Tankar kring förslaget om att grundlagsskydda abortlagstiftningen, om den tongivande LVU-apparaten och om en familjepolitik som tycks ha gått förlorad

Sveriges moderatledda regering föreslår en grundlagsskyddad abortlagstiftning med start den 1 januari 2027.

Kommentarsfält efter kommentarsfält svämmar över av röster som propagerar för den ena än den andra sidan.

Jag hävdar med bestämdhet att denna floskeldiarré – som tenderar att återkomma i dylika diskussioner, är så antiintellektuell och fördummande att hälften vore nog. ”Kvinnans rätt till sin egen kropp”, ”allas lika värde”, ”barnets bästa” och andra bevingade ord som ändå ingen lever upp till, utan bara levererar som tomma läten. Ekon, ekon och åter ekon; att upprepa vad alla före dem redan har sagt.

Och givetvis ska även män ha rätt att uttala sig i abortfrågan då de till hälften är inblandade. Att det ens behöver tydliggöras säger väl allt. Men ett sådant synsätt är ju helt i linje med manshatet som råkar vara på tapeten just nu, och som uppmuntras av ett helt samhälle.

Omständigheterna kring min förstföddes tillkomst var allt annat än optimala. Inte en sekund övervägde jag att avsluta graviditeten för den sakens skull. Det går att få rätsida på tillvaron om man bara är lite lösningsorienterad och lyfter blicken något från sitt känslostyrda ego och tillhörande navelskåderi.

Och nej – missfall är inte samma sak som abort (!), ej heller sädesuttömning som vissa felaktigt envisas med att dra en parallell till.

Jag skäms så innerligt över att mina söner ska växa upp i en tillvaro där mansrollen än en gång förminskas, marginaliseras och bagatelliseras när den snarare borde utgöra samhällets absoluta grundsten – fundamentet till hela vår existens.

Sett i det ljuset vill man knappast ifrågasätta det faktum att närmare 1 av 7 svenskar numera knaprar piller för att stå ut i en sådan dystopisk verklighet.

* * *

Så här i valtider ... Kristna värdepartiet är i dag ett av få politiska initiativ som uttryckligen värnar om de oföddas rätt till liv med utgångspunkt i bioetiken och människovärdesprincipen.

Vidare fastslår man att endast två kön existerar, varför de starkt motsätter sig begreppsvärden som frångår vetenskapen i det hänseendet. Man skriver bland annat: "I grunden menar vi att könsbyte är en illusion eftersom varje cell fortfarande tillhör det ena eller andra könet rent genetiskt. Verklig könskorrigering är alltså inte möjligt. Vi menar att psykologiska problem som rör könsidentitet kan jämföras med Body Identity Disorder, där man vill få en viss fungerande kroppsdel amputerad, eller med en art-identitetsstörning där man tror sig vara ett djur. Lösningen på dessa problem måste i första hand sökas inom psykiatrin".

Detta i en tid där till och med Kristdemokraterna uppfattas som liberala.

Det är emellertid i förhållandet mellan stat och familj som partiet fångar mitt intresse. Särskilt en formulering om den svenska, i dag tongivande LVU-apparaten, fastnade hos mig, nämligen:

"I Sverige har vi under många års tid sett en utveckling där staten dels alltmer begränsat familjens rättigheter, dels i allt större utsträckning tagit familjens plats. Politiken har formats av socialistiska och feministiska strömningar som i grunden ser familjen som ett hot. Familjegemenskapen har av staten betraktats både som en konkurrent om inflytandet över individen och som en fälla för den enskilde – främst för kvinnor och barn. Kristna Värdepartiet har en helt annan syn på familjen än den rådande."

Detta samt:

"Problemet har flera nivåer. Den enskilde socialsekreteraren har fått för mycket makt och för lite utbildning. Bristerna i det juridiska och utredningsmetodiska kunnandet är stora. Socialnämnderna beslutar nästan alltid i enlighet med socialsekreterarnas rekommendationer. Ordningen med en socialnämnd som beslutar – eller delegerar beslutanderätt – om omedelbara omhändertaganden måste också ifrågasättas. För medborgarnas rättssäkerhets skull bör dessa ärenden handhas av rättsväsendet med dess utredningsmetodiska och juridiska kompetens. De sociala myndigheterna bör i grunden reformeras och framledes enbart ha en rådgivande och stödjande funktion i frågor som rör familjelivet."

