Karin Forsman: september 2026

Politiskt inkorrekta kvinnor fördjupar sig i adhd som en fejkdiagnos

I går tipsade jag om podden Politiskt inkorrekta kvinnor. Här benämns adhd som en fejkdiagnos, man förfäras över spökskriven forskning och jäviga läkare, samt förfulningen av såväl den samtida arkitekturen som dagens barnböcker ... – kort sagt en stor andel av de spörsmål som jag själv reflekterar över på daglig basis.

Det är lustigt hur hennes punkter kring adhd som en fejkdiagnos på pricken sammanfaller med allt jag själv har grävt i det senaste året – nästintill ord för ord, faktiskt! Se nedan, vetja:

Här följer 18 gemensamma nämnare, hon:

... hänvisar till adhd som ett narrativ.
... erkänner att symtomen naturligtvis existerar men att koncentrationssvårigheter i sig inte beror på adhd.
.... ifrågasätter adhd som en neuropsykiatrisk diagnos eftersom den inte går att bevisa via biomarkörer och/eller mätinstrument såsom blodprov. Adhd är således inte mätbart.
... konstaterar krasst att det inte finns någon identifierbar adhd-gen eller någonting i hjärnan som kan härledas till diagnosen adhd, t.ex. skillnader i hjärnvolym.
... menar att diagnosen inte ställs objektivt, oberoende av rådande tidsanda eller sociala faktorer. Detta trots att dessa parametrar anges som förutsättningarna för en korrekt ställd diagnos.
... framhåller att adhd inte ger en förklaring till ens problem.
... förklarar att adhd inte besvarar frågan varför besvären uppstod – att jämföra med att diagnosen ryggont inte heller ger en förklaring till orsakssambanden.
... avslöjar att kriterierna både har utvidgats på senare tid och att det numera krävs färre kriterier ("bredare tolkning") för att uppfylla diagnosen än vad det gjorde på 1990-talet.
... refererar till diagnosen som påstått medfödd och livslång. Detta trots att det finns människor som har fått den avskriven i vuxen ålder då de inte längre anses uppfylla kriterierna.
... insinuerar att läkemedelsbolagen har ett tydligt finger med i spelet p.g.a. ekonomiska incitament via privata utredningsinitiativ.
... berättar att barn födda sent på året är avsevärt mer benägna att få en adhd-diagnos.
... ser kopplingen mellan barn med omfattande skärmtid och hög andel adhd-diagnoser.
... drar ett likhetstecken mellan barn utsatta för trauman eller andra svåra förhållanden i sin uppväxtmiljö som mer sannolika att få diagnosen jämfört med barn som haft en fungerande barndom.
... antyder att dagens barn kanske mer är gjorda för att springa omkring i naturen än att sitta stilla i klassrummet.
... anser att dagens skola, med sin tillhörande läroplan, är väldigt strömlinjeformad såtillvida att alla elever förväntas tillgodogöra sig undervisningen på likartat sätt, fastän människor som bekant är olika.
... berättar att Ritalin, Concerta och Elvanse (just de tre mediciner som jag själv brukar återkomma till) innehåller substanser som till sin utformning liknar amfetamin.
... har precis som jag upptäckt att inga studier kan redogöra för långtidseffekterna av medicinerna efter att tre års behandling har passerat.
... blottlägger att medicinerna medför svåra biverkningar som att tappa livsgnistan, bli permanent avtrubbad, drabbas av minskad längdtillväxt, ökad risk för hjärtproblem och mycket mer.

Tänkvärt 3

I morse konstaterade jag och min sjuåring att tiden går fort när man har roligt och långsamt när man har tråkigt.

Han: "Varför kan det inte vara tvärtom, att tiden går fort när man har tråkigt och långsamt när man har roligt?"

Politiskt inkorrekta kvinnor

I dag trillade jag över en sån där "huvudet på spiken"-kommentar när några personer felaktigt påstod att konservatism och kvinnoförnedring går hand i hand, apropå evighetsdiskussionen om Urban från GVFÖ. Man anser bestämt att konservatism som ideologi förtjänar att förpassas till historiens skräphög.

Då kontrade någon klok person med att "Konservatism i Sverige är att tro på äktenskap och familj, ta ansvar för sin egen skit, att det finns rätt och fel, att man jobbar för det man önskar ska hända, att skyldigheter föregår rättigheter, att sköta sig och inte ställa till problem – vara hjälpsam mot vänner och grannar o.s.v."

Ja, ibland behöver det inte vara svårare än så här.

* * *

Jag fastnade sedan för Gröna hemmafrun på Instagram, som driver podden Politiskt inkorrekta kvinnor. Gröna hemmafrun är ett uttalat samhällskritiskt initiativ där huvudrollsinnehavaren fokuserar på bevarandet av nordisk kultur, sin hemmafrutillvaro på Åland, barnens hemskolning, närodlade råvaror, handarbete och naturupplevelser i den omgivande närmiljön. Jag är själv ganska kategorisk när det gäller sådant som exempelvis min kritik mot translobbyn; en av flera ståndpunkter där vi båda kan ta gift på att det ligger ett helt narrativ bakom.

