Tillämpningen av en värdekonservativ livsstil i 2026 års innerstadstillvaro

Här följer tips på hur man kan leva utifrån en värdekonservativ hållning i 2026 års Sverige med betoning på Stockholms innerstad.

1. Gör hemmet till familjens träffpunkt, inte bara dess sovplats. Tid för återhämtning och reflektion. Detta kan exempelvis yttra sig i gemensamma kvällar utan obligatoriska inslag av flängiga fritidsaktiviteter bara för att det förväntas av en. Fokus kan i stället ligga på firandet av traditionsenliga högtider och årsdagar, släkt och vänner på besök, gemensamma söndagsmiddagar, spelkvällar och återkommande familjeritualer. Det senare kan syfta på allt ifrån städrutiner och godnattläsning till att man tillsammans med sina barn botaniserar uppe på vinden eller nere i källaren.
2. Tillåt moderskapet att väga tungt i den egna identiteten. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag som kvinna upphör att arbeta för gott eller helt slutar intressera mig för omvärlden. Det traditionella ligger snarare i att inte betrakta barn och hushåll som störningsmoment på vägen mot det egentliga självförverkligandet. Man kan vara högutbildad och intellektuellt stimulerad och ändå konstatera att det viktigaste som finns trots allt utspelar sig i hemmet.
3. Behåll en arbetsfördelning som följer traditionella mönster men utifrån ens egna specifika intressen. Han är exempelvis naturligt lagd åt teknisk och praktisk problemlösning, och jag som kvinna tar samtidigt ett större ansvar för barnens skolgång, kläder, presenter, högtider och hemmets estetiska utformning.
4. Ge barnen ett kulturellt arv. Med det syftar jag på barndomens gamla sagoböcker, klassiska sällskapsspel, gosedjur och träleksaker från den egna uppväxten, att introducera barnen till Astrid Lindgrens filmatiseringar, svensk kulturhistoria, klassisk musik, museer och firandet av traditionella högtider – inte minst jul- och midsommarafton. I det ingår också att vara sparsam med att införa nya traditioner – inte för att nytt nödvändigtvis är synonymt med något dåligt, utan för att det nya faktiskt måste tillföra något. I vår familj har vi haft stort utbyte av Minecrafts pixliga värld då detta rutmönster för tankarna till svunna tider (ljuva 80-tal). Också berättelsen som utspelar sig i dessa miljöer är på sätt och vis tidlös genom mat och dryck, djurhållning, och den eviga kampen mellan ont och gott.
5. Materiell återhållsamhet med fokus på återbruk. Noggrant övervägda val när det kommer till inköp och avyttring av prylar innan dess att nya tar plats – alltid med utgångspunkt i den äldre estetik som håller i generationer. Detta gäller såväl materialval, möblemang, prylar och kläder som mindre attiraljer. Inredning som ärvs i generationer och har en historia bakom sig. Lokalproducerat hantverk framför generisk massproduktion.
6. Låt måltiden återfå sin funktion. Detta innebär inte nödvändigtvis trerättersmiddag med mormors silverbestick mitt i veckan, men vikten av att faktiskt äta tillsammans.
7. Bygg ett litet lokalsamhälle mitt i storstaden; samma butiker, caféer och restauranger, lekparker och skolor – för trygghet och kontinuitet.
8. Barnomsorg som tillfällig avlastning och rofylld aktivitet enligt devisen om "it takes a village ..." Detta snarare än barnomsorg som uppfostrande institution för att bägge föräldrarna tvångsmässigt måste förverkliga sig själva på någon slags prestationsdriven karriärstege.

Traditionella könsroller då och nu

Jag återkommer ofta till att 1980-, 1990- och 2000-talets syn på manligt och kvinnligt rimmar dåligt med min inre föreställningsvärld avseende våra biologiska funktioner genom historien. Detta varierar naturligtvis mellan epoker, samhällsklasser och geografiska miljöer, men vissa mönster har legat stabilt över tid oberoende av dessa skiften. Se följande tabell på generella relationsmönster mellan män och kvinnor.

Klicka på bilden för förstoring.

Naturligtvis finns det inga måsten kring hur rollfördelningen ska se ut för var och en som ingår i en tvåsam kärleksrelation. Detta baseras endast på vad som historiskt har varit gångbart mellan män och kvinnor, med reservation för individuella skillnader som tar hänsyn till personligheterna och läggningen hos dem som berörs.

Att som i dag forcera fram något i jämställdhetens namn är i mitt tycke fel väg att gå då det bara riskerar att leda till könspolarisering och splittring. Naturen har en tendens att återgå till ursprunget alldeles oavsett om det rör medfödda biologiska egenskaper eller sociala konstruktioner och normer som har vuxit fram i samhällen över tid. I dag utgör kvinnans yrkesidentitet en stor del av hennes persona samtidigt som hon även förväntas ta hand om det som kommit att kallas "det obetalda arbetet", d.v.s. hem och barn.

Då

I det gamla bondesamhället arbetade både män och kvinnor, och hon var så att säga ingen klassisk hemmafru enligt det ideal som skulle komma att råda på 1950-talet. Däremot såg rollfördelningen som regel lite annorlunda ut beroende på om du var man eller kvinna. Hon tog hand om barn och husdjur, lappade kläder, odlade, bakade och konserverade mat. Dessa uppgifter var helt avgörande för familjens överlevnad. Han å andra sidan var hjärnan bakom de mer fysiskt krävande arbetsuppgifterna, såsom skogsarbete, bygg, slakt och plöjning.

Under det borgerliga 1800-talet förpassades kvinnan allt mer till hemmet medan mannen syntes i offentligheten. Hon ansvarade för inredningen i hus och hem, fostrade barn och verkade för gästvänlighet när familjen fick främmande. Mannens huvudansvar bestod av prestation, försörjning och beskydd. Män och kvinnor hade varsin komplementär roll utan att den ena nödvändigtvis värderades högre än den andra. Den hierarkiska ordningen där kvinnan automatiskt låg i underläge är en annars vanligt förekommande missuppfattning och historieomskrivning när den senmoderna feministen ska redogöra för hur män och kvinnor levde förr om åren.

Efterkrigstidens kärnfamilj à la 1950-talets hemmafruideal påminde i mångt och mycket om det borgerliga 1800-talet sett till kvinnan som hushållerska och barnvårdare. Detta medan mannen stod för försörjningen i sin helhet. Arbetade hon utanför hemmet skedde det normalt i betydligt mindre omfattning än vad det gjorde för hennes make.

På 1960- och 1970-talet påbörjades arbetet med kvinnans frigörelse och strävan efter ekonomiskt oberoende från mannen. I den vevan byggdes barnomsorgen ut, som senare skulle mynna ut i dagens förskoleverksamhet.

Nu

Trots ett halvsekel av massiva jämställdhetsreformer kvarstår många av dåtidens könsroller. Kvinnor är fortsatt överrepresenterade inom omsorgsyrken som sjukvård och skolväsende men också estetiska funktioner, medan mannen oftare arbetar inom teknik, bygg och industri.

Klicka på bilden för förstoring.

Konservativa principer jag sympatiserar med. Allt annat är eller kommer att vara temporära parenteser i historien. Exempel: påtvingade genusnormer som saknar biologisk förankring, artificiella byggnader, frivillig barnlöshet som ett politiskt ställningstagande snarare än en inre faktisk önskan om att frigöra sig från hela fortplantningsproceduren, medikalisering av normala personlighetsdrag, överdimensionerade skönhetsingrepp, dekadens och könspolarisering.

Lösa tankar så här efter gårdagens valvaka

Bakgrund: Min familj har inte tillgång till bil, så ingen av oss påverkas av höga dieselpriser som en förevändning att rösta grönt med hänvisning till att världen skulle befinna sig i en brinnande klimatkris. På grund av ointresse har jag aldrig ens tagit körkort. Det finns samtidigt människor på landsbygden som är helt beroende av en fungerande biltrafik.

Jag röstade på Kristdemokraterna som jag fortsatt finner en aning liberala för min smak, men som en taktisk åtgärd för att försöka bibehålla Tidö vid makten. KD:s negativa syn på vegetarianism liksom att införa aborträtten i grundlagstiftningen delar jag däremot inte.

Vi följde med stor spänning nattens valvaka. Det pendlade något ruskigt mellan 49,3 och 49,0 %, alternativt med endast en procents skillnad till de rödgrönas fördel. Även så här i slutspurten skiljer det endast ett fåtal procentenheter. Vad just KD slutligen landar på är mindre viktigt så länge de håller sig ovanför 4 %-spärren, något de ser ut att göra med ganska god marginal. Det är Tidö som helhet jag önskar hade knappat in bättre, men det är som det är. I mina ögon har de fått bukt med viktiga delar i den gängrelaterade brottsligheten. Det är för mig obegripligt hur man kan motsätta sig en sådan utveckling och vilja se en återgång till det kaos som tidigare rådde, även om Reinfeldt vid rodret knappast var någon höjdare.