Och avslutningsvis ett annat problemområde – den oroväckande mängden av rapporter om stora missförhållanden i fosterhem och på institutioner:

"Det rör sig om våld mot barn, sexuella övergrepp, manipulation och vilseledande. Barn som längtar efter sina föräldrar och tydligt uttrycker att de vill träffa dem och flytta hem förnekas att återförenas med sin familj, trots lagens klara påbud. Vi har alltså i många fall den absurda situationen där barn omhändertas på grund av påstådda eller verkliga missförhållanden i hemmiljön och skickas till sammanhang där de dels inte vill vara, dels utsätts för långt värre behandling än vad som någonsin var aktuellt i hemmet. Detta gäller naturligtvis inte alla fosterhem och institutioner, och de goda insatser som görs för att hjälpa barn som verkligen är utsatta ska aldrig nedvärderas. Mängden samstämmiga vittnesmål om missförhållande i fosterhem och institutioner är dock alltför stor för att kunna ignoreras, och måste tas på allvar.

Att det finns fall som uppvisar den motsatta problematiken mot den ovan beskrivna – alltså att barn tillåtits vistas hos föräldrar som bevisligen utsatt dem för våld eller vanvård – kan aldrig tjäna som ett argument mot granskning och reformering av socialtjänsten. Tvärtom visar det på ytterligare missförhållanden inom de sociala myndigheterna och på den statliga oförmågan att tjäna medborgarna – små som stora".

LVU-industrin sammanfattad på femton rader

"Placeringar av barn är en mångmiljardindustri. Och därför är lobbyismen extrem.
Tänk på vem som tjänar på att systemet förblir som det är.

Privata HVB-hem som fakturerar kommuner hundratusentals kronor per barn och månad. Konsultbolag som säljer utredningsmetoder och utbildningar till socialtjänsten. Juridiska ombud som får offentlig ersättning oavsett utfall. Forskare och akademiker vars karriärer är knutna till samma metoder de utvärderar. Och ett helt ekosystem av aktörer vars existens förutsätter ett kontinuerligt flöde av placeringar.

Ingen av dem tjänar på färre placeringar. Ingen av dem tjänar på transparens. Ingen av dem tjänar på personligt tjänstemannaansvar.

Så när kritiken mot systemet växer mobiliserar de. De finansierar forskning som bekräftar systemets legitimitet. De ägnar sig åt lobbying mot lagändringar som skulle öka insynen. De placerar sina röster i media och i politiken. Och de kallar kritikerna haverister och desinformatörer.

Det är inte en konspirationsteori. Det är grundläggande ekonomi.
Och mitt i det ekosystemet sitter barn som Elsa och Adam – inte som människor med rättigheter och familjer som älskar dem, utan som intäktskällor i ett system som aldrig behöver bevisa sin nytta."

– saxat från ett stort internetforum nära dig

Uppdrag granskning – Barnsamtalen

I morse sände SVT:s Uppdrag granskning ett nytt avsnitt i temat barnutredningar. Detta som en förlängning av tidigare uppmärksammade dokumentärserier om fallet Adam – en sjuårig pojke som felaktigt omhändertogs i flera års tid, och om Malin, som stämplades med diagnoser hon inte har, och fick sitt nyfödda barn omplacerat kort efter förlossningen. 

Den här gången riktas skarp kritik mot socialtjänstens bristande rutiner i samband med utredande barnsamtal. Bland annat refereras till den hårt kritiserade ”tejpingmetoden” som innebär att man utgår från dockor och andra leksaker i formen av ett rollspel, men där risken finns att socialsekreterarna använder sig av ledande frågor. Många gånger framgår det inte ens varför en viss metod tas i bruk och vilka slutsatser som man kan tänkas dra baserat på en sådan metodik. Trots det ligger dessa samtal ofta som grund för vidare beslut om LVU.

