Så vann woke

Framför mig ligger boken "Så vann woke" av Joanna Williams, som är brittisk författare, akademiker och debattör. En snabb genomgång belyser hur wokekulturen har fått allt större fäste världen över, men också möts av stort motstånd i form av den inofficiella anti-woke-rörelsen.

Woke används i betydelsen vaken, upplyst och medveten (ej att förväxla med uppvaknande som vaken i att ha genomskådat ett helt samhällssystem).

Begreppet kan ses som en förlängning av att vara pk, politiskt korrekt, och innefattar i regel sådant som kön, etnicitet och sexuell läggning. Språket är vanligen begränsat till att prata om jämlikhet, mångfald, inkludering och rättvisa. Inom respektive fält kan man även stöta på begrepp som Karens, vita privilegier, vithetsnorm, kulturell appropriering, POC/people of colour (tidigare färgade), icke-binär, toxisk maskulinitet, klimatångest och tolkningsföreträde.

Förespråkare hänvisar till woke som "vanligt sunt förnuft". De som motsätter sig denna utveckling uppfattas i regel som kontroversiella bakåtsträvare med en föråldrad terminologi.

Känns resonemanget igen?

I stället för att ägna sig åt verklig diskriminering, blåser wokerörelsen liv i gamla fördomar. De som inte underkastar sig woke-agendan i sin nuvarande form utestängs från sina karriärer, tvingas möta tillmälen som "fascist", förväntas göra avbön och kan till och med behöva motta dödshot. Cancelkulturen är oförsonlig och betraktas som en del i en god sak – ett nödvändigt tillrättavisande när någon uttalar sig på fel sätt.

Genom användningen av specifika hashtags på sociala medier, ägnar man sig åt godhetssignalering i syfte att sålla agnarna från vetet. Det här ses även på landets högskolor och inom universitetsvärlden där kunskapsförmedling, traditioner och akademisk bildning sedan länge har fått ge vika för identitetspolitiska intressen. Det förekommer också att människor ägnar sig åt självcensur som en slags förebyggande åtgärd framför att riskera att bli satt på skampåle, något som hämmar våra möjligheter att uttrycka oss fritt i olika frågor.

(Under min tid som vikarierande barnskötare på olika förskolor i Stockholmsområdet, råkade jag själv ut för en wokeupplevelse. Jag bad en grupp barn följa med mig ut på gården med orden "kom nu, tjejer!", och blev då tillrättavisad av ansvarig pedagog som förklarade för mig att dessa barn kanske inte ens identifierade sig som tjejer).

(Ett par år senare förklarade en ur personalen på min sons förskola att de hade avyttrat alla vita A4-papper för att – citat – "krossa vithetsnormen" ... Detta utspelade sig på Södermalm i Stockholm, och är tyvärr ingen skröna).

Den som uttryckligen motsätter sig wokebibelns många budord – och anser att detta är likställt med att iklä sig en offerroll – kan räkna med att bli utsatt för cancellering. Jag har tidigare bearbetat fenomenet med att vara en problematisk dissident, nu senast här, här och här. (Just problematisk ryms för övrigt i wokes dagliga vokabulär).

Woke-områden

Exempel på områden där woke breder ut sig:

• Transpersoner inom idrotten.
• Män i kvinnofängelser.
• Påstått rasistiska karikatyrer, alternativt sexistisk och stereotypisk reklam.
• Inkvotering på arbetsplatser.
• Antirasistiska kampanjer via t.ex. glass-, skor- och sminkföretag.
• Föreställningen om kön som ett spektrum snarare än binärt – man/kvinna.
• Censurering av barnböcker i stället för att betrakta dem som tidsdokument.
• Reviderade läroplaner för att bättre överensstämma med dagens woke-ideal.
• Att utfärda triggervarningar för att inte någon ska riskera att bli kränkt.
• Förändringar av ordval och formuleringar. Namnbyten.

Woke-vokabulär

Rent språkligt kan woke yttra sig enligt följande:

• Från han/hon till hen.
• Från könsbyte till könskorrigering till könsbekräftande vård.
• Från städerska till lokalvårdare till hygientekniker.
• Från lapplisa till parkeringsvakt.
• Från pojke/flicka till kön tilldelat vid födseln.
• Från kvinnliga egenskaper till kvinnligt kodade egenskaper.
• Från kvinna till livmoderbärare.
• Från det generiska pronomenet man till en.
• Från handikapp till funktionshinder till funktionsnedsättning till funktionsvariation.
• Från normal till neurotypisk. 
• Från utvecklingsstörning till intellektuell funktionsnedsättning (IF).
• Från pojk- eller flickvän till partner.
• Från föräldrar eller mamma och pappa till vårdnadshavare.
• Från dagisfröken till förskollärare (där spelar förvisso utbildningsnivån in, med omkring 3,5 års universitetsstudier mot dagens barnskötarutbildning som kan läsas in på gymnasienivå eller inte läsas in alls, alltså dagisfröken som tidigare synonym till barnskötare snarare än förskollärare).
• Från särskola till anpassad skola.
• Från problembarn till elev i behov av stöd. 
• Från (heterosexuell) man/kvinna till cisperson. 

Jag kan fortsätta i all oändlighet ...

Antirasism och motsvarande ismer

Författaren ger uttryck för att BLM – Black Lives Matter-rörelsen – snarare befäster fördomar än frigör människor från dem. Detta genom att tillskriva svarta personer underordnade vita som en slags självuppfyllande profetia, enkom baserat på hudfärg och etnicitet. Man gör gällande att det utgör en del i ett närmast orubbligt rasistsamhälle (läs: "strukturell diskriminering").

Här finns endast förövare och offer. Man resonerar i termer av att svarta aldrig kan bygga något på egna meriter p.g.a. systematiskt förtryck. Är inte de låga förväntningarnas rasism – rasism, om något?

Apropå transpersoner som en marginaliserad grupp, hävdas det enligt många studier en högre självmordsfrekvens, självskador och missbruk som kännetecken för transpersoners utsatthet, så kallad "transfobi". Författaren vänder på resonemanget och menar att slutsatserna bygger på små stickprov från självvalda respondenter. Därtill blandar man eventuellt ihop orsak och verkan – d.v.s. psykisk ohälsa hos gruppen kan lika gärna vara ett resultat av befintliga svårigheter (att alls vilja genomgå transition) snarare än påstådd transfobi.

Vidare fastslår hon följande vetenskapliga faktum: "Kön är en av de mest grundläggande egenskaperna för vilka vi är. Det är inskrivet i vår biologiska uppsättning när befruktningen äger rum. Kön är också binärt. Med undantag för ett mycket litet antal intersexpersoner är vi antingen av kvinnligt eller manligt kön. Man kan helt enkelt inte transitera från ett kön till det andra, hur sofistikerade de medicinska åtgärderna än är".

Slutord

Något som jag noterar i den samtida skolan är en hög frånvaro av analytisk förmåga, språkliga nyanser och kritiskt utmanande perspektiv. Detta framgår särskilt när exempelvis nyexaminerade studenter från socionomprogrammet ska ge sig i kast med komplexa familjeärenden. Myndighetspersonerna återger vad någon har sagt à la "föräldern uppgav att ..." snarare än att dra egna slutsatser. Man är heller inte förmögen att läsa mellan raderna, se till hela bilden eller undersöka alternativa förklaringar till en viss uppkommen situation.

I dag har woke slagit igenom brett på alla samhällets fronter. Författaren summerar "Woke har segrat eftersom dess värderingar har antagits och slagit rot inom offentliga institutioner och format politik, praxis och lagar. Woke har segrat eftersom den har integrerats i skolor och vid universitet. Lärare och föreläsare odlar wokeattityder hos barn och unga vuxna som tar för givet att det de får lära sig är faktamässigt riktigt och moraliskt korrekt."

Hon tar avstamp i sin egen bok och fortsätter: "Woke är sannerligen inte medkännande, vänlig eller politiskt neutral. Woke delar upp människor enligt etnicitet, kön och sexualitet och återupprättar föråldrade fördomar. Den ger kultureliten en känsla av att ha ett uppdrag och gör att den kan ingripa i andras liv och hantera samhället som de finner lämpligt. Woke ger eliten en känsla av moralisk överlägsenhet – en källa till auktoritet som rättfärdigar att leda och fostra".

Genom dess utmärkande språk särskiljer sig eliten från den politiskt inkorrekta "resten". Kritiker tvingas ta till självcensur av ren självbevarelsedrift. I annat fall riskerar de att utsättas för social utfrysning, offentlig förödmjukelse, förlust av plattformar eller levebröd. (Cancelkulturen inom wokerörelsen kan liknas vid dåtidens häxbränningsprocesser). Det förekommer även att personer hamnar i polisregistret efter att – vad eliten anser – ha gjort sig skyldiga till åsiktsbrott.

På så vis har wokekulturen lyckats nästla sig in i våra liv och vinna terräng. Men frågan är hur länge det kan fortgå innan rörelsen kollapsar av sin egen tyngd. Detta mot bakgrund av alla inkonsekventa uttalanden och motstridiga påståenden som faller på sitt eget grepp.

Ty woke bygger på ett underdog-perspektiv som egentligen aldrig kan vinnas då vinsten i sig motverkar det egna syftet och hela dess existensberättigande – utan kamp, ingen mening.

Referat av boken "Störningen: Adhd, pillren och det stressade samhället"

Jag har i dagarna tagit mig an boken "Störningen: Adhd, pillren och det stressade samhället" av Katarina Bjärvall. Detta i syfte att komplettera mina tidigare inlägg om diagnosnarrativet, som tillsammans uppgår till ett tiotal poster.

Författaren utmanar den rådande världsbilden om adhd-medicinering som något odelat positivt, och för det ska hon ha beröm. Nedanstående referat blir lite av ett hopkok på vad hon kommer fram till respektive vad som redan har framgått i mina egna självstudier.

Förutom fakta om adhd-branschen som sådan får man ta del av fallstudier på både vuxna och barn som själva har fått diagnosen, som står i startgroparna att utredas eller i egenskap av anhörig till någon med diagnos. Industrin i sig kan tydligt ses som en avgörande faktor snarare än biologiska och medicinska förklaringar. Jävsproblematiken är alldeles uppenbar, åtminstone i hälften av fallen.

En sak som inte hemmahör under någon av rubrikerna nedan och därmed är lite mer svårplacerad, är hur språket normaliserar den vardagsdiagnostisering som mer och mer gör sig närvarande i våra liv. "Du är väl deprimerad", "han är kanske bipolär" eller "jag har en släng av Asperger" kan folk slänga ur sig. Sakta men säkert förflyttas gränserna för vad som är normala variationer i människans olika personlighetsdrag och den möjliga orsaken bortom biologiska förklaringar. Medikaliseringen av våra unga är en direkt konsekvens av ett sådant fenomen, och sammantaget kan man tala om flera separata problemområden.

Den fortsatta avsaknaden av biomarkörer

Biomarkörer saknas helt i dagens "npf"utredningar. För att styrka huruvida någon "har adhd" eller "inte har adhd" utgår man endast från intervjuer, frågeformulär och beteendeobservationer – inte blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra likvärdiga mätinstrument.

Författaren tillägger att inte heller cellprover eller magnetkamera kan påvisa förekomsten av adhd. "Npf" är sålunda blott ett påstående, d.v.s. personen tros ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som av namnet avslöjar ska röra sig om utmärkande avvikelser i hjärnan, men den går inte att säkert belägga.

Symtomen existerar givetvis – det kan vi i många fall notera med blotta ögat, genom studier av en persons beteende. Dessa beteenden är dock – som regel – en normalfördelning av de variationer som naturligt förekommer i en befolkning. Någon är rastlös, en annan inåtvänd och en tredje ostrukturerad. Sådana karaktärsdrag är vissa fall bestående men fluktuerar ibland över tid. Hade de aldrig diagnosen från första början – d.v.s. var feldiagnostiserade – eller kan det helt enkelt vara så att besvären växer bort? Då faller ju hela resonemanget [om medfött och obotligt] platt.

