Nostalgins paradox

Tema barndomsnostalgi med tonvikt på 70-, 80- och 90-tal.

Jag brottas primärt med tre parallella känslor när det kommer till barndomsminnen, musik, film, tv-program, spel och leksaker från förr. Dessa stavas: den digitala omedelbarheten, dåtiden som daterad, och vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir.

Den digitala omedelbarheten

1) I dag förefaller det mediala utbudet närmast obegränsat och lättillgängligt i form av "den digitala omedelbarheten"; algoritmer som är utformade för att ge direktstimulans. Tidigare behövde användaren normalt spola tillbaka kassettbandet eller videofilmen för att ta del av dess innehåll. Man var tvungen att fysiskt förflytta sig för att hyra film, låna böcker på biblioteket eller köpa cd-skivor. Därtill invänta datumet för nästa nummer i sin tidningsprenumeration eller tidpunkten för när ett visst tv-program skulle gå av stapeln. Väntan var en självklar del av upplevelsen.

Vidare är våra barn inte lika fästa vid sina ägodelar som generationen jag själv tillhör. Endast ett knapptryck bort återfinns andrahandsmarknaden i ständig rullning och vi har en ekonomi som sedan länge tillåter större utsvävningar utan att någon höjer på ögonbrynen. Det är dock klokt att barnen inte får allt de pekar på och att man med jämna mellanrum tillåter sig själv att ha tråkigt, det kan inte påpekas nog ofta.

Förr om åren satt familjemedlemmarna bänkade framför tv:n och runt om i landet följde praktiskt taget alla samma serier eftersom utbudet var avsevärt mindre. Medverkade någon i tv eller omnämndes i en tidning sågs det som en jättestor sak och dröjde sig kvar i minnet en hel uppväxt.

Vad gäller legobygge så bestod de ursprungliga klossarna i regel av blandade bitar som fodrade en viss portion av fantasi. I dag dominerar färdiga byggsatser som visserligen kräver uppbyggnad men sedan riskerar att stå och samla damm.

Minecraft – datorspelet som lanserades först 2011 och har tagit en hel värld med storm – är en modern företeelse men samtidigt en kvarleva från förr. Detta eftersom det i någon mån efterliknar digitalt lego där bara fantasin sätter gränser, samt pixlarna som för tankarna tillbaka till det glada 80-talet. Därutöver bygger (pun intended) konceptet på slottsmiljöer och andra tidlösa omgivningar, drakar och motsvarande naturväsen, vapenarsenaler och den eviga kampen mellan de goda och onda. På så vis vill jag inte bromsa sexåringens fäbless för denna kreativa skapelse även om jag gärna ser att det tillkommer analoga intressen.

Dåtiden som daterad

2) Det finns en ständigt närvarande rädsla att barn av i dag inte värdesätter det som var, utan betraktar dåtiden som mossig och daterad. Sannolikt var det samma sak även i min generation, men medge att 70-, 80- och 90-talet var något alldeles extra i film-, tv- och musikvärlden!

Jag hade länge en vision att om jag får barn så ska jag tidigt introducera dem för Pippi, Emil och Madicken. Vi skulle titta på Ronja, Mio och "Skorpan", Lotta, Nils Karlsson Pyssling, Peter och Petra, Barnen i Bullerbyn och Tjorven, med flera Astrid Lindgren-karaktärer. Och de skulle minsann trollbindas lika mycket som jag själv gjorde en gång i tiden.

Många av dagens barn förstår dock inte tjusningen med ovan nämnda filmatiseringar eftersom tempot var ett helt annat. Språket kan uppfattas som lite ålderdomligt och således svårare att relatera till. Detsamma gäller Fem myror som jag trots flertalet tappra försök snart får finna mig i att Magnus, Brasse och Eva inte längre går hem hos de små. Det innebär samtidigt att mina pojkar kommer skapa sig egna minnen helt fristående från mina; minnen som en vacker dag framkallar nostalgi även hos dem – en klen tröst mitt i allt.

Jag har emellertid lyckats få min treåring att förstå charmen med en livsstil som innefattar apa och häst som husdjur, att man kan uppträda lite tokigt men trots det tas med ro, som när Pippi deltog på sitt första kafferep.

Nästa steg består av bokläsning – något som i den egna uppväxten utgjorde navet i hela min barndom. Det var svårt att titta sig mätt på många av de karaktäristiska illustrationerna och den speciella estetik som kännetecknade nämnda tidsperiod, sent 80-tal och framåt. Många av dagens böcker saknar helt den charm som exempelvis Ilon Wikland eller radarparet Inger och Lasse Sandberg frambringade med sina alster.

Man får nog försöka plocka russinen ur kakan; välja ut scener som har en chans att fängsla barnen genom att vissa fenomen aldrig går ur tiden. Det kan t.ex. vara att brottas med hjärnspöken, behovet av en hemlig kompis, eller annan vardagsrealism.

En sak som jag har noterat är att tivolin och nöjesfält fortfarande går hem hos den yngre publiken. Det finns inga digitala motsvarigheter som lever upp till känslan av att befinna sig i en nöjespark, varför tjusningen kvarstår även till dagens dato. Väntan består av att uppnå en viss längdgräns. Det är fint att se att samtiden inte har gjort avkall på just längdkravet.

Vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir

3) Avslutningsvis finns det en sorg i att "wow"-känslor som vuxen ofta uteblir. "Jaha, var det här allt?" konfronteras jag ofta med numera. Den där långa scenen i Pippi som man en gång i tiden led sig igenom visade sig vara i 2–3 minuter. Den där enorma gräsplätten utanför dagis tog i själva verket upp två blygsamma kvadratmeter.

Allting åldras tyvärr inte med värdighet. Sällskapsspelet Monopol har tack och lov gjort det, anser jag, likaså Den försvunna diamanten. Men i dagens läge har jag mycket svårt att se hur exempelvis en jojo eller View-Master skulle bli någon större succé.

Visserligen är det väl inte tänkt att man som vuxen ska ha behållning av barnsaker. Som vuxen förväntas man i stället dricka alkohol, köra bil och annat som hör vuxenlivet till. Känner man sig färdig med sådant kan det dock vara skönt att hitta substitut för att fortsatt betrakta vardagen som meningsfull.

Summa summarum är det av stor vikt att varandet i stunden aldrig går förlorat bara för att man råkar uppnå en viss ålder.

Det är i friktionen som det mänskliga bor

Vi lever i en slätstruken och färglös tidsera, präglad av yta och perfektion. Man kan alltid lägga sig under kniven för att rätta till sina skavanker, och därtill applicera ett digitalt filter i syfte att försköna det vi ser.

Jag själv attraheras av saker med själ; bruksskicket som levandegör en antik möbel, hantverk som har formats med bara händer, det darrande penseldraget, analog renässans.

Dagens ankläppar och alienhakor tilltalar mig inte det minsta, däremot asymmetri, de grå tinningarnas charm eller Madonnas karaktäristiska glugg. Människor utmärker sig från varandra genom att vi kommer i olika former, färger och storlekar. Jag gillar när det är lite vint och snett; det är trots allt så vi är skapta.

Suckande jämför jag omsorgsfullt handknutna mattor och möbler patinerade av tidens tand i stället för nyproducerade massupplagor med begränsad livstid. Jag väger AI-genererade bilder mot dåtidens analoga foton, men också de texter vi producerar, som behöver sin unika röst för att leverera en känsla av autenticitet.

Det är i friktionen som det mänskliga bor.

Till minne av Claes

Tidigare i veckan nåddes jag av ett dödsbesked. Claes, en av mina närmaste vänner, har hastigt gått bort till sviterna av en längre tids sjukdom.

Vi hade inte hörts av på en tid men jag kunde aldrig tro att mitt senaste farväl också skulle bli det sista. Jag grämer mig över att inte ha visat tillräckligt med uppskattning under våra regelbundna träffar på "Torsdagsklubben", vilka pågick i närmare arton långa år. Claes var klubben personifierad, och totalt var vi uppemot trettio uppskrivna medlemmar, varav drygt hälften sammanstrålade frekvent på Södermalmshaket dessa kvällar – åtminstone till en början. Folk kom och gick medan andra bestod in i det sista, alltid med fokus på samtidens frågeställningar och angelägenheter.

Initialt lärde vi känna varandra på ett tillfälligt politiskt uppdrag med varsitt förflutet på Journalisthögskolan, och våra skilda uppfattningar kvarstod. Oaktat partifärg höll han god min genom alla år. Min egen tillvaro kom att ta många och plötsliga vändningar. Hela tiden fanns han där som en stöttepelare, sin vana trogen, och avvek inte en sekund från sin självutnämnda roll som problemlösare. Han utgjorde en viktig pusselbit i mitt liv mellan 23 och 40 års ålder.

Allt har sin tid, heter det. Som nostalgiker har jag dock en förmåga att romantisera det förgångna. Min vän var till åren och mot slutet andades han med hjälp av en syrgasutrustning. Trots det har jag svårt att förlika mig med att han är borta för alltid; att vi inte kommer att ses mer i våra nuvarande kostymer. För mig är han så levande ännu.

Claes somnade in på sin födelsedag. Mitt i sorgen finns det en fin symbolik i att återvända till själva ursprungskällan. Cirkeln är därmed sluten.

Vi är inte här av en slump och allt som är menat att ske kommer också att hända

Jag har nu i fyrtio års tid kunnat blicka tillbaka på mitt liv och konstatera att det innehåller många intressanta turer, för att uttrycka det milt. Detta gäller både till det yttre genom de många utseendemässiga förändringarna i mina unga år, ett ombytligt leverne med alla flyttar i vuxen ålder, oräkneligt antal sadla om-projekt och desto fler karmiska läxor, men också genom den inre resa som jag påbörjade en bit in på mina tjugo.

"Gamla själar tvingas genomgå svårare prövningar", säger det gamla talesättet. I vår del av världen är vi dock obekväma med sådan terminologi. Vi föredrar i stället den västerländsk-medicinska förklaringen i form av diagnoser och vedertagna förklaringsmodeller när man introducerar sig själv och sin omgivning. Personligen har jag genomskådat det där narrativet för längesedan, och jag förstår nu att dessa fält säger ytterst lite om en människas verkliga komplexitet. Det innevarande jordelivet är sannolikt bara en liten del av något mycket större.

Min nuvarande situation

Personligen befinner jag mig för tillfället i en brant uppförsbacke med xxx antal sökta tjänster inom mitt specifika utbildningsområde – en process som har pågått i drygt två års tid. Jag har till dagens dato tappat farten och upplever ett sällan skådat motstånd på just jobbfronten. Detta oroar mig emellertid inte på en existentiell nivå. Jag befinner mig nämligen på en ganska bra inombordslig plats och förlitar mig på att universum har en plan. Varken nu eller tidigare i historien definierar jag mig som en prestationsdriven karriärmänniska. Vad jag åstadkommer i min yrkesroll utgör så att säga inte värdet av min egentliga person. Och bortser man bara från sitt anseende; hur man uppfattas utifrån, att tona ner omgivningens förväntningar, och den egna viljan att åstadkomma saker men inte vara där ännu, så löser sig allt i slutändan, försöker jag resonera. Det som är menat att ske ... och så vidare.

