Jag bor i en fastighet från 1927. Samhället har inom loppet av en hundraårsperiod genomgått en enorm förändring – inte enbart demografiskt, utan även i relationen mellan man och kvinna. Det var en tid där hemmafruar tvingades utföra fysiskt tunga vardagssysslor, vilket innebar en helt annan typ av arbetsbörda än dagens. Detta när hemmafruidealet fortfarande rådde och tillgången till rinnande vatten, tvätt- och diskmaskiner var nära nog noll.
Påfallande ofta lyfts kvinnans ekonomiska beroende till mannen där missbruk förekom, eller andra oangelägenheter för den delen, liksom illegala aborter och det hårt krävande hushållsarbetet hemmavid och/eller i jordbruket. Vidare menar dagens historieskrivare att studier saknas gällande omfattningen av psykisk ohälsa ihop med skammen som omgärdade skilsmässor vid den här tidpunkten. Samtidigt uppfostrade kvinnan barn, ägnade sig åt hantverk och rådde om i hus och hem. Detta betraktades som likvärdigt mannens arbete.
"Betänk att kvinnor fick rösträtt först 1921", är många snabba att påpeka. Faktum är att mindre bemedlade män och arbetare också var utestängda från vallokalerna under hela 1800-talet. Omkring 1909 infördes reformen som även inbegrep dessa, men fortfarande uteslöts män under 24 år och de som uteblev från militärtjänstgöring. Först runt 1919 blev rösträtten lika för samtliga myndiga män, med några få undantag – att jämföra med motsvarigheten för kvinnor endast två år därpå.
I takt med att olika jämställdhetsreformer infördes – exempelvis slopandet av sambeskattning och kvinnans intåg på arbetsmarknaden, introducerades teknisk avlastning, barnomsorg och föräldraförsäkring. Dubbelarbete blev dock vardag för många mödrar, något som resulterade i deltidsjobb inom en lågbetald offentlig sektor. Juridiskt och ekonomiskt fick många kvinnor det väsentligt bättre men denna förändring skedde också på bekostnad av att den tidigare tryggheten allt mer gick förlorad. Stora barngrupper och långa dagar på det som sedermera kom att heta förskola, blev ett inslag i den nya familjebilden. Senare implementerades en pedagogisk modell även för de allra yngsta barnen, inte sällan med identitetspolitiska inslag. Här redogör jag för min syn på förskolan i stort.
Min uppfattning är att historiebeskrivningen från då inte alltid stämmer överens med de hushåll där makarna levde i lyckliga äktenskap, i djup harmoni med tydliga roller, vilket kunde ge en mer varaktig livskvalitet än i dag. Män och kvinnor kompletterade varandra. Det fanns till skillnad från nu inget stressigt vardagspussel att tala om – i alla fall inte enligt samtida definitioner.
Den moderna familjen brottas med en strävan efter den lyckade fasaden på sociala medier, anordna spektakulära kalas och att skjutsa omkring barnen på deras många aktiviteter. Föräldrarna dras kanske med prestationsångest, höga bolån och den nya tidens utseendefixering (skönhetsingrepp och filter) samtidigt som de förväntas klättra på karriärstegen. Är någon arbetslös hänvisas den till ett än värre öde: en dysfunktionell arbetsförmedling som statistiskt inte förmedlar några jobb, namnet till trots. Dessutom är kärleksrelationerna vanligen kortvariga och flyktiga i och med åtkomsten till Tinder och den lättvindiga synen på abort.
Den moderna familjen brottas med en strävan efter den lyckade fasaden på sociala medier, anordna spektakulära kalas och att skjutsa omkring barnen på deras många aktiviteter. Föräldrarna dras kanske med prestationsångest, höga bolån och den nya tidens utseendefixering (skönhetsingrepp och filter) samtidigt som de förväntas klättra på karriärstegen. Är någon arbetslös hänvisas den till ett än värre öde: en dysfunktionell arbetsförmedling som statistiskt inte förmedlar några jobb, namnet till trots. Dessutom är kärleksrelationerna vanligen kortvariga och flyktiga i och med åtkomsten till Tinder och den lättvindiga synen på abort.
Avslutningsvis får man inte glömma att detta nya paradigmskifte som skedde i etapper och utspelade sig under flera decennier, även har gett upphov till en kolossal maktförflyttning från familj till stat. Man kan säga att den nya sortens institutionalisering utgör en stor bromskloss när dagens familjer tvingas dela uppmärksamheten med offentliga institutioner. Jag syftar på sådant som BVC, allmän förskola och LVU-apparaten med tillhörande angiverisamhälle, där var tionde barn i dag är föremål för en orosanmälan.
Tidigare fanns det en naturligt förankrad kunskapsöverföring generationer emellan. Numera sitter BVC och likvärdiga kontrollapparater på ensamt monopol som statlig expert utifrån myndighetens riktlinjer om språkutveckling och tillväxtkurvor.