Ljud- och videoinspelningar saknas i regel helt. Socialstyrelsen har heller inget tydligt nationellt ramverk att luta sig mot (jfr. polisens riktlinjer). Det behöver inte framgå vilka som har varit närvarande vid samtalet eller hur länge samtalet har pågått. I stället hänvisas man till kortfattade sammanfattningar, vars innehåll utomstående saknar insyn i. Därtill får många socialsekreterare bristfällig – eller i vissa fall ingen – handledning i barnsamtal utifrån krav på evidensbaserade metoder. Rättsosäkerheten är därmed uppenbar.

Till skillnad från polisförhör med minderåriga spelas socialtjänstens barnsamtal inte in, och det saknas även tillgång till övervakningskameror. Inom polisens arbete strävar man däremot efter att säkerställa att förhör genomförs korrekt, inte minst eftersom barn är mer lättpåverkade än vuxna. Inspelningar används också för att möjliggöra efterhandsgranskning och metodutvärdering utifrån ett barnets bästa-perspektiv. Målsättningen är att barnet ska kunna lämna en opåverkad berättelse med sina egna ord, fri från yttre påverkan, för att se hur polisen kan navigera vidare i processen.

Mot bakgrund av de rättsliga brister som uppdagades i det uppmärksammade Kevinfallet i slutet av 1990-talet – där polisen kritiserades för att ha ställt ledande frågor, genomfördes en översyn av rutinerna för barnförhör. I dag läggs stor vikt vid att bygga tillit mellan förhörsledare och barn, samt att tydliggöra syftet med själva samtalet. I dagsläget saknas det motsvarande genomgång av socialtjänstens arbete.

Här länkar jag till en sammanställd rapport författad av representanter från den ideella föreningen Barnets bästa, som tydligt belyser bristerna med samtalsmetoderna inom svensk socialtjänst.

Varför tog de Malins bebis? – del 2, fortsättningen

I kölvattnet av dokumentären om Malin som felaktigt fick sin son "Leo" omhändertagen strax efter BB, har nu del 2 släppts, och familjens kamp fortsätter.

Som tittare får man ta del av hur lillebror anländer till världen. Det är rörande att se åtminstone delar av familjen samlad och hur fint han tas emot i det nya hemmet.

Örebro socialnämnd har onekligen varit i ropet på sistone med anledning av de hårt kritiserade utredningarna om "Leo" och "Elsa". En modig visselblåsare på kommunen uppmärksammade nyligen att det saknas avgörande handlingar som är Malin till gagn men som inte har framkommit i LVU-målet som sedermera ledde till att sonen slutligen omhändertogs.

Fakta på fakta som radas upp – och som oomtvistat står till Malins fördel – utelämnas alltså i både Förvaltningsrätt och Kammarrätt. Man kan nästan tro att det hela skulle vara uppgjort på förhand eftersom det tycks ha gått prestige i ärendet från början till slut.

Med rätta har dokumentärens första del väckt en hel del upprörda reaktioner, inte minst eftersom den sammanföll med ännu ett medialt uppmärksammat LVU-mål: Elsa, som också utspelade sig i Örebro och som även det saknar grund, enligt Sveriges Radios granskning av fallet. Sedan del 1 av programmet om Malin och Leo gick av stapeln har reaktionerna fullkomligt strömmat in på såväl sociala medier som till tidningsredaktioner och i form av demonstrationer på gator och torg.

 

Alltsammans har under våren lett till att Örebro slutligen gått med på en extern granskning där man snart insett att det behöver vidtas åtgärder för att återupprätta förtroendet för kommunens socialtjänst. Denna är nu svårt skadeskjuten och kritiken fullt befogad. En extern utredning borde för övrigt vara praxis i varje förfarande av den här typen, anser jag personligen.