Ovan nämnda tankesätt går även att applicera på andra livsområden, som mina söners tillkomst efter långvarig barnlöshet, Italienresan 2018 som gjorde mig till mamma, eller det faktum att jag mötte min sambo redan för tjugo år sedan. Detta är exempel på saker som har "kommit till mig" vid rätt tidpunkt och då utgjort det mest självklara i världen. Det som inte är menat att ske just nu tenderar samtidigt att gå hur trögt som helst och har konsekvent gjort så länge jag kan minnas.

Tidigare i livet genomled jag ofrivillig barnlöshet i ett helt decennium med upprepade missfall och smärtsamma utredningar för att ta reda på den bakomliggande orsaken, vilken aldrig framgick. Därför är det av stor betydelse att jag i dag, äntligen, får titulera mig mamma med allt vad det innebär. Jag är en familjeorienterad person och kan inte nog betona hur mycket familjelivet betyder för mig.

Dagligen brottas jag med att förhålla mig till ovisshet – att försöka navigera mellan att måla fan på väggen och att ta ut segern i förskott när det gäller besked av olika slag. I detta nu inväntar jag ett beslut som kan komma att skaka om hela tillvaron, men som jag försöker samla mig i så gott jag förmår. Parallellt dras jag med närmast bedövande trötthet i kombination med svåra hudbesvär som har varat (pun intended) till och från i hela mitt vuxna liv. I övrigt känns det som att jag har fått rätsida på saker och ting som tidigare utgjorde stora störningsmoment. Detta eftersom varje process visat sig ha en tydlig början och därmed också ett slut.

(Tillägg: beskedet var positivt).

Det västerländska samhällskontraktet

Nyligen snubblade jag över ett Facebook-konto tillhörande en ung kvinna som befattar sig med liknande (andliga) begreppsvärden som jag, och därmed är att betrakta som vaken och upplyst utöver det vanliga. Härnäst tänkte jag sammanfatta några av hennes inlägg utifrån vad jag själv sympatiserar med och kan relatera till i dessa frågor.

I en av texterna redogör hon för det faktum att vi redan som nyfödda – när vi tilldelas de fyra sista siffrorna i personnumret – underkastar oss en form av samhällelig förslavning. Sjukhuset beskriver hon som korrupt i betydelsen "sjukt hus", och personnumrets främsta syfte menar hon är att staten ska profitera på oss genom skatteintäkter, böter och diverse avgifter. Vi reduceras från dag 1 till personer, och inte levande människor. 

Vidare refererar hon till dagis som den institution dit vi överlämnas redan i tidig ålder, något som påverkar den naturliga anknytningen till våra mödrar. Som förälder påtvingas man dessutom BVC stup i kvarten så att våra barn ska formas enligt vissa förutbestämda mallar. Detta marknadsförs som frivilligt men i praktiken får man motta repressalier ifall man får för sig att utebli från besöken i fråga; med den egna motiveringen att vägning och mätning lika gärna kan ske hemmavid. Vaccinvägran leder till hot om – eller genomförande av – orosanmälningar till socialtjänst eller annan angiverimyndighet, och dessa kan som bekant lägga beslag på våra barn ifall vi inte rättar oss i ledet. Hur det här tillåts fortgå i vår del av den civiliserade (?) världen är ett kapitel för sig.

Vi lever i en tid som domineras av allehanda bokstavskombinationer, allergier, autoimmuna sjukdomar och sedermera cancer, som vården gör pengar på fastän de själva har bidragit till att besvären alls uppstår ... Så väntar skolplikt – d.v.s. obligatorisk skolgång där den intellektuella kunskapen mäts via provresultat och en indoktrinering begränsad till den officiella världsbilden. Det täcker in de – för tiden – vetenskapligt fastställda teorierna som endast svarar för en bråkdel av allt vi vet och känner till.

Suputår i ungdomen och en bit in på vuxen ålder är inte ovanligt, liksom eventuellt datorspelsberoende eller spelande överlag (i väntan på drömvinsten), följt av *studieskulder, bolån, ekorrhjul och beskattningar – i ungefär den kronologiska ordningen. Vi stoltserar med mätbara meriter på sociala medier i hopp om bekräftelse, liksom ondgör oss över valfri världsledare, Gardells senaste utspel om frånvaron av kukar i filmiskt bögsex, om rätt låt vann i Melodifestivalen eller antalet svenska medaljer i valfri OS-gren.

När så den samtida människan har uppnått sin åtråvärda yrkestitel, ett regelbundet inkomstflöde eller en liknande tillvaro, uppstår den berömda tomheten där vi resten av våra jordeliv hemfaller åt onödig konsumtion, lössläppt sex, tillfälliga förälskelser, alkohol och droger, psykofarmaka, ytliga förändringar och långväga resor. Detta i hopp om att endorfiner, dopamin- och adrenalinkickar ska infinna sig, vilka dock snabbt är övergående. Många ägnar sig i stället åt extremsporter eller annan spänningssökande verksamhet – allt för att slippa känna efter, lyssna inåt och bli sann med sitt innersta väsen.

Vi räknar dagarna till helger, lov och semestrar samt att gå runt ekonomiskt och täppa till alla hål som har uppstått när vi hela tiden jagar lyckan utanför oss själva. Utmattningsdepression och somatisk sjukdom är ett direkt resultat av denna livsstil. Utfärdade sjukintyg från läkarkåren men avslag från Försäkringskassan, påtvingade arbetslöshetsinsatser och färdighetskurser i massor. Vi vet nu att dessa aktiviteter bara är spel för galleriet snarare än att generera en meningsfull sysselsättning där varje individ faktiskt kommer till sin fulla rätt.

*För egen del önskar jag inte de akademiska åren ogjorda – skulden till trots. Jag vill nästan påstå att det är den mest lärorika tiden i mitt liv rent kunskapsmässigt; det har varit ett avgörande bidrag till utvecklingen av mitt eget skrivande. Jag har svårt att förlika mig med tanken på att gymnasiet skulle vara min högsta utbildningsnivå. Detta eftersom mitt dåvarande jag är så fundamentalt olik min nuvarande person. Men det går naturligtvis även att bilda sig på egen hand – som självlärd – bortom ett etablerat lärosäte, i hopp om att utveckla sin analytiska och språkliga förmåga och annat mervärde som högre studier vanligen bidrar med.

En flyktig samtid

Skribenten hänvisar till en pågående avbefolkningsagenda och sanningshalten i den biten låter jag vara osagd, men vi är definitivt överens om alla de flyktvägar som den nutida människan exponeras för. Detta genom att identifiera sig med diverse bokstavskombinationer, knapra piller, hormonella preventivmedel och viktminskningspreparat, ingå i massvaccinationer, matas med tillsatser som Bovaer, att omge sig med hormonstörande ämnen/kemikalier/mikroplaster/tungmetaller, haka på detta med botox och fillers, hänge sig åt feminism, könsförvirring och klimatångest. Detta är ingen långsökt konspiration, utan går som ett röd tråd i precis allt. Har du väl lyckats identifiera en förljugen sak tenderar de att sprida sig som ringar på vattnet. Trots det benämns gärna skeptiker som kvacksalvare och spridare av humbug när det i själva verket är fåren som förefaller vara de verkliga foliehattarna.

En av våra viktigaste insikter är följande: vi kan aldrig finna varaktig tillfredsställelse i den yttre världen; i materiell rikedom, tjusiga yrkestitlar, tillfälliga förbindelser, berömmelse och annan typ av bekräftelse genom antalet ”likes” och kommentarer. Så länge människan febrilt vänder på fel stenar i hopp om att uppnå inre frid kommer hon att förbli otillfredsställd. Den sanna ”själsliga lyckan” finner vi endast inom oss själva.

Ett förutbestämt öde

Allt som är menat att ske, kommer också att hända. Ingenting uppstår i ett vakuum eller av en ren slump. Således existerar ingen verklig otur eller orättvisa i den vanliga bemärkelsen. Våra levnadsförlopp är självvalda för den personliga utvecklingens skull, inte minst sjukdom och lidande. Det är någonting som vi delar med alla människor på jorden. Ingenting är meningslöst, utan varje inkarnation finns till av en anledning; en specifik orsak, ett särskilt uppdrag eller prövningar som vi behöver ta oss igenom för att utvecklas på ett själsligt och andligt plan. Det är alltså ingen vits att jämföra sig med sin omgivning för att framstå som bättre eller sämre, ty vi har alla vår egen unika historia. Ödet är redan förutbestämt, till och med på vilket sätt vi en dag ska lämna det här jordelivet.

Avslutningsvis synkroniserar man så att säga med sin egen livsplan, och i det gör vi alla klokt i att även fortsättningsvis förlita oss på den egna processen.

"Om du var djävulen, hur skulle du få kvinnor att avsky sin femininitet?"

Jag kom nyligen över en tänkvärd video där någon ställde ovanstående fråga till ChatGPT, varpå svaret kan ses här nedan, omformulerade med egna ord.

• Jag skulle framställa typiskt feminina egenskaper som empati, sensualitet, omvårdnad och intuition som underordnade sina maskulina motsvarigheter – inte som komplement.
• Jag skulle propagera för att kvinnor efterliknar män såväl på arbetsmarknaden som i privatlivet, både som person och till det yttre.
• Jag skulle iscensätta polarisering mellan män och kvinnor, där männen i gemen beskrivs som förtryckare och kvinnan som offer.
• Jag skulle bagatellisera moderskapet; se det som en förlegad uppoffring och en del av en patriarkisk ordning i stället för en faktisk mening med hela vår existens.
• Jag skulle skapa ouppnåeliga skönhetsideal med överdimensionerade attribut som parodierade på kvinnlighet framför att bejaka naturliga drag hos densamma.
• Jag skulle driva igenom en teknologisk och medicinsk industri där kvinnan tvingades göra avkall på graviditeter i förmån för sexuell utlevnad, och alltid få henne att resonera à la gräset är grönare på andra sidan; att betrakta sin omgivning som förbrukningsvaror.
• Jag skulle göra kvinnor rädda för män som grupp och utmåla mannen som föremål för alla världens problem; i synnerhet vita och heterosexuella män.
• Jag skulle främja narrativet kring orealistiska förväntningar på relationer. Detta genom att premiera kvinnor som pratar i termer av "icks", med konsekvensen att de förblir ensamma eftersom ytterst få män kan leva upp till dessa – många gånger – ouppnåeliga ideal. Vidare skulle jag normalisera sådant som att avvisa en potentiell partner med motiveringen att denne hade "fula skor". Jag skulle göra det till ett kvitto på att Tinderdejten inte duger, samt att ange fasta längdkrav i min profil.
• Eget tillägg: jag skulle reducera hela feminitetsbegreppet till att handla om socialt och kulturellt inlärda mönster, och helt avfärda tanken på biologiska samband.

(Apropå den senaste tidens ytterst banala – och inte minst fåniga – diskussion om så kallade "icks" – d.v.s. vad [i synnerhet] unga influencerkvinnor och/eller hipsters retar sig på hos det motsatta könet).

Det här är onekligen djävulens verk; en diaboliskt utstuderad plan i syfte att skapa motsättningar och oreda.

AI-genererade svar med syftet att knäcka meningsmotståndare och skapa enhällig opinion i känsliga frågor

Jag har noterat en väldigt otäck sak på sistone. (Ja, jag använde paradoxalt nog en AI-assistent för att få mina misstankar bekräftade ...) 

