SvD publicerade kort efter ovanstående artikel en replik av flera debattörer, däribland psykiatriläkaren och professorn Christopher Gillberg – som till delar ligger bakom dagens diagnossystem, samt Eric Donell, förbundsordförande på Riksförbundet Attention. Artikeln lyder "Personer med adhd får redan höra: skärp dig".
Som väntat försvarar ovan nämnda skribenter adhd-diagnosen som sådan, och menar att det inte alls har uteslutits ett samband mellan adhd och en atypisk hjärna. Detta eftersom alla psykiatriska tillstånd rimligen har sitt ursprung i hjärnans sätt att fungera. Vidare återkommer de till påståendet om adhd som ett ärftligt tillstånd via den diffusa förklaringsmodellen om att "det finns en ärftlig komponent".
Johan Bengtsson svarar bland annat att den biomedicinska adhd-identifieringen kan leda till upplevelsen av minskad egenpåverkan, passivitet och stigma. "Rätt hjälp" brukar betyda läkemedel även när svårigheterna inte bedöms vara av medicinsk karaktär. Och då facit saknas kring den faktiska prevalensen – d.v.s. förekomsten av adhd, går det dessutom inte att tala om en under- eller överdiagnostik, i egentlig mening ...
Jag vidhåller dock att det är fullständigt orimligt att omkring en sjättedel av befolkningen skulle gå omkring med ett neuropsykiatriskt funktionshinder såsom adhd eller närbesläktade diagnoser. Femton procent av populationen påstås alltså lida av ett medfött och obotligt tillstånd som går att härröra från det centrala nervsystemet. Den vidare betydelsen är då att hjärnans funktioner avviker så pass att man i 75 % av fallen behöver centralstimulerande läkemedel för att alls fungera.
Det ligger i farans riktning att diagnoserna sedan länge har tappat sin betydelse.