I skrivande stund verkar oppositionen dra ifrån med 0,4 %. Eftersom det är så jämnt mellan blocken borde det emellertid betyda att högern fortsatt kommer att ha mycket att säga till om i avgörande frågor. Vilka mandat som kommer att tilldelas dem vs vänstersidan återstår att se, kanske först om en vecka från nu.

Att våra stora medier uteslutande rapporterat om klimatförändringar orsakade av människan och inte naturliga strömningar – starkt påhejade av forskning som uteslutande styrker detta narrativ, är också avslöjande för hur stora MP har vuxit sig den här perioden. Ifall nyhetsrapporteringen hade varit benägna att låta flera sidor komma till tals hade den röstberättigade svensken haft en större opartisk bild att förhålla sig till. Klimatet är trots allt en fråga som kan avgöra hela valet. Detta gäller givetvis även all typ av rapportering som rör "tonårsutvisningarna" och frågor kopplade till migration i endera form. Man kunde ha gett en fullständig kontext till varför någon ansågs ha förbrukat sin rätt att stanna i landet. Nu framstår det som att Tidö har utvisat folk på löpande band utan någon som helst grund, men verkligheten är ofta betydligt mer komplex än så.

Hade man vidare redogjort för varför 14-åringar ska behöva sitta bakom lås och bom kanske den känslostyrda väljarkåren som tycker synd om dessa hade fått större förståelse för att mördare – oavsett ålder – omöjligt kan gå omkring och härja fritt på gatorna. Det utesluter naturligtvis inte ett förebyggande arbete med människor i den mån sådant går att påverka.

Som konservativ är det inte helt enkelt att navigera i denna liberaltyngda djungel vi ser framför oss. Jag efterlyser därför en mer nyanserad bild av vad jag kan vänta mig de kommande fyra åren.

Finns det möjlighet för S, V, C och MP att enas kring en gemensam budget då C historiskt har varit ett höger- eller åtminstone mittenparti? Det är en av många frågor som jag ställer mig i detta nu. Jag har fortsatt svårt att se hur V ska kunna alliera sig med C när det kommer till sådant som arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och företagspolitik. Så sent som för några dagar sedan framkom att C hellre riskerar nyval än att acceptera V på olika ministerposter.

Det är alldeles för spretigt på vänstersidan och stor möjlighet att C utgör bromskloss i egenskap av vågmästare. Därför ställer jag mig kritisk till en regering som med stöd av C skulle kunna driva igenom omfattande skattehöjningar, förstatliganden och kraftigt ökade bidrag. Kanske kan man vänta sig ett sammantaget styre mot mittenhållet den här gången. Detta förutsatt att ställningen håller i sig även på onsdag.

Ett språkbruk som tycks ha gått förlorat

I dag är det få kommentarer i diverse internetforum som kvalificerar sig som läsbara. Digitala tillhåll som Bloggbevakning fyller för mig en nödvändig slå ihjäl tiden-funktion. I hopp om att förkovra mig i lättsmält kändisskvaller bemöts jag i stället av andefattiga och pubertala uttryck som tagna från en anglosaxisk fritidsgård.

"Kan inte nån bara cancela honom?" är en fras som ofta återkommer. Skribenten refererar gärna till ett osynligt "vi" då kollektivet prompt måste hålla samman och tycka lika, för nåde den som avviker! Och att cancellera, d.v.s. utestänga någon ur debatten, framstår som en ständig strävan efter medhåll från den resterande gruppen. Med semantikens hjälp tillskriver man motståndarsidan nedsättande epitet, slår sig för bröstet av att tillhöra "rätt sida" och ingår i någon oskriven gruppdynamik präglad av flockbeteenden och följa John-anda.

Vuxna människor utbrister "omg", "lol", "helt sjukt", "fucking" eller "på riktigt" i både tal och skrift. Se valfritt avsnitt av exempelvis Sveriges mästerkock för att observera hur vokabulären har gått ner sig på sistone. Detta trots att det svenska språket redan har ett rikt register. Jag upplever att den här typen av formuleringar förtar läsupplevelsen när jag surfar runt på nätet i jakt efter information eller intressant skvaller. Det svenska språket befinner sig i förfall.

Förr om åren fordrades viss bildning och en viss intellektuell lägstanivå om någon skulle medverka i ett offentligt medium och yttra sig inför en större publik. I dag har det skett ett språkligt paradigmskifte som i stället premierar det autentiska, spontana och relaterbara – det som fungerar i rutan och bättre överensstämmer med samtidens snabba medieflöde. I mina öron låter det mest banalt, infantilt och inte minst tramsigt. Dessutom utarmar det ett välvårdat språk och får det att framstå som pretentiöst när det egentligen bara är att betrakta som god språkvård.

Även på Flashback, som jag tidigare hade stor behållning av då forumet kryllade av individualister och välskrivna inlägg, matas man i dag med engelska uttryck. Min samtidskritik består egentligen av att man bakåt i historien hade en mer klar bild över hur en vuxen person skulle uttrycka sig i offentligheten. I dag upplever jag att avståndet mellan ett barns, en tonårings och en vuxens språk har krympt, liksom skillnaden mellan privat och offentligt, mellan det vardagliga och det mer formella.

Jag väljer att citera några talande exempel för att illustrera hur fenomenet kan se ut i närtid:

"Jag förstår inte att folk kan tycka att hon är så likeable?"

"Hon är verkligen en mean girl"

"Hon är inte så gentle precis"

"Hon bjöd 17-ish stycken"

"Nej, hon är out"

"Men verkligheten utanför deras incel redpill bubbla funkar inte så"

"Light up people, It's not that deep."

"Declutter för ett mer mindful hem"

"Josefin är nog den mest basic bitchen av alla basic bitches vi har"

"Hello pick me"

Med risk för att låta som Björn Ranelid. OBS: Jag uppskattar verkligen Björns texter ... De påminner mig om en avlägsen dåtid när orden faktiskt betydde något och när de valdes med större omsorg. "Det finns människor som orkar springa milar, lyfta tunga skivstänger och hoppa högt över en ribba, men de orkar inte formulera en hel mening på sitt eget modersmål. De lägger sig platt för den angloamerikanska språkockupationen och hämtar sina glosor ur ett intellektuellt träsk." Dessa rader kunde vara hämtade ur någon av hans outtröttliga debattartiklar i ämnet.

I sammanhang där jag som svensk tvingas prata engelska oroar jag mig ibland för att nyanserna uteblir längs vägen. Det är just de nyanser och den precision som ens eget modersmål erbjuder och som därför upphör när man ska kommunicera på ett språk som inte är ens eget. Det är de idiom eller metaforer som levandegör en text och som utgör själva tjusningen med det skrivna ordet. På min kommunikatörsutbildning talade vi ibland om kodväxling och domänförluster. Detta är något som tydligt kan bevittnas i dagens språkbruk.

Jag väljer att avsluta det här inlägget, tillika klagosången, med Björns slutreplik "Nej, jag är inte språkpolis":

"Vårt modersmål har berikats genom århundraden av lån från i huvudsak det engelska, tyska och franska språket.

Det är en sanning att det svenska språket är statt under ständig förändring och ingen klok och sansad människa kan med rätta förneka det skeendet.

Jag vill egentligen inte bemöta det enfaldiga och falska påståendet att jag skulle vara en språkpolis, ty jag vet inte vad som åsyftas med det ordet och begreppet.

Jag tilldelades Det Svenska Språkförsvarets Hederspris år 2017, därför att jag värnar, berikar och utvecklar mitt modersmål.

Det handlar inte alls om politik och ideologi.

Jag betraktar mig som radikal när jag talar, skriver och kämpar för svenskan, eftersom jag i mina böcker och alla andra språkliga handlingar tar ansvar för det som jag lämnar efter mig till kommande generationer.

Ingen kan få mig att tänka och bejaka att kopister av det engelska språket berikar mitt och miljoner andra människors modersmål genom att blanda de två språken i tid och otid.

Om det finns fullgoda ord att använda på svenska, så finns det ingen anledning att ta till en engelsk glosa. Det blir inte tydligare och inte bättre i betydelsen.

Den ovanan och överloppsgärningen förnyar inte språket; den förkastar en fullgod existens av ett redan befintligt ord.

Det finns ingenting gott och värdefullt i det som kan kallas svengelska, men som egentligen är ett uttryck för fattigdom, obildning och lättja i avsändarens språk.

Det är underbart och synnerligen hoppfullt att det inte existerar en ordbok eller grammatik i svengelska.

Inlånade ord för nya ting och fenomen är inte blott nödvändigt, utan en glädje för mig och miljoner andra människor i Sverige.

I mina hittills 43 böcker har jag gjort mitt yttersta för att visa på det svenska språkets rikedom och skönhet.