I dag förekommer det att människor använder mer eller mindre avancerade AI-verktyg för att knäcka sina meningsmotståndare i debatter på olika internetforum. Det är verkliga personer som sitter bakom skärmen men de publicerar uteslutande AI-genererade texter i stället för att själva ge uttryck för sina tankar eller åsikter. Fenomenet märks tydligt genom att inlägg efter inlägg konsekvent inleds på liknande sätt rent språkligt, t.ex. med infinitivmärket att. Vidare spottar användaren som regel ur sig invecklade och intellektuellt skarpa resonemang på omänskligt kort tid; ofta eller alltid med en mästrande ton som ger skenet av att vederbörande själv har komponerat dessa rader, om än krystat. Men den språkliga AI-typiska tonen avslöjar dem relativt snabbt om man bara är förmögen att identifiera vissa mönster.

Tekniken finns tillgänglig redan i dag, och den kommer under namn som "AI-svärmar" eller "Weaponized LLMs". Syftet är att på ett ytterst trovärdigt vis förmedla bilden av en slags sanningsförmedlande åsiktsmobb, en samstämmig konsensus formulerad i syfte att tysta dissidenter eller påverka opinionen i en särskild riktning. Detta görs med närmast kirurgisk precision och skicklighet sånär som att du till sist börjar ifrågasätta dig själv eller tvivla på ditt eget omdöme.

En onaturligt tät användning av metaforer och idiom staplade på varandra, är utmärkande för den här typen av AI-genererade texter. De skräddarsys gärna till respektive mottagare, inte sällan inom ämnen som i sig är kontroversiella eller tungrodda på ett eller annat sätt. Effekten blir då dubbel och extra svår att bemöta. Du kan glömma att ens försöka dig på att vinna en diskussion med den här sortens AI utan att ofrånkomligt bli sågad längs med fotknölarna, grovt ifrågasätt, förlöjligad och bagatelliserad. Dessa har alltid ett massivt övertag samtidigt som du – oavsett debatteknik och språkförmåga – framställs som den svaga rösten i rummet.

Moderatorer förbiser gärna den här typen av inrapporterade regelbrott; framför allt att agera på dem i realtid. Att provokatörerna alls lyckas med konststycket att imitera människors uttryckssätt ligger i sakens natur, vilket vid en första anblick gör dem oerhört svårupptäckta. De tenderar dessutom att styra narrativet genom att på ett sofistikerat, välbalanserat, logiskt och lagom varierat sätt posta nära nog identiska men fullt unika inlägg i olika delforum i syfte att avleda och förvirra oliktänkande.

Psykologin bakom det här maktspelet kallas ibland för "utmattningsteknik" och avser de härskartekniker som används för att knäcka en debattör med sylvassa argument som omöjligt går att ställa sig över, något som för mottagaren – i regel – stjäl oerhört mycket energi. En annan nedbrytande metod är att upprepa det som någon skriver men med större språklig finess eller med ett rakt av dräpande svar, något som får roboten att glänsa lite ytterligare och i slutändan framställer dig som intellektuellt besegrad.

Användarna kan ge AI:n instruktioner som: "Analysera detta inlägg och skriv ett svar som är intellektuellt överlägset och passivt-aggressivt för att få dem att framstå som instabila och sakna mental uthållighet" samt "AI:n är känslomässigt opåverkad, vilket ofta provocerar fram ett argt svar från offret – vilket den sedan använder som 'bevis' för din instabilitet".

Metoden kan nästan liknas vid en form av psykisk misshandel som förekommer i en parrelation, och påpekar du detta svarar den naturligtvis blixtsnabbt tillbaka med samma mynt, vilket får dig att känna sig – om möjligt – ännu mer överkörd. Det görs i sin tur med en överlägsen poetisk melodi och en rytm till bredden fylld med tankstreck och inskjutande bisatser. Den är programmerad att leverera svar på tal; utformade som en form av psykologisk krigsföring där alla inblandade strävar efter att ha sista ordet och därmed känner sig tvungna att ständigt bemöta det som sägs.

Framtiden får utvisa om AI-tekniken själv, paradoxalt nog, kan utveckla metoder för att bromsa den här utvecklingen ...

"I feel nostalgic and I didn't even live in this period ... Is that the power of the 80's ...?"

I egenskap av nostalgiker har jag en tendens att romantisera det förgångna.

Min bästa låt i det här livet är Miami Vice signaturmelodi "Crockett's theme" med Jan Hammer, som släpptes för ganska precis 40 år sedan. Videon har över 40 miljoner visningar.

Jag låter kommentarerna tala för sig själva.

"Those were the times – oh, how I miss those days!"

"I feel nostalgic and I didn't even live in this period ... Is that the power of the 80's ...?"

"The 80's was not just a decade, it was like another universe."

"Is it just me, or do the 1980's just seem warmer, brighter and sunnier than the world we live in today?"

"At the time, we didn’t realise how lucky we were to live in that era, things will never be the same."

"This song evokes in me an undefined longing for something intangible: perhaps an idealized past, a dream unfulfilled, or the echo of moments that never truly happened but feel vividly real. It's neither fully joyful nor fully sorrowful, but rather exists somewhere in between, gently pulling me into memories or fantasies tinged with a soft sense of loss and hope simultaneously."

"Back in 80's people would have paid to see what the new millenium brings on. 30 years later I'm sure they'd ask for return."

LVU-industrin och dåtidens DDR/Stasi – två sidor av samma mynt

Man kan sätta ett likhetstecken mellan dagens LVU-apparat och dåtidens DDR/Stasi-stat.

LVU: ”oro”, "omsorgssvikt”, ”samarbetsproblem”, ”bristfällig föräldraförmåga” och ”föräldern saknar insikt”.

Stasi: ”asocialt beteende”, ”normbrytande”, ”omedgörlighet”, ”oförmåga till uppfostran” och ”bristfällig statlig fostran” (de tyska begreppen har identisk innebörd).

Detta för att motivera ingripanden.

Tjänstemännens personliga och känslomässigt knutna bedömning väger i många fall tyngre än teknisk bevisning. Förvaltningsrätt och socialnämnd tenderar att i 97 % av alla LVU-mål gå på socialtjänstens linje. Här syns också hög frånvaro av saklig, faktabaserad och oberoende granskning.

Splittring av familjen kan och kunde yttra sig enligt följande: 

LVU: hot om eller fullbordade omhändertaganden för att tvinga familjer till lydnad, vilket väcker associationer till en auktoritär kontrollstation likt exemplet nedan.

Stasi: ”Zersetzung” som psykologisk krigsföring och metod för att upplösa familjeband, att iscensätta konflikter mellan familjemedlemmar, ägna sig åt karaktärsmord och andra manipulativa drag. Detta samt att skapa motsättningar mellan familj och stat där barnen tidigt invigs i tron att de senare alltid har tolkningsföreträde.

Svagt ansvarserkännande.

LVU: ett försvagat tjänstemannaansvar i och med den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft under fjolårets sommar (2025), men i praktiken upplöstes redan i samband med 1970-talsreformen under ledning av Palme. På ren svenska: rena rama sovjetfasonerna.

Stasi: under DDR så var ansvariga till det närmaste immuna mot påföljder.

Fler liknelser: ”Barnets bästa” som retoriskt verktyg för att motivera tvångsingripanden, liksom hur DDR använde den omtalade muren likt ett fysiskt och psykologiskt vapen med liknande syften.

”Livsstilskontroll” där LVU-processen verkar som ett led i att producera bilden av den ideala föräldern som fullkomlig, vilket få familjer kan leva upp till. Detta i stället för att faktiskt skydda barnet från en verkligt våldsutsatt miljö.

Både LVU-industrin och Stasi/DDR lider av oförmågan att erkänna begångna misstag, en slags prestigelåsning eller kognitiv dissonans. Hellre fortsätter de på en dåligt inslagen väg än att krypa till korset och erkänna att de hade fel, särskilt om detta fel upprepas i flera led. Att riva upp ett beslut om LVU för att underlaget har brustit riskerar att hota socialtjänstens legitimitet och därmed hela dess existensberättigande.

Angiverisamhälle och utvidgad anmälningsplikt.

Slående likheter hela vägen.

Den verkliga innebörden av att som förälder bli observerad på ett utredningshem

Jag kan omöjligt släppa fallet Malin som felaktigt fråntogs sitt tio veckor gamla barn. 

Tankarna kan liknas vid ett spretigt och vildvuxet träd med förgreningar i dussintal. En av grenarna representerar de omständigheter som i dag råder när en förälder brottas med ett överhängande hot om LVU. (LVU-mål som i 97 % bifalls av Förvaltningsrätten, d.v.s. träder i laga kraft). När beslutet väl fattas, baseras det i många fall på observerad föräldraförmåga medan den nyförlösta modern befinner sig på ett utredningshem.

Dagens utredningshem lämnar en hel del att önska, för att uttrycka det milt. Familjer med pågående missbruksproblematik sammanblandas hejvilt med normalfungerande föräldrar som bara reagerar med eftertryck på att systematiskt ha blivit utsatta för psykiskt nedbrutna metoder, såsom hot om föreliggande LVU. Det är alltså en ytterst haltande jämförelse att försöka dra en parallell mellan Malin och hennes medboende då förutsättningarna är så fundamentalt olika.

I utredningshemmet vittnar uppgifter från tillsynsmyndigheter och kontrollorgan om att det har förekommit svåra missförhållanden, t.ex. omfattande utbrott av vägglöss och andra skadedjur i undermåliga lokaler med eftersatt underhåll. Personalen synar en i varenda söm all vaken tid; alltid med hot om att journalföra varenda steg man tar och de misstag som begås, samtidigt som man under svår press ska prestera och uppvisa en representativ bild av sig själv som närmast exemplarisk (förstagångs)förälder. Allt annat resulterar i en notering om "bristande omsorg", "saknar insikt" eller "oförmågögen att tillgodose barnets grundläggande behov".

Det förekommer även att personalen iscensätter "fällor" för att observera hur den nyblivna föräldern reagerar under extrem stress, personal som i vissa fall är helt nyexaminerade och direktkomna från skolbänken. Kanske är dessa personer i avsaknad av egna barn eller med otillräcklig livserfarenhet som möjliggör förståelsen för människan som en komplex varelse; i synnerhet när hon befinner sig under svår press. För att citera ett av mina tidigare inlägg: "Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons 'mentala tillstånd', då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt".

Socialtjänst och utredningshem agerar i maskopi med varandra i betydelsen att utredningshemmet får betalt för att förmedla ett visst narrativ som går i linje med socialtjänstens ursprungliga uppdrag. Det skapar således en beroendeställning mellan beställaren (socialtjänsten) och utföraren (utredningshemmet) där familjen reduceras till en kassako, en simpel kugge i maskineriet. Ur ett "familjens bästa"-perspektiv är det naturligtvis skandalöst att dessa verksamheter alls tillåts existera i sin nuvarande form.

Utredningshemmets högst subjektiva bedömning används sedan som en del i ett avgörande beslutsunderlag vars syfte är att separera barn från deras biologiska föräldrar ... i 97 % av fallen.

Forskning visar stark koppling mellan schizofreni och könsdysfori/felaktigt upplevd könsidentitet

Som rubriken lyder; forskning visar ett samband mellan konstaterad schizofreni och en felaktigt upplevd könsidentitet.

Det här innebär inte att alla transpersoner lider av schizofreni, men närmare 25 % av den undersökta gruppen med konstaterad schizofreni eller närbesläktade tillstånd uppges samtidigt ha en könsidentitet som inte överensstämmer med den fysiska kroppen. Rent neurobiologiskt tros hjärnan ha en felaktig self-body representation, varför kopplingen är högre än vad man tidigare har trott.