Jag håller däremot inte med om köttromantiken och avfärdandet av statlig barnomsorg per se, men kan sympatisera med vikten av hållbarhet i dess ursprungliga betydelse, och med synen på manligt och kvinnligt. Jag är också plågsamt medveten om hur det globala banksystemet förslavar människor i tron att ekorrhjul, skyhöga bolån, överkonsumtion och "självständighet" är det enda receptet på sann lycka. Det innebär inte nödvändigtvis att jag själv alltid lever som jag lär, men jag har sent omsider blivit varse om saker och ting – något av ett brutalt uppvaknande. Ty den livsstil som tidigt prackas på var och en av oss redan från barnsben, har snarare gett upphov till svår ohälsa. Med det syftar jag på allt från hög alkoholkonsumtion, psykofarmaka, promiskuöst leverne och hormonella preventivmedel, till hormonstörande ämnen, mikroplaster och annat elände av i dag. Det innefattar också att svälja mediernas krigsrubriker med hull och hår, och inte minst myten om den lyckliga karriärskvinnan.

"Skatten är en illusion. En bråkdel räcker för all välfärd. Skatten är endast till för att kontrollera och förslava befolkningen. Du ska helt enkelt inte kunna bli rik och oberoende av staten".

* * *

"Saker tillverkas för att gå sönder. Viktiga komponenter (i vitvaror, elektronik, m.m.) som förr tillverkades i metall görs i dag av plast. Då vet man att de går sönder inom 5 år och kunden kommer tillbaka. Kläder som tillverkas i väldigt tunt och glest tyg, kortfibrig bomull eller polyester som snabbt nöts sönder. Delar limmas ihop i stället för att skruvas ihop. Då går det inte att byta ut eller laga delar. De kan också byggas ihop på andra vis som gör det omöjligt att byta enskilda delar. Planerat åldrande i elektronik – när åldrandet byggs in i mjukvaran så livslängden begränsas. 'Unika' delar som bara tillverkas under en begränsad period och sedan inte går att få tag på när de ska ersättas, i stället för att använda ex 'vanliga' skruvar. Ett väldigt känt exempel är GLÖDLAMPSKARTELLEN. Glödlamporna höll helt enkelt för bra, så att kunderna inte kom tillbaka när de väl köpt en. Glödlampstillverkarna kom överens om att glödlamporna skulle bli sämre, så de gick sönder och folk behövde köpa flera. Än i dag, 100 år senare, håller inte glödlamporna längre än de gjorde då."

Detta med bristande hållbarhet (ej att förväxla med rådande klimathysteri) har jag särskilt noterat i barnens leksaker, och inte minst kläder. För en tid sedan påbörjade jag därför arbetet med att byta ut alla lägenhetens möblemang mot sådant som håller i generationer – typ mahogny i stället för spånskiva. Den enda plast som numera kliver innanför vår tröskel är ritplattor (lättare att sudda) och Duplo, Lego med motsvarigheter. Observera att vi fortsatt har en lång väg att vandra för att se över såväl hygien- som hår- och hudprodukter.

I samband med att jag och K blev sambor i Vasastan omkring 2022, och jag efter en längre tids andrahandsuthyrning sade upp mitt lägenhetskontrakt på Södermalm, påbörjades ett treårigt arbete med att avyttra gamla prylar. Med gammalt syftar jag främst på massproducerade dussinkopior i större upplagor, för att så småningom börja köpa begagnat och ropa hem saker på auktion. Undantag görs dock för ett flertal av barnens leksaker. Jag är fortfarande frestad att handla billigt på Fyndiq men kan lika gärna välja Vinted och känna mig tillfreds över tanken på att saker och ting har en historia.

Så här ser det ut hemma hos oss i dag efter att ha prylbantat bort ca 99 % av den disharmoniska inredningen som jag medverkade med i "Vem bor här" 2022, som med tiden ersattes med antikviteter och handplockade föremål. Därtill har jag ägnat mig åt historiskt återskapande och i största möjliga mån velat utgå från 1920-talsfastigheten här i Vasastan. Detta har även omfattat äldre stilepoker som nyrenässansstil, italiensk barock och viktoriansk estetik.

Sedan innan fanns här en magnifik guldspegel som hade hängt på samma plats i drygt 80 års tid, om jag inte missminner mig. Även sambon hade en ärvd rokokoinspirerad byrå i sin ägo, som på pricken matchade min. Det var egentligen bara att fortsätta på denna inslagna väg.

Ljuva förflutna, ack gyllene år!

”Det tinar, det tinar i själ och i sinn,

och dofter från förr strömma åter därin.

Det susar av minnen, det sjunger av vår –

ack, ljuva förflutna, ack gyllene år!”

◀ 80's MIX ▶

★ BRINGING BACK THE 80'S ★

NOW PLAYING ▰▰▰▰▰▱▱

01 Crockett's Theme
Jan Hammer

02 The Promise You Made
Cock Robin

03 Voyage Voyage
Desireless

04 Bette Davis Eyes
Kim Carnes

05 Sounds Like A Melody
Alphaville

06 Enjoy The Silence
Depeche Mode

07 Everybody Wants To Rule ...
Tears For Fears

08 Eyes Without A Face
Billy Idol

09 Lambada
Kaoma

10 Visitors
Koto

Tre sanningar om adhd som slår hål på tidigare myter

Lasse Mattila – finlandssvensk socionom, författare och föreläsare – har vigt sitt liv åt att sprida kunskap om alternativ för psykofarmaka. Han är kritisk till det rådande paradigmet inom psykisk ohälsa och publicerar regelbundet aktuell forskning om dessa frågor via sin plattform Mad in Sweden.

Tre myter om adhd – det här är en text som jag har velat sätta tänderna i en längre tid nu.

Med utgångspunkt i ett brett vetenskapligt forskningsfält slår han bit för bit hål på myterna om adhd som en medfödd och livslång funktionsnedsättning. Han ifrågasätter starkt att diagnosen kan styrkas på ett tillförlitligt sätt, och han hävdar med bestämdhet att centralstimulantia är ett ineffektivt sätt att behandla adhd-symtom.