Den svenska grammatiken har nästan inte förändrats det minsta under de senaste hundra åren och det beror på att det inte har funnits några goda skäl till det.

Pluralformen på verben togs bort på 1940-talet.

Vill alla som upprepar det enfaldiga mantrat om de ständiga förändringarna i språket även förkasta alla regler i interpunktion, stavning och grammatik, trots att dessa verkar fullgott och förtjänstfullt?

Jag har hittills tilldelats 34 priser, utmärkelser och stipendier för min konst och färdighet att litterärt framställa det svenska språket.

Jag är tacksam och ödmjuk och betraktar mig som en kronisk och obotlig lärjunge i skrift och tal."

Barnen som räddade Elisabeth Fritzl

Så länge jag kan minnas har jag intresserat mig för tragiska livsöden, och vad som får människor att resa sig igen efter de mest ofattbara trauman. Historien om Elisabeth Fritzl som tillfångatogs av sin egen pappa, hölls inlåst i en ljudisolerad källare i hela 24 år och tvingades föda sju av hans barn, är den nyhet som i särklass har berört mig allra mest i det här livet.

Än i dag tänker jag på den mardröm som Elisabeth fick utstå under alla dessa år, och den inneboende styrka hon uppvisade när hon tidigt beslöt sig för att välja livet. Detta trots de obeskrivliga trauman som fadern utsatte henne för – inklusive det faktum att ett av barnen dog endast tre dagar gammalt, i kombination med nära ett kvartssekel i total isolering.

I dag finns det uppgifter på att familjen lever tillsammans med den livvakt som utgjorde hennes huvudsakliga skydd i samband med att Elisabeth och samtliga barn återförenades år 2008. Samtliga familjemedlemmar fick kort därpå nya identiteter. Elisabeth och "källarbarnen" genomgick åratal av rehabilitering för att försöka återställa deras skelett till upprätt läge, en långsam återexponering för solljus, omfattande tandvård, fysioterapi, psykoterapi, neurologisk och språklig hjälp. Det är bara några exempel på de ingrepp som ansågs nödvändiga för att de alls skulle kunna påbörja sina nya liv i frihet.

Tanken att barnen räddade Elisabeths liv är inte alltför långsökt. Detta trots att de blev till under de mest horribla omständigheterna, och att tre av dem fick tillbringa sin uppväxt ovan jord. För de flesta människor utgör incest och våldtäkt i sig goda skäl för abort, inte minst för den bristande anknytningens skull. Även barn som blev till under en våldtäkt kan emellertid vittna om att de inte önskar sina liv ogjorda. För Elisabeth blev barnen sannolikt hennes räddning.

Misandri som en socialt accepterad hatyttring mot 50 % av befolkningen

Bland mina åsikter listar jag olika samhälleliga fenomen som jag anser borde komma upp på dagordningen i den offentliga debatten. Dessa rör inte Sveriges EU-medlemskap, dagens dieselpriser eller vinster i välfärden, utan helt andra ämnen som man normalt inte lyfter när politiska spörsmål kommer på tal. En av dem som jag gärna återkommer till är vad jag uppfattar som baksidan med den samtida feminismen, med betoning på väst. Det handlar om det oemotsagda manshatet som numera tillåts fritt spelrum på internets olika plattformar, och som med semantikens hjälp har lyckats nå helt nya nivåer.

Jag kommer aldrig att acceptera den misandri som har vuxit fram det senaste decenniet, och som i dag tycks gå helt under radarn – i synnerhet när avsändaren är kvinna. Jag har bland annat skrivit följande rader: "Vi ser dagligen stora motsättningar mellan män och kvinnor (källa: könskriget ett kommentarsfält nära dig). Vissa semantiska ordval som ploppat upp på sistone betecknar i många fall ren misandri. Begrepp som 'incel', 'killgissa', 'toxisk maskulinitet', 'manspreading', 'mansplaining', 'mansbebis', 'vita kränkta män' och hashtags av typen 'inteallamän' används i syfte att ironisera över det manliga släktet och kratta manegen för en viss typ av politiska krafter".

Jag avslutar med konstaterandet att dessa tendenser i dag kan "observeras överallt och är genomgående i hela samhällsstrukturen".

Det går inte en dag utan att jag tvingas ta del av öppet manshat förklätt i en socialt accepterad terminologi. Nytt för de senaste åren är att även män själva sjunger med i kören ... En bekant till mig pratade nyligen nedsättande om sig själv i termer av att "killgissa". Jag har tappat räkningen på hur många kommentarer som jag har läst i närtid där män refererar till sitt eget kön i sådana termer.

Vad vill man egentligen åstadkomma med detta, och hur tror man sig uppnå jämställdhet med sådana metoder?

Jag ser en tydlig tendens till att svepande generaliseringar om män i negativa ordalag kommit att prägla hela denna idéströmning som rör manligt och kvinnligt. Om en man inte omedelbart stämmer in i kören tvingas han som regel motta tonvis med arga yttringar och diverse glåpord – även från det egna könet. Detta verkar bygga på en tongivande medieetik om att satir, kritik och svordomar eller motsvarande uttryckssätt är acceptabla om de riktas mot den grupp som anses besitta makten i vårt samhälle. Vidare vill somliga gå så långt att de avfärdar tanken på att manshat alls existerar. De reducerar misandri till något knappt förekommande – i likhet med rasism riktad mot etniskt vita svenskar, förenklat uttryckt. Något som knappt anses existera finns det heller inget behov av att bekämpa, varför den här typen av feminister tillåts härja fritt i det offentliga rummet.

Om misandri alls identifieras och således uppmärksammas som ett problem hos den här gruppen, motiveras det som en nödvändig provokation i syfte att belysa strukturella orättvisor i stil med "mäns våld mot kvinnor". Manshatet kan då betraktas som legitim samhällskritik.

Och som med så mycket annat, spelar resten av nickedockorna med.

Varför jag inte kommer att rösta vänster i 2026 års riksdagsval

Så här i valtider har jag roat mig med att ögna igenom de olika partiernas principprogram.

I Ung Vänsters manifest går bland annat följande att läsa: "Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen, förankring i kvinnorörelsen och influenser av miljö- och fredsrörelsen. [...] Vårt mål är upplösandet av könsmaktsordningen och klassamhället: ett kommunistiskt, det vill säga ett klasslöst samhälle, och ett jämställt samhälle fritt från alla former av förtryck".

Jag har tagit mig friheten att citera några väl valda delar som tillsammans ger en god fingervisning om Ung vänsters ideologiska hemvist.

Läs och begrunda, vetja ...

* * *

"Fascismen är även reaktionär. Den kännetecknas alltså av en strävan om att återställa samhället till hur det har sett ut tidigare. Av tradition har exempelvis kvinnor tillskrivits rollen som nationens bevarare genom att hålla fast vid gamla traditioner och att uppfostra nationens barn till goda medborgare. Alla former av attacker mot kärnfamiljen ses därför av fascisterna som ett hot mot nationen i sig eftersom de hotar traditionella värderingar. Fascismen som rörelse begränsar alltså kvinnor ytterligare och befäster kärnfamiljens roll som en av nationens viktigaste enheter".

På vilket sätt skulle "att befästa kärnfamiljens roll" vara något dåligt för kvinnor ... och vari ligger den fascistiska kopplingen?

* * *

"Ung Vänster verkar för ett samhälle där det står varje människa fritt att bejaka sin sexualitet och där heteronormen och tvåsamhetsnormen avskaffats. Ett samhälle där den heterosexuella kärnfamiljsnormen har fått ge vika för en mångfald av samlevnadsformer".

Ung Vänster vill, enligt egen utsago, avskaffa hetero- och tvåsamhetsnormen; alltså män och kvinnor i parrelationer som i förlängningen kan leda till konstellationen mamma-pappa-barn.

* * *

"Cisnormen är en produkt av könsmaktsordningens förtryck och präglar hela samhället".

Vad de menar är att män och kvinnor utgör produkter av könsmaktsordningens förtryck, och detta vill man motverka för att ...?

* * *

"Att en person genom könsbekräftande behandling kan ändra sin position i genussystemet hotar könsmaktsordningens statiska syn på kön och i förlängningen genussystemets stabilitet. Den som inte följer sitt tilldelade genus utgör ett hot mot den strukturella, binära könsuppdelningen och synen på manliga och kvinnliga egenskaper som biologiskt grundade. Ung Vänster ser införandet av ett tredje juridiskt kön som ett viktigt steg på vägen för att öka transpersoners rättigheter. När transpersoner följer sin könsidentitet innebär det ofta ett brott mot genus vilket möter repression från könsmaktsordningen genom transfobi. För att bryta förtrycket måste den binära uppdelningen av kön och genus samt den strukturella maktordningen upphävas".

Nej, könsbekräftande vård tillämpas inte alltid i betydelsen acceptansbetonad behandling, utan snarare könsförnekande "vård" vilket i vissa fall leder till irreversibla ingrepp, något som ett helt samhälle applåderar.