Tillstånden könsdysfori och schizofreni kan med andra ord samexistera men man är försiktig med påståendet att det ena nödvändigtvis leder till det andra genom s.k. kausalitet, d.v.s. direkta orsakssamband. Dessutom betraktas schizofreni som en felaktig uppfattning om vem man är, i jämförelse med könsdysfori där personen normalt är fullt medveten om att identitet och kropp inte överensstämmer, utan att för den sakens skull påstå något annat.

För transvården finns det en utmaning i att bedöma huruvida könsdysforin är ett varaktigt tillstånd eller en tillfällig vanföreställning sprungen ur en psykos.

(Beräknad samsjuklighet med autism och/eller adhd beräknas ligga på omkring 40 %).

En mamma blev felaktigt fråntagen sitt barn bara veckor efter förlossningen

Jag har i dag tagit del av en nyligen släppt dokumentär om Malin som felaktigt blev fråntagen sitt tio veckor gamla barn.

Bakgrunden är en sent upptäckt graviditet, omkring vecka 24, där sambon inte bedöms vara pappan, utan i stället Malins före detta. Paret hinner emellertid landa i beskedet att hon var längre gången än de först hade trott, och de beslutar sig för att göra det bästa av den uppkomna situationen. Då väljer mödravården att orosanmäla Malin. Detta på grund av en påstådd autismdiagnos ställd i tonåren, samt dokumenterad anorexi där hon i ungdomsåren ska ha vårdats en vända på sjukhus. Därutöver bedöms Malin ha ”IF”, d.v.s. intellektuell funktionsnedsättning. Detta trots att den uppgiften helt motsägs i tidigare akter som socialtjänsten – med hänvisning till sekretess – inte vill uttala sig om eller väga in i sin nya bedömning à la sedvanlig "vi kommenterar inte enskilda ärenden".

Efter att Malin förlorade två liter blod under förlossningen och hade svårigheter att genomföra ett blöjbyte, ansåg man att hon brast allvarligt i sin föräldraförmåga. Man beslutade därför att omhänderta den nyfödde sonen bara dygn senare. Detta med motiveringen att Malin agerade på ett för dem olämpligt sätt i samband med uppvaknandet från narkosen.

Socialtjänsten som kom dit kort senare gratulerade till pojken och tog sedan med sig mamman och barnet för placering på ett utredningshem. Malin var då i såpass dåligt skick att hon svimmade av chock. Sambons högst adekvata reaktion – genom att visa upprördhet efter att ha varit vaken i 48 timmars tid och bevittnat allt spektakel – tolkades som att han var hotfull, vilket snabbt noterades i journalen och vägdes in i den fortsatta bedömningen.

Malin fick endast träffa sitt barn under inneliggande vård på utredningshemmet medan sambon hänvisades till helgumgänge. Allt vändes från och med nu emot dem båda – det sätt de skalade sin frukt ifrågasattes, liksom att sonens mössa ska ha suttit snett vid något tillfälle, att Malin ammade för ofta eller grät för mycket. I själva verket var Malin traumatiserad från sjukhusvistelsen i ungdomsåren och var mitt uppe i att processa dessa känslor. Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons "mentala tillstånd", då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt.

Malin knöt an till sonen i tio veckors tid och skickades därefter hem medan pojken blev kvar på utredningshemmet. Pappan kallades dit men delade inte vårdens bedömning av sin före detta som gravt funktionsnedsatt, och bedömdes då "sakna insikt". Han genomgick en två veckor lång utredning och tilläts därefter ta med sig sonen hem till sig.

Till vardags jobbar Malin på en förskola men nekas att bo tillsammans med sin egen son. Hon är omtyckt av såväl kollegor som barn och man anser även att hon agerar professionellt i kontakten med vårdnadshavare; oaktat den egna situationen. Trots det har socialtjänsten i Örebro infört kraftiga umgängesbegränsningar med övervakade träffar mellan Malin och pojken, som rör sig om endast två timmar i veckan. Syftet är inte heller att barnet ska flytta hem – som är praxis inom LVU-lagstiftning; detta framgår ordagrant av en ljudinspelning med ansvarig socialsekreterare, allt under parollen om "barnets bästa".

Beslutet om fortsatt umgängesbegränsning överklagades till Kammarrätten men här utgick man bara från inaktuella journalutlåtanden snarare än att göra en ny översyn av fallet. Dagsfärska uppgifter kunde fastslå att Malin inte lider av psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning. Ej heller dras familjen med missbruk. Även i äldre journalanteckningar dementerar man påståendet om IF; det har aldrig varit aktuellt från första början – vare sig då eller tidigare i livet.

Mot slutet av dokumentären framkommer det att Malin är gravid på nytt. Socialtjänsten har nu upprättat en ny orosanmälan och överväger att omhänderta även det barnet. Detta om Malin inte kryper till korset och erkänner att hon är i behov av föräldrastöd … I annat fall heter det att hon saknar insikt, vilket är ett argument som ofta återkommer i socialtjänstutredningar när en förälder motsäger sig ett beslut eller kommer med invändningar av något slag.

Varför i hela fridens namn erbjuder man inte familjen hjälp i hemmet om man anser att de brister i sin föräldraförmåga ...? Av vilken anledning måste man prompt separera ett nyfött barn från sin biologiska mamma?

Den här typen av livsöden är så hjärtskärande att ta del av, att orden inte räcker till. Dessa systematiska barnarov går till historien som vår tids största rättsskandal.

Mediebilden av Trump som vår tids diktator och vikten av en gemensamt utsedd fiende

I svenska medier har president Donald Trump omnämnts hela 125 000 gånger från det ögonblick han tillträdde på sin presidentpost och ett halvår framåt. Det råder ingen tvekan om att hans närvaro dominerar stora delar av dagens nyhetsflöde. Trump omskrivs dock sällan eller aldrig i positiva ordalag och här ska jag ge min syn på varför.

Alltsammans kan egentligen skalas ner i psykologiska mekanismer av svensk konsensuskultur, mediala narrativ, ett självspelande piano, och out-group derogation – en kollektivistisk strävan efter att utse den gemensamma fienden.

Inom den svenska mediakåren utmålas Trump genomgående som en ondskefull diktator; ett existentiellt hot bortom något vi tidigare har skådat sedan 1930-talets Tyskland. Här är så gott som alla etablerade journalister ense. Retoriken mynnar ut i ett slags självspelande piano där allmänheten vet precis vad som förväntas av dem och agerar därefter.

Utifrån typiskt svenska värderingar om "allas lika värde" är Trumps – till synes – hårdföra jargong om gränsbevakning någonting som skär sig mot den i övrigt försiktiga migrationsdebatten. Han har därigenom fått symbolisera alla världens problem, synonymt med systemkollaps och normupplösning, och agera nagel i ögat på såväl journalistkåren som hos medborgare i stort. Detta utan att reflektera över om det nuvarande systemet är så fördelaktigt och optimalt alltid, för då riskerar man att beskyllas för att vara Trumpist – och alla är ju rörande överens om Trump som den gemensamma skurken.

Trumps persona får normalt betydligt mer fokus än hans politiska beslutsfattande, vilket bland annat har konstaterats i en avhandling som går att läsa här. Det finns en dramaturgisk uppbyggnad kring "Trump som fenomen" snarare än hans faktiska uttalanden – uttalanden som ofta är tagna ur sin kontext, tolkas ord för ord eller kan ses som en strategisk del i en större plan. 

TDS – Trump Derangement Syndrome – är en numera vedertagen benämning på det tillstånd som råder där känslor går före fakta, och den ensidiga medierapporteringen om Trump som sedan länge har mist all form av rimlig proportionalitet. Personangreppen haglar och öknamnen blir allt fler; i synnerhet kommentarer om hans oranga hudton eller försöken att likställa honom med en traditionell mexikansk maträtt. Man tror sig komma med något unikt men upprepar bara vad någon annan redan har sagt. Hur han rör sin hand när han talar, hans hudfärg, ålder, ordval och röstläge skapar större rubriker än att studera innehållet i det han faktiskt försöker förmedla. Det senare kräver mer analytisk förmåga, intellektuell skärpa och kapacitet, och därmed större tidsåtgång. Sådant rimmar dåligt i en samtid där allt ska gå undan.

Och ju mer man upprepar något, desto mer sant blir det. Narrativet kring Trump är att med närmast kirurgisk precision och en "plocka russinen ur kakan"-metodik måla upp bilden av en maktgalen, sinnessjuk och oberäknelig man som sedan länge har tappat fattningen. Det kan liknas vid en global masspsykos som har starka beröringspunkter med andra företeelser som vi har bevittnat i modern tid; där människor okritisk följer strömmen i rädsla för att stöta sig med kollegan i fikarummet. Den gemensamma fienden (out-group derogation) är något som belyser hur konsensuskulturen dras med en stark ovilja att tänka självständigt om det innebär att frångå gruppnormen. När man ställer sig på tvären riskerar man nämligen att bli socialt utesluten och betraktas som normbrytande, vilket jag bland annat har avhandlat här, här och här.

Trump omkullkastar allt vi känner till om hur saker och ting hänger samman. Han omvärderar hela begrepp och ett ords innebörd, och han konfronterar, förhandlar och ifrågasätter hela det globalistiska etablissemanget – allt med en hög svansföring som är mycket olikt schablonbilden av svenskens mer lågmälda framtoning (läs: jante, nåde den som avviker från gruppen).

Sverige är historiskt ett exportberoende land och då kan hot om att införa tullar eller andra handelsavtal övertrumfa den säkerheten. Man vill ju ogärna riskera att tappa ansiktet och frångå sitt anseende på arbetsplatsen genom att försöka prata om Trump i gråskalor snarare än i svartvita termer. "Han har ju ändå en poäng med att ..." Nej, fy tusan för att våga uttala sig på det viset! En bekant till mig medgav att hon vid ett tillfälle "hade råkat säga en positiv sak om Trump" och då blev det genast hus i helvete. Detta trots att åsikten var försiktigt framförd med syftet att vända och vrida på befintliga resonemang. Gemene svensk vill hellre misskreditera den gemensamma fienden i stället för att behöva bemöta och sätta sig in i komplexa frågor om stora världsproblem. Därtill fungerar svensk media som en fostrande förälder och pedagogisk vägledare med en uttalad moralisk kompass om vad man förväntas tycka och tänka i olika frågor. Mottagaren ska helst inte dra några egna slutsatser, utan bara nicka och hålla med.

Människan är av naturen en bekväm varelse. Så ska du tänka om hur du ska tänka skrev jag för en tid sedan; en slags godhetssignalering och bekräftelsebias à la "vad var det jag sa...?"-mentalitet. Här värdesätter man vikten av att känna sig god, rätt och moraliskt överlägsen. Moralen bestäms av den grupp som man för stunden ingår i, och den tenderar att byta skepnad över tid. I dagsläget är vi svenskar vana vid en mer dämpad ledarstil och Trump utmärker sig därför avsevärt mot hur en ledare förväntas uppträda i det offentliga rummet, vilket gör svensken illa till mods. Om något som sägs eller beslutas om inte passar in i ett rådande narrativ – t.ex. framgångsrika fredsförhandlingar eller fortsatt stort stöd hos den amerikanska väljarkåren, tystnas detta gärna ner eller hittas alternativa förklaringar till. Någon stor tidning eller mediekanal ses som tongivande och resten hakar på eftersom ingen vill framstå som politiskt obekväm.