Dagens diagnossystem stämplar däremot personen som oförmögen till förändring. Det i sig riskerar att bli självuppfyllande, att personen identifierar sig med sina besvär. Personlighetsdrag som utgör hinder i det vardagliga livet – typ aggressionsproblem, självskadebeteende, prokrastineringsbesvär, håglöshet och stress, är möjliga att identifiera och få bukt med utan diagnos. Tecken på omognad har visat sig vara övergående.

Den seglivade myten om "medfött och obotligt" lever alltjämt kvar, och som jämförelse betraktas antibiotikabehandling eller cellgifter vara en tillfällig åtgärd. Detta medan adhd-medicinering ses som livslångt pågående – i stil med insulin för en diabetiker. Den stora skillnaden är att diabetes kan styrkas genom blodprov.

En diagnosexplosion som saknar motstycke

I dag uppskattas närmare 15 % av befolkningen ha någon form av "npf"-diagnos.

Det heter då att vården har tillgång till bättre diagnostiska verktyg. Men mot bakgrund av bristen på biomarkörer stämmer inte det påståendet eftersom "verktyg" helt saknas utöver frågeformulär och beteendeobservationer. Dessa metoder är i sin tur högst subjektiva sedan utredare A kan komma fram till ett helt annat utfall än utredare B alldeles beroende på den tolkning som görs.

Påfallande många med adhd har trauman med sig i bagaget, alternativt brottas med en stökig tillvaro som i sig kan ge en förklaring till de olika svårigheterna. Mot det hjälper inga piller i världen, i alla fall inte på sikt.

En lukrativ industri

Industrin för adhd-läkemedel omsätter årligen mångmiljardbelopp. Det är således inte fråga om någon ogrundad konspiration.

Hela samhällsapparaten dansar efter denna pipa. Jag pratar om skolväsendet, arbets- och näringslivet, politiken oavsett partifärg, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatrin, Habiliteringen (råd och stöd för personer med en funktionsnedsättning), media, intresse- och patientorganisationer (i synnerhet Attention med nära 20 000 medlemmar), företag och myndigheter – nära inpå samtliga som företräder någon samhällsinstitution, med andra ord. För att inte tala om alla påverkanskampanjer som vi dagligen översköljs av, liksom all lobbyism finansierad av diverse läkemedelsbolag vilka gör reklam för sina egna produkter, men också försäkringsbolag knutna till narrativet på endera sätt.

Dessa nära band kan ske i utbyte mot arvoden när någon representant föreläser i ämnet, medverkar i en utsedd expertpanel eller på annat sätt saluför en adhd-medicin, liksom erhåller bidrag till relaterad forskning. De samverkar i flera täta led vilket måste ses som en mycket försvårande omständighet i arbetet med saklighet och objektivitet.

Dessutom kan man kringgå reklamförbud inom det medicinska fältet om man i stället för reklam marknadsför innehållet som information. Ansvariga kan gömma sig bakom beskrivningar som "kurser", "konferenser" eller "föreläsningar". I själva verket handlar det om att lansera en i raden nya adhd-mediciner. Då omvandlas läkemedelsbolagen till medfinansiärer eller sponsorer och man kan redovisa detta regelmässigt i sin jävsdeklaration. Allt går ut på att vinna marknadsandelar och på så vis öka sin konkurrenskraft produkttillverkare emellan, och de tiger gärna om forskningsresultat som inte gynnar deras egna intressen. Biverkningar omnämns sällan, framför allt inte de långsiktiga. Medicinsk kompetens saknas i allmänhet hos journalister samtidigt som produktionskravet är högt. Kändisar agerar även de lobbyister genom att tala om adhd som en "superkraft". Genom dem kan man indirekt upplåta kanaler för "annonsering" via de egna plattformarna.

I läkemedelslagen som arbetades fram 2016 tillkom en ny rad rörande folkhälsan, nämligen: "... utan att detta i högre grad än vad som är nödvändigt hindrar utvecklingen av läkemedel eller handeln med läkemedel". Med det riskerar det uttalade uppdraget att värna om folkhälsan och att tjänstgöra som kontroll- och tillsynsmyndighet att prioriteras ner till förmån för kommersiella intressen.

Alla man möter resonerar praktiskt taget likadant – att den ökade andelen personer med "npf" endast beror på "ökad kunskap", "förbättrade diagnostiska verktyg" och "minskat stigma", och att medicinerna uteslutande är "säkra och effektiva". Dessa klyschor fortplantar sig sedan överallt där debatten förekommer.

Historiken bakom adhd och diagnosens tillkomst

I boken redogör författaren för hur man – vid en institution för barn med problematiska beteenden – redan på 1930-talet utförde experiment med amfetaminliknande preparat. Barnen blev till synes lugnare men känslomässigt avtrubbade, drogs med sömnproblem, minskad aptit etc. Detta efter att ha injicerat ryggmärgsvätska som skulle underlätta vid röntgen för att se hur hjärnorna utmärkte sig hos dem med uppmärksamhetsstörningar, inlärningsproblem, lynnighet och rastlöshet. I stället drabbades försökskaninerna av svår huvudvärk. Sprunget ur det utvecklades så föregångaren till dagens adhd-mediciner.

DSM är en diagnostisk handbok för psykiatriska sjukdomar med global användning. Man kan tydligt se att ju mer DSM-manualerna har utvecklats, desto högre andel personer uppfyller kriterierna. Flera frågeställningar åsyftar gärna samma sak, som "svårigheter att sitta still" vs "svårt att sitta kvar på sin plats", vilket gör att patienten snabbare uppfyller de olika parametrarna för en diagnos. Man framställer det ofta som att "svårigheter att lyssna" och "avbryter gärna" är två skilda saker, men de går ju i regel in i varandra.

Den femte – och innevarande – DSM-upplagan har vidgat sina kriterier ytterligare. Symtomen kan nu ha pågått under kortare tid mot vad som tidigare krävdes, de kan vara mildare, och fler personlighetsdrag än förut inbegrips nu för att uppfylla kraven för en diagnos. Direktannonsering har också blivit tillåtet i samma veva, som av en ren händelse ... DSM är således att betrakta som en bibel i den här världen, och man tolkar den helst bokstav för bokstav. Som manual mäter den dock endast en uppfattad verklighet hos personen som utreds, inte nödvändigtvis den mätbart konstaterade verkligheten. Vad som avgör är alltså toleransen hos den tillfrågade, liksom omgivningens förhållningssätt. Detta ger sammantaget en bredare träffyta samtidigt som tempot i samhället har ökat avsevärt när det kommer till osäkra anställningar, prestation, produktion och konsumtion ...

Redan på 1990-talet sades det att hälften av de som arbetade fram dåvarande DSM-upplagan finansierades med hjälp av läkemedelsbolag. Drygt ett decennium senare började Socialstyrelsen så sakteliga lätta på restriktionerna för licensutskrivningar gällande centralstimulantia ... Strax före 2000-talet strök man det tidigare licenskravet helt, varvid Concerta blev det första officiella adhd-läkemedlet att lanseras på den öppna marknaden.

SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering – är inte opartisk i den vanliga betydelsen, kan författaren avslöja. Detta eftersom myndigheten till delar finansieras av läkemedelstillverkare. Hon konstaterar vidare att det har förekommit stora överföringar mellan Läkemedelsindustriföreningens databas som visar på transaktioner mellan vårdbolag och vårdpersonal, eller – på ren svenska: riggade system tack vare osedvanligt lönsamma upphandlingar.

Orsaken till att beteendestörningar ökar

Författaren fastslår att "adhd finns" för den som nu har anledning att tvivla. Detta motiverar hon med fallexemplet "Anton". Pojken beskrivs som en fladdrig typ – han hoppar okoncentrerat mellan olika aktiviteter, och den tidigt satta adhd-diagnosen sägs utgöra en ensam förklaring.

Anton curlas av sin mamma som placerar pojken i bilen vid sina många och återkommande utbrott. Tillsammans åker de sedan planlöst omkring tills dess att det värsta humöret har lagt sig, och sedermera belönas pojken med en hamburgare på Mc Donald's. Han saknar även en närvarande pappa, men inga av dessa förklaringsmodeller omnämns i boken. Man bara konstaterar att han är sådan, inte varför det uppstod. Anton medicineras i dag med varierad framgång. Jag kan inte låta bli att undra om han hade haft besvären under andra förutsättningar; i en verklighet där man inte redan i förskoleålder började prata i termer av adhd som en självuppfyllande profetia.

I boken intervjuas flera adhd-patienter och deras anhöriga. "Vi var nog lite frågande men samtidigt så måste man ju acceptera saker. De är ju uttalade specialister", resonerade en förälder till ett barn som just hade fått både en adhd- och autismdiagnos konstaterade, och sedan blivit hänvisad till medicinering i sedvanlig ordning. Denna pojke var för övrigt en så kallad "hemmasittare" (2020-talets modeord) vilket innebär att han inte gick i skolan överhuvudtaget. I stället ägnade han en stor del av sin vakna tid åt datorspel.

Vad som framgår i boken och som jag tidigare har fått berättat för mig, är att adhd oftare ställs på barn födda sent på året. Decemberbarn är överrepresenterade med hela 30 %. Kan det i stället vara en fråga om mognad?, frågar sig författaren. Annorlunda uttryckt: omognad misstas för adhd.

I ytterligare ett fallexempel får man bekanta sig med "Alex" (samtliga namn är givetvis fingerade för att inte röja någons identitet). Alex har adhd och berättar om en barndom som kantades av föräldrarnas många konflikter. De valde sedan att separera. Inte någonstans framgår det om dessa trauman har tagits hänsyn till när besvären uppstod, vilket de gjorde redan i förskoleåldern. Hemmiljön präglades sedan av mammans många och kortvariga relationer, och de nya styvpapporna var inte så snälla alltid. Tonåren kännetecknades därefter av bråk, hög alkoholkonsumtion, ätstörningar, ofullständig skolgång, korta anställningar och allmän oreda. Han var helt enkelt skolexemplet för en ungdom på glid. I tidig vuxenålder började Alex missbruka. Kort därpå självmedicinerade han med olika adhd-preparat.

I Gävleborg noterar man en högre förekomst av adhd som sammanfaller med låg utbildningsgrad, sämre somatisk hälsa och hög ungdomsarbetslöshet. Faktorer som inverkar är graden av utbildningsnivå (konstaterat färre adhd-diagnoser hos akademiker), huruvida föräldrarna lever tillsammans, och ifall missbruk och/eller psykisk ohälsa förekommer i familjen. Dock ökar numera diagnosen även i välbärgade områden och det har t.o.m. påträffats familjer på Lidingö som har efterfrågat utredning i hopp om att deras barn ska påbörja medicinering och därmed prestera bättre i skolan.

Trycket på att prestera i skola och arbetsliv kan för övrigt ha stor inverkan på benägenheten att genomgå en adhd-utredning, slår författaren fast.

Skolans roll

I teorin krävs det bara diagnos för inskrivning i anpassad skola (det som tidigare gick under namnet särskola). Men i praktiken underlättar det för en viss typ av elever att få tillgång till stöd (exempelvis resurspedagog) om de kan uppvisa en dokumenterad funktionsnedsättning. Enligt skollagen är det elevens behov som avgör, och inte en eventuell diagnos. I praktiken blir dock kommuner lättare beviljade skolpeng för dessa ändamål om de kan styrka förekomsten av exempelvis adhd eller autism.