Ja, kön är binärt genom de två vedertagna XY- respektive XX-kromosomuppsättningarna. Det är korrekt uppfattat. Detta eftersom det inte existerar något tredje kön. Intersexualitet kan däremot ha drag av både manligt och kvinnligt, men här dominerar i regel någon sida före den andra. Förekomsten av intersex brukar landa på mellan 0,018 % och 1,7 % av världens befolkning beroende på vilken definition som används och därmed vad som inryms i begreppet.

* * *

"Den heterosexuella relationen är tillsammans med kärnfamiljen det rådande idealet för hur vi ska leva våra liv. Reprokönandet, alltså synen på att kvinnor vill bli mammor och upprätthållandet av normen att kvinnor har barn, är avgörande för upprätthållandet av kärnfamiljen. Det reproducerar bilden av att kvinnors primära uppgift i livet är att bära och föda barn".

Ja, vad skulle annars kvinnans primära uppgift vara ur ett evolutionärt perspektiv än att bära och föda barn, och varför betraktas det som något dåligt?

* * *

"Det sexualiserade våldet är ett av könsmaktsordningens mest brutala uttryck. Det är det våld som män utövar mot kvinnor just för att de är kvinnor. Våldet är komplext och tar sig många uttryck. Det omfattar allt från blickar, vardagsrädsla, sexualiserande kommentarer, våldtäkt, misshandel och könsstympning till pornografi, prostitution och trafficking. Det underliggande hotet om sexualiserat våld leder till en omfattande vardagsrädsla och många gånger tvingas tjejer och kvinnor att begränsa sina liv för att känna sig trygga. Det underliggande hotet innebär i praktiken att alla män är potentiella förövare".

Blickar ...?!

"Alla män som potentiella förövare" ... Känns dessa svepande generaliseringar igen?

– Saxat ur fjolårets upplaga av Ung Vänsters principprogram.

Hur idén om den kvinnliga frigörelsen skedde på bekostnad av det egna välmåendet

Jag skulle vilja spinna vidare på temat traditionella könsroller; ett ämne som har upptagit min tankeverksamhet en del på senare år.

Varför väcker det ofta rabalder när någon försvarar konservativa värden? Som kvinna förväntas jag vara ett offer för en sådan konstellation men jag kan inte tänka mig en mer idealisk tillvaro. Detta baseras alltså på en sund relation inom ramen för kärlek, och där beroendet är ömsesidigt, varför makarna får svårare att gå skilda vägar. (I dag slutar nära hälften av alla äktenskap i skilsmässa).

Observera att traditionella könsroller inte ska förväxlas med dåtidens hunsade kvinnor som tvingades leva med alkoholiserade män under äktenskapliga förpliktelser, utan en tillvaro där mannen förvärvsarbetar och kvinnan tar hand om hushållet. Hon får då utrymme att fokusera på hemmet, barnen och sitt eget välmående framför ett prestationsinriktat heltidsarbete, stressiga vardagspussel och att involvera barnen i diverse fritidsaktiviteter på bekostnad av den egna hälsan.

Rent ekonomiskt kan mannen löpande sätta undan ett månadssparande åt sin hustru i händelse av skilsmässa, sjukdom eller dödsfall, som en del av ett gemensamt äktenskapsförord och/eller där hon står som ensam förmånstagare i en livförsäkring. Hennes beroendeställning är således inte lika sårbar som när dessa tillgångar saknas och oförutsedda saker inträffar. Samtidigt avlastar paret varandra, och det utesluter inte att kvinnan återgår till ett arbete efter att småbarnsåren är över. Ej heller är mannen för alltid friskriven från ansvar i det gemensamma hushållet. Det är bara konstruerat som så att makarna innehar varsin huvudsaklig roll i stället för att fastna i ett destruktivt ekorrhjul. Detta i kontrast till den samtida familjen som ligger sömnlös över höga bolåneräntor och dyra amorteringskrav. 

Fokus på reflektion och återhämtning är tyvärr få förunnat i dagens samhälle. Om dessutom sambeskattning infördes hade maken i vissa fall haft möjlighet att axla denna börda ensam, medan hustrun gick ner i tid eller uteslöt arbete helt och hållet – åtminstone under en begränsad period av livet. Lägre skatter överlag hade inneburit mer pengar i plånboken när redan en ansenlig mängd går till nonsens. Därutöver hade man sannolikt behövt avveckla x antal myndighetsuppdrag som inte längre fyller någon funktion ... Glapp i cv:t skulle i ett eventuellt framtida jobbscenario inte betraktas som en nackdel när kvinnan kunde motivera det med att hon prioriterade sina barn dessa år.

Män och kvinnor utgör viktiga motpoler och har därmed som uppgift att komplettera varandra. I stället har varenda diskussion mynnat ut i att tala i termer om ”toxisk maskulinitet”, "mansplaining”, "incels", "mansbebisar" och varningsflaggor. Könskriget ter sig kolossalt i vår del av världen som en del i en global polariseringsagenda (finns det all anledning att misstänka ...)

Jag kan dra en anekdotisk parallell till mina morföräldrar som fick över sjuttio lyckliga år tillsammans utifrån motsvarande upplägg. Att hon betraktade sig själv som livegen har jag än i dag mycket svårt att föreställa mig.

Dagens kvinnor är sjukskrivna dubbelt så ofta som män och de knaprar psykofarmaka i betydligt större utsträckning än jämförelsegruppen. Vad är det för eftersträvansvärt med en sådan tillvaro sprungen ur den nya normen om kvinnlig frigörelse?

Se även jämställdhetsparadoxen som visar att ju mer jämställt ett land rankas, desto mer benägna är kvinnor att välja "kvinnligt kodade yrken", och vice versa. Mer om studierna som har gjorts i ämnet finns att läsa här. Om kvinnors och mäns skillnader i intressen tas även upp i denna studie. I metaanalysen sammanställdes resultat från 47 olika intressetest med drygt en halv miljon respondenter. Resultatet visade en stor genomsnittlig könsskillnad: män var mer intresserade av ting medan kvinnor var mer intresserade av människor.

* * *

Jag avslutar med några väl valda citat från olika internetforum, där andra medlemmar reflekterar över fenomenet manligt och kvinnligt i frågan om traditionella könsroller.

”När det kommer till kritan intresserar sig kvinnor mest för vårdande/hjälpande yrken, och vill ta ut större delen av föräldraledigheten. Män föredrar yrken inom hantverk/bygg och lägger mer tid på bostadsreparationer än på barnen. Så de traditionella könsrollerna finns redan där, men vi pratar allt mindre om dem bara.”

”Mannen bygger vaggan som kvinnan söver barnet i. Mannen lagar maten som kvinnan matar barnet med. Mannen rensar avloppet som kvinnan satt stopp i osv.”

”Det är en myt att så många av hemmafruarna förr poppade valium. Klart att det fanns några som inte mådde bra, en del av dem mådde inte bra generellt och en del mådde inte bra i sitt familjeliv, men det var just några stycken här och var."

”När dom styrande och kapitalet insåg att om både mannen och kvinnan förvärvsarbetar så blir det mer pengar i rullning så då lurade man i kvinnorna att dom var förtryckta i hemmet. Trots att det inte finns en friare vardag än att vara hemmafru på heltid köpte kvinnorna detta med hull och hår och dom gav sig ut för att bli löneslavar och försaka sina barn. Därefter anpassades levnadskostnaderna efter två löner istället för en (man kan höra visa ensamstående beklaga sig över sin situation idag). Nu är det bara dom rikare paren där mannen har så pass hög inkomst eller paret har ett så stort kapital som kan unna sig lyxen att leva med eller som hemmafru, vilket en gång i tiden var en självklarhet för alla par och barn. Grundlurade!” 

Realityprofilen Urban Nyman (GVFÖ) väcker kritikstorm med sina uttalanden om manligt och kvinnligt

Efter den senaste tidens negativa skriverier om en viss dokusåpadeltagare vid namn Urban Nyman, har jag det gångna dygnet roat mig med att titta närmare på vad det är som får tittarna att slå bakut.

Urban medverkar i årets upplaga av SVT:s Gift vid första ögonkastet (GVFÖ) och har gjort sig känd genom uttalanden om sin blivande fru Olivia och förväntningarna inför deras giftermål. Detta har väckt en tittarstorm som väl saknar motstycke i programmets historia, då han bland annat ser sig som familjens försörjare medan hon ansvarar för hushållet. Vidare har han starka synpunkter på hennes manliga umgängeskrets, och då särskilt en barndomsvän som han helst vill utesluta ur hennes liv nu när de blir äkta makar. Även han själv har för avsikt att göra detsamma, ska tilläggas. Därtill utmålas han som osedvanligt styv i korken och jämförs med Andrew Tate och andra misogyna män som har tagit stor plats i manosfären. Motiveringen är att Urban tydligt begränsar Olivias handlingsutrymme med sina uppsatta regelverk när män och kvinnor normalt kan behålla vänskapen med det motsatta könet även vid en pågående kärleksrelation.