Sanning 1: Adhd är inte en medfödd och livslång funktionsnedsättning

Hur adhd faktiskt uppstår har länge varit omstritt. Den officiella bilden är att besvären beror på dopaminbrist i hjärnan, ärftliga faktorer och identifierbara avvikelser i nervsystemet. Inget av detta har dock kunnat påvisas trots decennier av neuropsykiatrisk forskning.

Att centralstimulantia har effekt på hjärnan i en eller annan form är ett obestridligt faktum, men detta gäller oavsett om personen har adhd eller inte. Medicinerna kan ge mer energi och bättre koncentration – något som även går att applicera på droger som kokain och amfetamin, där det senare utgör en källa till vissa av dagens adhd-läkemedel.

Inom adhd-forskningen har man inte kunnat identifiera några utmärkande adhd-gener eller genkombinationer som tros ligga bakom förekomsten av adhd som en biologisk förklaring. I stället pratar man om olika genkombinationer som var för sig kan tillskrivas en liten betydelse men tillsammans ökar sannolikheten till en viss grad.

Skillnader mellan adhd-hjärnor och icke-adhd-hjärnor förefaller vara försvinnande små. På gruppnivå har resultaten från hjärnavbildningsstudier visat sig närmast överlappa varandra uppemot 96 %, medan de på individnivå uppvisar vissa skillnader – men då både hos adhd-patienter och personer som inte bedöms ha diagnosen.

Alltmer tyder på att adhd kan ha psykosociala och kontextuella förklaringar – d.v.s. förstås utifrån den omgivande uppväxtmiljön i kombination med de förhållanden som råder i dagens tillvaro.

Sanning 2: Adhd kan inte diagnostiseras på ett tillförlitligt sätt

I jämförelse med somatiska besvär som fastställs genom blod- eller vävnadsprover, upptäckten av tumörer via magnetröntgen eller virus utifrån molekylärbiologiska metoder, saknas motsvarande biomarkörer för adhd. Det existerar sålunda inga objektiva mätinstrument eller regelrätta undersökningar som med säkerhet kan fastställa att en person har adhd. Endast (upp)skattningsformulär, intervjuer med patienten och dennes anhöriga samt beteendemässiga observationer ligger till grund för en diagnos. Skattningsformulären baseras på gränsvärden av beteenden, subjektiva beskrivningar och förklaringsmodeller, och bedömningar som kan variera mellan olika sociala och kulturella kontexter.

Därutöver har det för varje uppdatering av DSM-manualen skett en markant utvidgning av kriterierna. Ju bredare diagnoskriterier, desto fler människor kan uppfylla dem. Detta sammanfaller också med en sexfaldig ökning av barn och ungdomar med adhd under tidsperioden 2008–2021.

Kriterierna i sig innefattar normalt sådant som ouppmärksamhet, bristande koncentration, rastlöshet, prokrastinering och glömska. Man pratar också om impulsivitet, hög energinivå, högt taltempo eller en förmåga att avbryta andra människor i samtal. Dessa svårigheter ska utgöra stort lidande hos individen i fråga, ha pågått under minst sex månader och inte gå att hänföras till åldersadekvat utveckling. De ska ha uppstått redan före 12 års ålder, samt utspela sig i både skolan eller på arbetsplatsen och i hemmiljön. De ska inte kunna härledas till andra typer av tillstånd.

Men vem är egentligen i stånd att avgöra hur ofta eller hur mycket någonting är i förhållande till en normalfungerande jämförelsegrupp? Utredaren är dessutom själv påverkad av sina egna måttstockar och andra personliga referenser, liksom sin egen eller patientens dagsform. Två bedömare kan således komma fram till två helt olika slutsatser.

Sanning 3: Adhd-medicin är inte ett effektivt sätt att behandla adhd-symtom

Läkemedelsindustrin – vilka står bakom adhd-mediciner som Concerta, Ritalin och Elvanse – lovordar de egna preparaten. Ett helt samhälle står bakom denna utveckling, däribland skolväsendet, arbets- och näringslivet, politiken oavsett slagsida, barn- och ungdomsmottagningar, Habiliteringen, intresse- och patientorganisationer såsom Riksförbundet Attention, men också försäkringsbolag och en hel mediakår. Den forskning som bedrivs är inte sällan designad och finansierad av samma bolag som säljer, distribuerar och marknadsför den påstådda lösningen.

Trots att dessa läkemedel initialt bedömdes ha mycket god effekt vid behandling av adhd, har oberoende forskningsstudier visat en betydligt dystrare prognos när det kommer till inrapporterade långtidseffekter. Vid både kort- och långtidsuppföljningar har det framkommit svåra biverkningar som t.o.m. har gett upphov till förvärrade adhd-symtom. Kroppsliga funktioner visade på en avstannad tillväxt avseende längd och vikt, högre blodtryck, leversjukdom, samt en högre förekomst av närbesläktade tillstånd som depression och ångest. Även sömnproblem, sexuell dysfunktion, hallucinationer, tvångssyndrom, bipolaritet och försämrade skolresultat har rapporterats – i synnerhet vid långvarig användning.

* * *

Se ursprungslänken för att ta del av respektive källa.

När ordval väger tyngre än ordens faktiska betydelse

Av en ren händelse snubblade jag i dag på ett inlägg om termen "befolkningsutbyte" utan att aktivt ha uppsökt den sortens spörsmål. Detta eftersom jag upplever att jag redan har sagt mitt beträffande omskrivningar och upplevd åsiktscensur.