Det är lätt att relatera till frustrationen som dessa föräldrar känner samtidigt som socialtjänsten i vanlig ordning vägrar ta till orda. ”Vi diskuterar inte enskilda ärenden”, heter det minsann. En modig visselblåsare – tillika nämndeman i Malinärendet – har emellertid trätt fram och berättat att rätten systematiskt har undanhållit information som sätter fallet i ett helt annat ljus. Här råder inget ”barnets bästa”-perspektiv för fem öre, utan man har i stället osynliggjort barnens behov. Ej heller har man genomfört en grundlig konsekvensanalys. Trots detta står en företrädare för (S) i kommunfullmäktige ogenerat och påstår att man har ett hundraprocentigt förtroende för Örebro kommuns socialnämnd.

Som mamma till två pojkar träffar det här mig rakt i hjärtat. Att man inte river upp LVU på Malins äldste son trots att den yngste inte omgärdas av detta, saknar motstycke i dumhet. Detta eftersom beslutet – som är ett klassiskt exempel på moment 22 – bland annat motiveras med att Malin och "Leo" inte har knutit an ordentligt ... Ja, hur sjutton ska hon få utrymme till normal anknytning när hon förvägras tillräckligt umgänge ...?

Det har nu framkommit att viktiga handlingar under den initiala LVU-processen har hamnat på villovägar, eller som ansvariga handläggare själva väljer att uttrycka det – "har tappats bort". Dessa rör chefens fina utlåtande om Malin som anställd på förskola, positiva utsagor från hennes kollegor, BVC med samma inställning till Malins (goda) föräldraförmåga, intyg som styrker att samtliga påstådda diagnoser är felaktiga, och att mamma och son har knutit an fint under det övervakade umgänget. Detta är sammantaget helt avgörande detaljer som skulle kunna ha resulterat i ett helt annat utfall än LVU. I stället hänvisar man till det sedvanliga ”uppvisar brister i omsorgen” utan att närmare specificera innebörden i just Malins fall. 

Ovan nämnda uttalanden har för övrigt en lustig tendens att återkomma i LVU-mål, i linje med vad jag har varit inne på tidigare. Genomgående saknas faktabaserad och oberoende granskning. Luddiga begrepp som ”oro”, "omsorgssvikt”, ”samarbetsproblem”, ”bristfällig föräldraförmåga” och ”föräldern saknar insikt” används för att motivera ett ingripande. ”Barnets bästa” kan ses som en floskel i sammanhanget, utan krav på faktisk bevisning, liksom bristande transparens med hänvisning till sekretess.

En nytillsatt utredning föreslår nu bättre rättssäkerhet i ärenden som rör omhändertaganden av barn och unga, med fler sakkunniga och kompetenta experter som fattar beslut av den här typen.

Bollen är således satt i rullning. Handläggare byts ut, kommunens socialnämnd är under lupp och en omorganisering har ägt rum. I samma veva påbörjade man även en förundersökning om misstänkt tjänstefel för ansvariga i handläggningen av Malins ärende.

I dag har Malin beviljats utökat umgänge med sin förstfödde son och hon har till dagens dato fått behålla vårdnaden om den yngste, men "Leo" tillåts inte flytta hem igen som det ser ut just nu, och han är fortsatt satt på LVU.

Mina "uppfattningar om samhälle och människor"

I samarbete med SCB, Statistiska centralbyrån, skickar "Forum för levande historia" i skrivande stund ut en enkät om "intolerans" till 30 000 slumpmässigt utvalda svenska medborgare, 16 år eller äldre. Jag är en av de tillfrågade.

Temat för enkäten lyder Dina uppfattningar om samhälle och människor, och baserat på hur frågorna är ställda kan man tidigt ana dess riktning. I vanlig ordning lyser urskillningsförmågan helt med sin frånvaro. Som brukligt pratar man i termer av stora men ytterst vaga begrepp som demokrati, mångfald, tolerans och öppenhet. En viss grupp på maktposition förefaller vara fullständigt besatta av att kategorisera människor, faktiskt mer än dem de beskyller för att ägna sig åt just kategorisering. Man ska nämligen besvara frågor som hur benägen man är att vilja ha en svart/afrosvensk granne, med rangordning 1–10. Påståenden som "Romer är mer kriminella än resten av befolkningen" och "Transpersoner tar för stor plats i offentligheten" är även de tydligt riktade, och utifrån de inkomna svaren kan man enkelt ge vatten på sin förutfattade åsiktskvarn.