Som jag tolkar det nyblivna bröllopsparet strävar de bägge efter ett traditionellt äktenskap där han så att säga utgör familjeförsörjare medan hon tar hand om hem och barn. Så långt verkar de båda överens om upplägget. Personligen anser jag inte att en make bör ha vetorätt över sin hustrus vänskapsrelationer, liksom det omvända. Däremot har jag betydligt svårare att förstå upprördheten över att två vuxna människor tycks eftersträva ett traditionellt äktenskap så länge det bygger på en ömsesidig önskan. Är det endast kvinnlig karriär, att avstå barn och dela föräldraledigheten lika som inryms i valfrihetsbegreppet, och inte när hon frivilligt vill ingå i en mer traditionell ansvarsfördelning?

I detta nu är Urban extremt eftersökt (närmare 10 000 gånger på Mrkolls egen upplysningssajt), varvid det också avslöjas om de står folkbokförda tillsammans eller inte. Huruvida föremålet själv har några invändningar mot hans syn på manligt och kvinnligt förtäljer inte historien.

Varför jag kommer att rösta höger i 2026 års riksdagsval

1. Synen på människan som en unik individ. Människor är individer och behöver inte nödvändigtvis vara stöpta i samma form. ”Npf”narrativet bygger i grunden på en förutbestämd norm av personlighetsdrag som inte ska avvikas från, för då riskerar du att stämplas med en livslång diagnos. Jag upplever ofta att mångfaldsförespråkarna på vänstersidan paradoxalt nog inte tolererar några avvikelser ... Annorlunda uttryckt: med det nuvarande systemet riskerar den naturliga variationen i mänskligt beteende att patologiseras, d.v.s. sjukdomsförklaras. När en diagnos blir ens identitet i stället för en beskrivning av personens aktuella utmaningar, finns risken att problemen bli självuppfyllande. Det begränsar människors utvecklingspotential och förmåga till förändring.
2. Familj före stat. Jag anser att barn som regel tillhör sin familj och inte en statlig institution som exempelvis socialtjänsten. Jag vill ha en förstärkt rättssäkerhet mot maktmissbruk inom dagens myndighetsutövning, som historiskt har förknippats med det socialdemokratiska folkhemsbygget. Den senkapitalistiska synen på HVB-, SiS- och familjehem för omhändertagna barn kan dock ses som en högerfråga som jag däremot inte stödjer. Detta p.g.a. den vinstdrivande verksamhet i fokus snarare än regelrätt omsorg, med följden att många boenden levererar undermålig kvalitet. Jag ifrågasätter starkt idén att ”experter”, myndigheter och globala storföretag ska definiera hur föräldrar väljer att uppfostra sina barn. Det finns fortsatt en del att önska vad gäller större beviskrav inför tvångsomhändertaganden, föräldrars utökade rättssäkerhet och oberoende granskningar av socialtjänstens barnutredningar.
3. Åsiktsfrihet. Jag är (i stort) för valfrihet och emot sådant som vaccinpass och medicintvång, åsiktsregistrering, onödig konsensus samt cancel- och tystnadskultur riktad mot oliktänkande.
4. Traditionella könsroller. Jag har svårt för den samtida feminismen och är – som helhet – en förespråkare av traditionella könsroller. Undantag förekommer, förstås, då även män och kvinnor är sina egna individer med varierad dragning mot maskulinitet respektive femininitet. Jag är kritisk till offermentalitet och plakatpolitik; synen på t.ex. kvinnor och invandrare som en utsatt grupp bara för att de råkar vara just kvinnor och invandrare. Överlag borde människor identifiera sig mindre med sina problem eller en upplevd utsatthet för ”hat och hot”. Med all respekt för att diskriminering förekommer, men i dag riktas den ju snarare mot "vita medelålders cis-män" om man ska tala i moderna termer. Rasistisk misandri har blivit den nya socialt accepterade formen av samhällshat i stället för att se män och kvinnor som naturliga polariteter, vilka finns till för att komplettera varandra.
5. Miljö > klimat. Jag lider inte av klimatångest relaterat till väderförändringar, ej heller dras jag med flygskam. Miljön upptar betydligt mer av min tankeverksamhet. Miljöfrågor associeras oftare med vänstern, dock, och för kanske tankarna till 1970-talets hippie-era. Personligen handlar mitt miljöengagemang i stället om sådant som kemikalier (ftalater, PFAS, mikroplaster, hormonstörande ämnen m.m.) och industriell djurhållning. Ur det perspektivet ser jag inget motsatsförhållande mellan miljömedvetenhet och konservatism. Konservatism står då för att bevara det naturnära framför globalistiska strömningar, massproduktion och överkonsumtion.
6. Kärnfamiljen som samhällets byggsten. Jag prioriterar förmåner för kärnfamiljer eller motsvarande konstellationer framför HBTQIA+ eller andra minoriteter.
7. Abortmotstånd. Jag är att benämna som pro-life med motiveringen att det mänskliga livet börjar vid befruktningen och att embryot/fostret är en skyddsvärd individ med rätt att leva oavsett utvecklingsstadium. Det betraktas i vår del av världen som en djupt kontroversiell fråga, men i en utopisk verklighet borde ju varken mord – inklusive självmord –, aborter, dödsstraff, aktiv dödshjälp, köttätning eller avlivning (av djur) förekomma ... Att få till en nollvision inom dessa områden lär dock aldrig ske i vår tid, varför jag hellre sympatiserar med ett parti som exempelvis riktar kritik mot överstatlighet än kräver ett uttryckligt abortmotstånd. Det gör att jag – trots mina principer – väljer att bortse från att Tidö har arbetat för att göra den svenska abortlagstiftningen ännu starkare, rent konstitutionellt, och inte mer restriktiv ... Annat var det på Alf Svenssons tid.
8. Ansvarsfull migrationspolitik. Jag anser att de senaste decenniernas förda migrationspolitik är ett stort misslyckande på flera plan. Detta kan i dag yttra sig i gängkriminalitet, gangsterkultur, skjutningar, sprängningar, förnedringsrån, gruppvåldtäkter, klanbaserad brottslighet, barnäktenskap, hedersvåld, balkongflickor, könsstympningar och oskuldskontroller. Ytterst är det kanske inte en fråga om volymer, utan snarare vilka människor som ska beviljas medborgarskap. Vem är i stånd att avgöra en sådan sak?
9. Vegetarianism. Jag äter enligt en växtbaserad kosthållning, vilket ofta betraktas som en vänsterfråga. Men sett genom konservativa glasögon: den storskaliga och industriella djurhållningen är att likna vid ett senmodernt barbari. I viss mån går den här punkten även att applicera på punkt 7.
10. Hårdare straff. Jag är för både sänkt straffsålder och att slopa mängdrabatten. Samtidigt skriker man sig gärna hes från vänsterhåll à la: ”Men förebyggande insatser, då?” Kan inte dessa saker samexistera …? En fråga man bör ställa sig inför valet är vad vi ska göra med de 14-åringar som är kapabla att begå mord, inte sällan som en del av gängrelaterad brottslighet.

Avslutningsvis har jag väldigt svårt för identitetspolitik. ”Eftersom jag är vänster måste jag ut och demonstrera för klimatet, pierca septum, avstå från barn, sympatisera med HBTQIA+-rörelsen, välkomna alla flyktingar, sluta raka mig under armarna, bli vegan” och liknande resonemang.

I mitt tycke finns det få eller inga verkligt konservativa partier att tillgå bland de mer etablerade kandidaterna, då jag betraktar Kristdemokraterna (KD) som liberala i många avgörande frågor. Politisk genuinitet borde emellertid handla om att plocka russinen ur kakan och välja ut den sida som man trots allt står närmast, även om det innebär att behöva göra avkall på något som ingår i den redan färdigpaketerade modellen.

I frågan om vilket parti som får min röst i det kommande riksdagsvalet

Det är valår och tankarna går osökt kring vilket parti som kan bli aktuellt att lägga min röst på om ganska precis exakt en månad från nu.

Bör man välja ett mindre dito – som bäst överensstämmer med ens värderingar, eller ska man intala sig att vi vanliga dödliga har något slags politiskt inflytande genom att ta någon av de mer etablerade kandidaterna?

Personligen står jag i valet och kvalet mellan Kristdemokraterna och det betydligt mindre Ambition Sverige.

KD marknadsför sig som ett konservativt parti. De framställs dock som en aning liberala i mitt tycke. Precis som övriga partier är de till sin natur populister och måna om sina väljare, men främst för att dessa ska växa i antal – inte för att nödvändigtvis stå upp för sina egna principer.