Artikeln har något år på nacken men är åter högaktuell eftersom ordalydelsen tenderar att återkomma så fort ämnet kommer på tal.

Temat lyder språkets makt och hur vänstern tenderar att lägga beslag på olika begrepp för att undkomma kritik i själva sakfrågan. Man skriver bland annat att dess språk utgör den springande punkten för hela det offentliga samtalet. Detta kan inte förstås enbart som en kamp mellan de båda blocken, utan bygger på en aktiv önskan om att föra samtalet i en viss riktning, alternativt att sätta punkt för hela diskussionen om den väcker för besvärliga associationer.

Läs och begrunda:

"Annars är det Sverigedemokraterna som tydligast utmanar den progressivdominerade samhällsdebatten. Nu senast med Jimmie Åkessons vida uppmärksammade användning av ordet 'folkutbyte'.

Det handlar inte om fakta, förändringen är ju ett faktum. I stället handlar det om de konnotationer, och djupare ideologiska kopplingar, som det ord som används för att beskriva verkligheten har. Det neutrala uttrycket är ju '(etniska) demografiska förändringar' vilken ingen kan ifrågasätta.

I stället för att ta diskussionen om huruvida de demografiska förändringarna är bra eller dåliga så fokuserar vänstern på att termen 'folkutbyte' är kopplat till konspirationsteorier och att det skulle finnas en konspiration om att byta ut de europeiska folken. Man underminerar alltså motståndarens trovärdighet genom att utmåla denne som konspirationsteoretiker, med alla de negativa konnotationer som kommer med det begreppet".

"Befolkningsutbyte" – begreppsförklaring

Termen befolkningsutbyte är ett värdeladdat begrepp och sedan länge förenat med stor beröringsskräck. I normalfallet avfärdas påståendet helt och hållet utan att ens försöka diskutera dess egentliga innebörd. Detta trots att frågan numera förekommer så gott som dagligen, inte minst efter SD-politikern Kent Ekeroths hänvisning till röstboskap som anledningen till Sverigedemokraternas tapp.

Men det är ett statistiskt faktum att den grupp som SCB definierar som inrikes födda med två inrikes födda föräldrar har en avstannad eller negativ tillväxttakt. Orsaken kan bland ses i hög invandring och ett minskat barnafödande. Med "befolkningsutbyte" avses då att den ena gruppens andel minskar relativt den andra som ökar. Att detta i sig betraktas som en konspirationsteori är ju direkt missvisande oavsett vad man tycker om sakens tillstånd. Huruvida utvecklingen är medvetet iscensatt uppifrån är till dags dato inte belagt. Det hör dock till sakens natur att något som sker i lönndom ogärna läcks till allmänheten ...

Rent procentuellt syns en betydande demografisk skillnad i Sverige från 1970-talet till i dag. Vid utgången av 2025 hade omkring 35 % av Sveriges befolkning utländsk bakgrund i någon grad, att jämföra med knappt 10 % år 1970. Siffrorna varierar emellertid något beroende på hur generös man är med den exakta definitionen av svenskhet, exempelvis ifall en eller bägge föräldrar inryms. Dessutom kan en person ha utländskt påbrå men härstamma från kulturellt närbesläktade länder, alternativt från en geografiskt avlägsen plats men anamma det svenska språket som om denne vore infödd. Statistik är bara talande till en viss grad och avslöjar inte alltid hela sanningen om varje enskild individ som döljs bakom dessa siffror. Exempelvis känner jag ingen mer kulturellt hemmastad än min vän X, vars ena förälder härstammar från Mellanöstern, men som helt saknar brytning. Inte heller till det yttre kan man ana annat påbrå än att han skulle tillhöra den svenska majoritetsbefolkningen sedan flera generationer tillbaka.

I Sverige hade man 1970 en helt annan befolkningssammansättning än i dag. Det konstaterandet är ingen känslomässig tolkning, utan en mätbar sanning. Ämnet både ska och bör diskuteras utan att man riskerar att uppfattas som politiskt obekväm.

Tillämpningen av en värdekonservativ livsstil i 2026 års innerstadstillvaro

Här följer tips på hur man kan leva utifrån en värdekonservativ hållning i 2026 års Sverige med betoning på Stockholms innerstad.