Saklig, nyanserad och objektiv rapportering lyser helt med sin frånvaro. Det är lättare att styras av en rådande gruppnorm som baseras på demonisering än att diskutera själva sakfrågan; helst när den är invecklad och inbegriper många olika problemområden parallellt.

Apropå förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder

Sedan det inkomna remissförslaget om att göra förskolan obligatorisk från tre års ålder, har jag funderat en del på fenomenet barnomsorg som det har kommit att utvecklas sedan dess att jag själv var liten, sent 1980-tal.

Jag är personligen lite tudelad i frågan. Dels råkar jag ha en allt igenom lyckosam dagistid bakom mig, dels jobbade jag i tjugoårsåldern en sväng inom barnomsorgen – och då med stor behållning, dels inser jag nyttan med en fungerande förskola. 

Men stora barngrupper, 60-timmarsveckor, personal med bristfälliga svenskkunskaper och undermåliga lokaler är inte synonymt med en fungerande förskola. Däremot finns det lägen där barnen får ut något av verksamheten och där familjer inte själva har möjlighet och resurser att arrangera sådana möjligheter. 

Dagens samhälle är inte uppbyggt som tidigare generationer när byn samlade traktens ungar för gemensamma träffar på daglig basis, utan numera lever vi allt mer isolerat – i synnerhet i Stockholms innerstad som utgör min nuvarande referensram och måttstock. På delar av landsbygden kan det möjligen fungera à la idealisk hemmafrutillvaro beroende på hur grannskapet ser ut i övrigt, men tidsandan kräver allt mer av föräldrar under rådande konjunkturläge, inflation och annat, om man inte vill avstå vissa av livets bekvämligheter.

Ja, jag vet. Mycket handlar om prioriteringar för att en förälder – företrädesvis mamman i familjen – ska kunna vara hemma med sina barn. Om man inte dras med stora bolån, bil eller andra kostnader som normalt drar iväg, har man kanske möjlighet att leva gott på endast en inkomst, exempelvis göra årliga utlandsresor och i övrigt unna sig både näringsrik mat och regelbundna restaurangbesök. Att sväva iväg alltför mycket inryms dock inte i ens budget, utan man måste ta höjd för större utgifter emellanåt. Samtidigt har man inte för avsikt att köpa dyra märkesväskor, investera i båtar eller vad människor nu väljer att spendera sina pengar på. Ponera att mannens inkomst med råge täcker upp för utgifterna en vanlig månad; i det finns valmöjligheten att mamman stannar hemma med barnen fram tills dess att skolplikten tar vid.

Själv befinner jag mig med en fot i den idylliska Bullerbytillvaron med en kärnfamiljsidealistisk syn på saken, och med en annan fot i förskolans värld under förutsättning att barnen trivs i en sådan miljö. Samtidigt konfronteras vi mer och mer med en verklighet där kärnfamiljen reduceras till något överflödigt; resultatet av ett upplevt patriarkat, där monogami ses som något icke längre eftersträvansvärt, där allt färre skaffar barn och alternativa familjekonstellationer ges allt större utrymme. Ur den synvinkeln anser jag det vara viktigare än någonsin att ta bevara mamma-pappa-barn-konstellationen där föräldrarna är de som i huvudsak uppfostrar sina egna barn, och förskolan främst ses som en barnpassningsinrättning framför att agera arena åt identitetspolitiska intressen.

Före tre års ålder på de mer blyga, känsliga och introverta barnen tycker jag personligen det är klokt att avvakta med inskolning. Är barnet däremot mer framåt och visar stort intresse för förskolans värld – ja, då kanske man kan överväga en tidigare förskolestart. Mycket hänger på det enskilde individen och dess personlighet, samt familjens förmåga att få ihop det övriga livspusslet.

Summa summarum tänker jag att allt är avhängigt familjens unika förutsättningar, men att institutionalisering från ett års ålder för att anamma ett påtvingat ekorrhjul inte nödvändigtvis är enda vägen att gå. Detta liksom att den drömska Bullerbytillvaron där mamman är hemma med barnen och utforskar livet i skogen, lagar ekologisk mat från grunden och är en 100 % närvarande förälder också kan vara svårt att leva upp till, åtminstone i längden, utan att något annat måste stryka på foten.

Givetvis ska förskolan även fortsättningsvis vara frivillig i sitt utförande. Storleken på barngrupperna bör fortsatt ses över och föräldrarna ska också framgent bestämma över saker som rör de egna barnen. Detta utan att myndigheter eller lagstiftning nödvändigtvis behöver ingripa – utom i de mest extrema fallen där våld, vanvård och försummelse faktiskt förekommer.

Till frågan om sänkt straffbarhetsålder

Gängkriminaliteten skenar som aldrig förr och kryper allt längre ner i åldrarna. I kölvattnet av diskussionen kring sänkt straffbarhetsålder från tidigare 15 år till dagens 13 vill jag därför delge mina egna perspektiv på saken.

Många motståndare illustrerar förslaget med en lintott (påfallande ofta en flicka) kramande en nallebjörn. Detta för att visa på det absurda i att fängsla minderåriga (se hashtag #BarnInteBrottsling). Man måste ha i åtanke att unga förbrytare må vara barn på pappret men inte är jämförbart med när du och jag växte upp. De är lagöverträdare som har gjort sig skyldiga till något så allvarligt som mord, dråp och grovt vapenbrott. Därutöver lyser vanligen alternativen med sin frånvaro hos den grupp som sågar lagförslaget i fråga (utöver att hänvisa till dagens HVB-, SiS- och familjehemsplaceringar som lämnar en hel del att önska).

Tanken är inte att det ska röra sig om livslånga straff, utan fungera som en skyddsåtgärd för att inte fler oskyldiga människor ska riskera att hamna i skottgluggen. Brottsförebyggande åtgärder ska dock inte uteslutas för den sakens skull, utan man måste närma sig en lösning genom att angripa problemet från olika håll – dels med preventiva metoder, dels med skyddsåtgärder om eller när skadan väl har uppstått.

Det är av betydande vikt att unga brottslingar rehabiliteras snarare än förvaras, och att adressera orsaken till att dessa alls gängrekryteras till kriminella nätverk eller vad som nu föranledde själva gärningen. Unga människor saknar i regel både konsekvenstänk, tidsperspektiv och referensramar. Att ta död på oskyldiga människor får aldrig ses mellan fingrarna men det ska heller inte resultera i permanent bestraffning. Samtidigt är mord långt bortom de pojkstreck eller bus man själv gjorde som liten. Därför är det här att betrakta som något mycket större och mer komplext än att vara simpelt för eller emot. Det här förslaget är såvitt jag förstår tänkt att ske på prov om en femårsperiod som sedan kräver noggrann uppföljning och utvärdering, och på intet sett något som är avsett att vara livet ut.

Man förutspår att gängen kommer att rekrytera ännu yngre barn när det här förslaget träder i kraft, men vid vilken tidpunkt är det rimligt att dra gränsen när fullt konsekvenstänk utvecklas först vid en ålder av 25? Utifrån vad jag har läst mig till är tanken att dessa kriminella barn och ungdomar ska följa läroplanen så att inte skolgången riskerar att hamna på efterkälken. Psykologisk stöttning och träning i sociala färdigheter är också tänkt ingå i den dagliga behandlingsvården. Detta ersätter då våra nuvarande HVB, SiS- och familjehemsplaceringar, och ansvaret förflyttas således över från socialtjänsten till Kriminalvården.

Det är positivt om debatten inte kokas ner till att antingen öppna upp för ideologiska argument om "fler fritidsgårdar"/bulle och saft-politik eller att behandla ungdomarna likt grova återfallsförbrytare satta i årslång isolering med dödsstraff som följd.

Lite nyanser vore på sin plats – alltså brottsförebyggande åtgärder med en holistisk blick och att reparera skadan om/när den väl uppstår. Man borde sammanfattningsvis tillsätta resurser för att kunna balansera rimlig och kännbar påföljd med skydd av allmänheten och till syvende och sist chans till omvändelse.

"Npf"-narrativet att betrakta som en av de största medicinska skandalerna genom tiderna

Inom kategorin medicinska skandaler i mänsklighetens historia har vissa händelser gått före andra och utgjort en särskild mörk fläck i läkemedelshistorien. Jag tänker exempelvis på Neurosedynskandalen, Vipeholmsexperimenten, tvångssteriliseringar, Pandemrix och narkolepsi under svininfluensan, samt Myokardit hos unga män efter vaccinering mot covid-19.

Jag vill härmed lägga till en egen punkt på listan: "npf"-narrativet. Det här blir upprepning från tidigare poster i samma ämne men det är mitt sätt att slå på stora trumman för att belysa någonting mycket omfattande som många helt bortser ifrån i rädsla för att få en "funkfobi"-stämpel. Jag funderar fortfarande på hur det kommer sig att den gigantiska elefanten i rummet helt negligeras trots att debatten nu har pågått i flera decennier.

En googling bort medger svart på vitt att – ja, det saknas biomarkörer för att fastställa neuropsykiatriska diagnoser, d.v.s. identifierbara avvikelser i hjärnan. Trots det diagnostiserar vi barn och unga som aldrig förr. Jag är inte intresserad av pseudoförklaringar av typen "minskat stigma", "ökad kunskap" och "bättre diagnosverktyg" som ett svar på dagens lavinartade ökning. Den samlade expertisen är fortfarande helt oförmögen att se varför dessa besvär alls uppstår samt hur man får dem att upphöra.

Jag stångar mig blodig över det faktum att genetiska biomarkörer; typ röntgen, blod- och vävnadsprov, hjärnskanning etc helt saknas i en neuropsykiatrisk utredning. I stället använder man andra bedömningsinstrument såsom fråge- och skattningsformulär, intervjuer med patienten och dennes anhöriga samt observationstekniker av olika slag. Dessa metoder är i allra högsta grad att betrakta som godtyckliga då DSM-manualen i sin nuvarande form främst bygger på sociala förväntningar som tenderar att fluktuera över tid. Beroende på vem eller vilka som utför utredningen kan de dessutom komma fram till olika resultat.

Fler än en av tio svenskar knaprar psykofarmaka och närmare 15 % identifierar sig med en neuropsykiatrisk diagnos där neuropsykiatrin som sådan inte kan påvisa några identifierbara avvikelser i hjärnan. Detta trots att rubriken på den senare källan konstaterar att just hjärnan ska fungera annorlunda på dem med npf-diagnos. Kejsaren är så naken att det inte är klokt, men det ska prompt tystas ner in i det sista och ett helt samhälle sjunger med i kören.

Jag ser bara baksidor av att etikettisera (i synnerhet) unga människor framför att arbeta med ett tålmodigt bemötande, eventuell traumaterapi och en flexibel pedagogisk hållning. Detta i syfte att arbeta bort beteendestörningar i grunden. Genom en individprövad modell tar man bättre hänsyn till kontextuella faktorer och holistiska perspektiv för att gå till botten med varför en person dras med olika beteendeproblem. Man behöver göra en ordentlig kartläggning avseende livsstilsförändringar, kriser, trauman och mognadsprocesser för att bättre förstå vilka förutsättningar det finns att arbeta med. Vad någon har råkat ut för är ofta viktigare att fråga sig än vad det är för fel på personen. 

I samma andetag påstås det att dessa tillstånd är medfödda och obotliga, hur man nu kan fastslå en sådan sak. Då ska vi alltså ägna oss åt medikalisering av våra unga – att försöka medicinera bort en i många fall normalfungerande barndom bestående av rastlöshet, blygsel och svårigheter i känsloreglering. 