Faktum är att skolor driver på diagnosinflationen med sina många och systematiska påtryckningar. De pratar hellre om individuella utmaningar och bristfällig hemmiljö än att erkänna organisatoriska brister. Organisatoriska brister kan lätt avhjälpas med en omorganisering av klasserna, att se över lokalerna eller att strukturera om de olika undervisningsmomenten. Samtidigt väger utökad skolpeng tungt i en ansträngd skolmiljö. Elevhälsan hejar glatt på och skadeverkningarna vi ser är nu uppenbara. Dagens mångfaldsförespråkande skola saknar uppenbart resurser för att hantera olikheter.

Skärmarnas betydelse

Nu tänkte jag avsluta med skärmarnas betydelse när det gäller sannolikheten att en individ utvecklar adhd-symtom.

Skärmar triggar belöningssystemet då det uppmuntrar till aktivitet framför vila och återhämtning. Att vistas mycket inomhus sker på bekostnad av D-vitaminbrist/brist på naturligt solljus. Ju mer tid vid en skärm, desto högre risk för koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Och ju snabbare spel, desto mer tilltalande för en otålig person som suktar efter snabb stimulans gällande ljus- och ljudeffekter. Detta påverkar i sin tur synapserna i hjärnan, d.v.s. kopplingarna mellan hjärnans olika celler.

Utanför datorspelsvärlden får hjärnan utrymme att träna sitt arbetsminne – t.ex. genom att skriva för hand, sin uthållighet – att invänta saker, och uppmärksamhet – ett långsammare tempo. Den stimulans som dagens datorspel ger upphov till riskerar därför att konkurrera ut andra intressen som genererar mer långsiktiga belöningar i förhållande till dessa snabba och korta.

Vi kan alltså konstatera att datorspel och adhd-symtom – grovt förenklat – tar ut varandra. Detta i termer av korrelation (samband) och kausalitet (orsak och verkan). Sambandet existerar men orsaken är inte enkelriktad eftersom spelet så att säga förstärker de redan befintliga symtomen.

Men nu är det dags att sätta punkt för den här gången.

"Rocka sockorna"-initiativet som en förtäckt "pro life"-manifestation

I dag uppmärksammar vi ”World Down Syndrome Day” som manifesterar sig i att "rocka sockorna", d.v.s. bära strumpor i omaka färg för att hylla olikheter och alla människors rätt att existera.

Thomas Idergard, som till yrket är katolsk präst, uttalar sig om fenomenet "rocka sockorna" som en förtäckt pro life-manifestation.

"I dag, den 21 mars, infaller ”Världsdagen för Downs syndrom” som har utlysts av FN för att uppmärksamma personer med Downs syndrom och säkerställa deras rättigheter. Svenska Downföreningen genomför tillsammans med motsvarigheter i flera länder kampanjen 'Rocka sockorna' som uppmanar människor att i dag synligt bära olikfärgade sockor för att göra denna poäng.

Här i Sverige når budskapet verkligen fram. Sociala medier fylls varje år denna dag med folk som bär udda sockor som sympati för vad som heter 'alla människors lika värde' men som förstås refererar till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, vilken talar om att alla människor är födda 'lika i värdighet'. Det betyder att varje mänsklig person, bara som varelse tillhörande människosläktet, har en status som ger bestämda, okränkbara rättigheter. Ett 'värde' kan bedömas och relateras till andra och annat – vad betyder det, eller du, för mig? Men 'värdighet' är något absolut, helt omöjlig att jämföra, eftersom den inte behöver jämföras. Den räcker i och av sig självt.

Vad som framförs i 'Världsdagen för Downs syndrom' och med de rockande sockorna är alltså ett allmängiltigt moraliskt budskap, ett faktum som gäller oavsett enskilda åsikter. Om det vore helt privat skulle det inte vara någon poäng med att visa upp udda sockor för andra. Och det är nu själva innebörden av etiken: vilka normer bör prägla vårt gemensamma mänskliga förhållningssätt, uttrycka vad det är att vara människa?

Om nu personer med Downs syndrom har samma människovärde, är lika i värdighet bara för att de är människor, som vi andra, blir det förstås inte bara problematiskt, utan direkt moraliskt fel, att ofödda barn aborteras för att de via fosterdiagnostik konstateras bära på den kromosomavvikelse som ger Downs syndrom. I Danmark visar statistik att 95 procent av de ofödda barn som antas ha hög risk för Downs syndrom förlorar sina liv genom abort. I Sverige säger liknande statistik att antal födslar av barn med Downs syndrom, med hjälp av abort, har minskat med två tredjedelar på lite drygt tio år.

Försvarare av abort menar att frågan om huruvida ett ofött barn ska få födas, och alltså tillerkännas rätten till liv som den grundläggande mänskliga rättighet den är, är upp till den enskilda modern att avgöra. Ett sådant argument kan värderas och diskuteras. Men det är nu inte min poäng. Den är större än så och handlar om att stödet för en sådan ordning inte alls går ihop med att bära udda sockor som sänder budskapet att det objektivt, allmängiltigt, inte finns någon skillnad i mänsklig värdighet mellan någon som har Downs syndrom och någon annan. Och därmed alltså inte någon skillnad i rätten till liv, som då börjar med rätten att få födas.

De rockande sockorna förmedlar alltså ett radikalt 'pro-life'-budskap: Om människovärdet rent objektivt, så att vi måste visa upp det för att påminna varandra om det, är lika, och platsen i vårt samhälle lika självklar för någon med Downs syndrom som utan, är det objektivt fel att ofödda barn med risk för, eller konstaterad, Downs syndrom förhindras att få födas genom abort. Även om välkomnandet av ett sådant barn betyder utmaningar, dock kända och möjliga att förbereda sig för och hantera, för en familj. Poängen med de rockande sockorna är väl inte att slutsatsen alltid ska vara enkel?

I dag är emellertid hela Sverige, inklusive alla politiker, medier och opinionsbildare som annars oreflekterat försvarar abort, fullkomligt 'pro-life'. Frågan blir då när och hur det ska få konsekvens i handling. I riksdagen vilar nu ett förslag till grundlagsändring som vill skriva in 'aborträtten' i Regeringsformens rättighetskatalog. Men det uttrycker faktiskt raka motsatsen till vad de rockande sockorna vill berätta som något gällande för alla, alltid. Så hur ska vi ha det?"

Artikeln ligger under betalvägg här.

Det felaktiga påståendet om HBTQI-personer som en marginaliserad samhällsgrupp

Den kristne barnrättskämpen och föreläsaren Tomas Kaya framför några väl valda ord om hyckleriet från HBTQI-håll när det kommer till upplevd marginalisering.

Bakgrunden är en transperson som filmar sig själv på ett lunchhak när denne ondgör sig över att tvingas dricka från en pappmugg bestående av bibelcitat. Detta utan att ha gett sitt medgivande till att behöva förknippas med just kristna ideal. Vederbörande har inte bett om det, är motiveringen, och uttrycker samtidigt äckelkänslor i form av upprepade "ew".

Tomas Kaya menar att personen i videon inte alls är att betrakta som del av en marginaliserad grupp eftersom rörelsen i dag stöttas av ett helt samhälle. Att vara marginaliserad innebär "att tillhöra samhällets ytterkant sett till makt, resurser och inflytande", förtydligar han.

Men årligen avsätts en hel månad till Pridefestivalen och närbesläktade evenemang som QX-galan. Stora multinationella företag som SEB och Ericsson pryder sina loggor med pridesymboler. Förskolor, vårdinrättningar med flera aktörer genomgår HBTQI-certifiering. Diskrimineringslagen står till dessa personers förfogande, äktenskapslagstiftningen likaså. Hälso- och vårdfrågor, skolans läroplan, myndigheter och styrdokument går även de HBTQI-rörelsens ärenden ... Till och med landets bussar bär återkommande Prideflaggor under en viss tid på året.

Se videon i sin helhet här.

Att skilja mellan nostalgi och vanligt oförstört sinne för skönhet, proportioner, omsorg och kvalitet

Med inspiration från mitt föregående inlägg där jag återger författaren och dissidenten Jüri Linas syn på modern arkitektur som en medveten förfulning av den svenska stadsbilden ...

I dag skriver jag om Arkitekturupproret – en ideell och partipolitiskt fristående förening med närmare 60 000 medlemmar runt om i landet och desto fler i våra nordiska grannländer. Jag stödjer mer än gärna deras vision som verkar för en återgång till klassisk arkitektur i stället för nybyggnad à la fyrkantiga glaslådor.

"Arkitekturupproret gör uppror mot vad ett växande antal medborgare anser vara dålig arkitektur och mot den eskalerande förfulningen av våra städer: Misslyckad nybyggnation med antingen snabbuppförd miljonprogramsarkitektur i repris eller spektakulär dekonstruktivism med migränframkallande fasader."

Innebär det per automatik att Arkitekturupproret har drabbats av nostalgi (i betydelsen torra bakåtsträvare)?

Så här svarar de själva:

"I försök att hitta förklaringar till varför så många föredrar äldre byggnader framför samtida så har det återkommande framförts spekulationer i media om att 'i oroliga tider blir folk mer benägna att blicka bakåt, blir mer nostalgiska och konservativa.' För det kan ju absolut inte bero på att den är ful, trist, konstig, disharmonisk eller allmänt misslyckad.

Det är i huvudsak minnen från ens barndom eller ungdom som gör starkast intryck och väcker de starkaste känslorna när man återser en sak eller plats, känner en doft, hör en melodi eller röst, läser en bok eller ser ett TV-program från när man växte upp.

Detta är en högst personlig upplevelse som är direkt kopplad till ens egna erfarenheter. Den har ingenting med skönhet att göra. Framför allt kan man inte känna nostalgi för en tid eller plats som var före ens egen livstid, såvida man inte hade ynnesten att själv växa upp i ett äldre hus eller med antikviteter som inredning.

Till skillnad från byggnader och föremål från tidigare epoker som (om man tar hand om dem) bara blir mer attraktiva med tiden så gäller inte detta för den brutalistiska epoken. Ingen kan säga att material som betong, eternit eller pvc åldras vackert. Om man inte älskar den av rent nostalgiska skäl, alltså.

Men, om det inte är nostalgi, vad är det då som gör att många vanliga människor ändå envisas med att föredra äldre byggnader och miljöer som skapats långt innan de själva var födda?

Man uppskattar helt enkelt äldre miljöer för att de känns bättre och är vackra och intressanta att titta på. Hantverksmässigt byggda i lokala material, harmoniska proportioner, naturliga jordfärger, fina dekorationer och mänsklig skala med trygghetsskapande täthet. Det är därför turister dras till bevarade pittoreska miljöer såsom Gamla Stan i Stockholm, gamla delen av Malmö, trästaden i Gävle, Söderköping eller Eksjö.

Det behöver inte vara mer mystiskt än så.

Så, kan vi nu en gång för alla skilja mellan nostalgi och vanligt oförstört sinne för skönhet, proportioner, omsorg och kvalitet?"

"Sovjetrepubliken Absurdistan" – om hur vänsterliberala krafter har förvandlat Sverige till en skendemokrati där endast socialistiska värderingar råder

Jag har under någon veckas tid befunnit mig djupt försjunken i ett nostalgiskt skimmer. Detta efter att ha beslutat mig för att återskapa stora delar av mitt barndomsbibliotek.

Här återfinns tidlösa klassiker som Pricken, Historien om någon, Nussekudden och Kriktor, med vilka jag hoppas komma pojkarna till glädje (nu 3 resp strax 7 fyllda). Med närmare tjugo titlar känner jag till sist att jag börjar närma mig min ursprungliga vision, och bokhyllan i köket – som tidigare tjänstgjorde som förvaring åt myskläder – agerar nu i stället ... just det, bokhylla. Jag har med det så sakteliga hittat tillbaka till tjusningen med gamla antikvariat, anrika bibliotek och trevliga bokhandlare efter att ha ägnat hela mitt vuxna liv åt påtvingad kurslitteratur och andefattiga bloggtexter.