Ifall man är vän med en eller flera transpersoner förväntas man naturligtvis ha en högre toleransnivå än om dessa inte återfinns i ens vän- eller bekantskapskrets. Annars riskerar man att uppfattas som trans-intolerant.

Är homosexualitet lika normalt som heterosexualitet? Normalt i betydelsen norm i betydelsen vanligt mest förekommande? Nej, statistiskt sett är homosexualitet inte lika vanligt förekommande som heterosexualitet. Bör gruppen homosexuella, för den sakens skull, utsättas för trakasserier eller rentav bli straffade med döden? Tja, inom vissa kretsar anser man tydligen det. Vad tycker jag, då? Är jag god eller ond, bra eller dålig? Jag anser att enkäten kunde ha varit författad av en tolvåring.

Styrs världen av ett hemligt sällskap eller tror jag på allt jag läser? Ingår DN i att tro på allt man läser, eller är det bara systemkritiska alternativvideos på YouTube som får inräknas? Hmm, alltså – agendor, narrativ och ekonomiska incitament har väl haft ett finger med i spelet sedan alltid? Är jag då per automatik konspiratoriskt lagd? "Men han sa ... och då är det så!" eller vad då?

Har det någon betydelse ifall min granne är svart i huden om personen ter sig vettig i övrigt? Hmm, gemene man vill i regel ha en schysst granne som inte för oväsen, ägnar sig åt kriminell verksamhet, och som man kan kommunicera med om nöden kallar (oavsett etniskt påbrå). Man kanske vill kunna identifiera sig med vederbörande – till sätt och personlighet, eventuellt till det yttre, eller så struntar man blanka sjutton i vem som är bosatt precis intill, så länge vederbörande inte ringer på dörren stup i kvarten. Alternativt så reflekterar man mycket sällan över sina grannar överhuvudtaget. Det finns en uppsjö med troliga scenarion. Jag undanber mig helst att bo med någon som är besatt av andras hudfärger. Var hittar jag det svarsalternativet, tro?

Är svarta/romer/samer/judar/muslimer en naturlig del av den svenska befolkningen? Definiera "naturlig", och sedan när? Invandring har alltid förekommit i vår del av världen, i mer eller mindre stora volymer. Naturlighet behöver dock benas ut för att förstå motivet hos frågeställaren samt vad som avses med själva begreppet.

Kan en vänsterliberal under några som helst omständigheter tänka sig en värdekonservativ som granne? Mitt spontana svar är nej. Detta eftersom "fel åsikter" ofta ses som en dygd eller ett logiskt självförsvar medan all skepticism mot deras egna projekt – typ mångfald, genus och överstatlighet – automatiskt klassas som bristande empatisk förmåga (och/eller konspiratoriskt tänkande).

Anser jag att Sverige har för hög invandring? I förhållande till vad – historiskt sett, i jämförelse med våra nordiska grannländer eller utifrån mina egna principer om antal? Kan det bero på länderna personerna kommer ifrån? Eller – hör och häpna – de unika individer som kommer hit, d.v.s. en fråga på individnivå? Måste allt nödvändigtvis vara svart eller vitt, eller ens kunna rangordnas i skala 1–10?

Vad tycker jag om muslimer och vad är det ens för svepande fråga? Vilken muslimsk falang åsyftas – Sunni eller Shia, och tillämpningen av respektive inriktning? Pratar vi muslimer som ber på daglig basis, men i övrigt kan betraktas som sekulariserade? Akademiker? Radikaliserade islamister som förespråkar kulturella sedvänjor i form av barnäktenskap, könsstympning och hedersmord? Som undanber sig "hen" som pronomen? Som sympatiserar med vad som i väst ses som konservativa värden? Skillnader i tolkningen av Koranen? Sharia-lagar? Den frågan är praktiskt taget omöjlig att besvara om man inte får uttala sig närmare om just denna specifika individ med muslimska värderingar, snarare än att tala om muslimer som en homogen grupp.