Gör hemmet till familjens träffpunkt, inte bara dess sovplats. Tid för återhämtning och reflektion. Detta kan exempelvis yttra sig i gemensamma kvällar utan obligatoriska inslag av flängiga fritidsaktiviteter bara för att det förväntas av en. Fokus kan i stället ligga på firandet av traditionsenliga högtider och årsdagar, släkt och vänner på besök, gemensamma söndagsmiddagar, spelkvällar och återkommande familjeritualer. Det senare kan syfta på allt ifrån städrutiner och godnattläsning till att man tillsammans med sina barn botaniserar uppe på vinden eller nere i källaren.
Tillåt moderskapet att väga tungt i den egna identiteten. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag som kvinna upphör att arbeta för gott eller helt slutar intressera mig för omvärlden. Det traditionella ligger snarare i att inte betrakta barn och hushåll som störningsmoment på vägen mot det egentliga självförverkligandet. Man kan vara högutbildad och intellektuellt stimulerad och ändå konstatera att det viktigaste som finns trots allt utspelar sig i hemmet.
Behåll en arbetsfördelning som följer traditionella mönster men utifrån ens egna specifika intressen. Han är exempelvis naturligt lagd åt teknisk och praktisk problemlösning, och jag som kvinna tar samtidigt ett större ansvar för barnens skolgång, kläder, presenter, högtider och hemmets estetiska utformning.
Ge barnen ett kulturellt arv. Med det syftar jag på barndomens gamla sagoböcker, klassiska sällskapsspel, gosedjur och träleksaker från den egna uppväxten, att introducera barnen till Astrid Lindgrens filmatiseringar, svensk kulturhistoria, klassisk musik, museer och firandet av traditionella högtider – inte minst jul- och midsommarafton. I det ingår också att vara sparsam med att införa nya traditioner – inte för att nytt nödvändigtvis är synonymt med något dåligt, utan för att det nya faktiskt måste tillföra något. I vår familj har vi haft stort utbyte av Minecrafts pixliga värld då detta rutmönster för tankarna till svunna tider (ljuva 80-tal). Också berättelsen som utspelar sig i dessa miljöer är på sätt och vis tidlös genom mat och dryck, djurhållning, och den eviga kampen mellan ont och gott.
Materiell återhållsamhet med fokus på återbruk. Noggrant övervägda val när det kommer till inköp och avyttring av prylar innan dess att nya tar plats – alltid med utgångspunkt i den äldre estetik som håller i generationer. Detta gäller såväl materialval, möblemang, prylar och kläder som mindre attiraljer. Inredning som ärvs i generationer och har en historia bakom sig. Lokalproducerat hantverk framför generisk massproduktion.
Låt måltiden återfå sin funktion. Detta innebär inte nödvändigtvis trerättersmiddag med mormors silverbestick mitt i veckan, men vikten av att faktiskt äta tillsammans.
Bygg ett litet lokalsamhälle mitt i storstaden; samma butiker, caféer och restauranger, lekparker och skolor – för trygghet och kontinuitet.
Barnomsorg som tillfällig avlastning och rofylld aktivitet enligt devisen om "it takes a village ..." Detta snarare än barnomsorg som uppfostrande institution för att bägge föräldrarna tvångsmässigt måste förverkliga sig själva på någon slags prestationsdriven karriärstege.

Traditionella könsroller då och nu

Jag återkommer ofta till att 1980-, 1990- och 2000-talets syn på manligt och kvinnligt rimmar dåligt med min inre föreställningsvärld avseende våra biologiska funktioner genom historien. Detta varierar naturligtvis mellan epoker, samhällsklasser och geografiska miljöer, men vissa mönster har legat stabilt över tid oberoende av dessa skiften. Se följande tabell på generella relationsmönster mellan män och kvinnor.

Klicka på bilden för förstoring.

Naturligtvis finns det inga måsten kring hur rollfördelningen ska se ut för var och en som ingår i en tvåsam kärleksrelation. Detta baseras endast på vad som historiskt har varit gångbart mellan män och kvinnor, med reservation för individuella skillnader som tar hänsyn till personligheterna och läggningen hos dem som berörs.

Att som i dag forcera fram något i jämställdhetens namn är i mitt tycke fel väg att gå då det bara riskerar att leda till könspolarisering och splittring. Naturen har en tendens att återgå till ursprunget alldeles oavsett om det rör medfödda biologiska egenskaper eller sociala konstruktioner och normer som har vuxit fram i samhällen över tid. I dag utgör kvinnans yrkesidentitet en stor del av hennes persona samtidigt som hon även förväntas ta hand om det som kommit att kallas "det obetalda arbetet", d.v.s. hem och barn.

Då

I det gamla bondesamhället arbetade både män och kvinnor, och hon var så att säga ingen klassisk hemmafru enligt det ideal som skulle komma att råda på 1950-talet. Däremot såg rollfördelningen som regel lite annorlunda ut beroende på om du var man eller kvinna. Hon tog hand om barn och husdjur, lappade kläder, odlade, bakade och konserverade mat. Dessa uppgifter var helt avgörande för familjens överlevnad. Han å andra sidan var hjärnan bakom de mer fysiskt krävande arbetsuppgifterna, såsom skogsarbete, bygg, slakt och plöjning.

Under det borgerliga 1800-talet förpassades kvinnan allt mer till hemmet medan mannen syntes i offentligheten. Hon ansvarade för inredningen i hus och hem, fostrade barn och verkade för gästvänlighet när familjen fick främmande. Mannens huvudansvar bestod av prestation, försörjning och beskydd. Män och kvinnor hade varsin komplementär roll utan att den ena nödvändigtvis värderades högre än den andra. Den hierarkiska ordningen där kvinnan automatiskt låg i underläge är en annars vanligt förekommande missuppfattning och historieomskrivning när den senmoderna feministen ska redogöra för hur män och kvinnor levde förr om åren.

Efterkrigstidens kärnfamilj à la 1950-talets hemmafruideal påminde i mångt och mycket om det borgerliga 1800-talet sett till kvinnan som hushållerska och barnvårdare. Detta medan mannen stod för försörjningen i sin helhet. Arbetade hon utanför hemmet skedde det normalt i betydligt mindre omfattning än vad det gjorde för hennes make.

På 1960- och 1970-talet påbörjades arbetet med kvinnans frigörelse och strävan efter ekonomiskt oberoende från mannen. I den vevan byggdes barnomsorgen ut, som senare skulle mynna ut i dagens förskoleverksamhet.

Trots ett halvsekel av massiva jämställdhetsreformer kvarstår många av dåtidens könsroller. Kvinnor är fortsatt överrepresenterade inom omsorgsyrken som sjukvård och skolväsende men också estetiska funktioner, medan mannen oftare arbetar inom teknik, bygg och industri.

Klicka på bilden för förstoring.

