Inom kategorin medicinska skandaler i mänsklighetens historia har vissa händelser gått före andra och utgjort en särskild mörk fläck i läkemedelshistorien. Jag tänker exempelvis på Neurosedynskandalen, Vipeholmsexperimenten, tvångssteriliseringar, Pandemrix och narkolepsi under svininfluensan, samt Myokardit hos unga män efter vaccinering mot covid-19.
Jag vill härmed lägga till en egen punkt på listan: "npf"-narrativet. Det här blir upprepning från tidigare poster i samma ämne men det är mitt sätt att slå på stora trumman för att belysa någonting mycket omfattande som många helt bortser ifrån i rädsla för att få en "funkfobi"-stämpel. Jag funderar fortfarande på hur det kommer sig att den gigantiska elefanten i rummet helt negligeras trots att debatten nu har pågått i flera decennier.
En googling bort medger svart på vitt att – ja, det saknas biomarkörer för att fastställa neuropsykiatriska diagnoser, d.v.s. identifierbara avvikelser i hjärnan. Trots det diagnostiserar vi barn och unga som aldrig förr. Jag är inte intresserad av pseudoförklaringar av typen "minskat stigma", "ökad kunskap" och "bättre diagnosverktyg" som ett svar på dagens lavinartade ökning. Den samlade expertisen är fortfarande helt oförmögen att se varför dessa besvär alls uppstår samt hur man får dem att upphöra.
Jag stångar mig blodig över det faktum att genetiska biomarkörer; typ röntgen, blod- och vävnadsprov, hjärnskanning etc, helt saknas i en neuropsykiatrisk utredning. I stället använder man andra bedömningsinstrument såsom fråge- och skattningsformulär, intervjuer med patienten och dennes anhöriga samt observationstekniker av olika slag. Dessa metoder är i allra högsta grad att betrakta som godtyckliga då DSM-manualen i sin nuvarande form främst bygger på sociala förväntningar som tenderar att fluktuera över tid. Beroende på vem eller vilka som utför utredningen kan de dessutom komma fram till olika resultat.
Fler än en av tio svenskar knaprar psykofarmaka och närmare 15 % identifierar sig med en neuropsykiatrisk diagnos där neuropsykiatrin som sådan inte kan påvisa några identifierbara avvikelser i hjärnan. Detta trots att rubriken på den senare källan konstaterar att just hjärnan ska fungera annorlunda på dem med npf-diagnos. Kejsaren är så naken att det inte är klokt, men det ska prompt tystas ner in i det sista och ett helt samhälle sjunger med i kören.
Jag ser bara baksidor av att etikettisera (i synnerhet) unga människor framför att arbeta med ett tålmodigt bemötande, eventuell traumaterapi och en flexibel pedagogisk hållning. Detta i syft att arbeta bort beteendestörningar i grunden. Genom en individprövad modell tar man bättre hänsyn till kontextuella faktorer och holistiska perspektiv för att gå till botten med varför en person dras med olika beteendeproblem. Man behöver göra en ordentlig kartläggning avseende livsstilsförändringar, kriser, trauman och mognadsprocesser för att bättre förstå vilka förutsättningar det finns att arbeta med; vad någon har råkat ut för är ofta viktigare att fråga sig än vad det är för fel på personen.
En googling bort medger svart på vitt att – ja, det saknas biomarkörer för att fastställa neuropsykiatriska diagnoser, d.v.s. identifierbara avvikelser i hjärnan. Trots det diagnostiserar vi barn och unga som aldrig förr. Jag är inte intresserad av pseudoförklaringar av typen "minskat stigma", "ökad kunskap" och "bättre diagnosverktyg" som ett svar på dagens lavinartade ökning. Den samlade expertisen är fortfarande helt oförmögen att se varför dessa besvär alls uppstår samt hur man får dem att upphöra.
Jag stångar mig blodig över det faktum att genetiska biomarkörer; typ röntgen, blod- och vävnadsprov, hjärnskanning etc, helt saknas i en neuropsykiatrisk utredning. I stället använder man andra bedömningsinstrument såsom fråge- och skattningsformulär, intervjuer med patienten och dennes anhöriga samt observationstekniker av olika slag. Dessa metoder är i allra högsta grad att betrakta som godtyckliga då DSM-manualen i sin nuvarande form främst bygger på sociala förväntningar som tenderar att fluktuera över tid. Beroende på vem eller vilka som utför utredningen kan de dessutom komma fram till olika resultat.
