Tidigare i somras tillsatte Sveriges socialminister Jakob Forssmed en utredning med anledning av det låga barnafödandet som enligt beräkningar ligger på de lägsta nivåer som någonsin har uppmätts.
Personligen tänker jag att det är flera faktorer som samverkar till den här utvecklingen. Det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier fokuserar på heterosexualitet som en "social konstruktion", "kvinnans rätt till sin egen kropp"-mantrat, liksom föreställningen att jorden skulle vara överbefolkad. Detta med hänvisning till klimatförändringar eller det rådande konjunkturläget som historiskt alltid har varierat. Folk swipe:ar som tokar, vilket riskerar att skapa ouppnåeliga ideal. Det samtida upphöjandet av individualism och personlig frihet spelar också in. Jag har även en egen teori om att narrativet kring ”medfött och obotligt” påverkar de 10–15 % av befolkningen som innehar en ”npf”-diagnos. I rädsla för ärftlighet avstår dessa personer i högre utsträckning från reproduktion.
Minskad fertilitet kan också ha sin förklaring i den omgivande miljön; livsmedel, hygienartiklar och kosmetika – fullproppade med mikroplaster, kemikalier och diverse tillsatser. Attityden och inställningen till graviditet och barnafödande är emellertid det som jag kommer att rikta in mig på i den här texten, snarare än miljögifter och hormonstörande ämnen.
Vissa semantiska ordval skapar också motsättningar mellan män och kvinnor, och är knappast någon av oss till egentlig gagn. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "mansbebis", "vita kränkta män" och hashtags av typen ”inteallamän”. Dessa används i syfte att ironisera över det manliga släktet och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter.
Var och varannat diskussionsforum kopplat till frågor om abort, vaccin, feminism, migration, arbetsmarknad etc etc etc mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Jag bevittnar det här könskriget nästintill dagligen i ett kommentarsfält nära dig.
Samtidigt kan vi skönja motsatta tendenser som att hemmafruidealet är på väg tillbaka; åtminstone i små doser. Man myntar uttryck som ”tradwife” – trad av ordet traditionell – och ”soft girl”. Feministerna ondgör sig över den upplevda tillbakagången till 1950-talets ”stå vid spisen”-tillvaro. Dock, nära nog dubbelt så många kvinnor som män är långtidssjukskrivna. Fler kvinnor än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet, utmattning och stressrelaterade symtom. Detta medan hon slåss om platserna på attraktiva positioner som tidigare har kännetecknats av män.
Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter, men frågan är om det har gjort henne så mycket lyckligare. Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om den radikala feminismen som ett samtida ideal?
Arkiv
Ämnen
Stockholmsbaserad tvåbarnsmamma och inredningskommunikatör.
Jag är en familjeorienterad sanningssökare och system- och samtidskritiker som länge har eftersökt en chosefri plattform – befriad från förljugenhet, omskrivningar, åsiktscensur och onödig konsensus.
Temat för mina texter är historiska paralleller mellan då och nu med tonvikt på västerländska fenomen.
Jag går hårt åt den samtida feminismen, "npf"-narrativet, angiverisamhället med LVU-industrin och därtill hörande frågor. Detta i en tid där närmare en femtedel av befolkningen identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.