Vidare vill man förstås identifiera mönster och samband mellan de som uppger att de har lågt förtroende för myndigheter, svagt intresse för politik och låg tilltro till andra människor generellt, som mer benägna att tycka att den svenska invandringen är för hög. Det blir nästan löjligt utstuderat. De som ligger bakom enkäten förefaller ju redan ha sin bild klart fört sig – ett tolerant, demokratiskt, mångfaldsförespråkande samhälle bestående av DN-prenumeranter är bra och resten är dåligt, utan minsta tillstymmelse till nyanser.

Upplever jag att det är viktigt med en mix i min vän- och bekantskapskrets oberoende av våra politiska uppfattningar? Min erfarenhet är att somliga har svårare att tänka sig en sådan konstellation med någon som exempelvis är israelvän eller sverigedemokrat. Detta medan israelvännen och sverigedemokraten mycket väl kan tänka sig vänner som inte nödvändigtvis brinner för samma frågor som dem.

Hur ställer man sig till påståendet om att grupper måste vara under- och överordnade varandra för att alls kunna kategoriseras? Hur förhåller man sig till fenomenet "hat och hot" om ingen grupp anses överordnad en annan? Måste man då – per automatik – anse att detta är ett bestående tillstånd, eller är det möjligt att sträva efter att minska dessa skillnader?

Den sammanställda rapporten för ungdomarnas motsvarighet till enkäten (avsedd för vuxna) skvallrar om agendan hos "Forum för levande historia". Nej, förresten, "agenda" indikerar att man är konspiratoriskt lagd, det är fel svar. Man ska vara öppen, tolerant, demokratisk och verka för ett fritt samhälle, men bara rätt sorts frihet. Att uttrycka negativa attityder gentemot judar som minoritet är tabu – såvida det inte sker under täckmanteln av att propagera för Palestina, förstås. Men inte att insinuera att judar besitter stort inflytande inom politiken – att med en neutral ton konstatera att mediekoncernen Bonnier är familjeägd och att familjen råkar ha judiskt ursprung. Ett sådant utlåtande riskerar att landa mycket fel, obs obs obs. Låt oss säga att det ändå förhåller sig på så vis att stora globalistiska system historiskt har styrts av personer eller grupperingar med ett visst etniskt påbrå – får man alls belysa dessa samband eller är det heltokigt att tänka sig ett sådant resonemang? Jag menar, man behöver inte ens lägga någon värdering i ett sådant faktum. Detta tankesätt kanske även går att applicera på att ju högre andel invandrare från länder som traditionellt förknippas med lägre tolerans mot judar, desto lägre tolerans ... ja, du gissade rätt.

Slutsatsen av dylika undersökningar är ofta att lågutbildade personer – d.v.s. barn till föräldrar som har grundskola eller yrkesgymnasium som högsta utbildning, är mer benägna att misstro myndigheter. De har vanligen lägre förtroende för polisen, och är mer villiga att konsumera nyheter via TikTok, YouTube och liknande sociala medier-appar än en dagstidning som uppbär mediestöd (tidigare presstöd) eller en stor väljarbas. DN-prenumeranten, däremot, har i regel en mer tolerant inställning till sin omgivning, en högre andel mörkhyade vänner och de omger sig i högre grad med personer som identifierar sig med HBTQI+ än resten av befolkningen.

Det man ofta missar är att det kan finnas rationell misstro mot en myndighet baserat på självupplevda erfarenheter när polisen inte kommer när man ringer eller där skolan har havererat – d.v.s. på platser där verkliga utmaningar råder. För bättre bemedlade personer kan det här te sig ytterst främmande men bortom innerstadens finputsade fasader råder faktiskt en parallell verklighet.

Summa summarum: måttet på tolerans vs intolerans bygger alltså på att instämma i en viss världsbild. Om syftet med enkäten var att arbeta för en god sak riskerar det i stället att mynna ut i ett slags "klassförakt i siffror". Detta när just avsikten var att motverka förakt och diskriminering av oliktänkande.