Ty KD propagerar för fri abort till och med graviditetsvecka 18. Så här ser ett 18 veckor gammalt foster ut, och det mäter omkring tjugo centimeter i längd, vilket motsvarar närmare en till hälften färdigvuxen nyfödd. Märk väl att embryot och sedermera fostret redan har haft hjärtverksamhet sedan den sjätte veckan. Nära nog samtliga inre organ är på plats, om än i växande storlek.

Jag kommer aldrig någonsin att förstå hur människor är funtade i den här frågan, oaktat att majoriteten av fosterfördrivning sker i den första eller andra trimestern. Det förändrar inte det faktum att sena aborter alls förekommer och är både juridiskt och etiskt tillåtna i vår del av världen. En sådan lättvindig inställning till livet är sannerligen en symbolfråga om någon.

Vi lever i en abort- och köttätarkultur. Opinionen i dessa frågor bygger på en hel lobbyism av företag, organisationer, näringsliv, forskning, sjukvård och media som står bakom fortsatt exploatering och dödande av oskyldiga djur och att avsluta livet på fullt friska men ofödda individer. Mot bakgrund av det ser jag inte en tillstymmelse till någon nollvision i sikte, utan det gäller att fortsättningsvis fokusera på sakfrågor som överhuvudtaget går att påverka i endera riktning.

Låt oss ta en titt på ett axplock från Ambition Sveriges partiprogram.

• YTTRANDEFRIHETEN. Partiet säger NEJ till massövervakning, kontrollsystem, tvångssamhällen, åsiktsregistrering, yttrandecensur, cancelkultur, vaccinpass och koldioxidskatter, samt andra juridiska och ekonomiska befogenheter långt bortom den lilla människans självbestämmande. Den här punkten vill jag påstå ligger på en ohotad förstaplacering sett till mina hjärtefrågor som kan delas in i tre eller eventuellt fem stycken. Annorlunda uttryckt: NEJ till överstatliga agendor som EU, FN, WHO och Nato. Citat: "De högtidliga deklarationerna om EU-värderingar har visat sig vara föga mer än en censur-, kontroll- och övervakningsstat med totalitära ambitioner", skriver partiet självt på sin hemsida. Globalismens fördelar – handel, kunskapsutbyte och resor – ska man, emellertid, även fortsättningsvis värna om, men inte globalism som ideologi. Denna ståndpunkt har blivit lite av en käpphäst för egen del.

• KLIMATFRÅGAN. JA till att värna om miljörelaterade spörsmål (typ att motverka gifter som PFAS) och NEJ till klimathysteri samt Bovaer och andra tvivelaktiga tillsatser, under förevändning om ett föreliggande klimathot. Inom AS pekar man även på köttets många näringsmässiga fördelar. Som vegetarian skulle jag dock se att köttätandet i stället upphörde helt och hållet. I frågan om köttkonsumtion är vi därför oense, åtminstone när det kommer till den etiska aspekten av en sådan livsföring. I övrigt håller jag med partiet till punkt och pricka.

• HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN. Ambition Sverige vill genomföra ett paradigmskifte i svensk hälso- och sjukvårdspolitik. Att förebygga sjukdom ("orsaksbehandling") snarare än att ägna sig åt symtomdämpande metoder när skadan redan är skedd, lyder ett av deras vallöften. Att bota framför att lindra. Friskvård framför sjukvård. Holistisk hälsa och naturlig läkning framför dagens syntetiska biverkningstäta motsvarigheter. På diagnosområdet är överensstämmelsen exceptionellt stor. De vill förbjuda snabbdiagnostik av adhd, kräva individuella och breda utredningar, och undersöka kost, sömn, skärmvanor, relationer, trauma och skolmiljö innan dess att läkemedel övervägs. De vill dessutom granska läkemedelsindustrins kopplingar till hela diagnosnarrativet som sådant, då dessa onekligen har en stor inverkan på den senaste tidens inflation inom s.k. "npf"-diagnostisering. Jag anser precis som AS att svenska myndigheter fortsättningsvis bör vara fristående från industrins påverkanskampanjer.

• KÖNSFÖRVIRRINGEN. Partiet skriver på sin hemsida att "Könsdysfori kräver varsamhet och tid – inte appar och snabbspår. Vi ser med oro på utvecklingen där unga i dag uppmuntras till snabba könsbyten, ibland efter en ytlig utredning eller genom ett enkelt klick i en app. Det är ett djupt existentiellt beslut som i många fall är oåterkalleligt och som i efterhand lett till både ånger, svåra biverkningar och ökad suicidrisk". Man vill därför "a) förbjuda alla former av medicinskt eller juridiskt könsbyte före 18 års ålder, utom i ytterst specifika fall b) säkerställa att varje beslut föregås av omfattande psykologisk utredning, noggrann bedömning och full insikt i vad behandlingarna innebär – fysiskt, psykiskt, socialt och hormonellt och c) förbjuda könsändring via appar eller automatiserade system – könsidentitet får aldrig reduceras till byråkrati". Detta eftersom "Barn som upplever könsdysfori behöver stöd, trygghet och ett öppet samtalsklimat och inte omedelbara lösningar. Kanske handlar det om andra behov: ensamhet, utanförskap eller längtan efter tillhörighet. Alla dessa frågor måste tas på allvar innan medicinsk väg övervägs." Jag har inget mer att tillägga på den punkten förutom att jag inte anser det vara nödvändigt med denna typ av stympning överhuvudtaget – med eller utan kirurgi, utan snarare propagerar för regelrätt acceptensbehandling. Detta i likhet med evidensbaserad vård vid anorexi, dysmorfofobi och liknande vanföreställningar.

• VERKLIGT OBEROENDE FORSKNING. I frågan om påstått oberoende forskning, därför att den har genomgått peer review-granskning, kan man läsa följande rader: ”Richard Horton, chefredaktör för den ansedda medicinska tidskriften The Lancet, har själv varnat för att upp till 50 % av all publicerad forskning kan vara felaktig, förvrängd eller direkt manipulerad, ofta till följd av läkemedelsindustrins påverkan. När vinstintressen styr vad som får forskas på, vilka resultat som får publiceras och vilka som tystas har vetenskapen förlorat sitt oberoende och sitt värde.” Om dessa skyhöga siffror stämmer är det naturligtvis en skandal som saknar motstycke, men där pengar finns – ja, där tillåts också korrupta verksamheter att bre ut sina breda tentakler. Det är sedan gammalt.

• SKOLVÄSENDET. "Att universiteten ska vara politiskt oberoende platser för fritt tänkande och intellektuell debatt, inte leverantörer av politiskt beställd ideologisk fostran" är ett synsätt som även jag delar. Vidare är partiet positivt inställt till hemskolundervisning, vilket i dag är otillåtet i vår del av världen, med undantag för Åland dit många svenskar årligen utvandrar av samma anledning.

• FAMILJEPOLITIKEN. Jag återkommer ifall jag hittar något i deras partiprogram som slår vakt om en stärkt familjepolitik framför att – som i dag – vilja försvaga den. I frågan om abort ser jag spontant ingenting i deras formella föreskrifter. När det gäller LVU-lagstiftningen riktar man skarp kritik mot den nuvarande utformningen. De anser liksom jag att processerna kring omhändertaganden av barn och unga präglas av "allvarliga brister, rättsosäkerhet och splittring av familjer på osäkra grunder".

• MIGRATIONEN. Vad gäller migrationsfrågan är dessa *utmaningar i mitt tycke lite för komplexa för att kunna summeras enligt ovan. (*Ordvalet utmaningar låter för övrigt så banalt i sammanhanget, men för att använda ett vedertaget begrepp som alla känner till). Partiet anser att migrationsfrågan är gravt polariserad och knappast längre ett resultat av klassisk höger- eller vänsterpolitik. Detta eftersom inte ens SD lever upp till sitt namn när det väl gäller, men trots det – febrilt – försöker gjuta olja på vågorna. Nyanserna uteblir således längs vägen när man endast talar i termer av att vara "för eller emot invandring". Frågan är alltså betydligt mer invecklad och mångbottnad än så. Ambition Sverige säger JA till verklig integration, en gemensam språkpolitik och en nödvändig återhämtningsperiod i hopp om att få landet på rätsida. Undantag bör göras för ömmande anhörigs- och arbetskraftsinvandring där egen försörjning kan garanteras. NEJ till belastade skattesystem som inte genererar tillräckliga intäkter och därigenom en försvagad välfärd. NEJ till framväxten av parallellsamhällen såsom klanbaserade nätverk, utanförskapsområden, gängrelaterade skjutningar och sprängdåd, samt hedersvåld som yttrar sig i tvångsäktenskap, balkongflickor och könsstympning ...

Här redogör jag för mina politiska åsikter som bland annat tar avstamp i diagnosnarrativet och baksidan med den samtida feminismen.

Att tvingas omvärdera definitionen av framgång

Eftersom jag ingenting vet om morgondagen kan jag bara utgå från nuet.

