Om

Jag är en familjeorienterad sanningssökare och system- och samtidskritiker som länge har eftersökt en chosefri plattform – befriad från förljugenhet, omskrivningar och onödig konsensus.

Temat för mina texter är historiska paralleller mellan då och nu med tonvikt på västerländska fenomen.

Jag går hårt åt den samtida feminismen, "npf"narrativet, angiverisamhället med LVU-industrin och därtill hörande frågor. Detta i en tid där närmare en femtedel av befolkningen identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.

Femårig flicka brann inne p.g.a. ännu en bristfällig hantering av socialtjänsten

I veckan som gick nåddes jag av den tragiska nyheten att en mamma i Göteborg har brustit i tillsynen av sin femåriga dotter vid fler än fyrtio olika tillfällen, vilket resulterat i att dottern till sist omkom i en lägenhetsbrand.

Upprinnelsen är att mamman ska ha övernattat hos sin pojkvän på annan ort medan flickan lämnades kvar ensam hemma. Allt framgår av den registrerade parkeringstiden vid dessa tillfällen samt från de övervakningskameror som använder för att ha uppsikt över dottern från distans.

Modern hade vid fyra års ålder blivit adopterad från ett ryskt barnhem. Sedermera brottades hon med svår psykisk ohälsa och mottog ett flertal diagnoser och psykiatriska läkemedel, där de senare ofta förknippas med svåra biverkningar som avtrubbning och dissociation. Dotterns tragiska bortgång kunde ha undvikits om mamman i stället hade erbjudits traumabehandling för sin brokiga start i livet, samt verktyg för att lära sig knyta an till andra människor utan hjälp av substanser. Diagnosnarrativet visar sig återigen från sitt fulaste tryne.

Omgivningen orosanmälde flickan gång efter annan, däribland för vanvård. Men trots dessa inkomna anmälningar vidtog socialtjänsten aldrig några åtgärder och samtliga utredningar lades ner kort därpå.

Jag vidhåller med bestämdhet att svensk socialtjänst bör synas inifrån och ut. I mitt tycke är få valfrågor viktigare än att få bukt med landets kanske mest dysfunktionella myndighet genom tiderna.

Relativiseringen kring SD-förslaget om slöjförbud på allmän plats

I dag vill jag prata om hur fenomenet relativisering kan komma att ta sig uttryck apropå SD:s lagförslag om slöjförbud på allmän plats.

I anslutning till att det här utkastet lades fram, har jag snubblat över ett oräkneligt antal ironiserande kommentarer i stil med: "om du går i giftastankar – passa på att bära brudslöja". Man drar även lustiga paralleller till folkdräkter eller motsvarande klädsel, liksom nunnors hucklen eller för all del huvudbonader som enligt tradition användes i Sverige under tidigt 1900-tal. I viss mån har även vintermössor och kepsar kommit på tal ...

Men dessa jämförelser är i mitt tycke oerhört irrelevanta eftersom det i symbolisk mening och i en historisk kontext har funnits avgörande skillnader mellan huvudbonad och huvudbonad. Detta även om den gemensamma nämnaren är att de råkar placeras på just huvudet.

Är ett förbud mot slöja likställt slöjtvång i betydelsen reglering av kvinnors klädsel? Nja, få människor ifrågasätter att Ku Klux Klans spetsiga huvor numera avråds från att använda i offentligheten, eller för all del svastikor som publik utsmyckning. Innebär det per automatik att även scoutuniformer ska förbjudas? Nja, detta brukar inom retoriken beskrivas som reductio ad absurdum. Det betyder att driva ett argument till sin spets med hjälp av löjeväckande metoder och haltande jämförelser, något som jag tyvärr upplever är särskilt vanligt på vänsterkanten. Här förekommer även diskussioner kring utmaningarna inom dagens migrationspolitik som ofta mynnar ut i att då kan vi minsann avsäga oss pizza och (turkiska) köttbullar när vi ändå är igång ... Ytliga likheter lyfts fram på bekostnad av att avgörande skillnader utelämnas, och då missar man gärna kärnan i hela resonemanget.

Förespråkare av ett slöjförbud på allmän plats pekar på det heders- och kvinnoförtryck som kan ses inom delar av den islamistiska falangen. Man talar alltså inte om tygstycket i sig, utan dess egentliga innebörd och den bakomliggande symboliken som detta har kommit att representera, inte minst med hänvisning till mullorna i Iran.

I skrivande stund tycks det inte finnas någon riksdagsmotion eller proposition att referera till, utan detta är endast en del av ett aviserat förslag från Sverigedemokraterna om att tillsätta en utredning. Detta till skillnad från tidigare motioner om burka och niqab med motiveringen att sådana plagg kontrollerar och förtrycker kvinnor genom att skyla dem för att inte riskera att väcka männens lustar.

Rent rättsligt krockar idén om slöjförbud med den i Sverige grundlagsskyddade religionsfriheten. Huruvida bärandet av slöja är frivilligt eller uttryck för ett tvång lämnar jag dock till bäraren att avgöra i varje enskilt fall för det är jag knappast rätt person att uttala mig om, och jag förstår vidden av komplexitet i ett sådant genomförande. Denna kan lika gärna vara ett resultat av tro, identitet och personligt uttryck. Vidare finns risken att dessa kvinnor förpassas till hemmet om de inte tillåts gå ut, varför den verkligt utsatta gruppen naturligtvis blir svårare att fånga upp.

Men den dagen valfri muslimsk kvinna kan avstå sin hijab utan risk för hedersmord eller att behöva motta repressalier, då kan vi tala om sann religionsfrihet.

"Män tillför inget i samhället"

Män är kraftigt överrepresenterade inom ett flertal samhällsbärande yrkesgrupper, däribland räddningstjänsten, infrastruktur- och transportsektorn, byggbranschen och VVS, där de utgör en övervägande majoritet med sina 90 % +. 

"Det manliga privilegiet"

Omkring 70 % av alla självmord begås av män

Ca 68 % av alla hemlösa utgörs av män

Närmare 95 % av alla som avtjänar ett fängelsestraff är män

Vid arbetsplatsolyckor med dödlig utgång beräknas runt 90 % av offren vara män