Den "toleranta" vänsterns selektiva urval av syndabockar

Den tidigare barnrättskämpen Tomas Kaya gick från öppet homosexuell, en stolt anhängare av Priderörelsen och verksam pedagog inom förskolans värld, till att fullständigt förlora sig i den kristna trosuppfattningen. Därutöver ansåg han sig totalomvänd i sin sexualitet genom att tydligt frångå den närmast sekteristiska inriktning som han menar att HBTQI-falangens senmoderna ideologi har kommit att utgöra.

Detta slog ner som en bomb och har med stor bestörtning ventilerats åtskilliga gånger hos den stora influencergranskaren Bloggbevakning, vilket bland annat finns att läsa här, här och här. Där återfinns en aldrig sinande ström av kritik som riktas mot hans plötsliga förvandling från en "flitigt anlitad föreläsare inom barnrättsfrågor till djupt radikaliserad kristen".

Jag ser med spänning fram emot motsvarande dissekering av författaren och teologie doktorn Ann Heberleins motsvarande kappvändning inom politiken, från blåaste blått till rödaste rött ... vilket har resulterat i att hennes nuna – numera – syns lite överallt. Detta medan etablissemanget var snabba med att utestänga Tomas Kaya från samtliga av hans uppdrag, inklusive ett brutet bokkontrakt, då hans nya jag inte längre överensstämmer med den tongivande (vänsterliberala) värdegrunden.