Även skolväsendet har fått motta kritik då skolan anses ägna sig för mycket åt skärmtid, stillasittande aktiviteter och abstrakt inlärning framför praktiska övningar, fysisk motion och rörelse. Diagnosen blir i många fall en nödvändig förutsättning till studiehjälp, och på så vis skapar narrativet incitament hela vägen från föräldraskap till skola, sjukvård och samverkande aktörer à la BUP, BVC, socialtjänst och habilitering.

AI knyter ihop säcken så fint:

"Om en förälder säger nej till utredning, tolkar myndigheter det ibland som 'bristande omsorg', vilket kan leda till de hot om orosanmälningar eller till och med tvångsåtgärder. Här tolkas föräldrars ifrågasättande av medikalisering eller diagnosverktyg ofta som en 'bristande insikt' eller 'samverkansproblem'".

"Kritiken mot att 'märka' barn handlar ofta om den självuppfyllande profetian. Om ett barn får höra att dess hjärna har ett medfött fel, kan det minska barnets (och omgivningens) tro på förändring och eget ansvar. Detta kallas ibland för 'biologisk pessimism'. Samtidigt ökar förskrivningen av centralstimulerande medel till barn, trots att vi fortfarande debatterar långtidseffekterna på en hjärna under utveckling".

"Inom modern forskning börjar man dock tala om neuroplasticitet – att hjärnan är formbar och att beteenden kan förändras genom träning och miljöombyte. Att man kan 'växa ur' eller träna bort symptom tyder på att diagnosen kanske snarare var en beskrivning av ett tillstånd än en livslång sjukdom".

Om hur barnvaccinationsprogrammen har starka beröringspunkter med tobaksindustrin

Cecilia Strandevall är en opinionsbildande vaccinkritiker, och före detta centerpartist, som har gjort sig ett namn efter sina samhällskritiska videor inom medicin och hälsa. Hon beskriver sig själv som en saklig pro-informationsförmedlare med en särskild blick för att belysa rådande systembrister (ej att förväxla med en vilseledd "foliehatt" eller konspirationsteoretiker).

I den här videon lyfter Cecilia problematiken med dagens barnvaccinationsprogram. Precis som många vaccinskeptiker har hävdat före henne hänvisar hon till diagram som vittnar om att förekomsten av olika barnsjukdomar sjönk drastiskt redan innan dess att vaccinen kom ut på marknaden. I det menar hon att rent vatten, bättre matdistribution och fungerande avloppssystem är de faktorer som främst har inverkat till den här hälsoförbättringen.

Anmärkningsvärt är också att det aldrig har funnits något vaccin mot scharlakansfeber men trots det är frekvensen i dag och sedan ca 60 år tillbaka likställd med nära noll. Detta samt att dödsfall till följd av kikhosta låg på rekordlåga nivåer även under den period som kikhostevaccinet inte var i bruk. Uppehållet berodde på biverkningar och andra osäkra faktorer, och man valde därför att införa en paus mellan åren 1979–1996.

Redan omkring 1960 lanserades barnvaccin på bred front. Det är dock inte jämförbar med dagens injektioner, tillägger hon. Vid programmets början rörde det sig om endast tre sprutor mot dagens 21, d.v.s. en markant ökning på hela 600 %. Dessa två parametrar bör rimligtvis vara helt avgörande argument i den pågående vaccindebatten, avslutar hon med.

Även i den här videon ger Cecilia en känga till vaccinindustrin som hon anser har starka beröringspunkter med tobakens motsvarighet, med start i slutet av 1800-talet. Hon drar en parallell till hur man initialt såg med kritiska ögon på fenomenet rökning, men länge och medvetet undanhöll kopplingen med exempelvis lungcancer. I interna dokument som läckte ut redan på 1950-talet framkom påtagliga och omfattande hälsofaror. Trots det arbetade industrin aktivt med att så tvivel hos dem som varnade för detta, och de som protesterade talade därmed för döva öron. Samtidigt skedde stora globala satsningar på lobbyism och pr-kampanjer till tobakens fördel, och dessa valde systematiskt att dölja forskningsresultat som pekade på samband mellan tobaksrökning och sjukdom. Visselblåsare nedtystades och vinst gick före hälsa. Först i början på 2000-talets offentliga rättsprocesser tvingades de inblandade stå till svars. Det betyder 150 långa år innan sanningen slutligen kom fram i ljuset.

Diabetes typ 1 sägs ha ökat med 60 % sedan vaccinen infördes. Vad gäller adhd och autism talar man om 400 respektive 500 %. Påståenden som "ökad kunskap, "mindre stigma", "vidgade diagnoskriterier" (iofs objektivt sant) och "bättre diagnostik" duggar tätt i debatten. Detta i stället för att erkänna en numerär ökning, varför Cecilia efterlyser mer transparens i frågan.

Nytt EU-förslag kan resultera i nationellt förbud mot fluortandkräm

ANSES – Frankrikes motsvarighet till Kemikalieinspektionen – har i dagarna lagt fram ett förslag om att natriumfluorid (mer känt som fluor) kan komma att förbjudas i hela EU efter misstänkt förekomst av hormonstörande ämnen. Undersöks gör om de nuvarande nivåerna överstiger de gränser som tidigare ansågs ligga inom normalvärdet för dagligt fluorintag. I skrivande stund pågår därför en omfattande riskbedömning som i förlängningen kan leda till restriktioner eller rentav förbud i tandkräm och liknande produkter där dessa komponenter förekommer.

Svenska Tandläkarförbundet ser kritiskt på det här lagförslaget och propagerar på att fluorid även fortsättningsvis är ett säkert och nödvändigt skydd för att förebygga karies.

Nu är bollen satt i rullning och jag misstänker att den här typen av direktiv även spiller över på fler medicinska riktlinjer inom unionen.

Fortsättning följer.

När hälsomässiga livsval väcker anstöt

På Bloggbevakning.se kan man i dag läsa om en kvinnlig influencer som har valt att leva enligt en andlig inriktning i stället för den materiella som är normgivande här i väst. Hon väljer med det att skilja sig från den svenska modellen om vad en rimlig livsstil innebär, och har därför fått motta mothugg såsom att vara "präktig", "förmer" och "vem fan bryr sig om denna självutnämnda spådam".

Influencern lever utifrån en växtbaserad kosthållning med motiveringen att djur lider på dagens storskaliga fabriker och slakterier. Vidare har hon – i alla fall enligt egen utsago – aldrig rört vare sig cigaretter eller droger. Hon intresserar sig för esoterisk läkekonst och holistisk syn på hälsa och välmående framför traditionell skolmedicin.

Trots konvergenta studier som vittnar om hjärt- och kärlsjukdom som en konsekvens av hög köttkonsumtion, följdsjukdomar och biverkningar av olika läkemedel, och stor samsyn kring mindfulness som en hälsofrämjande livsåtgärd, så anser man att denna dam är helt ute och cyklar.

Det är psykologiskt tydligt att konsensus fortsatt är dominerande bland unga kvinnor som knaprar psykofarmaka och reagerar instinktivt på den som har mage att avvika från gruppnormen. Livsstilen som influencern förespråkar tycks provocera följarkretsen å det grövsta; kanske som ett indirekt hot mot deras egna val. Att framställa sig som vaken ("upplyst", ej att förväxla med woke) kan fungera provokativt i sig, som om man utger sig för att vara bättre vetande (läs: jante) vilket rimmar dåligt hos gemene (sekulariserad) svensk. Kanske speglar det följarnas egentliga osäkerhet och då uppstår lätt en form av kognitiv dissonans när det är allmänt känt att köttindustrin är problematisk eller att traditionella mediciner ofta följer med biverkningar.

Den här typen av motreaktioner är egentligen paradoxala eftersom man i dag är samstämmig om vilka hälsofördelar det innebär att t.ex. äta frukt och grönt och att försöka se till orsakssambanden i stället för att vända sig till pillerburken. Man bagatelliserar hellre någon och reducerar den till en pseudovetenskaplig spåtant än bemöter sin egna existentiella osäkerhet och komplexa filosofiska resonemang. Detta har jag särskilt noterat hos blogginnehavaren själv, varför jag starkt misstänker att vederbörande drog igång diskussionen med flit i syfte att skapa en dramaturgisk oordning. På så vis har konsensuskvinnorna ett gemensamt forum där de tillsammans kan enas i hur man egentligen ska leva och att andra som utmärker sig från detta kollektiva tänk måste förlöjligas in i det längsta.

Onekligen ett intressant fenomen som tenderar att återkomma så fort den här typen av diskussioner uppstår.

Konsten att navigera mellan sin inre kompass och en yttre karta

Bland mina texter redogör jag för den bristfälliga tillämpningen av "barnets bästa"-perspektivet i dagens socialtjänstutredningar, diagnosnarrativet, nutidsmänniskans skadliga sätt att leva, den retoriska polariseringen och baksidan med den samtida feminismen.

Jag definierar mig som värdekonservativ. Min kritiska syn på könsdysfori och ”npf-diagnostisering” bygger på biologisk realism, vilket utgår från idén att det finns en objektiv biologisk sanning. Jag anser med bestämdhet att bakomliggande trauman via kontextuella och holistiska förklaringar säger betydligt mer än existensen av påstådda funktionshinder som saknar biomarkörer. Detta gäller oavsett om det rör ett barns beteendestörningar eller vanföreställningar hos en vuxen.

Vi har i dag fjärmat människan från hennes naturliga tillstånd genom skolmedicin, injektioner, psykofarmaka, hormonstörande ämnen, kemikalier, mikroplaster och annat som frångår vårt ursprungliga sätt att leva. Det moderna samhället innehåller i mitt tycke ett överflöd av dessa onaturliga ingredienser.

Min tro på karma och inkarnation kan låta något banalt vid en första anblick, men baseras grovt förenklat på att ingenting sker av en slump och att man inte kan eller ska undfly livets ansvar.

Jag har medvetet valt en lugn och tillbakadragen tillvaro där fokus ligger på kvalitetstid med familjen, tid för reflektion och regelbunden återhämtning. Det är en ganska unik situation i en svensk kontext på 2020-talet där mycket handlar om att jaga intryck och statussymboler, låta sig bedövas med diverse substanser och leva utifrån en fullspäckad kalender med avsaknad av andlig närvaro. Att vara helnykterist och andligt orienterad i en miljö präglad av "flyktvägar" (alkohol, psykofarmaka, underhållning, materialism) kan stundtals vara en smula utmanande. Med det överger jag nämligen den svenska konsensuskulturen i sin mest koncentrerade form.

Inom den andliga vägen skiljer man på inre kompass och yttre karta. Den inre kompassen består av moral, andlighet och intuition, medan den yttre kartan innefattar ett samhälles normer, konsensus och byråkrati/myndighetsutövning. Genom att omge sig med en typ av livsåskådning hemmavid och samtidigt lära sig att behärska systemets vokabulär, kan man med tiden bli tvåspråkig och då framgångsrikt navigera mellan dessa två världar. Detta utan att någonsin förlora kontakten med sitt eget modersmål – sanningen, och att aldrig abdikera från sin egna personliga övertygelse.

Beroende mellan man och kvinna är det finaste vi har

Feministjournalisten Johanna Frändén beklagar sig över att hemmafruidealet är på tillbakagång.