I dagsläget har mina fyra års tillgodoräknade högskolepoäng dessvärre inte resulterat i det som jag initialt hoppades på och innerligt längtade efter. Detta kan konstateras efter att i drygt 2,5 års tid ha krattat manegen och sökt med ljus och lykta efter intressanta skrivuppdrag, med den dystra vetskapen om att ännu en oviss hösttermin står för dörren. Höst brukar för många innebära nystart alternativt att återgå till sina trygga rutiner. För min del kommer den av allt att döma rulla på i gamla hjulspår.

Det jag tidigare ägnade mig åt har bara delvis burit frukt, men i helt andra former än jag tidigare föreställde mig. Vi människor vill normalt ha utdelning för vad vi har åstadkommit men kanske kommer vinsten längre fram, om man bara tillåter sig själv att ha lite is i magen.

I stället har jag ägnat det gångna året att i textform bearbeta saker i mitt och andras liv i form av samhälls- och systemkritiska texter. Flera av berättelserna är mina, andra inspirerade utifrån eller avser någon helt annans livsöde. Gemensamt är att de alla berör på ett eller annat sätt och att de belyser vikten av en stärkt familjepolitik. De speglar en utopisk tillvaro präglad av rättssäkra barnutredningar, ett slopat diagnossystem och en återgång till naturliga val och konservativa värden i stället för de många hemmasnickrade varianter som dominerar på dagens marknad.

Det här är mitt sätt att upprätta någon slags intellektuell nivå under pågående leda. Åren i skolbänken har resulterat i ett förbättrat språkbruk, en större förståelse för komplexa resonemang, samt en bättre förmåga att redogöra för livets skeenden. Detta bär jag med mig i mitt fortsatta skrivande som jag bitvis försöker omsätta i de texter jag producerar på hemsidan och i mina närbesläktade kanaler.

Min nostalgiska snuttefilt är den arbetsplats som jag hängav mig åt tidigare år, men där yttre omständigheter gjorde att anställningen så småningom upphörde. Detta känns periodvis väldigt nedslående, men jag försöker intala mig att allt har en mening. Jag kan måla in mig i ett hörn och spela offer för det som blev, något som dock inte är hållbart i längden. Vad som sedan skulle komma att omkullkasta hela min värld blev tillkomsten av min förstfödde under de mest oväntade former, och efter mer än tio år som ofrivilligt barnlös. Sett i det ljuset hade jag aldrig velat återvända till en verklighet som i övrigt passade mig mycket dåligt, och där jag aldrig någonsin stannade upp och på riktigt kände efter. Jag omgärdade mig med destruktiva tankesätt och flyktvägar genom att konsekvent bortse från nuet och rikta fokus långt utanför mig själv.

I nattens dröm blev jag vittne till flygkrascher och svävande bilar som föll mot marken. Symboliskt kan man tolka det som en passiv åskådare av samhällets många förväntningar. Som samhällskritisk skribent har min roll blivit att betrakta systemet utifrån. I det uppstår en oframkomlig konflikt med omgivningens måttstockar och referensramar.

Mina tidigare kurskamrater – som var många i antal p.g.a. tre klasser då jag var föräldraledig i två omgångar – har alla blivit headhuntade, mottagit tjusiga titlar och tagit stora kliv på karriärstegen. Jag visualiserar stundtals att också åstadkomma något dylikt, men tanken har med tiden blivit allt mindre kittlande. Detta eftersom jag numera prioriterar andra värden, som att bli mer sann mot mitt eget jag och aldrig någonsin frångå mina egna principer och min inre övertygelse om vad som är vad.

Mitt eget arbete sker i stället i det tysta, från mitt hem, i min egen takt, och på ett inre plan. Eftersom en sådan verklighet inte genererar några ansenliga summor pengar eller en flashig titel på LinkedIn, kan det för omgivningen framstå som att jag har misslyckats med mitt uppdrag. Samtidigt finns en frihet att kunna sitta hemma på kammaren och kompromisslöst spotta ur mig alster i min egen takt. I skrivande stund motsvarar de omkring 150 A4-sidor i omfång. Detta utan att vara köpt av en arbetsgivares värdegrund, någon ansedd mediekoncern eller att vara bunden och begränsad till en redaktion som stundtals krockar med mina egna ideal. Min strävan efter att uppnå något mer kan dock samexistera med att tillfälligt behöva förlika mig med det som blev – ej att förglömma.

Det är tydligt att jag bär på en inre konflikt som nattens dröm får illustrera när jag brottas med mitt eget sanna jag och den prestationsångest som samhällets normer har gett upphov till. Målsättningen är tryggheten i någon form av ekonomiskt oberoende (grovt förenklat), sinnesfrid, att i sanning stå upp för mig själv – om det så innebär att frångå rådande konsensus om hur den västerländska människan förväntas intjäna sitt dagliga bröd.

Parallellt med känslor av att befinna mig vid världens ände, har jag lämnat fältet öppet och ser med spänning fram emot vad morgondagen har i sitt sköte.

Vi människor gör oss själva en stor otjänst när vi mäter framgång i akademiska meriter. Det är samhället som matar oss med att en högre utbildning måste förvaltas av en titel, annars är den bortkastad. Jag försöker febrilt kringgå detta resonemang genom att tänka i nya banor.

Måste man betrakta sina studier som förgäves? En bekant pluggade länge på KTH men valde sedan att köra buss fram till pensionen. Hon har aldrig någonsin uttryckt missnöje över sitt val trots att den övriga vän- och bekantskapskretsen nådde långt inom sina respektive fält, doktorerade, befordrades och vann åtråvärda utmärkelser och priser.

Den personliga utvecklingen först – visst?

I stunder av tvivel måste jag ständigt påminna mig själv om att universum har en plan. Oavsett vad jag tar mig för finns det redan en utstakad väg för var och en av oss, och den kommer vi alla – tids nog – att finna.

Den "toleranta" vänsterns selektiva urval av syndabockar

Den tidigare barnrättskämpen Tomas Kaya gick från öppet homosexuell, en stolt anhängare av Priderörelsen och verksam pedagog inom förskolans värld, till att fullständigt förlora sig i den kristna trosuppfattningen. Därutöver ansåg han sig totalomvänd i sin sexualitet genom att tydligt frångå den närmast sekteristiska inriktning som han menar att HBTQI-falangens senmoderna ideologi har kommit att utgöra.

Detta slog ner som en bomb och har med stor bestörtning ventilerats åtskilliga gånger hos den stora influencergranskaren Bloggbevakning, vilket bland annat finns att läsa här, här och här. Där återfinns en aldrig sinande ström av kritik som riktas mot hans plötsliga förvandling från en "flitigt anlitad föreläsare inom barnrättsfrågor till djupt radikaliserad kristen".

Jag ser med spänning fram emot motsvarande dissekering av författaren och teologie doktorn Ann Heberleins motsvarande kappvändning inom politiken, från blåaste blått till rödaste rött ... vilket har resulterat i att hennes nuna – numera – syns lite överallt. Detta medan etablissemanget var snabba med att utestänga Tomas Kaya från samtliga av hans uppdrag, inklusive ett brutet bokkontrakt, då hans nya jag inte längre överensstämmer med den tongivande (vänsterliberala) värdegrunden.

Korrigerar "könskorrigering" verkligen könet och bidrar till förbättrat mående? Svaret är ett rungande nej enligt aktuell finsk forskning.

Hormonbehandling och/eller kirurgi vid könsdysfori har inte visat sig vara så effektivt som man tidigare har trott, visar en aktuell finsk studie som har följt över 2000 unga transpersoner under tidsintervallet 1996–2019. Här framgår att en stor majoritet av patienterna har sökt psykiatrisk vård i anslutning till sin transition. Detta trots att ett helt samhälle i dag står bakom translobbyns opinionsbildning till ekokammare, social smittsamhet och spridningsmekanismer i hopp om att plocka politiska poänger.

Få personer – utöver allas vår krutgumma Agnes Wold – ifrågasätter numera denna utveckling. Invändningar är nämligen förenade med den ständigt överhängande risken att behöva utsättas för kraftiga repressalier eller gå miste om betydande anslag. Inget nytt under solen, direkt. Samtidigt är forskningsmaterialet begränsat till 2019 medan könsdysforidiagnosen som sådan tycks ha nått sin absoluta kulmen först under 2020-talet.

Socialstyrelsens rekommendationer har sedan 2022 blivit mer restriktiva med hormonbehandling av unga människor som upplever att biologi och identitet inte stämmer överens. Detta då riskerna anses överväga nyttan samt osäkerheten kring långtidseffekterna med allvarliga biverkningar som följd. Vidare finns det som bekant även en påtaglig samsjuklighet med autism och andra så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket patienten ombeds att utredas för separat innan könskorrigering kommer på tal. Detta liksom att genomgå en kartläggning över tänkbara barndomstrauman, sexuella övergrepp eller liknande uppväxtvillkor som i sig kan ge en förklaring till dennes verklighetsfrånvända tillstånd. Tillsammans utgör dessa kriterier den perfekta stormen. De transpersoner som jag själv har följt genom åren kan möjligen betraktas som anekdotiska handplockade exempel men samtliga råkar av en händelse stämma in på nyssnämnda beskrivning.