Sovjetrepubliken Absurdistan

I skrivande stund försöker jag bekanta mig med samhällskritiska faktaböcker som bidrar till att utöka min egen kunskap i ämnet. Till sist föll valet på Jüri Linas "Sovjetrepubliken Absurdistan".

"När en missledd opinion hyllar vad som är avskyvärt och föraktar det som är hederligt, straffar dygd och belönar last, uppmuntrar vad som är skadligt och avskräcker det som är nyttigt, applåderar lögn och stryper sanning genom likgiltighet eller förolämpning, vänder en nation ryggen mot framsteg, kan den bara återupprättas av katastrofens fruktansvärda lärdomar".

Bakgrundskontext: Jüri Lina har estländskt påbrå och beskriver sig själv som en antikommunistisk nonkonformist och dissident. Han drar knivskarpa paralleller mellan dagens västerländska samhälle och forna Sovjetunionen.

"Tidigt på morgonen den 4 november 2020 berättade Mattias Karlsson, gruppledare för Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, på Sveriges TV om president Donald Trumps enorma insatser för de svarta i USA. Sahlin [Mona, reds. anm.] menade att det var vidriga åsikter. Karlsson misslyckades med att förklara för henne att det handlade om fakta, om redan genomförda politiska reformer och inte om åsikter".

Det är oklart om avsikten med boken är att väcka skratt, men texternas utformning får mig definitivt att dra på smilbanden av hög igenkänning under läsningens gång – det dystopiska allvaret till trots.

Jüri Lina talar i termer om att oliktänkande individer korsfästs i tidningarna av den socialliberala ledningen. Men i stället för våld använder man mer raffinerade metoder för att tysta grupper som inte stryker medhårs. Vidare fastslår han att "Sverige på fyrtio år har blivit ett land där moraliskt degenererade och de som beter sig abnormt styr". Han belyser, med rätta, att Sverige som ett starkt utpräglat socialistiskt ogärna talar om saker vid dess rätta namn (läs: de så kallade omskrivningarna som jag hänvisar till i min egen bloggbeskrivning).

Som andra system- och samhällskritiska alster av liknande typ, gör sig boken bäst som uppslagsverk där man väljer att sammanfatta utvalda delar snarare än att plöja igenom den pärm för pärm. Detta eftersom det är en ganska svårtuggad verklighet som presenteras, som fullständigt slår hål på tidigare vedertagna "sanningar" och går hårt åt hela det svenska sättet att förhålla sig till samtidens många frågeställningar.

Jakten på oliktänkande gör att personer som anses ha fel värdegrund riskerar att portas från offentliga evenemang. Böcker avsedda för att avslöja mörka krafter förhindras publicering, och en viss typ av politisk åskådning besitter monopol på vad som tillåts komma till tals. Detta trots att det, enligt författaren, har förekommit att svenska journalister t.o.m. haft hemligt samröre med Stasi – den underrättelsetjänst som verkade under gamla DDR.

Jüri Lina beskriver att det i korta drag finns två syften med dagens informationsförmedling – det officiella narrativet kontra den egentliga sanningen. Denna sanning utgör lite av en springande punkt för hur hela samhällsapparaten trots allt är uppbyggd.

Med flit har jag valt att bortse från förlisningen av Estonia, hela Covid-19-cirkusen, Frimurare och andra hemliga sällskap, den förda migrationspolitiken från tidpunkten vid millennieskiftet och framåt, samt historiska referenser som har alltför djupa och komplexa rötter. Dessa viktiga ämnen förtjänar egna inlägg.

Jag försöker avgränsa mig något till förfulningen av den svenska stadsbilden och framväxten av ett alltmer statligt övertag, som vi ser breda ut sig under en sammantagen period om cirka 50 år.

Rivningen av den svenska folksjälen

Jüri Lina beskriver hur arkitekturen, konsten och musiken har förfulats med flit, med start omkring 1960-talet och framåt. Att numera slå på valfri radiokanal, besöka ett modernt galleri eller beskåda slumpmässigt utvald nyproduktion vittnar i sanning om att han har rätt.

Förfulningen av våra svenska städer syntes redan i samband med den omtalade och hårt kritiserade rivningen av de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm, vilket kan betraktas som en form av Sovjetifiering där målsättningen tycks ha varit att efterlikna likformade glaslådor. Postmodernism och betongförort växte fram i samma veva, och med det upplöstes en stor del av det svenska kulturarvet, som lite har utgjort min egen käpphäst sedan dess att jag själv kom till Stockholm i början av 2000-talet. Den officiella bilden av rivningen hette att det var trångbott och utgjorde en sanitär olägenhet, men det förklarar inte varför hela formspråket tvunget skulle göras om i grunden.

K och jag följde med stort men vemodigt intresse dokumentärserien om Det gamla Stockholm och förfärades av hur man bit för bit valde att lemlästa stora delar av den arkitektoniska själen som utgjorde vår vackra huvudstad. Tack och lov existerar initiativ som Arkitekturuppropet vilka skvallrar om att man inte är ensam om det här motståndet.

För övrigt blev även min son, då fyra år gammal, till synes djupt påverkad av rivningarna. En dag när vi satt på bussen och passerade Stockholms citykärna utbrast han nämligen: "Här välte dom husen på sextiotalet!"

Staten som familjens överhuvud

Författaren gör gällande att staten redan på 1950-talet övertog rollen som "familjens överhuvud" genom makarna Myrdal. Detta har jag själv varit inne på med tidig institutionalisering i kombination med kvinnans intåg på arbetsmarknaden. (Med reservation för att jag i allmänhet har god erfarenhet av svensk förskoleverksamhet, läs mer här, bortsett från det omotiverade och närmast omättliga behovet av angiveri som har blossat upp så väldigt på sistone).

En senliberal familjepolitik innebär obegränsad tillgång till preventivmedel som gör avkall på sexlusten, ger upphov till erektionsproblem och diverse psykiska besvär, liksom inställningen till aborter som något heligt och eftersträvansvärt, vilket sedan länge genomsyrar hela debatten. Avvikare benämns "abortmotståndare" och inga nyanser tillåts komma till tals eftersom informationsflödet – som gärna benämns neutralt – tvärtom är hårt reglerat.

Unga flickor uppmuntras till att engagera sig i en idrottsrörelse i stället för att leka med dockor, ty dockor ingår i en heteronormativ mamma-pappa-barn-lek, och det vill man motverka till varje pris eftersom familjen som stark gemenskap ofrånkomligt konkurrerar med staten. Av samma anledning förekommer inte längre konceptet "dockvrå" i förskolans lokaler. Damidrott närmar sig i dag samma status som herridrott.

Vi står nu på randen till ett nytt världsherravälde med en globalistisk maktelit där FN och Världsekonomiskt Forum går i bräschen för ett sådant paradigmskifte, som till stora delar har smugit sig på under flera decennier men mycket snart når sin yttersta kulmen.

Angående skolväsendet heter det att vi genom hela livet matas med ny information "för att hänga med – annars är man för gammal och då är det dags att kliva åt sidan". Därutöver är hemskolning inte längre tillåtet i Sverige, varför en ny debatt har blivit aktuell under 2010-talet; en åländsk skola som har valt att frångå dagens svenska skolplikt och dess tillhörande läroplan, med motiveringen "läroplikt framför skolplikt".

Det åsiktsförbud som författaren menar råder i Sverige påminner starkt om munkaveln som härskar i bland annat Nordkorea och forna Sovjetunionen. Ideologiskt förankrade beslut får inte ifrågasättas för då riskerar den oliktänkande att hängas ut, utsättas för cancellering och avsägas från sina uppdrag. Detta görs bland annat genom att personen mister sin försörjning eller stämplas med kränkande beteckningar. Dessa beteckningar kan exempelvis lyda under namn som "foliehatt", "konspirationsteoretiker", "rasist/fascist/nazist", "antivaxxer", "abortmotståndare", "trumpanhängare", "putinvän" och – favoriten – "högerextremist". Om bevis presenteras som motsäger den allmänna uppfattningen, drabbas konsensuspersonen av förnekelse i form av "kognitiv dissonans". Det senare är ett fenomen som jag återkommer till i flera av mina texter. På motsvarande sätt upplevde Jüri Lina sin egen uppväxt i det forna Sovjet.

Bit för bit dissekeras det svenska samhället och tillsammans med andra systemkritiska skribenter förefaller man – oberoende av varandra – att komma fram till förvånansvärt liknande slutsatser.

För att citera ett av mina tidigare inlägg: "Synkronisering av ovanstående är en samtidig process som sker världen över och är nära inpå identiskt koordinerad. Sett i det ljuset kan man knappast betrakta något i den här samhällsutvecklingen som slumpmässigt genomförd".

Nostalgins paradox

Tema barndomsnostalgi med tonvikt på 70-, 80- och 90-tal.

Jag brottas primärt med tre parallella känslor när det kommer till barndomsminnen, musik, film, tv-program, spel och leksaker från förr. Dessa stavas: den digitala omedelbarheten, dåtiden som daterad och vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir.

Den digitala omedelbarheten

I dag är det mediala utbudet närmast obegränsat och lättillgängligt i form av "den digitala omedelbarheten"; algoritmer utformade för att ge direktstimulans. Tidigare krävdes det normalt att användaren spolade tillbaka kassettbandet eller videofilmen för att ta del av dess innehåll. Man var tvungen att fysiskt förflytta sig för att hyra film, låna böcker på biblioteket eller köpa cd-skivor. Därtill behövde man invänta datumet för nästa nummer i sin tidningsprenumeration eller tidpunkten för när ett visst tv-program skulle gå av stapeln. Väntan var en självklar del av upplevelsen.

Förr om åren satt familjemedlemmarna bänkade framför tv:n och alla runt om i landet följde praktiskt taget samma serier eftersom tablån var begränsad till ett mindre utbud. Om någon medverkade i tv eller omnämndes i en tidning sågs det som en jättestor sak och dröjde sig kvar i minnet en hel uppväxt.

Dåtiden som daterad

Det finns en ständigt närvarande rädsla att barn av i dag inte värdesätter det som var, utan betraktar dåtiden som mossig och daterad. Sannolikt var det samma sak även i min generation, men medge att 70-, 80- och 90-talet var något alldeles extra i film-, tv- och musikvärlden!

Undantag förekommer, dock. Minecraft – datorspelet som lanserades först 2011 och har tagit en hel värld med storm – är en modern företeelse men samtidigt en kvarleva från förr. Detta eftersom spelet i någon mån efterliknar digitalt lego där bara fantasin sätter gränser, liksom pixlarna som för tankarna tillbaka till det glada 80-talet. Därutöver bygger (pun intended) konceptet på slottsmiljöer och andra tidlösa omgivningar, drakar och motsvarande naturväsen, vapenarsenaler och den eviga kampen mellan de goda och onda. På så vis vill jag inte bromsa sexåringens fäbless för denna kreativa skapelse även om jag gärna ser att det tillkommer fler analoga intressen. Apropå lego – de ursprungliga klossarna bestod i regel av blandade bitar som fordrade en viss portion fantasi. I dag dominerar färdiga byggsatser som visserligen kräver uppbyggnad men sedan riskerar att stå och samla damm.

Vad gäller film och tv fanns länge en vision att om jag själv fick barn skulle jag tidigt inviga dem för Pippi, Emil och Madicken. Vi skulle titta på Ronja, Mio och Skorpan, Lotta, Nils Karlsson Pyssling, Peter och Petra, Barnen i Bullerbyn och Tjorven, med flera Astrid Lindgren-karaktärer. Och de skulle minsann trollbindas lika mycket som jag själv gjorde en gång i tiden.