Personligen applåderar jag familjer som omfamnar konservativa ideal. Samtiden har väl aldrig tidigare i historien varit så sjuk som nu – en av tio knaprar psykofarmaka, lika många identifierar sig med en psykiatrisk diagnos och/eller vet inte vilket kön de tillhör.

Var och varannan person refereras till i termer av "npf", och vi förväntas placera våra barn på institution från ett års ålder med syftet att "förverkliga" oss själva. Män och kvinnor tillskriver varandra de mest osmickrande egenskaper (källa: ett kommentarsfält nära dig) och det slängs med "hata vita 'cis'-män" för hela slanten, vilket osar av rasistisk misandri. Vidare normaliserar man polariserande begrepp som "killgissa", "mansplaining", "incel" o.s.v. Detta i stället för par- och familjebildning som trots allt är meningen med hela vår existens.

Sjukskrivningstalen bland kvinnor skjuter i höjden, män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken, omkring 15 % av befolkningen beräknas ha en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning", vi lever i en tid med historiskt låga födelsetal, barn- och ungdomspsykiatrin går på knäna m.m., vilket har starka beröringspunkter med den härskande Tinderkulturen där feminism och vänsterliberalism står på agendan.

För övrigt – i en sund parrelation; d.v.s. majoriteten av alla förhållanden, är beroende det finaste vi har.

Med inspiration från mina föregående två inlägg ...

En ung kvinna som i början av 2000-talet brottades med ett svårt trauma efter att ha blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, ordinerades alltså tabletter efter tabletter, och diagnoser som fullständigt avlöste varandra. Hon kom att tillbringa drygt 15 år in och ut på diverse slutna psykiatriska avdelningar innan hon slutligen valde att ta sitt liv. Än i dag finns det folk som öppet frågar sig ”men hade hon inte lite ’npf’ trots allt …?”

Vi måste fortsatt bli duktigare på att adressera orsaken till psykisk ohälsa – bortom ”myten om medfött och obotligt” i stället för förskrivning av läkemedel med svåra biverkningar, eller ännu en ”npf”-diagnos som varken ger svar på varför besvären uppstod eller hur man får dem att upphöra.

Nej, det existerar inga biomarkörer, hjärnskanningsmetoder, röntgenplåtar, blod- eller vävnadsprov i världen som kan styrka förekomsten av en psykiatrisk diagnos. Trots det lever vi i villfarelsen att 15 % av befolkningen går omkring med en medfödd och obotlig personlighetsstörning, som inte går att verifiera genom någon som helst neuropsykiatrisk mätmetod – d.v.s. påvisade samband i hjärnan. Samtidigt intalar vi oss att problemen omöjligt kan fluktuera över tid, för då heter det bara att man var feldiagnostiserad från första början.

Tillstånd av ”npf”-symtom och cancerformer skjuter i höjden som aldrig förr. Vi har aldrig tidigare i människans historia knaprat så mycket syntetiska piller eller injicierat oss med allehanda gifter så till den grad som nu. Vi omger oss med mikroplaster, kemikalier och hormonstörande ämnen men riktar gång efter annan blicken åt fel håll. Elefanten i rummet får aldrig under några som helst omständigheter nämnas. Allt annat är förenat med att vara foliehatt, antivaxxer, vetenskapsresistent och funkofob.

Fler borde vakna upp och genomskåda en verklighet som befinner sig mitt framför oss finansierad av de som själva försatte oss i sitsen, och som försöker intala oss att andlighet är pseudovetenskapligt konspirationsteoretiskt trams. Vi normaliserar ett faktum där en av fem identifierar sig med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en av tio knaprar psykofarmaka, att spädbarn ska vara sjuka för jämnan, att stat och skola har rätt att göra ingripanden i våra barns liv, och att cancers och hjärt- och kärlsjukdomars massiva omfattning beror på att vi lever allt längre. Vi hänvisar också till ”ökad kunskap”, ”bättre diagnostik” (som för övrigt är fullständigt oduglig) och ”minskat stigma kring psykisk ohälsa” hellre än att adressera orsakssambanden.

Hjälp, vad vi är lurade.

Tänkvärt om det rådande paradigmet inom psykiatrin

Det här träffar verkligen mitt i prick!

"Säg till människor att deras inre liv är en funktionsstörning. Att deras känslor inte är signaler. Att deras lidande inte bär information. Att deras ångest och oro inte är en intelligent reaktion på en värld som har blivit galen. Att det handlar om ett trasig maskineri. Felaktig kabeldragning. En kemisk olycka i tre kilo kött.

Övertyga dem om att de är maktlösa. De kan inte läka sig själva. De kan inte hitta sin egen väg. De behöver experter. De behöver ingripanden. De behöver överlämna sin auktoritet till någon med meriter och receptblock.

Ändra sedan deras biologi med syntetiska kemikalier som stör just de system som skulle kunna återställa balansen. Kalla det behandling. Se hur de blir sämre. Skriv ut mer.

Ta nu ett steg tillbaka och observera resultaten.

Ångeststörningar: epidemiska. Depression: skyhöga siffror. Självmord: ökar för varje år. Ungdomar rapporterar om en aldrig tidigare skådad hopplöshet.

Men det stannar inte vid sinnet.

Kroppen håller räkningen. Kroniska sjukdomar exploderar. Autoimmuna sjukdomar har tredubblats under de senaste decennierna. Cancer drabbar allt yngre populationer. Hjärtsjukdomar. Diabetes. Alla slags inflammatoriska tillstånd. En civilisation av kroppar som attackerar sig själva.

Och behandlingarna? De påskyndar förstörelsen. Syntetiska kemikalier som kroppen inte känner igen, som förändrar receptorsystem som utvecklats under årtusenden. Läkemedel som stör just de processer de påstår sig korrigera. Vacciner, antibiotika, psykiatriska läkemedel, metaboliska ingrepp: var och en av dem driver biologin längre bort från sin naturliga utformning. Kroppen anpassar sig. Sedan går den sönder. Då skriver de ut mer.

Kroppen sviker inte. Den reagerar. Intelligent. Desperat. På en värld som har förklarat krig mot dess design.

Frånkopplade från varandra. Frånkopplade från naturen. Frånkopplade från mening. Frånkopplade från det heliga. Marinerade i stresshormoner. Nervsystem låsta i permanent hotrespons. Immunsystem förvirrade och felaktiga. Kroppar som har glömt hur harmoni känns.

Detta är inget mysterium. Detta är orsak och verkan.

Koppla bort en människa från sammanhang, från mening, från själva livet, och se vad som händer. Sinnet splittras. Kroppen följer efter. Själen, förnekad och avfärdad, skriker genom symtom som paradigmet sedan betecknar som fler sjukdomar som kräver fler ingrepp.

En psykisk hälsokris som förvärras för varje decennium som går. En epidemi av kroniska sjukdomar som medicinen inte kan förklara. Cancerfrekvenser som trotsar logiken om bättre screening och tidigare upptäckt.

Jag använder ordet “skapad” medvetet. Jag använder ordet ”designad” med avsikt. Inte för att någon hemlig grupp kontrollerar allt i detalj, utan för att mönstret har ett igenkännbart avtryck. Separation från sig själv. Separation från andra. Separation från naturen. Separation från mening. Separation från Gud. Varje pil pekar i samma riktning. Varje ingripande bryter ytterligare en koppling.

Du kan läka dig själv. Riktig mat. Solljus. Barfota på jorden. Rent vatten. Sömn. Naturen. Ta bort störningarna så vet kroppen exakt vad den ska göra. De vill att du ska glömma detta.

Ensamhet dödar snabbare än rökning. Kärlek förutsäger överlevnad efter hjärtkirurgi bättre än något läkemedel som någonsin testats. Att hjälpa andra lindrar depression mer pålitligt än SSRI-läkemedel. En enda session med skogsbad stärker immunförsvaret i 30 dagar. Andlighet minskar återkommande depression med 90 %. Inget läkemedel på jorden kommer i närheten av detta. Det är precis därför dessa studier aldrig kommer att finansieras. Man kan inte patentera kärlek. Man kan inte tappa skogen på flaska.

Forskningen finns. Data är tydliga. De undertrycker den eftersom den hotar allt: läkemedelsindustrins vinster, institutionell auktoritet, hela världsbilden som håller dig beroende, frånkopplad och övertygad om att du är maktlös.

Var finns det objektiva medicinska testet för ”svår depressiv sjukdom”? Var finns hjärnskanningen som diagnostiserar ADHD? Eller genen som gör det genetiskt? Var finns biomarkören, skadan, den mätbara abnormiteten som bekräftar någon psykiatrisk sjukdom?

Det finns ingen. Det har aldrig funnits någon.

Detta är inte sjukdomar. Det är påhitt. Röstade fram till existens av kommittéer med ekonomiska band till de företag som säljer botemedlen."

Problematiken kring att lansera en Barbiedocka med autism, och diagnoser som en ständigt återkommande förklaringsmodell till precis allt

De senaste dagarna kan vi läsa att ”Barbie har fått autism”; en nyhet som återkommer i flera stora medier. Lanseringen av den nya Barbiedockan med "npf" har väckt blandade reaktioner hos publiken. "Har fått ..." är en formulering som många reagerar med bestörtning på eftersom det antyder att autism är någonting som man får. Hmm, jag kan för en gångs skull uppskatta en sådan ordalydelse. Detta eftersom "har fått" indirekt slår hål på myten om medfött, alternativt skulle vara direkt nedärvt i rakt nedstigande led (d.v.s. ingenting som du under några som helst omständigheter kan påverka).

Vid det här laget har jag tagit del av lite för många livsberättelser från föräldrar som vittnar om ett tydligt före och efter i frågan om sitt barns beteendestörning. Barnets första levnadsår beskrivs som helt normalfungerande för att sedan – efter en biverkan av vaccin, läkemedel, trauman eller annan yttre påverkan – ha utvecklat autistiska tendenser, utåtagerande beteenden, uppmärksamhetsstörningar, tics, tvångssyndrom, ångesttillstånd, depressioner o.s.v. som normalt kännetecknar det man numera klumpar ihop som ”npf”. Sett i det ljuset kan därför autism uppfattas som något man "får" snarare än föds in i.

I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om vår västerländska samtid och närmast omättliga behov av att diagnostisera folk till höger och vänster, att normalisera det sjuka och i längsta möjliga mån undvika att tala om den rosa elefanten i rummet. Gång efter annan glömmer vi återkommande bort att ställa oss frågan varför autism – till skillnad från somatiska besvär – inte går att styrka med vare sig blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra mätbara instrument, men samtidigt är fullständigt övertygade om dess utbredda existens. Att i dagens massiva utsträckning informera om och älta autistiska tendenser hos såväl barn som unga har blivit högsta prioritet inom hela samhällsapparaten. Det motiveras alltid med ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, bättre diagnostiska verktyg och kunskap om autism som funktionsnedsättning. (Dagens diagnosverktyg är dock oerhört bristfälliga med endast observationer och skattningsformulär till hjälp, vilket gör bedömningen minst sagt godtycklig). Dessutom finns det inga biomarkörer i världen som alls kan fastställa att det platsar i fältet för neuropsykiatri; d.v.s. neurologiska avvikelser i hjärnan.