Konservativa principer jag sympatiserar med. Allt annat är eller kommer att vara temporära parenteser i historien. Exempel: påtvingade genusnormer som saknar biologisk förankring, artificiella byggnader, frivillig barnlöshet som ett politiskt ställningstagande snarare än en inre faktisk önskan om att frigöra sig från hela fortplantningsproceduren, medikalisering av normala personlighetsdrag, överdimensionerade skönhetsingrepp, dekadens och könspolarisering.

Lösa tankar så här efter gårdagens valvaka

Bakgrund: Min familj har inte tillgång till bil, så ingen av oss påverkas av höga dieselpriser som en förevändning att rösta grönt med hänvisning till att världen skulle befinna sig i en brinnande klimatkris. På grund av ointresse har jag aldrig ens tagit körkort. Det finns samtidigt människor på landsbygden som är helt beroende av en fungerande biltrafik.

Jag röstade på Kristdemokraterna som jag fortsatt finner en aning liberala för min smak, men som en taktisk åtgärd för att försöka bibehålla Tidö vid makten. KD:s negativa syn på vegetarianism liksom att införa aborträtten i grundlagstiftningen delar jag däremot inte.

Vi följde med stor spänning nattens valvaka. Det pendlade något ruskigt mellan 49,3 och 49,0 %, alternativt med endast en procents skillnad till de rödgrönas fördel. Även så här i slutspurten skiljer det endast ett fåtal procentenheter. Vad just KD slutligen landar på är mindre viktigt så länge de håller sig ovanför 4 %-spärren, något de ser ut att göra med ganska god marginal. Det är Tidö som helhet jag önskar hade knappat in bättre, men det är som det är. I mina ögon har de fått bukt med viktiga delar i den gängrelaterade brottsligheten. Det är för mig obegripligt hur man kan motsätta sig en sådan utveckling och vilja se en återgång till det kaos som tidigare rådde, även om Reinfeldt vid rodret knappast var någon höjdare.

I skrivande stund verkar oppositionen dra ifrån med 0,4 %. Eftersom det är så jämnt mellan blocken borde det emellertid betyda att högern fortsatt kommer att ha mycket att säga till om i avgörande frågor. Vilka mandat som kommer att tilldelas dem vs vänstersidan återstår att se, kanske först om en vecka från nu.

Att våra stora medier uteslutande rapporterat om klimatförändringar orsakade av människan och inte naturliga strömningar – starkt påhejade av forskning som uteslutande styrker detta narrativ, är också avslöjande för hur stora MP har vuxit sig den här perioden. Ifall nyhetsrapporteringen hade varit benägna att låta flera sidor komma till tals hade den röstberättigade svensken haft en större opartisk bild att förhålla sig till. Klimatet är trots allt en fråga som kan avgöra hela valet. Detta gäller givetvis även all typ av rapportering som rör "tonårsutvisningarna" och frågor kopplade till migration i endera form. Man kunde ha gett en fullständig kontext till varför någon ansågs ha förbrukat sin rätt att stanna i landet. Nu framstår det som att Tidö har utvisat folk på löpande band utan någon som helst grund, men verkligheten är ofta betydligt mer komplex än så.

Hade man vidare redogjort för varför 14-åringar ska behöva sitta bakom lås och bom kanske den känslostyrda väljarkåren som tycker synd om dessa hade fått större förståelse för att mördare – oavsett ålder – omöjligt kan gå omkring och härja fritt på gatorna. Det utesluter naturligtvis inte ett förebyggande arbete med människor i den mån sådant går att påverka.

Som konservativ är det inte helt enkelt att navigera i denna liberaltyngda djungel vi ser framför oss. Jag efterlyser därför en mer nyanserad bild av vad jag kan vänta mig de kommande fyra åren.

Finns det möjlighet för S, V, C och MP att enas kring en gemensam budget då C historiskt har varit ett höger- eller åtminstone mittenparti? Det är en av många frågor som jag ställer mig i detta nu. Jag har fortsatt svårt att se hur V ska kunna alliera sig med C när det kommer till sådant som arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och företagspolitik. Så sent som för några dagar sedan framkom att C hellre riskerar nyval än att acceptera V på olika ministerposter.

Det är alldeles för spretigt på vänstersidan och stor möjlighet att C utgör bromskloss i egenskap av vågmästare. Därför ställer jag mig kritisk till en regering som med stöd av C skulle kunna driva igenom omfattande skattehöjningar, förstatliganden och kraftigt ökade bidrag. Kanske kan man vänta sig ett sammantaget styre mot mittenhållet den här gången. Detta förutsatt att ställningen håller i sig även på onsdag.

Ett språkbruk som tycks ha gått förlorat

I dag är det få kommentarer i diverse internetforum som kvalificerar sig som läsbara. Digitala tillhåll som Bloggbevakning fyller för mig en nödvändig slå ihjäl tiden-funktion. I hopp om att förkovra mig i lättsmält kändisskvaller bemöts jag i stället av andefattiga och pubertala uttryck som tagna från en anglosaxisk fritidsgård.

"Kan inte nån bara cancela honom?" är en fras som ofta återkommer. Skribenten refererar gärna till ett osynligt "vi" då kollektivet prompt måste hålla samman och tycka lika, för nåde den som avviker! Och att cancellera, d.v.s. utestänga någon ur debatten, framstår som en ständig strävan efter medhåll från den resterande gruppen. Med semantikens hjälp tillskriver man motståndarsidan nedsättande epitet, slår sig för bröstet av att tillhöra "rätt sida" och ingår i någon oskriven gruppdynamik präglad av flockbeteenden och följa John-anda.