Många av dagens barn förstår dock inte tjusningen med ovan nämnda filmatiseringar eftersom tempot var ett helt annat. Språket kan uppfattas som lite ålderdomligt och är således svårare att relatera till. Detsamma gäller Fem myror där jag – trots flertalet tappra försök – får finna mig i att Magnus, Brasse och Eva inte längre går hem hos de små. Det innebär samtidigt att mina pojkar kommer skapa sig egna minnen helt fristående från mina; minnen som en vacker dag framkallar nostalgi även hos dem.

Nästa steg i min tidsresa består av bokläsning – något som i den egna uppväxten utgjorde navet i hela min barndom. Det var svårt att titta sig mätt på många av de karaktäristiska illustrationerna och den speciella estetik som kännetecknade nämnda tidsperiod, sent 80-tal och framåt. Många av dagens böcker saknar helt den charm som exempelvis Ilon Wikland eller radarparet Inger och Lasse Sandberg frambringade med sina alster.

Tillägg: i samma veva som jag konstaterade ovanstående, beslöt jag att återskapa stora delar av mitt eget barndomsbibliotek, då med fokus på tidlösa klassiker. Inom loppet av en veckas tid hade jag införskaffat inte mindre än tio av de mest minnesvärda Alfons Åberg-böckerna, två Nicke Nyfiken-böcker som skildrar när han får ett jobb respektive hamnar på sjukhus, men också Kriktor, Pricken, Mamman och den vilda bebin, Historien om någon, Älskade lilla gris, och Nussekudden – 18 bästsäljare som snabbt gick hem hos mina pojkar. Sannolikt eftersom det är lätt att relatera till någon som utmärker sig från gruppen till sätt eller utseende (Kalle med nussekudden respektive Pricken), och att läsa om en gullig gris som hotas av slakt (inte ett öga torrt). 

Vissa fenomen går aldrig ur tiden. Det kan t.ex. vara att brottas med hjärnspöken, känslan av utanförskap, att drabbas av insomnia, behovet av en hemlig kompis, eller annan vardagsrealism.

Vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir

Avslutningsvis finns det en sorg i att ens "wow"-känslor ofta uteblir i vuxen ålder. "Jaha, var det här allt?" Den där långa scenen i Pippi som man en gång i tiden led sig igenom visade sig vara i 2–3 minuter. Den där enorma gräsplätten utanför dagis upptog i själva verket två blygsamma kvadratmeter.

Allting åldras tyvärr inte med värdighet. Sällskapsspelet Monopol har tack och lov gjort det, anser jag, likaså Den försvunna diamanten. Jag har med stor framgång lyckats introducera min sexåring för MAD-spelet. Men i dagens läge har jag mycket svårt att se hur exempelvis en jojo eller View-Master skulle bli någon större succé.

En positiv sak som jag har noterat är i alla fall att tivolin och nöjesfält fortfarande går hem hos den yngre publiken. Det finns inga digitala motsvarigheter som lever upp till känslan av att befinna sig i en nöjespark, varför tjusningen kvarstår även till dagens dato. Väntan består av att uppnå en viss längdgräns, och det är fint att se att samtiden inte har gjort avkall på just längdkravet. (Tillägg: datorspelet Roller CoasterTycoon utspelar sig visserligen i en nöjespark, men det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra ...)

Det är av stor vikt att varandet i stunden aldrig går förlorat bara för att man råkar uppnå en viss ålder.

Det är i friktionen som det mänskliga bor

Vi lever i en slätstruken och färglös tidsera, präglad av yta och perfektion. Man kan alltid lägga sig under kniven för att rätta till sina skavanker, och därtill applicera ett digitalt filter i syfte att försköna det vi ser.

Jag själv attraheras av saker med själ; bruksskicket som levandegör en antik möbel, hantverk som har formats med bara händer, det darrande penseldraget, analog renässans.

Dagens ankläppar och alienhakor tilltalar mig inte det minsta, däremot asymmetri, de grå tinningarnas charm eller Madonnas karaktäristiska glugg. Människor utmärker sig från varandra genom att vi kommer i olika former, färger och storlekar. Jag gillar när det är lite vint och snett; det är trots allt så vi är skapta.

Suckande jämför jag omsorgsfullt handknutna mattor och möbler patinerade av tidens tand i stället för nyproducerade massupplagor med begränsad livstid. Jag väger tungt AI-genererade bilder mot dåtidens analoga foton, men också de texter vi producerar, som behöver sin unika röst för att leverera en känsla av autenticitet.

Det är i friktionen som det mänskliga bor.

Till minne av Claes

Tidigare i veckan nåddes jag av ett dödsbesked. Claes, en av mina närmaste vänner, har hastigt gått bort till sviterna av en längre tids sjukdom.

Vi hade inte hörts av på en tid men jag kunde aldrig tro att mitt senaste farväl också skulle bli det sista. Jag grämer mig över att inte ha visat tillräckligt med uppskattning under våra regelbundna träffar på "Torsdagsklubben", vilka pågick i närmare arton långa år. Claes var klubben personifierad, och totalt var vi uppemot trettio uppskrivna medlemmar, varav drygt hälften sammanstrålade frekvent på södermalmshaket dessa kvällar – åtminstone till en början. Folk kom och gick medan andra bestod in i det sista, alltid med fokus på samtidens frågeställningar och angelägenheter.

Initialt lärde vi känna varandra på ett tillfälligt politiskt uppdrag med varsitt förflutet på Journalisthögskolan, och våra skilda uppfattningar kvarstod. Oaktat partifärg höll han god min genom alla år. Min egen tillvaro kom att ta många och plötsliga vändningar, och hela tiden fanns han där som en stöttepelare, sin vana trogen, och avvek inte en sekund från sin självutnämnda roll som problemlösare. Han utgjorde en central pusselbit i mitt liv mellan 23 och 40 års ålder.

Allt har sin tid, heter det. Som nostalgiker har jag dock en förmåga att romantisera det förgångna. Min vän var till åren och mot slutet andades han med hjälp av en syrgasutrustning. Trots det har jag svårt att förlika mig med att han är borta för alltid; att vi inte kommer att ses mer i våra nuvarande kostymer. För mig är han så levande ännu.

Claes somnade in på sin födelsedag. Mitt i sorgen finns det en fin symbolik i att återvända till själva ursprungskällan. Cirkeln är därmed sluten.

Vi är inte här av en slump och allt som är menat att ske kommer också att hända

Jag har nu i fyrtio års tid kunnat blicka tillbaka på mitt liv och konstatera att det innehåller många intressanta turer, för att uttrycka det milt. Detta gäller både till det yttre genom de många utseendemässiga förändringarna i mina unga år, ett ombytligt leverne med alla flyttar i vuxen ålder, ett oräkneligt antal sadla om-projekt och desto fler karmiska läxor. Här har jag sammanställt mina tjugo år som 08:a.

"Gamla själar tvingas genomgå svårare prövningar", lyder det gamla talesättet. I vår del av världen är vi dock obekväma med sådan terminologi. Vi föredrar i stället den västerländsk-medicinska förklaringen när man introducerar sig själv och sin omgivning. Personligen har jag genomskådat det där narrativet för längesedan, och jag förstår nu att medicinska förklaringsmodeller säger ytterst lite om en människas verkliga komplexitet. Det innevarande jordelivet är sannolikt bara en liten del av något mycket större.

Min nuvarande situation

Personligen befinner jag mig för tillfället i en brant uppförsbacke med xxx antal sökta tjänster inom mitt specifika utbildningsområde – en process som har pågått i drygt två års tid. Jag har till dagens dato tappat farten och upplever ett sällan skådat motstånd på just jobbfronten. Detta oroar mig emellertid inte på en existentiell nivå. Jag befinner mig nämligen på en ganska bra inombordslig plats och förlitar mig på att universum har en plan. Varken nu eller tidigare i historien definierar jag mig som en prestationsdriven karriärmänniska. Vad jag åstadkommer i min yrkesroll utgör så att säga inte värdet av min egentliga person. Och bortser man bara från sitt anseende; hur man uppfattas utifrån, att tona ner omgivningens förväntningar, och den egna viljan att åstadkomma saker men inte vara där ännu, så löser sig allt i slutändan, försöker jag resonera. Det som är menat att ske ... och så vidare.

Ovan nämnda tankesätt går även att applicera på andra livsområden, som mina söners tillkomst efter långvarig barnlöshet, Italienresan 2018 som gjorde mig till mamma, eller det faktum att jag mötte min sambo redan 2006. Detta är exempel på saker som har "kommit till mig" vid rätt tidpunkt och då utgjort det mest självklara i världen. Det som inte är menat att ske just nu tenderar samtidigt att gå hur trögt som helst och har konsekvent gjort så länge jag kan minnas.

Tidigare i livet genomled jag ofrivillig barnlöshet i ett helt decennium med upprepade missfall och smärtsamma utredningar för att ta reda på den bakomliggande orsaken, vilken aldrig framgick. Därför är det av stor betydelse att jag i dag, äntligen, får titulera mig mamma med allt vad det innebär. Jag är en familjeorienterad person och kan inte nog betona hur mycket moderskapet betyder för mig.

Dagligen brottas jag med att förhålla mig till ovisshet – att försöka navigera mellan att måla fan på väggen och att ta ut segern i förskott när det gäller besked av olika slag. I detta nu inväntar jag ett beslut som kan komma att skaka om hela tillvaron, men som jag försöker samla mig i så gott jag förmår. Parallellt dras jag med närmast bedövande trötthet i kombination med svåra hudbesvär som har varat (pun intended) till och från i hela mitt vuxna liv. I övrigt känns det som att jag har fått rätsida på saker och ting som tidigare utgjorde stora störningsmoment. Detta eftersom varje process visat sig ha en tydlig början och därmed också ett slut.

Det västerländska samhällskontraktet

Nyligen snubblade jag över ett Facebook-konto tillhörande en ung kvinna som befattar sig med liknande (andliga) begreppsvärden som jag, och därmed är att betrakta som vaken och upplyst utöver det vanliga. Härnäst tänkte jag sammanfatta några av hennes inlägg utifrån vad jag själv sympatiserar med och kan relatera till i dessa frågor.

I en av texterna redogör hon för det faktum att vi redan som nyfödda – när vi tilldelas de fyra sista siffrorna i personnumret – underkastar oss en form av samhällelig förslavning. Sjukhuset beskriver hon som korrupt i betydelsen "sjukt hus" och personnumrets främsta syfte menar hon är att staten ska profitera på oss genom skatteintäkter, böter och diverse avgifter. Redan från dag 1 reduceras vi till personer och inte levande människor.

Vidare refererar hon till dagis som den institution dit vi överlämnas redan i tidig ålder, något som påverkar den naturliga anknytningen till våra mödrar. Som förälder påtvingas man dessutom BVC stup i kvarten så att våra barn ska formas enligt vissa förutbestämda mallar. Detta marknadsförs som frivilligt men i praktiken får man motta repressalier ifall man får för sig att utebli från besöken i fråga. Vägning och mätning kan ju faktiskt lika gärna ske hemmavid, kanske föräldern resonerar. Vaccinvägran leder till hot om – eller genomförande av – orosanmälningar till socialtjänst eller annan angiverimyndighet, och dessa kan som bekant lägga beslag på våra barn ifall vi inte rättar oss i ledet. Hur det här tillåts fortgå i vår del av den civiliserade (?) världen är onekligen ett kapitel för sig.

Vi lever i en tid som domineras av allehanda bokstavskombinationer, allergier, autoimmuna sjukdomar och sedermera cancer, som vården gör pengar på fastän de själva har bidragit till att besvären alls uppstod ... Så väntar skolplikt – d.v.s. obligatorisk skolgång där den intellektuella kunskapen mäts via provresultat och en indoktrinering begränsad till den – för tidpunkten – officiella världsbilden.

