Eftersom jag ingenting vet om morgondagen kan jag bara utgå från nuet.
I dagsläget har mina fyra års tillgodoräknade högskolepoäng dessvärre inte resulterat i det som jag initialt hoppades på och innerligt längtade efter. Detta kan konstateras efter att i drygt 2,5 års tid ha krattat manegen och sökt med ljus och lykta efter intressanta skrivuppdrag, med den dystra vetskapen om att ännu en oviss hösttermin står för dörren. Höst brukar för många innebära nystart alternativt att återgå till sina trygga rutiner. För min del kommer den av allt att döma rulla på i gamla hjulspår.
Det jag tidigare ägnade mig åt har bara delvis burit frukt, men i helt andra former än jag tidigare föreställde mig. Vi människor vill normalt ha utdelning för vad vi har åstadkommit men kanske kommer vinsten längre fram, om man bara tillåter sig själv att ha lite is i magen.
I stället har jag ägnat det gångna året att i textform bearbeta saker i mitt och andras liv i form av samhälls- och systemkritiska texter. Flera av berättelserna är mina, andra inspirerade utifrån eller avser någon helt annans livsöde. Gemensamt är att de alla berör på ett eller annat sätt och att de belyser vikten av en stärkt familjepolitik. De speglar en utopisk tillvaro präglad av rättssäkra barnutredningar, ett slopat diagnossystem och en återgång till naturliga val och konservativa värden i stället för de många hemmasnickrade varianter som dominerar på dagens marknad.
Det här är mitt sätt att upprätta någon slags intellektuell nivå under pågående leda. De fyra åren i skolbänken har resulterat i ett förbättrat språkbruk, en större förståelse för komplexa resonemang, samt en bättre förmåga att redogöra för livets skeenden. Detta bär jag med mig i mitt fortsatta skrivande som jag bitvis försöker omsätta i de texter jag producerar på hemsidan och i mina närbesläktade kanaler.
Min nostalgiska snuttefilt är den arbetsplats som jag hängav mig åt tidigare år, men där yttre omständigheter gjorde att anställningen så småningom upphörde. Detta känns periodvis väldigt nedslående, men jag försöker intala mig att allt har en mening. Jag kan måla in mig i ett hörn och spela offer för det som blev, något som dock inte är hållbart i längden. Vad som sedan skulle komma att omkullkasta hela min värld blev tillkomsten av min förstfödde under de mest oväntade former, och efter mer än tio år som ofrivilligt barnlös. Sett i det ljuset hade jag aldrig velat återvända till en verklighet som i övrigt passade mig mycket dåligt, och där jag aldrig någonsin stannade upp och på riktigt kände efter. Jag omgärdade mig med destruktiva tankesätt och flyktvägar genom att konsekvent bortse från nuet och rikta fokus långt utanför mig själv.
I nattens dröm blev jag vittne till flygkrascher och svävande bilar som föll mot marken. Symboliskt kan man tolka det som en passiv åskådare av samhällets många förväntningar. Som samhällskritisk skribent har min roll blivit att betrakta systemet utifrån. I det uppstår en oframkomlig konflikt med omgivningens måttstockar och referensramar.
Mina tidigare kurskamrater – som var många i antal p.g.a. tre klasser då jag var föräldraledig i två omgångar – har alla blivit headhuntade, mottagit tjusiga titlar och tagit stora kliv på karriärstegen. Jag visualiserar stundtals att också åstadkomma något dylikt, men tanken har med tiden blivit allt mindre kittlande. Detta eftersom jag numera prioriterar andra värden, som att bli mer sann mot mitt eget jag och aldrig någonsin frångå mina egna principer och min inre övertygelse om vad som är vad.
Mitt eget arbete sker i stället i det tysta, från mitt hem, i min egen takt, och på ett inre plan. Eftersom en sådan verklighet inte genererar några ansenliga summor pengar eller en flashig titel på LinkedIn, kan det för omgivningen framstå som att jag har misslyckats med mitt uppdrag. Samtidigt finns en frihet att kunna sitta hemma på kammaren och kompromisslöst spotta ur mig alster i min egen takt. I skrivande stund motsvarar de omkring 150 A4-sidor i omfång. Detta utan att vara köpt av en arbetsgivares värdegrund, någon ansedd mediekoncern eller att vara bunden och begränsad till en redaktion som stundtals krockar med mina egna ideal. Min strävan efter att uppnå något mer kan dock samexistera med att tillfälligt behöva förlika mig med det som blev – ej att förglömma.
Det är tydligt att jag bär på en inre konflikt som nattens dröm får illustrera när jag brottas med mitt eget sanna jag och den prestationsångest som samhällets normer har gett upphov till. Målsättningen är tryggheten i någon form av ekonomiskt oberoende (grovt förenklat), sinnesfrid, att i sanning stå upp för mig själv – om det så innebär att frångå rådande konsensus om hur den västerländska människan förväntas intjäna sitt dagliga bröd.
Parallellt med känslor av att befinna mig vid världens ände, har jag lämnat fältet öppet och ser med spänning fram emot vad morgondagen har i sitt sköte.
Vi människor gör oss själva en stor otjänst när vi mäter framgång i akademiska meriter. Det är samhället som matar oss med att en högre utbildning måste förvaltas av en titel, annars är den bortkastad. Jag försöker febrilt kringgå detta resonemang genom att tänka i nya banor.
Måste man betrakta sina studier som förgäves? En bekant pluggade länge på KTH men valde sedan att köra buss fram till pensionen. Hon har aldrig någonsin uttryckt missnöje över sitt val trots att den övriga vän- och bekantskapskretsen nådde långt inom sina respektive fält, doktorerade, befordrades och vann åtråvärda utmärkelser och priser.
Den personliga utvecklingen först – visst?
I stunder av tvivel måste jag ständigt påminna mig själv om att universum har en plan. Oavsett vad jag tar mig för finns det redan en utstakad väg för var och en av oss, och den kommer vi alla tids nog att finna.