Vuxna människor utbrister "omg", "lol", "helt sjukt", "fucking" eller "på riktigt" i både tal och skrift. Se valfritt avsnitt av exempelvis Sveriges mästerkock för att observera hur vokabulären har gått ner sig på sistone. Detta trots att det svenska språket redan har ett rikt register. Jag upplever att den här typen av formuleringar förtar läsupplevelsen när jag surfar runt på nätet i jakt efter information eller intressant skvaller. Det svenska språket befinner sig i förfall.

Förr om åren fordrades viss bildning och en viss intellektuell lägstanivå om någon skulle medverka i ett offentligt medium och yttra sig inför en större publik. I dag har det skett ett språkligt paradigmskifte som i stället premierar det autentiska, spontana och relaterbara – det som fungerar i rutan och bättre överensstämmer med samtidens snabba medieflöde. I mina öron låter det mest banalt, infantilt och inte minst tramsigt. Dessutom utarmar det ett välvårdat språk och får det att framstå som pretentiöst när det egentligen bara är att betrakta som god språkvård.

Även på Flashback, som jag tidigare hade stor behållning av då forumet kryllade av individualister och välskrivna inlägg, matas man i dag med engelska uttryck. Min samtidskritik består egentligen av att man bakåt i historien hade en mer klar bild över hur en vuxen person skulle uttrycka sig i offentligheten. I dag upplever jag att avståndet mellan ett barns, en tonårings och en vuxens språk har krympt, liksom skillnaden mellan privat och offentligt, mellan det vardagliga och det mer formella.

Jag väljer att citera några talande exempel för att illustrera hur fenomenet kan se ut i närtid:

"Jag förstår inte att folk kan tycka att hon är så likeable?"

"Hon är verkligen en mean girl"

"Hon är inte så gentle precis"

"Hon bjöd 17-ish stycken"

"Nej, hon är out"

"Men verkligheten utanför deras incel redpill bubbla funkar inte så"

"Light up people, It's not that deep."

"Declutter för ett mer mindful hem"

"Josefin är nog den mest basic bitchen av alla basic bitches vi har"

"Hello pick me"

Med risk för att låta som Björn Ranelid. OBS: Jag uppskattar verkligen Björns texter ... De påminner mig om en avlägsen dåtid när orden faktiskt betydde något och när de valdes med större omsorg. "Det finns människor som orkar springa milar, lyfta tunga skivstänger och hoppa högt över en ribba, men de orkar inte formulera en hel mening på sitt eget modersmål. De lägger sig platt för den angloamerikanska språkockupationen och hämtar sina glosor ur ett intellektuellt träsk." Dessa rader kunde vara hämtade ur någon av hans outtröttliga debattartiklar i ämnet.

I sammanhang där jag som svensk tvingas prata engelska oroar jag mig ibland för att nyanserna uteblir längs vägen. Det är just de nyanser och den precision som ens eget modersmål erbjuder och som därför upphör när man ska kommunicera på ett språk som inte är ens eget. Det är de idiom eller metaforer som levandegör en text och som utgör själva tjusningen med det skrivna ordet. På min kommunikatörsutbildning talade vi ibland om kodväxling och domänförluster. Detta är något som tydligt kan bevittnas i dagens språkbruk.

Jag väljer att avsluta det här inlägget, tillika klagosången, med Björns slutreplik "Nej, jag är inte språkpolis":

"Vårt modersmål har berikats genom århundraden av lån från i huvudsak det engelska, tyska och franska språket.

Det är en sanning att det svenska språket är statt under ständig förändring och ingen klok och sansad människa kan med rätta förneka det skeendet.

Jag vill egentligen inte bemöta det enfaldiga och falska påståendet att jag skulle vara en språkpolis, ty jag vet inte vad som åsyftas med det ordet och begreppet.

Jag tilldelades Det Svenska Språkförsvarets Hederspris år 2017, därför att jag värnar, berikar och utvecklar mitt modersmål.

Det handlar inte alls om politik och ideologi.

Jag betraktar mig som radikal när jag talar, skriver och kämpar för svenskan, eftersom jag i mina böcker och alla andra språkliga handlingar tar ansvar för det som jag lämnar efter mig till kommande generationer.

Ingen kan få mig att tänka och bejaka att kopister av det engelska språket berikar mitt och miljoner andra människors modersmål genom att blanda de två språken i tid och otid.

Om det finns fullgoda ord att använda på svenska, så finns det ingen anledning att ta till en engelsk glosa. Det blir inte tydligare och inte bättre i betydelsen.

Den ovanan och överloppsgärningen förnyar inte språket; den förkastar en fullgod existens av ett redan befintligt ord.

Det finns ingenting gott och värdefullt i det som kan kallas svengelska, men som egentligen är ett uttryck för fattigdom, obildning och lättja i avsändarens språk.

Det är underbart och synnerligen hoppfullt att det inte existerar en ordbok eller grammatik i svengelska.

Inlånade ord för nya ting och fenomen är inte blott nödvändigt, utan en glädje för mig och miljoner andra människor i Sverige.

I mina hittills 43 böcker har jag gjort mitt yttersta för att visa på det svenska språkets rikedom och skönhet.

Den svenska grammatiken har nästan inte förändrats det minsta under de senaste hundra åren och det beror på att det inte har funnits några goda skäl till det.

Pluralformen på verben togs bort på 1940-talet.

Vill alla som upprepar det enfaldiga mantrat om de ständiga förändringarna i språket även förkasta alla regler i interpunktion, stavning och grammatik, trots att dessa verkar fullgott och förtjänstfullt?