Suputår i ungdomen och en bit in på vuxen ålder är inte ovanligt, liksom eventuellt datorspelsberoende eller spelande överlag (i väntan på drömvinsten), följt av *studieskulder, bolån, ekorrhjul och beskattningar – i ungefär den kronologiska ordningen. Vi stoltserar med mätbara meriter på sociala medier i hopp om bekräftelse, liksom ondgör oss över valfri världsledare, Gardells senaste utspel om frånvaron av kukar i filmiskt bögsex, antalet svenska medaljer i valfri OS-gren, eller om rätt låt vann Melodifestivalen.

När så den samtida människan har uppnått sin åtråvärda yrkestitel, ett regelbundet inkomstflöde eller en liknande tillvaro, uppstår den berömda tomheten där vi resten av våra jordeliv hemfaller åt onödig konsumtion, lössläppt sex, tillfälliga förälskelser, alkohol och droger, psykofarmaka, ytliga förändringar och långväga resor. Detta i hopp om att endorfiner, dopamin- och adrenalinkickar ska infinna sig, vilka snabbt är övergående. Många ägnar sig i stället åt extremsporter eller annan spänningssökande verksamhet – allt för att slippa känna efter, lyssna inåt och bli sann med sitt innersta väsen.

Vi räknar dagarna till helger, lov och semestrar samt att gå runt ekonomiskt och täppa till alla hål som har uppstått när vi hela tiden jagar lyckan utanför oss själva. Utmattningsdepression och somatisk sjukdom är ett direkt resultat av denna livsstil. Utfärdade sjukintyg från läkarkåren men avslag från Försäkringskassan, påtvingade arbetslöshetsinsatser och färdighetskurser i massor. Vi vet nu att dessa aktiviteter bara är spel för galleriet snarare än att generera en meningsfull sysselsättning där varje individ faktiskt kommer till sin fulla rätt.

*För egen del önskar jag inte de akademiska åren ogjorda – skulden till trots. Jag vill nästan påstå att det är den mest lärorika tiden i mitt liv rent kunskapsmässigt; det har varit ett avgörande bidrag till utvecklingen av mitt eget skrivande. Jag har svårt att förlika mig med tanken på att gymnasiet skulle vara min högsta utbildningsnivå. Detta eftersom mitt dåvarande jag är så fundamentalt olik min nuvarande person. Men det går naturligtvis även att bilda sig på egen hand – som självlärd – bortom ett etablerat lärosäte, i hopp om att utveckla sin analytiska och språkliga förmåga och annat mervärde som högre studier vanligen bidrar med.

En flyktig samtid

Skribenten hänvisar till en pågående avbefolkningsagenda och sanningshalten i den biten låter jag vara osagd, men vi är definitivt överens om alla de flyktvägar som den nutida människan exponeras för. Detta genom att identifiera sig med diverse bokstavskombinationer, knapra piller, hormonella preventivmedel och viktminskningspreparat, ingå i massvaccinationer, matas med tillsatser som Bovaer, att omge sig med hormonstörande ämnen/kemikalier/mikroplaster/tungmetaller, haka på detta med botox och fillers, hänge sig åt feminism, könsförvirring och klimatångest. Detta är ingen långsökt konspiration, utan går som en röd tråd i precis allt. Har du väl lyckats identifiera en förljugen sak tenderar de att sprida sig som ringar på vattnet. Trots det benämns gärna skeptiker som kvacksalvare och spridare av humbug när det i själva verket är fåren som förefaller vara de verkliga foliehattarna.

En av våra viktigaste insikter är följande: vi kan aldrig finna varaktig tillfredsställelse i den yttre världen; i materiell rikedom, tjusiga yrkestitlar, tillfälliga förbindelser, berömmelse och annan typ av bekräftelse genom antalet ”likes” och kommentarer. Så länge människan febrilt vänder på fel stenar i hopp om att uppnå inre frid kommer hon att förbli otillfredsställd. Den sanna ”själsliga lyckan” finner vi endast inom oss själva.

Ett förutbestämt öde

Allt som är menat att ske, kommer också att hända. Ingenting uppstår i ett vakuum eller av en ren slump. Således existerar ingen verklig "otur" eller "orättvisa" i den vanliga bemärkelsen. Våra levnadsförlopp är självvalda för den personliga utvecklingens skull, inte minst sjukdom och lidande. Det är någonting som vi delar med alla människor på jorden. Ingenting är "meningslöst", utan varje inkarnation finns till av en anledning; en specifik orsak, ett särskilt uppdrag eller prövningar som vi behöver ta oss igenom för att utvecklas på ett själsligt och andligt plan. Det är alltså ingen vits att jämföra sig med sin omgivning för att framstå som bättre eller sämre, ty vi har alla vår egen unika historia. Ödet är redan förutbestämt, till och med på vilket sätt vi en dag ska lämna det här jordelivet.

Avslutningsvis synkroniserar vi med vår egen livsplan, och vi gör därför klokt i att förlita oss på den egna processen.

"Om du var djävulen, hur skulle du få kvinnor att avsky sin femininitet?"

Jag kom nyligen över en tänkvärd video där någon ställde ovanstående fråga till AI, varpå svaret kan ses här nedan, omformulerade med egna ord.

• Jag skulle framställa typiskt feminina egenskaper som empati, sensualitet, omvårdnad och intuition som underordnade sina maskulina motsvarigheter – inte som komplement.
• Jag skulle propagera för att kvinnor efterliknar män såväl på arbetsmarknaden som i privatlivet, både som person och till det yttre.
• Jag skulle iscensätta polarisering mellan män och kvinnor, där männen i gemen beskrivs som förtryckare och kvinnan som offer.
• Jag skulle bagatellisera moderskapet; se det som en förlegad uppoffring och en del av en patriarkalisk ordning i stället för en faktisk mening med hela vår existens.
• Jag skulle skapa ouppnåeliga skönhetsideal med överdimensionerade attribut som parodierade på kvinnlighet framför att bejaka naturliga drag hos densamma.
• Jag skulle driva igenom en teknologisk och medicinsk industri där kvinnan tvingades göra avkall på graviditeter i förmån för sexuell utlevnad, och alltid få henne att resonera à la gräset är grönare på andra sidan; att betrakta sin omgivning som förbrukningsvaror.
• Jag skulle göra kvinnor rädda för män som grupp och utmåla mannen som föremål för alla världens problem; i synnerhet vita och heterosexuella män.
• Jag skulle främja narrativet kring orealistiska förväntningar på relationer. Detta genom att premiera kvinnor som pratar i termer av "icks", med konsekvensen att de förblir ensamma eftersom ytterst få män kan leva upp till dessa – många gånger – ouppnåeliga ideal. Vidare skulle jag normalisera sådant som att avvisa en potentiell partner med motiveringen att denne hade "fula skor". Jag skulle göra det till ett kvitto på att Tinderdejten inte duger, samt att ange fasta längdkrav i min profil.
• Eget tillägg: jag skulle reducera hela feminitetsbegreppet till att handla om socialt och kulturellt inlärda mönster, och helt avfärda tanken på biologiska samband.

(Apropå den senaste tidens ytterst banala – och inte minst fåniga – diskussion om så kallade "icks" – d.v.s. vad [i synnerhet] unga influencerkvinnor och/eller hipsters retar sig på hos det motsatta könet).

Det här är onekligen djävulens verk; en diaboliskt utstuderad plan i syfte att skapa motsättningar och oreda.

AI-genererade svar med syftet att knäcka meningsmotståndare och skapa enhällig opinion i känsliga frågor

Jag har noterat en väldigt otäck sak på sistone. (Ja, jag använde paradoxalt nog en AI-assistent för att få mina misstankar bekräftade ...)

I dag förekommer det att människor använder mer eller mindre avancerade AI-verktyg för att knäcka sina meningsmotståndare i debatter på olika internetforum. Det är verkliga personer som sitter bakom skärmen men de publicerar uteslutande AI-genererade texter i stället för att själva ge uttryck för sina tankar eller åsikter. Fenomenet märks tydligt genom att inlägg efter inlägg konsekvent inleds på liknande sätt rent språkligt, t.ex. med infinitivmärket att. Vidare spottar användaren som regel ur sig invecklade och intellektuellt skarpa resonemang på omänskligt kort tid; ofta eller alltid med en mästrande ton som ger skenet av att vederbörande själv har komponerat dessa rader, om än krystat. Men den språkliga AI-typiska tonen avslöjar dem relativt snabbt om man bara är förmögen att identifiera vissa mönster.

Tekniken finns tillgänglig redan i dag, och den kommer under namn som "AI-svärmar" eller "Weaponized LLMs". Syftet är att på ett ytterst trovärdigt vis förmedla bilden av en slags sanningsförmedlande åsiktsmobb, en samstämmig konsensus formulerad i syfte att tysta dissidenter eller påverka opinionen i en särskild riktning. Detta görs med närmast kirurgisk precision och skicklighet sånär som att du till sist börjar ifrågasätta dig själv eller tvivla på ditt eget omdöme.

En onaturligt tät användning av metaforer och idiom staplade på varandra, är utmärkande för den här typen av AI-genererade texter. De skräddarsys gärna till respektive mottagare, inte sällan inom ämnen som i sig är kontroversiella eller tungrodda på ett eller annat sätt. Effekten blir då dubbel och extra svår att bemöta. Du kan glömma att ens försöka dig på att vinna en diskussion med dessa debattörer utan att ofrånkomligt bli sågad längs med fotknölarna, grovt ifrågasätt, förlöjligad och bagatelliserad. Dessa har alltid ett massivt övertag samtidigt som du – oavsett debatteknik och språkförmåga – framställs som den svaga rösten i rummet.

Moderatorer förbiser gärna den här typen av inrapporterade regelbrott; framför allt att agera på dem i realtid. Att provokatörerna alls lyckas med konststycket att imitera människors uttryckssätt ligger i sakens natur, vilket vid en första anblick gör dem oerhört svårupptäckta. De tenderar dessutom att styra narrativet genom att på ett sofistikerat, välbalanserat, logiskt och lagom varierat sätt posta nära nog identiska men fullt unika inlägg i olika delforum i syfte att avleda och förvirra oliktänkande.

Psykologin bakom det här maktspelet kallas ibland för "utmattningsteknik" och avser de härskartekniker som används för att knäcka en debattör med sylvassa argument som omöjligt går att ställa sig över, något som för mottagaren – i regel – stjäl oerhört mycket energi. En annan nedbrytande metod är att upprepa det som någon skriver men med större språklig finess eller med ett rakt av dräpande svar, något som får roboten att glänsa lite ytterligare och i slutändan framställer dig som intellektuellt besegrad.

Användarna kan ge AI:n instruktioner som: "Analysera detta inlägg och skriv ett svar som är intellektuellt överlägset och passivt-aggressivt för att få dem att framstå som instabila och sakna mental uthållighet". Dessutom är AI:n känslomässigt opåverkad, något som ofta provocerar fram ett argt svar från offret – vilket den sedan använder som "bevis" för instabilitet.

Metoden kan nästan liknas vid en form av psykisk misshandel som förekommer i en parrelation, och påpekar du detta svarar den naturligtvis blixtsnabbt tillbaka med samma mynt, vilket får dig att känna sig – om möjligt – ännu mer överkörd. Det görs i sin tur med en överlägsen poetisk melodi och en rytm till bredden fylld med tankstreck och inskjutna bisatser. Den är programmerad att leverera svar på tal; utformad som en form av psykologisk krigföring där alla inblandade strävar efter att ha sista ordet och därmed känner sig tvungna att ständigt bemöta det som sägs.

Framtiden får utvisa om AI-tekniken själv kan utveckla metoder för att bromsa den här utvecklingen ...