Vad som däremot finns är stora kommersiella intressen kring diverse läkemedel som sägs underlätta för den enskilde individen, men som ofta kommer med svåra biverkningar. Några uttalade botemedel mot autism existerar förresten inte i dagsläget, endast mediciner som påstås lindra de tillstånd som ofta kommer med diagnosen – typ depressioner, ångest och tvångsbeteenden. Alltsammans blir till en enda mischmasch av psykisk ohälsa som drygt 15 % av befolkningen beräknas leva med. (Och enligt förespråkarna av detta har sådana symtom minsann aaalltid funnits i samma stora utsträckning, bara det att man tidigare inte hade något namn för besvären).

Människor är komplexa varelser beroende av sin omgivning och dess kontext – var i världen man studerar de här personlighetsdragen, hur de har kommit att definieras, när i tid de ses som en avvikelse o.s.v. Det kan ge helt olika utslag eftersom en sådan diagnos inte är frågan om något definitivt och mätbart, utan vanligtvis fluktuerar över tid.

Man får också komma ihåg att beteendestörningar och psykiska problem inte uppstår från intet. Visst att det kan finnas en medfödd sårbarhet för att utveckla sådana tendenser, men hur kommer det sig att man i den omtalade narcissism-dokumentären som är i ropet just nu, uteslutande hittar diagnostiserade narcissister som allihop vittnar om en tragisk barndom och bristfälliga uppväxtförhållanden? Varför är den gemensamma faktorn så tydlig, och hur kommer det sig att absolut ingen någonsin tar hänsyn till att försummelse, våld och vanvård under en barndom och tonårstid är grogrunden till att utveckla just sådana tendenser? Jag tänker på empatibrist, undvikande anknytning och självvald isolering. Man bara konstaterar att någon uppträder på ett – enligt oss – opassande vis – aldrig att adressera själva orsaken? Inte ens när orsakssambanden serveras rakt framför ögonen på oss är vi mottagliga att lägga ihop ett plus ett ...

I många år hade Sverige en bloggerska som gick under namnet ”handleder”. Hon skrev öppenhjärtligt om sin psykiska ohälsa som till omfattningen var både intensiv och långvarig. En dag valde hon till sist att ta sitt liv. Detta trots att hon enligt egen utsago hade haft en trygg och kärleksfull barndom, men sedan råkat ut för trauman såsom gruppvåldtäkter och annat elände som skulle göra vem som helst ångestfylld och deprimerad. I stället för hjälp att hantera dessa övergrepp mottog hon inom psykiatrin diagnos efter diagnos efter diagnos, och medicinerades närmast fördärvad under de många inläggningarna inom den slutna vården. Detta så till den grad att man som utomstående kan fråga sig om det inte snarare var det som i slutändan avslutade hennes liv i förtid. Mitt i allt sitter folk i kommentarsfältet och på fullaste allvar spekulerar i huruvida tjejen hade autism …?

Vaccinationer: risker och skador – sammanfattning, del 3

Observera att det här är en resonerande text där jag tänker högt utan att leverera definitiva påståenden. Boken som jag refererar till är ingen som man gärna sträckläser från pärm till pärm, utan den tillgodoräknas bäst med pauser där man noggrant reflekterar över innehållet ("tid för reflektion") och väljer sina slutsatser med stor omsorg.

Jag har nu slutfört läsningen av boken "Vaccinationer: risker och skador", av bland andra Dr Mayer Eisenstein, som är mångårig jurist och läkare, och Neil Z. Miller, journalist inom fältet för medicinsk forskning med särskild inriktning mot vaccin.

Denna tredje och avslutande resumé lyfter bland annat mässlinginfektion – det som under 1960- och 1970-talet togs emot med öppna armar i hopp om att uppnå bestående immunitet, men som senare har betraktats som närmast livsfarligt. För att initialt ses som en sjukdom som bör ha sin naturliga igång, var det plötsligt helt annat ljud i skällan. Nu verkade i stället mässling synonymt med döden även i välutvecklande länder där inga sanitära oangelägenheter normalt förekommer i någon större utsträckning. Undernäring eller utpräglad fattigdom kan i normalfallet inte ses i ett i-land medan näringsbrist och bristfällig hälsovård är mer regel än undantag på sämre bemedlade platser, summerar man.

Vad barn i tredje världen behöver är inte mer vaccin, utan bättre tillgång till a-vitamin, ska en australiensisk forskare vid namn Dr Viera Scheibner ha sagt, vars uttalande man väljer att citera i boken. Febernedsättande medel som Aspirin visade sig tvärtom vad man tidigare hade trott ha en mycket dålig inverkan på ett barns tillfrisknande, enligt studier utförda under ett mässlingutbrott i Afrika. Barnen  uppvisade i stället en högre frekvens av luftvägsinfektioner, tarmproblem och öroninflammationer samt en hela femdubblad risk för dödlighet än de som inte hade fått tillgång till Aspirin. Utifrån denna studie drog man åter igen slutsatsen att feber ibland bör ha sin naturliga gång framför att prompt blanda in artificiella läkemedel i hopp om att påskynda processen.

Även i detta tredje läsomgång, som i skrivande stund berör mässlingvaccin, talas det om en ökad risk för att utveckla polioliknande förlamningstendenser i stil med Guillain-Barrés syndrom. Utöver muskulösa besvär listas en lång rad andra sjukdomar och tillstånd såsom kramper, spasmer och anfall, hjärninflammation, huvudvärk och en mängd latinska namn som betecknar allehanda åkommor. Förteckningen omfattar egentligen alla kroppens centrala delar rörande sådant som blod, hjärta, mage-tarm, lymf-, nerv- och signalsystem.

En studie utförd i mitten på 1990-talet konstaterade en tre gånger högre risk för mässlingvaccinerade barn att utveckla mag- och tarmsjukdomen Crohns syndrom i jämförelse med ovaccinerade barn. Detta på grund av en verksam substans i vaccinet som ansågs angripa de egna tarmcellerna. Detta tillbakavisas bara en googling bort och i vanlig ordning är forskarna alltjämnt oense om det är bäst att vaccinera eller låta bli.

Mässlingvaccinet lanserades i bred skala under 1960-talets mitt. Några år dessförinnan låg antalet dödsfall till följd av mässling på 0,03 stycken per 100 000 invånare, vilket innebär en sänkning på nära 98 % mot tidigare år. Detta baseras på data från USA och England under angiven tidsperiod. 

Nu följer en mängd exempel på olika länders mässlingsutbrott – utspridda mellan åren 1988–2007, där en övervägande majoritet ska ha varit vaccinerade mot mässling men trots det insjuknade i detsamma. Hur stor andel av dessa som led av nedsatt immunförsvar, hade tagit de påstått skyddade doserna (rätt antal), tillhörde någon riskgrupp eller annan faktor som gjorde dem mer mottagliga för infektion, framgår emellertid inte.

Näst på tur: påssjuka. Enligt "Vaccinationer: risker och skador"-boken bagatelliseras riskerna med påssjuka, alltså tvärtom rådande narrativ. Påssjuka hos unga män anses inte utgöra en stor risk för sterilitet eftersom det i regel bara drabbar en testikel, och män normalt är utrustade med två. Historien upprepar sig sett till det jag tidigare har skrivit i ämnet – alltså: biverkningarna är långt fler och värre än vad det påstås att insjukna. Vi talar åter igen om bieffekter av typen inflammationer, diabetes, anfall och förlamning.

I de återstående kapitlen avhandlas vacciner för vattkoppor, hepatit A och B, rotavirus och hpv-virus. Flera av dessa har tillkommit efter min tid och för att avgränsa mig gör jag därför bäst i att runda av för nu. Det blir därför att jag sammanfattar mina tankar på några korta rader då upplägget som redan nämnt ser likadant ut. Detta med en presentation av respektive sjukdom, vad vaccinet förväntas fylla för funktion, en redogörelse över dess dokumenterade bieffekter samt en övrigtkategori som beskriver hur just det vaccinet och den sjukdomen utmärker sig från de tidigare.

Mpr-vaccinering är en samlingsbeteckning för trippelvaccin mot mässling, polio och röda hund. Här höjer man ett särskilt varningens finger eftersom ett sådant omfattande vaccin innehåller ännu fler tveksamma komponenter – samt tre levande virus parallellt – än när de ges begränsat för respektive sjukdom. I några utvalda fallrapporter från VAERS (amerikansktetablerat system för inrapporterade biverkningar) kan man läsa om bakteriell hjärninflammation, hjärnskada till följd av andningsuppehåll, sömnapné, störningar i ämnesomsättningen, nedsatt benmärksfunktion, inlärningssvårigheter, diabetes, hörselproblem, synskador, uppmärksamhetstörningar, tics och epileptiska anfall. Flera av dessa tillstånd har resulterat i dödsfall inom en eller ett par dagar efter vaccinationstillfället. Det framgår endast i enstaka exempel om barnen sedan tidigare var helt friska utan bakomliggande sjukdomshistorik, men vi får ändå utgå från att så var fallet.

I slutet på 1990-talet släpptes dr Wakefields omdiskuterade studie om kausaliteten mellan autism och mpr-vaccin, med anledning av det stora uppsvinget under nämnda tidsperiod. Då studien tidigt betraktades som kontroversiell ledde det till att Wakefield ansågs gå emot flera etiska principer kring vaccinering. Man har därför – systematiskt – tillbakavisat dessa uppgifter alltsedan dess, varpå nya rön har tillkommit som sedan har avslagits om vartannat. Studien anses bristfällig på grund av för få (totalt 12 deltagare?) hade deltagit i syfte att påvisa olika samband. Detta medan det normalt krävs betydligt fler försökspersoner för att kunna dra några definitiva slutsatser. Vidare ska den ha baserats på vetenskapligt fusk genom intressekonflikter, manipulerad medicinsk data m.m. och drogs tillbaka helt under 2010. En dansk studie gjord mellan åren 1999–2010, som grundar sig på hela 650 000 barn – 95 % vaccinerade respektive 5 % ovaccinerade – har fastslagit att inga samband mellan mpr-vaccin och autism föreligger. Ökningen av autism i väst sägs i stället bero på "ökad anmälningsgrad", bättre diagnostiska metoder och utvidgade diagnoskriterier.

USA:s president Donald Trump har sedan en tid tillbaka initierat till rörelsen "Make America Healthy again" (MAHA) som efterlyser mer transparent och objektiv forskning inom autismspektrumdiagnoser som en eventuell biverkan av vaccinering. Man kritiserar den befintliga datan som inte har kunnat fastställa någon koppling, vilka avfärdas med att dessa springer läkemedelsbolagens ärenden snarare än att agera oberoende. Tanken är att de nya studierna ska vara helt fristående från erkända läkemedelskopplingar för att bättre säkerhetsställa just objektivitet. Aldrig tidigare i människans historia har väl en medicinsk fråga varit så polariserad som nu. Det är en vattendelare om någon.

Sammanfattningsvis menar författarna att de barnsjukdomar som omnämns i boken – i regel – har ett mildare förlopp än risken för vaccinbiverkningar. Det beror dels på att vi numera har mer kunskap om kosthållning; vitaminer och hygienrutiner, dels för att vaccinen innehåller ämnen som i vissa fall resulterar i mer skada än genomgången sjukdom. En sådan slutsats innebär inte att genomgången sjukdom är helt riskfritt alltid, eller att varje injektion nödvändigtvis leder till en svår biverkning. Men att bli smittad kan innebära livslång immunitet, och vaccin betyder inte nödvändigtvis att man är skonad från den sjukdom som man vaccinerar sig emot.

Puh ...

Summa summarum råder författarna alla föräldrar att fortsättningsvis fatta sina egna väl avvägda beslut för vardera av dessa injektioner snarare än att dansa efter någon annans pipa.