Fler än en av tio svenskar knaprar psykofarmaka och närmare 15 % identifierar sig med en neuropsykiatrisk diagnos där neuropsykiatrin som sådan inte kan påvisa några identifierbara avvikelser i hjärnan. Detta trots att rubriken på den senare källan konstaterar att just hjärnan ska fungera annorlunda på dem med npf-diagnos. Kejsaren är så naken att det inte är klokt, men det ska prompt tystas ner in i det sista och ett helt samhälle sjunger med i kören.
Jag ser bara baksidor av att etikettisera (i synnerhet) unga människor framför att arbeta med ett tålmodigt bemötande, eventuell traumaterapi och en flexibel pedagogisk hållning. Detta i syft att arbeta bort beteendestörningar i grunden. Genom en individprövad modell tar man bättre hänsyn till kontextuella faktorer och holistiska perspektiv för att gå till botten med varför en person dras med olika beteendeproblem. Man behöver göra en ordentlig kartläggning avseende livsstilsförändringar, kriser, trauman och mognadsprocesser för att bättre förstå vilka förutsättningar det finns att arbeta med; vad någon har råkat ut för är ofta viktigare att fråga sig än vad det är för fel på personen.
I samma andetag påstås det att dessa tillstånd är medfödda och obotliga, hur man nu kan fastslå en sådan sak. Då ska vi alltså ägna oss åt medikalisering av våra unga – att försöka medicinera bort en i många fall normalfungerande barndom bestående av rastlöshet, blygsel och svårigheter i känsloreglering.
Även skolväsendet har fått motta kritik då skolan anses ägna sig för mycket åt skärmtid, stillasittande aktiviteter och abstrakt inlärning framför praktiska övningar, fysisk motion och rörelse. Diagnosen blir i många fall en nödvändig förutsättning till studiehjälp, och på så vis skapar narrativet incitament hela vägen från föräldraskap till skola, sjukvård och samverkande aktörer à la BUP, BVC, socialtjänst och habilitering.
AI knyter ihop säcken så fint:
"Om en förälder säger nej till utredning, tolkar myndigheter det ibland som 'bristande omsorg', vilket kan leda till de hot om orosanmälningar eller till och med tvångsåtgärder. Här tolkas föräldrars ifrågasättande av medikalisering eller diagnosverktyg ofta som en 'bristande insikt' eller 'samverkansproblem'.
"Kritiken mot att 'märka' barn handlar ofta om den självuppfyllande profetian. Om ett barn får höra att dess hjärna har ett medfött fel, kan det minska barnets (och omgivningens) tro på förändring och eget ansvar. Detta kallas ibland för 'biologisk pessimism'. Samtidigt ökar förskrivningen av centralstimulerande medel till barn, trots att vi fortfarande debatterar långtidseffekterna på en hjärna under utveckling."
"Inom modern forskning börjar man dock tala om neuroplasticitet – att hjärnan är formbar och att beteenden kan förändras genom träning och miljöombyte. Att man kan 'växa ur' eller träna bort symptom tyder på att diagnosen kanske snarare var en beskrivning av ett tillstånd än en livslång sjukdom."
AI knyter ihop säcken så fint:
"Om en förälder säger nej till utredning, tolkar myndigheter det ibland som 'bristande omsorg', vilket kan leda till de hot om orosanmälningar eller till och med tvångsåtgärder. Här tolkas föräldrars ifrågasättande av medikalisering eller diagnosverktyg ofta som en 'bristande insikt' eller 'samverkansproblem'.
"Kritiken mot att 'märka' barn handlar ofta om den självuppfyllande profetian. Om ett barn får höra att dess hjärna har ett medfött fel, kan det minska barnets (och omgivningens) tro på förändring och eget ansvar. Detta kallas ibland för 'biologisk pessimism'. Samtidigt ökar förskrivningen av centralstimulerande medel till barn, trots att vi fortfarande debatterar långtidseffekterna på en hjärna under utveckling."
"Inom modern forskning börjar man dock tala om neuroplasticitet – att hjärnan är formbar och att beteenden kan förändras genom träning och miljöombyte. Att man kan 'växa ur' eller träna bort symptom tyder på att diagnosen kanske snarare var en beskrivning av ett tillstånd än en livslång sjukdom."