringsformer är en verklighet som inte längre går att blunda för. Hur många av dem som är felaktigt placerade kan man bara spekulera i. Detta eftersom rättsosäkra barnutredningar genomsyrar hela myndigheten, något man kan läsa mer om här.
- Tillsynsmyndigheten IVO; som har till uppdrag att granska bristerna inom socialtjänstens arbete, lämnar en del att önska. Det framgår i en rapport som regeringen lade fram i fjol, där omkring 400 tillsynsfall har granskats men alltför sällan följs upp enligt ramen för statens kvalitetsgranskning.
- Unga kvinnliga socialsekreterare som inte är torra bakom öronen får osedvanligt ofta komplexa ärenden på sina bord. De har själva inga egna barn, är kanske helt nyutexaminerade och bokstavstroende paragrafryttare från den nyligen genomgångna socionomutbildningen. De saknar i regel tillräcklig livs- och arbetserfarenhet för att kunna axla den livsavgörande roll det innebär att göra en korrekt bedömning som på sikt kan innebära att separera barnen från sina föräldrar.
- Den godtrogna befolkningen bortser helt från förekomsten av korruption, jäv, ekonomiska intressen, den tysta lojalitetsprincipen kollegor emellan, den mänskliga felande faktorn, missförstånd, språkförbistring och andra barriärer. Där pengar finns, finns också makt. Där makt finns, finns också risken för korruption. Annorlunda uttryckt: kontrollen över stora finansiella flöden är ofta den främsta grogrunden för korruption. För att konstatera en sådan sak behöver man inte nödvändigt vara konspiratoriskt lagd, men trots det avfärdas kritik mot socialtjänsten påfallande ofta som en del av en pågående desinformationskampanj. Detta i stället för att göra en ordentlig, saklig, externt och objektivt granskad översyn med syftet att förbättra dagens bristfälliga barnrättsutredningar.
- Även tidsbrist nämns som en viktig faktor i socialtjänstens förutsättningar att utföra sitt arbete.
- Sist men inte minst: en svårt pressad och nedbruten förälder agerar inte alltid rationellt. Det kan komma en groda ur munnen utan att personen för den sakens skull misshandlar sina egna barn.
Innehållet i en orosanmälan
Vad kan en orosanmälan bestå av, då?
Jo, att barnet anses ha en för smal kroppsbyggnad sett till sin ålder och kroppslängd, äter för mycket eller för lite, väljer samma frukost varje dag (”autism!”) eller påstås ha låsts in på toaletten av den elake föräldern. Att det saknas en låsanordning på dörrens utsida som möjliggör en sådan åtgärd, tar man lite eller rentav ingen hänsyn till fastän detta upprepas under utredningens gång.
Annan bakgrund till oro: att barnet observerades när det blev buret av föräldern trots att det kan gå själv sedan flera år tillbaka (barnet var ledset och behövde tröst), inte hade några strumpor i de fodrade vinterstövlarna (barnet har naturligt varma fötter och uppgav själv att det inte frös), att det regelbundet biter på naglarna (framstår som att det blir utsatt för stress) eller att föräldern uppges använda svordomar i hemmet.
En utmärkande incident har särskilt etsat sig fast i mitt minne;
"Nisse" blir av sin mamma hämtad från förskolan mitt under ett pågående tågbanebygge. En personal sitter intill och bevittnar dialogen som följer:
Mamman: Kom med här, Nisse. Om du plockar undan efter dig så går vi hem och badar badkar.
Den närvarande fröken orosanmäler omedelbart mamman för att ha hotat Nisse; att om Nisse inte städar undan sig och följer med hem så får han inte bada badkar med sin mamma.
Ju fler tillagda punkter – väsentliga eller ej, desto tyngre väger anmälan i sin helhet. Man kan alltid krydda lite extra om situationen kräver.
Fler konsekvenser för oskyldigt drabbade familjer
Som förälder behöver man i dagens läge väga varenda ord på vågskål. Hur kommer det jag säger att uppfattas? Ligger "det här" och "det här" mig i fatet?
