Barnen som räddade Elisabeth Fritzl

Så länge jag kan minnas har jag intresserat mig för tragiska livsöden, och vad som får människor att resa sig igen efter de mest ofattbara trauman. Historien om Elisabeth Fritzl som tillfångatogs av sin egen pappa, hölls inlåst i en ljudisolerad källare i hela 24 år och tvingades föda sju av hans barn, är den nyhet som i särklass har berört mig allra mest i det här livet.

Än i dag tänker jag på den mardröm som Elisabeth fick utstå under alla dessa år, och den inneboende styrka hon uppvisade när hon tidigt beslöt sig för att välja livet. Detta trots de obeskrivliga trauman som fadern utsatte henne för – inklusive det faktum att ett av barnen dog endast tre dagar gammalt, i kombination med nära ett kvartssekel i total isolering.

I dag finns det uppgifter på att familjen lever tillsammans med den livvakt som utgjorde hennes huvudsakliga skydd i samband med att Elisabeth och samtliga barn återförenades år 2008. Samtliga familjemedlemmar fick kort därpå nya identiteter. Elisabeth och "källarbarnen" genomgick åratal av rehabilitering för att försöka återställa deras skelett till upprätt läge, en långsam återexponering för solljus, omfattande tandvård, fysioterapi, psykoterapi, neurologisk och språklig hjälp. Det är bara några exempel på de ingrepp som ansågs nödvändiga för att de alls skulle kunna påbörja sina nya liv i frihet.

Tanken att barnen räddade Elisabeths liv är inte alltför långsökt. Detta trots att de blev till under de mest horribla omständigheterna, och att tre av dem fick tillbringa sin uppväxt ovan jord. För de flesta människor utgör incest och våldtäkt i sig goda skäl för abort, inte minst för den bristande anknytningens skull. Även barn som blev till under en våldtäkt kan emellertid vittna om att de inte önskar sina liv ogjorda. För Elisabeth blev barnen sannolikt hennes räddning.

Misandri som en socialt accepterad hatyttring mot 50 % av befolkningen

Bland mina åsikter listar jag olika samhälleliga fenomen som jag anser borde komma upp på dagordningen i den offentliga debatten. Dessa rör inte Sveriges EU-medlemskap, dagens dieselpriser eller vinster i välfärden, utan helt andra ämnen som man normalt inte lyfter när politiska spörsmål kommer på tal. En av dem som jag gärna återkommer till är vad jag uppfattar som baksidan med den samtida feminismen, med betoning på väst. Det handlar om det oemotsagda manshatet som numera tillåts fritt spelrum på internets olika plattformar, och som med semantikens hjälp har lyckats nå helt nya nivåer.

Jag kommer aldrig att acceptera den misandri som har vuxit fram det senaste decenniet, och som i dag tycks gå helt under radarn – i synnerhet när avsändaren är kvinna. Jag har bland annat skrivit följande rader: "Vi ser dagligen stora motsättningar mellan män och kvinnor (källa: könskriget ett kommentarsfält nära dig). Vissa semantiska ordval som ploppat upp på sistone betecknar i många fall ren misandri. Begrepp som 'incel', 'killgissa', 'toxisk maskulinitet', 'manspreading', 'mansplaining', 'mansbebis', 'vita kränkta män' och hashtags av typen 'notallmen' används i syfte att ironisera över det manliga släktet och kratta manegen för en viss typ av politiska krafter".

Jag avslutar med konstaterandet att dessa tendenser i dag kan "observeras överallt och är genomgående i hela samhällsstrukturen".

Det går inte en dag utan att jag tvingas ta del av öppet manshat förklätt i en socialt accepterad terminologi. Nytt för de senaste åren är att även män själva sjunger med i kören ... En bekant till mig pratade nyligen nedsättande om sig själv i termer av att "killgissa". Jag har tappat räkningen på hur många kommentarer som jag har läst i närtid där män refererar till sitt eget kön i sådana termer.

Vad vill man egentligen åstadkomma med detta, och hur tror man sig uppnå jämställdhet med sådana metoder?

Jag ser en tydlig tendens till att svepande generaliseringar om män i negativa ordalag kommit att prägla hela denna idéströmning som rör manligt och kvinnligt. Om en man inte omedelbart stämmer in i kören tvingas han som regel motta tonvis med arga yttringar och diverse glåpord – även från det egna könet. Detta verkar bygga på en tongivande medieetik om att satir, kritik och svordomar eller motsvarande uttryckssätt är acceptabla om de riktas mot den grupp som anses besitta makten i vårt samhälle. Vidare vill somliga gå så långt att de avfärdar tanken på att manshat alls existerar. De reducerar misandri till något knappt förekommande – i likhet med rasism riktad mot etniskt vita svenskar, förenklat uttryckt. Något som knappt anses existera finns det heller inget behov av att bekämpa, varför den här typen av feminister tillåts härja fritt i det offentliga rummet.

Om misandri alls identifieras och således uppmärksammas som ett problem hos den här gruppen, motiveras det som en nödvändig provokation i syfte att belysa strukturella orättvisor i stil med "mäns våld mot kvinnor". Manshatet kan då betraktas som legitim samhällskritik.

Och som med så mycket annat, spelar resten av nickedockorna med.