Begreppen könskorrigering och könsbekräftande vård är för övrigt att betrakta som missvisande i sammanhanget då denna semantiska konstruktion antyder att individen bör korrigera sina genitalier och/eller genomgå mastektomi som ett naturligt led i dennes transition. Detta i stället för att erbjudas en acceptansdriven behandling där vederbörande lär sig att uppskatta det biologiska könet som tilldelades vid födseln framför att ta till skalpellen. Att genomföra könsstympning i frisk vävnad med statligt subventionerade medel är faktiskt förenat med oåterkalleliga risker. Vore det inte på sin plats att bekräfta personens biologiska kön i stället för det intalade om vi nu ska tala i termer av könsbekräftande vård?

Ty dagens transvård vilar på irreversibel amputation, osäkra pubertetsblockerare och att spela med i patientens könsförnekelse framför tillämpningen av acceptans. Det etablerade acceptansbegreppet inom kognitiv beteendeterapi vilar trots allt på att personer med ätstörningsproblematik, dysmorfofobi eller motsvarande inbillningstillstånd lär sig att acceptera sitt tillstånd i stället för att låta vanföreställningen diktera villkoren.

Relativiseringen kring SD-förslaget om slöjförbud på allmän plats

I dag vill jag prata om hur fenomenet relativisering kan komma att ta sig uttryck apropå SD:s lagförslag om slöjförbud på allmän plats.

I anslutning till att det här utkastet lades fram, har jag snubblat över ett oräkneligt antal ironiserande kommentarer i stil med: "om du går i giftastankar – passa på att bära brudslöja". Man drar även lustiga paralleller till folkdräkter eller motsvarande klädsel, liksom nunnors hucklen eller för all del huvudbonader som enligt tradition användes i Sverige under tidigt 1900-tal. I viss mån har även vintermössor och kepsar kommit på tal ...

Men dessa jämförelser är i mitt tycke oerhört irrelevanta eftersom det i symbolisk mening och i en historisk kontext har funnits avgörande skillnader mellan huvudbonad och huvudbonad. Detta även om den gemensamma nämnaren är att de råkar placeras på just huvudet.

Är ett förbud mot slöja likställt slöjtvång i betydelsen reglering av kvinnors klädsel? Nja, få människor ifrågasätter att Ku Klux Klans spetsiga huvor numera avråds från att använda i offentligheten, eller för all del svastikor som publik utsmyckning. Innebär det per automatik att även scoutuniformer ska förbjudas? Nja, detta brukar inom retoriken beskrivas som reductio ad absurdum. Det betyder att driva ett argument till sin spets med hjälp av löjeväckande metoder och haltande jämförelser, något som jag tyvärr upplever är särskilt vanligt på vänsterkanten. Här förekommer även diskussioner kring utmaningarna inom dagens migrationspolitik som ofta mynnar ut i att då kan vi minsann avsäga oss pizza och (turkiska) köttbullar när vi ändå är igång ... Ytliga likheter lyfts fram på bekostnad av att avgörande skillnader utelämnas, och då missar man gärna kärnan i hela resonemanget.

Förespråkare av ett slöjförbud på allmän plats pekar på det heders- och kvinnoförtryck som kan ses inom delar av den islamistiska falangen. Man talar alltså inte om tygstycket i sig, utan dess egentliga innebörd och den bakomliggande symboliken som detta har kommit att representera, inte minst med hänvisning till mullorna i Iran.

I skrivande stund tycks det inte finnas någon riksdagsmotion eller proposition att referera till, utan detta är endast en del av ett aviserat förslag från Sverigedemokraterna om att tillsätta en utredning. Detta till skillnad från tidigare motioner om burka och niqab med motiveringen att sådana plagg kontrollerar och förtrycker kvinnor genom att skyla dem för att inte riskera att väcka männens lustar.

Rent rättsligt krockar idén om slöjförbud med den i Sverige grundlagsskyddade religionsfriheten. Huruvida bärandet av slöja är frivilligt eller uttryck för ett tvång lämnar jag dock till bäraren att avgöra i varje enskilt fall för det är jag knappast rätt person att uttala mig om, och jag förstår vidden av komplexitet i ett sådant genomförande. Denna kan lika gärna vara ett resultat av tro, identitet och personligt uttryck. Vidare finns risken att dessa kvinnor förpassas till hemmet om de inte tillåts gå ut, varför den verkligt utsatta gruppen naturligtvis blir svårare att fånga upp.

Men den dagen valfri muslimsk kvinna kan avstå sin hijab utan risk för hedersmord eller att behöva motta repressalier, då kan vi tala om sann religionsfrihet.

Tillägg: I samma veva som jag skrev ovanstående dömdes en persisk sångerska till 74 piskrapp efter att ha uppträtt på en livesänd konsert utan att dölja håret ...

"Män tillför inget i samhället"

Män är kraftigt överrepresenterade inom ett flertal samhällsbärande yrkesgrupper, däribland räddningstjänsten, infrastruktur- och transportsektorn, byggbranschen och VVS, där de utgör en övervägande majoritet med sina 90 % +. 

Enligt aktuell statistik från diverse yrkesregister och Myndigheten för civilt försvar ser fördelningen ut enligt följande:

Räddningstjänst – både yttre och inre befäl, med betoning på brandutryckning: 92 %

Infrastruktur, gatu-, anläggnings- och banarbete: 97 %

Byggbranschen inom trä, snickeri och mureri: 98 %

Transportsektorn: 90 %

VVS och fjärrvärme: 97 %

"Det manliga privilegiet"

Omkring 70 % av alla självmord begås av män

Ca 68 % av alla hemlösa utgörs av män

Närmare 95 % av alla som avtjänar ett fängelsestraff är män

Vid arbetsplatsolyckor med dödlig utgång beräknas runt 90 % av offren vara män

Anvisningar till firandet av mors dag

Hur det gick till när dåligt blev bra i världen upp och ner

Jag är djupt bekymrad över den oroväckande riktning som samhällsutvecklingen har tagit, vilket jag kan konstatera efter att ha följt den offentliga debatten i hela mitt vuxna liv.

Fem exempel på fenomen som har blivit rumsrena och helst inte ska ifrågasättas överhuvudtaget:

• Könsförnekelse som semantiskt har övergått till könsbekräftande vård – d.v.s. raka motsatsen till att acceptera sitt biologiska tillstånd. Barn och ungdomar erbjuds hormonblockerare, och när personen uppnår vuxen ålder väljer somliga att avlägsna friska genitalier från kroppen på kirurgisk väg. Ifrågasätter du den här utvecklingen, och antyder sådant som vanföreställningar och dysmorfofobi, benämns du som transfob.

• Abort – fosterfördrivning på ren svenska – ses som något bra inom ramen för friskvård, och ska nu t.o.m. grundlagsskyddas. I vissa fall utförs aborten när fostret är långt gånget med nära nog fullt utvecklade organ – att likna vid en nästintill färdigutvecklad människa. Detta sker inte nödvändigtvis som ett resultat av incest eller våldtäkt som debattörerna gärna vill göra gällande, utan står för endast uppemot 1–1,5 % % av alla aborter, enligt en amerikansk undersökning. Jag efterlyser motsvarande statistik på svenska (med reservation för att mörkertalet spelar in, förstås). Ifrågasätter du den här utvecklingen och värnar om de oföddas rätt till liv, benämns du som abortmotståndare.

• Diagnoser som identitetsmarkör omfattar i dag nära 1 av 5 svenskar. Detta samtidigt som man gjort det till en hel industri att medicinera en majoritet av dessa med amfetaminliknande preparat – omkring 75 % av alla med adhd-diagnos. Ifrågasätter du den här utvecklingen (läs: medikalisering) och betraktar dessa personlighetsdrag som en del av vår mänskliga variation, benämns du som funkofob.

• Felaktiga LVU-beslut. Det förekommer att staten felaktigt omhändertar barn till föräldrar som varken missbrukar, vanvårdar eller försummar dessa – d.v.s. den grupp som LVU ursprungligen var avsedd för. Ifrågasätter du den här utvecklingen och strävar efter ett verkligt "barnets bästa"-perspektiv, benämns du som konspirationsteoretiker eller desinformatör.

• Sverige som ett påstått patriarkat. Sverige rankas på topp när det kommer till världens mest jämställda länder. Ifrågasätter du (därför) förekomsten av ett patriarkat benämns du som misogyn, bakåtsträvare, sverigedemokrat, incel, vit kränkt man ...