"I feel nostalgic and I didn't even live in this period ... Is that the power of the 80's ...?"

I egenskap av nostalgiker har jag en tendens att romantisera det förgångna.

Min bästa låt i det här livet är Miami Vice signaturmelodi "Crockett's theme" med Jan Hammer, som släpptes för ganska precis 40 år sedan. Videon har över 40 miljoner visningar.

Jag låter kommentarerna tala för sig själva.

"Those were the times – oh, how I miss those days!"

"I feel nostalgic and I didn't even live in this period ... Is that the power of the 80's ...?"

"The 80's was not just a decade, it was like another universe."

"Is it just me, or do the 1980's just seem warmer, brighter and sunnier than the world we live in today?"

"At the time, we didn’t realise how lucky we were to live in that era, things will never be the same."

"This song evokes in me an undefined longing for something intangible: perhaps an idealized past, a dream unfulfilled, or the echo of moments that never truly happened but feel vividly real. It's neither fully joyful nor fully sorrowful, but rather exists somewhere in between, gently pulling me into memories or fantasies tinged with a soft sense of loss and hope simultaneously."

"Back in 80's people would have paid to see what the new millenium brings on. 30 years later I'm sure they'd ask for return."

LVU-industrin och dåtidens DDR/Stasi – två sidor av samma mynt

Man kan sätta ett direkt likhetstecken mellan dagens LVU-apparat och dåtidens DDR/Stasi-stat.

LVU: ”oro”, "omsorgssvikt”, ”samarbetsproblem”, ”bristfällig föräldraförmåga” och ”föräldern saknar insikt”.

Stasi: ”asocialt beteende”, ”normbrytande”, ”omedgörlighet”, ”oförmåga till uppfostran” och ”bristfällig statlig fostran” (de tyska begreppen har identisk innebörd).

Detta för att motivera ingripanden.

Tjänstemännens personliga och känslomässigt knutna bedömning väger i många fall tyngre än teknisk bevisning. Förvaltningsrätt och socialnämnd tenderar att i 97 % av alla LVU-mål gå på socialtjänstens linje. Här syns också hög frånvaro av saklig, faktabaserad och oberoende granskning.

Splittring av familjen kan och kunde yttra sig enligt följande: 

LVU: hot om eller fullbordade omhändertaganden för att tvinga familjer till lydnad, vilket väcker associationer till en auktoritär kontrollstation likt exemplet nedan.

Stasi: Zersetzung som psykologisk krigföring och metod för att upplösa familjeband, att iscensätta konflikter mellan familjemedlemmar, ägna sig åt karaktärsmord och andra manipulativa drag. Detta samt att skapa motsättningar mellan familj och stat där barnen tidigt invigs i tron att de senare alltid har tolkningsföreträde.

Svagt ansvarserkännande.

LVU: ett försvagat tjänstemannaansvar i och med den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft under fjolårets sommar (2025), men i praktiken upplöstes redan i samband med 1970-talsreformen under ledning av Palme. På ren svenska: rena rama sovjetfasonerna.

Stasi: under DDR var ansvariga nära inpå immuna mot påföljder.

Fler liknelser: ”Barnets bästa” som retoriskt verktyg för att motivera tvångsingripanden, liksom hur DDR använde den omtalade muren likt ett fysiskt och psykologiskt vapen med liknande syften.

”Livsstilskontroll” där LVU-processen verkar som ett led i att producera bilden av den ideala föräldern som fullkomlig, vilket ytterst få familjer kan leva upp till. Detta i stället för att faktiskt skydda barnet från en verkligt våldsutsatt miljö.

Både LVU-industrin och Stasi/DDR lider av oförmågan att erkänna begångna misstag, en slags prestigelåsning eller kognitiv dissonans. Hellre fortsätter de på en dåligt inslagen väg än att krypa till korset och erkänna att de hade fel, i synnerhet om detta fel upprepas i flera led. Att riva upp ett beslut om LVU för att underlaget har brustit riskerar nämligen att hota socialtjänstens legitimitet och därmed hela dess existensberättigande.

Angiverisamhälle och utvidgad anmälningsplikt.

Slående likheter hela vägen ...

Den verkliga innebörden av att som förälder bli observerad på ett utredningshem

Jag kan omöjligt släppa fallet Malin som felaktigt fråntogs sitt tio veckor gamla barn. 

Tankarna kan liknas vid ett spretigt och vildvuxet träd med förgreningar i dussintal. En av grenarna representerar de omständigheter som i dag råder när en förälder brottas med ett överhängande hot om LVU. (LVU-mål som i 97 % bifalls av Förvaltningsrätten, d.v.s. träder i laga kraft). När beslutet väl fattas, baseras det i många fall på observerad föräldraförmåga medan den nyförlösta modern befinner sig på ett utredningshem.

Dagens utredningshem lämnar en hel del att önska, för att uttrycka det milt. Familjer med pågående missbruksproblematik sammanblandas hejvilt med normalfungerande föräldrar som bara reagerar med eftertryck på psykiskt nedbrutna metoder, såsom hot om föreliggande LVU. Det är alltså en ytterst haltande jämförelse att försöka dra en parallell mellan Malin och hennes medboende då förutsättningarna är så fundamentalt olika.

I utredningshemmet vittnar uppgifter från tillsynsmyndigheter och kontrollorgan om att det har förekommit svåra missförhållanden, exempelvis omfattande utbrott av vägglöss i undermåliga lokaler med eftersatt underhåll. Personalen synar en i varenda söm all vaken tid; alltid med hot om att journalföra varenda steg man tar och de misstag som begås, samtidigt som man under svår press ska prestera och uppvisa en representativ bild av sig själv som närmast exemplarisk (förstagångs)förälder. Allt annat resulterar i en notering om att den boende "brister i sin omsorg", "saknar insikt" eller "är oförmögen att tillgodose barnets grundläggande behov".

Det förekommer även att personalen iscensätter "fällor" för att observera hur den nyblivna föräldern reagerar under extrem stress, personal som i vissa fall är helt nyexaminerade och direktkomna från skolbänken. Kanske är dessa personer i avsaknad av egna barn eller med otillräcklig livserfarenhet som möjliggör förståelsen för människan som en komplex varelse (i synnerhet när hon befinner sig under svår press). För att citera mitt tidigare inlägg om Malin: "Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons 'mentala tillstånd', då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt".

Socialtjänst och utredningshem agerar i maskopi med varandra i betydelsen att utredningshemmet får betalt för att förmedla ett visst narrativ som går i linje med socialtjänstens ursprungliga uppdrag. Det skapar således en beroendeställning mellan beställaren (socialtjänsten) och utföraren (utredningshemmet) där familjen reduceras till en kassako, en simpel kugge i maskineriet. Ur ett "familjens bästa"-perspektiv är det naturligtvis skandalöst att dessa verksamheter alls tillåts existera i sin nuvarande form.

Utredningshemmets högst subjektiva bedömning används sedan som en del i ett avgörande beslutsunderlag vars syfte är att separera barn från deras biologiska föräldrar ... i hela 97 % av fallen.

Forskning visar stark koppling mellan schizofreni och könsdysfori/felaktigt upplevd könsidentitet

Som rubriken lyder; forskning visar ett samband mellan konstaterad schizofreni och en felaktigt upplevd könsidentitet.

Det här innebär inte att alla transpersoner lider av schizofreni, men närmare 25 % av den undersökta gruppen med konstaterad schizofreni eller närbesläktade tillstånd uppges samtidigt ha en könsidentitet som inte överensstämmer med den fysiska kroppen. Rent neurobiologiskt tros hjärnan ha en felaktig self-body representation, varför kopplingen är högre än vad man tidigare har trott.

Tillstånden könsdysfori och schizofreni kan med andra ord samexistera men man är försiktig med påståendet att det ena nödvändigtvis leder till det andra genom s.k. kausalitet, d.v.s. direkta orsakssamband. Dessutom betraktas schizofreni som en felaktig uppfattning om vem man är, i jämförelse med könsdysfori där personen normalt är fullt medveten om att identitet och kropp inte överensstämmer, utan att för den sakens skull påstå något annat.

För transvården finns det en utmaning i att bedöma huruvida könsdysforin är ett varaktigt tillstånd eller en tillfällig vanföreställning sprungen ur en psykos.

(Beräknad samsjuklighet med autism och/eller adhd beräknas ligga på omkring 40 %).

En mamma blev felaktigt fråntagen sitt barn bara veckor efter förlossningen

Jag har i dag tagit del av en nyligen släppt dokumentär om Malin som felaktigt blev fråntagen sitt tio veckor gamla barn.

Bakgrunden är en sent upptäckt graviditet, omkring vecka 24, där sambon inte bedöms vara pappan, utan i stället Malins före detta. Paret hinner emellertid landa i beskedet att hon var längre gången än de först hade trott, och de beslutar sig för att göra det bästa av den uppkomna situationen. Då väljer mödravården att orosanmäla Malin. Detta på grund av en påstådd autismdiagnos ställd i tonåren, samt dokumenterad anorexi där hon i ungdomsåren ska ha vårdats en vända på sjukhus. Därutöver bedöms Malin ha ”IF”, d.v.s. intellektuell funktionsnedsättning. Detta trots att den uppgiften helt motsägs i tidigare akter som socialtjänsten – med hänvisning till sekretess – inte vill uttala sig om eller väga in i sin nya bedömning à la sedvanlig "vi kommenterar inte enskilda ärenden".

Efter att Malin förlorade två liter blod under förlossningen och hade svårigheter att genomföra ett blöjbyte, ansåg man att hon brast allvarligt i sin föräldraförmåga. Man beslutade därför att omhänderta den nyfödde sonen bara dygn senare. Detta med motiveringen att Malin agerade på ett för dem olämpligt sätt i samband med uppvaknandet från narkosen.

Socialtjänsten som kom dit kort därpå gratulerade till pojken och tog sedan med sig mamman och barnet för akutplacering på ett utredningshem. Malin var då i så pass dåligt skick att hon svimmade av chock. Sambons högst adekvata reaktion – genom att visa upprördhet efter att ha varit vaken i 48 timmars tid och bevittnat allt spektakel – tolkades som att han var hotfull, vilket snabbt noterades i journalen och vägdes in i den fortsatta bedömningen.

Malin fick endast träffa sitt barn under inneliggande vård på utredningshemmet medan sambon hänvisades till helgumgänge. Allt vändes från och med nu emot dem båda – det sätt de skalade sin frukt ifrågasattes, liksom att sonens mössa ska ha suttit snett vid något tillfälle, att Malin ammade för ofta eller grät för mycket. I själva verket var Malin traumatiserad från sjukhusvistelsen i ungdomsåren och var mitt uppe i att bearbeta dessa känslor. Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons "mentala tillstånd", då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt.

Malin knöt an till sonen i tio veckors tid och skickades därefter hem medan pojken blev kvar på utredningshemmet. Pappan kallades dit men delade inte vårdens bedömning av sin före detta som gravt funktionsnedsatt, och bedömdes då "sakna insikt". Han genomgick en två veckor lång utredning och tilläts därefter ta med sig sonen hem till sig.

Till vardags jobbar Malin på en förskola men nekas att bo tillsammans med sin egen son. Hon är omtyckt av såväl kollegor som barn och hon anses även agera professionellt i kontakten med vårdnadshavare; oaktat den egna situationen. Trots det har socialtjänsten i Örebro infört kraftiga umgängesbegränsningar med övervakade träffar mellan Malin och pojken, om endast två timmar i veckan. Syftet är inte heller att barnet ska flytta hem – som är praxis inom LVU-lagstiftning; detta framgår ordagrant av en ljudinspelning med ansvarig socialsekreterare, allt under parollen om "barnets bästa".