Man förväntas vara tillgänglig all vaken tid och aldrig någonsin komma med minsta invändning och ifrågasättande kring hur alltsammans sköts med barnet i skottgluggen (no pun intended). Allt annat betraktas som samarbetssvårigheter.
Nisse är fortfarande traumatiserad av det plötsliga polisförhöret tidigare samma år, där han blev borttransporterad av blåljuspersonal mitt på blanka skoldagen. Detta för att förskolepersonalen förväxlat något som Nisse hade sagt med att ha blivit utsatt för misshandel. Den resterande dagen innehöll timslånga polisförhör, samtal med barnahus, och hembesök. Nisse var helt utslagen efteråt.
Familjens förväntan efter att drevet är avslutat: någon form av ursäkt, kompensation, upprättelse.
Familjens verklighet: karusellen drar igång på nytt då varje enskild orosanmälan som bekant alltid måste vägas in, och historiken ligger familjen till last trots att samtliga av de tidigare utredningarna har avskrivits efter en tid. Familjeenheten stirrar sig blind på omfånget i stället för att ta hänsyn till resultatet där föräldrarna till och med fick beröm för hur väl de hanterar barnen.
Känslan av drev, häxjakt, Sovjetfasoner, fascistmetoder, Kafkaliknande processer; dessa liknelser kan verka avlägsna för dagens generation men de var en realitet för inte alltför längesedan, och pågår bevisligen än i dag.
Igen: om syftet med orosanmälningar är att skydda utsatta barn men i stället drabbar fungerande familjer, riskerar det hela att få en motsatt verkan och man tar resurser från de som verkligen behöver.
Tudelat kring fenomenet orosanmälningar och socialtjänstens hantering av dessa
Från ett internetforum i temat orosanmälningar:
Så här resonerar dessvärre många socialsekreterare inom yrket. Självrannsakan finns inte på kartan.
"Om jag skulle anmäla vid minsta misstanke som nu lagen säger så hade jag nog fått sparken, just för att jag inte haft tid till att jobba då jag hade fått sitta i telefon hela dagarna och göra anmälningar ... Att gå efter 'hellre anmäla en gång för mycket än en gång för lite' bara för att inte riskera att barn som far illa inte får hjälp – ja, det stämmer ju i teorin men inte i praktiken. Att ett barn som inte far illa och har ett bra liv/framtid med goda föräldrar i stället råkar ut för en dålig utredning/utredare, och att felaktigt få en 'anmälning på sig', kan även det skapa mycket ångest som i förlängningen drabbar hela familjen.
Jag tror nog de flesta här inne skulle bli mörkrädda om de visste hur många barn som felaktigt t.ex. placerats i familjehem eller liknande. Och hur många familjers och barns liv som blivit förstörda p.g.a. en alldeles för 'lätt' anmälan i kombination med en 'dålig' socialsekreterare som klappar sig själv på axeln. De fallen man ser i media är bara toppen på isberget ... Så visst kan en till synes 'liten' misstanke/anmälan få förödande konsekvenser".
Huvudet på spiken.
En annan person uttryckte sig så här:
"Jag förstår inte hur somliga tänker. Ska föräldrars stolthet gå före barnens säkerhet? För att inte missa ett enda barns lidande, ser jag det som en naturlig konsekvens att somliga blir felaktigt misstänkta. Det kan vi väl bjuda på! Jag vill också påstå att en människa som rentvåtts från skuld, är mer skuldfri än en icke granskad. Tacka och ta emot."
eller
"Har man inget att dölja så finns det ingen anledning att oroa sig, eller hur?"
Det senare är en minst lika vanlig uppfattning hos gemene man som i regel: 1. inte har några egna barn 2. själva aldrig har blivit föremål för en okynnesanmälan med därtill hörande rättsosäker apparat. Då är det naturligtvis lätt att sitta på sina höga hästar och tala om hur andra borde resonera i frågor som inte drabbar dem själva.
* * *
Vilken merkostnad måste man som skötsam förälder acceptera i rädslan för att missa de utsatta barnen?