Jag har hittills tilldelats 34 priser, utmärkelser och stipendier för min konst och färdighet att litterärt framställa det svenska språket.

Jag är tacksam och ödmjuk och betraktar mig som en kronisk och obotlig lärjunge i skrift och tal."

Barnen som räddade Elisabeth Fritzl

Så länge jag kan minnas har jag intresserat mig för tragiska livsöden, och vad som får människor att resa sig igen efter de mest ofattbara trauman. Historien om Elisabeth Fritzl som tillfångatogs av sin egen pappa, hölls inlåst i en ljudisolerad källare i hela 24 år och tvingades föda sju av hans barn, är den nyhet som i särklass har berört mig allra mest i det här livet.

Än i dag tänker jag på den mardröm som Elisabeth fick utstå under alla dessa år, och den inneboende styrka hon uppvisade när hon tidigt beslöt sig för att välja livet. Detta trots de obeskrivliga trauman som fadern utsatte henne för – inklusive det faktum att ett av barnen dog endast tre dagar gammalt, i kombination med nära ett kvartssekel i total isolering.

I dag finns det uppgifter på att familjen lever tillsammans med den livvakt som utgjorde hennes huvudsakliga skydd i samband med att Elisabeth och samtliga barn återförenades år 2008. Samtliga familjemedlemmar fick kort därpå nya identiteter. Elisabeth och "källarbarnen" genomgick åratal av rehabilitering för att försöka återställa deras skelett till upprätt läge, en långsam återexponering för solljus, omfattande tandvård, fysioterapi, psykoterapi, neurologisk och språklig hjälp. Det är bara några exempel på de ingrepp som ansågs nödvändiga för att de alls skulle kunna påbörja sina nya liv i frihet.

Tanken att barnen räddade Elisabeths liv är inte alltför långsökt. Detta trots att de blev till under de mest horribla omständigheterna, och att tre av dem fick tillbringa sin uppväxt ovan jord. För de flesta människor utgör incest och våldtäkt i sig goda skäl för abort, inte minst för den bristande anknytningens skull. Även barn som blev till under en våldtäkt kan emellertid vittna om att de inte önskar sina liv ogjorda. För Elisabeth blev barnen sannolikt hennes räddning.

Misandri som en socialt accepterad hatyttring mot 50 % av befolkningen

Bland mina åsikter listar jag olika samhälleliga fenomen som jag anser borde komma upp på dagordningen i den offentliga debatten. Dessa rör inte Sveriges EU-medlemskap, dagens dieselpriser eller vinster i välfärden, utan helt andra ämnen som man normalt inte lyfter när politiska spörsmål kommer på tal. En av dem som jag gärna återkommer till är vad jag uppfattar som baksidan med den samtida feminismen, med betoning på väst. Det handlar om det oemotsagda manshatet som numera tillåts fritt spelrum på internets olika plattformar, och som med semantikens hjälp har lyckats nå helt nya nivåer.

Jag kommer aldrig att acceptera den misandri som har vuxit fram det senaste decenniet, och som i dag tycks gå helt under radarn – i synnerhet när avsändaren är kvinna. Jag har bland annat skrivit följande rader: "Vi ser dagligen stora motsättningar mellan män och kvinnor (källa: könskriget ett kommentarsfält nära dig). Vissa semantiska ordval som ploppat upp på sistone betecknar i många fall ren misandri. Begrepp som 'incel', 'killgissa', 'toxisk maskulinitet', 'manspreading', 'mansplaining', 'mansbebis', 'vita kränkta män' och hashtags av typen 'inteallamän' används i syfte att ironisera över det manliga släktet och kratta manegen för en viss typ av politiska krafter".

Jag avslutar med konstaterandet att dessa tendenser i dag kan "observeras överallt och är genomgående i hela samhällsstrukturen".

Det går inte en dag utan att jag tvingas ta del av öppet manshat förklätt i en socialt accepterad terminologi. Nytt för de senaste åren är att även män själva sjunger med i kören ... En bekant till mig pratade nyligen nedsättande om sig själv i termer av att "killgissa". Jag har tappat räkningen på hur många kommentarer som jag har läst i närtid där män refererar till sitt eget kön i sådana termer.

Vad vill man egentligen åstadkomma med detta, och hur tror man sig uppnå jämställdhet med sådana metoder?

Jag ser en tydlig tendens till att svepande generaliseringar om män i negativa ordalag kommit att prägla hela denna idéströmning som rör manligt och kvinnligt. Om en man inte omedelbart stämmer in i kören tvingas han som regel motta tonvis med arga yttringar och diverse glåpord – även från det egna könet. Detta verkar bygga på en tongivande medieetik om att satir, kritik och svordomar eller motsvarande uttryckssätt är acceptabla om de riktas mot den grupp som anses besitta makten i vårt samhälle. Vidare vill somliga gå så långt att de avfärdar tanken på att manshat alls existerar. De reducerar misandri till något knappt förekommande – i likhet med rasism riktad mot etniskt vita svenskar, förenklat uttryckt. Något som knappt anses existera finns det heller inget behov av att bekämpa, varför den här typen av feminister tillåts härja fritt i det offentliga rummet.

Om misandri alls identifieras och således uppmärksammas som ett problem hos den här gruppen, motiveras det som en nödvändig provokation i syfte att belysa strukturella orättvisor i stil med "mäns våld mot kvinnor". Manshatet kan då betraktas som legitim samhällskritik.

Och som med så mycket annat, spelar resten av nickedockorna med.