Beslutet om fortsatt umgängesbegränsning överklagades till Kammarrätten men här utgick man bara från inaktuella journalutlåtanden snarare än att göra en ny översyn av fallet. Dagsfärska uppgifter kunde fastslå att Malin inte lider av psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning. Ej heller dras familjen med missbruk. Även i äldre journalanteckningar dementerar man påståendet om IF; det har aldrig varit aktuellt från första början – vare sig då eller tidigare i livet.

Mot slutet av dokumentären framkommer det att Malin är gravid på nytt. Socialtjänsten har nu upprättat en ny orosanmälan och överväger att omhänderta även det barnet. Detta om Malin inte kryper till korset och erkänner att hon är i behov av föräldrastöd … I annat fall heter det att hon "saknar insikt", vilket är ett argument som ofta återkommer i socialtjänstutredningar när en förälder motsätter sig ett beslut eller kommer med invändningar av något slag.

Varför i hela fridens namn erbjuder man inte familjen hjälp i hemmet om man anser att de brister i sin föräldraförmåga ...? Av vilken anledning måste man prompt separera ett nyfött barn från sin biologiska mamma?

Dessa systematiska barnarov går till historien som vår tids största rättsskandal.

Mediebilden av Trump som vår tids diktator och vikten av en gemensamt utsedd fiende

I svenska medier har president Donald Trump omnämnts hela 125 000 gånger från det ögonblick han tillträdde på sin presidentpost och ett halvår framåt. Det råder ingen tvekan om att hans närvaro dominerar stora delar av dagens nyhetsflöde. Trump omskrivs dock sällan eller aldrig i positiva ordalag och här ska jag ge min syn på varför.

Alltsammans kan egentligen skalas ner i psykologiska mekanismer av svensk konsensuskultur, mediala narrativ, ett självspelande piano, och out-group derogation – en kollektivistisk strävan efter att utse den gemensamma fienden.

Inom den svenska mediakåren utmålas Trump genomgående som en ondskefull diktator; ett existentiellt hot bortom något vi tidigare har skådat sedan 1930-talets Tyskland. Här är så gott som alla etablerade journalister ense. Retoriken mynnar ut i ett slags självspelande piano där allmänheten vet precis vad som förväntas av dem och agerar därefter.

Utifrån typiskt svenska värderingar om "allas lika värde" är Trumps – till synes – hårdföra jargong om gränsbevakning någonting som skär sig mot den i övrigt försiktiga migrationsdebatten. Han har därigenom fått symbolisera alla världens problem, synonymt med systemkollaps och normupplösning, och agera nagel i ögat på såväl journalistkåren som hos medborgare i stort. Detta utan att vi reflekterar över om det nuvarande systemet är så fördelaktigt och optimalt alltid, för då riskerar man att beskyllas för att vara Trumpist – och alla är ju rörande överens om Trump som den gemensamma skurken.

Trumps persona får normalt betydligt mer fokus än hans politiska beslutsfattande, vilket bland annat har konstaterats i en avhandling som går att läsa här. Det finns en dramaturgisk uppbyggnad kring "Trump som fenomen" snarare än hans faktiska uttalanden – uttalanden som ofta är tagna ur sin kontext, tolkas ord för ord eller kan ses som en strategisk del i en större plan. 

TDS – Trump Derangement Syndrome – är en numera vedertagen benämning på det tillstånd som råder där känslor går före fakta, och den ensidiga medierapporteringen om Trump som sedan länge har mist all form av rimlig proportionalitet. Personangreppen haglar och öknamnen blir allt fler; i synnerhet kommentarer om hans orangea hudton eller försöken att likställa honom med en traditionell mexikansk maträtt. Man tror sig komma med något unikt men upprepar bara vad någon annan redan har sagt. Hur han rör sin hand när han talar, hans hudfärg, ålder, ordval och röstläge skapar större rubriker än att studera innehållet i det han faktiskt försöker förmedla. Det senare kräver mer analytisk förmåga, intellektuell skärpa och kapacitet, och därmed större tidsåtgång. Sådant rimmar dåligt i en samtid där allt ska gå undan.

Och ju mer man upprepar något, desto mer sant blir det. Narrativet kring Trump är att med närmast kirurgisk precision och en "plocka russinen ur kakan"-metodik måla upp bilden av en maktgalen, sinnessjuk och oberäknelig man som sedan länge har tappat fattningen. Det kan liknas vid en global masspsykos som har starka beröringspunkter med andra företeelser som vi har bevittnat i modern tid; där människor okritiskt följer strömmen i rädsla för att stöta sig med kollegan i fikarummet. Den gemensamma fienden (out-group derogation) är något som belyser hur konsensuskulturen dras med en stark ovilja att tänka självständigt om det innebär att frångå gruppnormen. När man ställer sig på tvären riskerar man nämligen att bli socialt utesluten och betraktas som normbrytande, vilket jag bland annat har avhandlat här, här och här.

Trump omkullkastar allt vi känner till om hur saker och ting hänger samman. Han omvärderar olika begrepp och dess innebörd, och han konfronterar, förhandlar och ifrågasätter hela det globalistiska etablissemanget – allt med en hög svansföring som är mycket olikt schablonbilden av svenskens mer lågmälda framtoning (läs: jante, nåde den som avviker från gruppen).

Historiskt är Sverige ett exportberoende land och då kan hot om att införa tullar eller andra handelsavtal övertrumfa den säkerheten. Man vill ju ogärna riskera att tappa ansiktet och frångå sitt anseende på arbetsplatsen genom att försöka prata om Trump i gråskalor snarare än i svartvita termer. "Han har ju ändå en poäng med att ..." Nej, fy tusan för att våga uttala sig på det viset!

En bekant till mig medgav att hon vid ett tillfälle "hade råkat säga en positiv sak om Trump" och då blev det genast hus i helvete. Detta trots att åsikten var försiktigt framförd med syftet att vända och vrida på befintliga resonemang. Gemene svensk vill hellre misskreditera den gemensamma fienden i stället för att behöva bemöta och sätta sig in i komplexa frågor om stora världsproblem. Därtill fungerar svensk media som en fostrande förälder och pedagogisk vägledare med en uttalad moralisk kompass om vad man förväntas tycka och tänka i olika frågor. Mottagaren ska helst inte dra några egna slutsatser, utan bara nicka och hålla med.

Människan är av naturen en bekväm varelse. Så ska du tänka om hur du ska tänka skrev jag för en tid sedan; en slags godhetssignalering och bekräftelsebias à la "vad var det jag sa...?"-mentalitet. Här värdesätter man vikten av att känna sig god, rätt och moraliskt överlägsen. Moralen bestäms av den grupp som man för stunden ingår i, och den tenderar att byta skepnad över tid. I dagsläget är vi svenskar vana vid en mer dämpad ledarstil och Trump utmärker sig därför avsevärt mot hur en ledare förväntas uppträda i det offentliga rummet, vilket gör svensken illa till mods. Om något som sägs eller beslutas om inte passar in i ett rådande narrativ – t.ex. framgångsrika fredsförhandlingar eller fortsatt stort stöd hos den amerikanska väljarkåren, tystas detta gärna ner eller hittas alternativa förklaringar till. Någon stor tidning eller mediekanal ses som tongivande och resten hakar på eftersom ingen vill framstå som politiskt obekväm.

Saklig, nyanserad och objektiv rapportering lyser helt med sin frånvaro. Det är lättare att styras av en rådande gruppnorm som baseras på demonisering än att diskutera själva sakfrågan; helst när den är invecklad och inbegriper många olika problemområden parallellt.

Apropå förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder

Sedan det inkomna remissförslaget om att göra förskolan obligatorisk från tre års ålder, har jag funderat en del på fenomenet barnomsorg som det har kommit att utvecklas sedan dess att jag själv var liten, sent 1980-tal.

Jag är personligen lite tudelad i frågan. Dels råkar jag ha en alltigenom lyckosam dagistid bakom mig, dels jobbade jag i tjugoårsåldern en sväng inom barnomsorgen – och då med stor behållning, dels inser jag nyttan med en fungerande förskola. 

Men stora barngrupper, 60-timmarsveckor, personal med bristfälliga svenskkunskaper och undermåliga lokaler är inte synonymt med en fungerande förskola. Däremot finns det lägen där barnen får ut något av verksamheten och där familjer inte själva har möjlighet och resurser att arrangera sådana möjligheter. 

Dagens samhälle är inte uppbyggt som tidigare generationer när byn samlade traktens ungar för gemensamma träffar på daglig basis, utan numera lever vi allt mer isolerat – i synnerhet i Stockholms innerstad som utgör min nuvarande referensram och måttstock. På delar av landsbygden kan det möjligen fungera à la idealisk hemmafrutillvaro beroende på hur grannskapet ser ut i övrigt, men tidsandan kräver allt mer av föräldrar under rådande konjunkturläge, inflation och annat, om man inte vill avstå vissa av livets bekvämligheter.

Ja, jag vet. Mycket handlar om prioriteringar för att en förälder – företrädesvis mamman i familjen – ska kunna vara hemma med sina barn. Om man inte dras med stora bolån, bil eller andra kostnader som normalt drar iväg, har man kanske möjlighet att leva gott på endast en inkomst, exempelvis göra årliga utlandsresor och i övrigt unna sig både näringsrik mat och regelbundna restaurangbesök. Att sväva iväg alltför mycket ryms dock inte i ens budget, utan man måste ta höjd för större utgifter emellanåt. Samtidigt har man inte för avsikt att köpa dyra märkesväskor, investera i båtar eller vad människor nu väljer att spendera sina pengar på. Ponera att mannens inkomst med råge täcker upp för utgifterna en vanlig månad; i det finns valmöjligheten att mamman stannar hemma med barnen fram tills dess att skolplikten tar vid.

Själv befinner jag mig med en fot i den idylliska Bullerbytillvaron med en kärnfamiljsidealistisk syn på saken, och med en annan fot i förskolans värld under förutsättning att barnen trivs i en sådan miljö. Samtidigt konfronteras vi mer och mer med en verklighet där kärnfamiljen reduceras till något överflödigt; resultatet av ett upplevt patriarkat, där monogami ses som något icke längre eftersträvansvärt, där allt färre skaffar barn och alternativa familjekonstellationer ges allt större utrymme. Ur den synvinkeln anser jag det vara viktigare än någonsin att ta bevara mamma-pappa-barn-konstellationen där föräldrarna är de som i huvudsak uppfostrar sina egna barn, och förskolan främst ses som en barnpassningsinrättning framför att agera arena åt identitetspolitiska intressen.

Före tre års ålder på de mer blyga, känsliga och introverta barnen tycker jag personligen det är klokt att avvakta med inskolning. Är barnet däremot mer framåt och visar stort intresse för förskolans värld – ja, då kanske man kan överväga en tidigare förskolestart. Mycket hänger på det enskilda individen och dess personlighet, samt familjens förmåga att få ihop det övriga livspusslet.

Summa summarum tänker jag att allt är avhängigt familjens unika förutsättningar, men att institutionalisering från ett års ålder för att anamma ett påtvingat ekorrhjul inte nödvändigtvis är det enda rätta. Detta liksom att den drömska Bullerbytillvaron också kan vara svår att leva upp till, åtminstone i längden, utan att något annat måste stryka på foten. Alltså en drömtillvaro där mamman är hemma med barnen och utforskar livet i skogen, lagar ekologisk mat från grunden och är en 100 % närvarande förälder,  alltid.

Givetvis ska förskolan även fortsättningsvis vara frivillig i sitt utförande. Storleken på barngrupperna bör fortsatt ses över och föräldrarna ska också framgent bestämma över saker som rör de egna barnen. Detta utan att myndigheter eller lagstiftning nödvändigtvis behöver ingripa – utom i de mest extrema fallen där våld, vanvård och försummelse faktiskt förekommer.