Jag väljer att citera denna närmast poetiska del ur partiprogrammet ord för ord:
”Få saker påverkar oss visuellt så mycket i vår vardag som omgivningens arkitektur. Byggnaderna som omger oss är den urbana och semiurbana miljöns motsvarighet till människans utstyrsel och uppförande.
”Få saker påverkar oss visuellt så mycket i vår vardag som omgivningens arkitektur. Byggnaderna som omger oss är den urbana och semiurbana miljöns motsvarighet till människans utstyrsel och uppförande.
Intrycken påverkar oss och försätter oss i en viss typ av sinnesstämning beroende på vad vi bevittnar. Att beskåda Stockholms stadshus, från både in- och utsidan, eller blicka ut över Gamla stan, fyller oss med en annan känsla än att titta på Hötorgsskraporna i Stockholms city eller på ABC-förorternas betonggråa punkthus. Vetskapen om denna sinnesstämning är central för att förstå Alternativ för Sveriges vilja att bryta med Sveriges destruktiva arkitektoniska inriktning. Istället för att låta ständigt fulare byggnader ytterligare förfula våra städer vill vi återigen ställa arkitekturen i skönheten och människovänlighetens tjänst.
Det vore förmätet att avskriva en hel arkitektonisk genre som enbart destruktiv. Men det går likväl att identifiera ett kvalitativt skifte i arkitekturen när det som i folkmun kallas ’klassisk arkitektur’ (men som i själva verket innehåller många fler stilyttringar än klassicism) ger vika för det som i grova drag kan kategoriseras som modernism. Vi kan inte undgå att notera att det under decennierna kring det första världskriget skett en förskjutning inom arkitekturen bort från det vackra och människovänliga till det förenklade och förfulade. Ofta skedde detta i funktionalitetens namn, trots att äldre byggnader var minst lika praktiska och dessutom innehöll en visuell och emotionell kvalitet som den nya arkitekturen saknade.
Det vore förmätet att avskriva en hel arkitektonisk genre som enbart destruktiv. Men det går likväl att identifiera ett kvalitativt skifte i arkitekturen när det som i folkmun kallas ’klassisk arkitektur’ (men som i själva verket innehåller många fler stilyttringar än klassicism) ger vika för det som i grova drag kan kategoriseras som modernism. Vi kan inte undgå att notera att det under decennierna kring det första världskriget skett en förskjutning inom arkitekturen bort från det vackra och människovänliga till det förenklade och förfulade. Ofta skedde detta i funktionalitetens namn, trots att äldre byggnader var minst lika praktiska och dessutom innehöll en visuell och emotionell kvalitet som den nya arkitekturen saknade.
För Sveriges del kulminerade denna förändring i 1960- och 70-talets förödande rivningsvåg. Pådrivna av Socialdemokraterna, men med aktivt eller passivt stöd av de andra partierna, gick liemannen fram över svenska städer. Hur många köpingar fick inte se sina pittoreska stadskärnor förintas till förmån för ett grått Domushus i betong? Hur många svenska städer fick inte se sitt mest utmärkande byggnadsverk rivas i framstegets namn?
Arkitektur i form av byggnader och monument är identitetsmarkörer för ett folk. Att riva byggnader som har en emotionell och kulturell betydelse för människor är ett brutalt och konkret sätt att visa att en ny tid och ny regim är kommen. Ytterst handlar det om att förvägra oss vårt långa minne genom att ödelägga konkreta manifestationer av våra förfäders livsverk. Den arkitektoniska skövlingen som skedde på 1960- och 70-talet, och som fortsätter än idag i mindre omfattning, syftade till att beröva oss kopplingen till det förflutna och den känsla av mening, sammanhang och samhörighet som vacker arkitektur förmår oss att känna. De byggnader som restes i dess ställe är i bästa fall meningslösa och lämnar oss likgiltiga inför dess existens – i andra fall fyller de oss med avsmak och sorg. Talande nog finns det få byggnader som exemplifierar detta fenomen så väl som Arkitekturskolans tidigare byggnad.
Alternativ för Sverige inser att vacker, praktisk och människovänlig arkitektur är viktigt för ett sunt samhälle. Vi vill därför bryta med den destruktivitet, medelmåttighet och historielöshet som kännetecknat arkitekturen under det senaste halvseklet. Redan existerande byggnader som drar vanära över sin omgivning, särskilt i våra stadskärnor, bör ersättas. Det kommer däremot inte, som idag, att vara tillåtet att riva historiska och meningsfulla byggnadsverk. Ett oräkenligt antal exempel på detta finns dessvärre, så som Klarakvarteren i Stockholm, eller mer aktuellt med sommarvillorna i Petersvik utanför Sundsvall.
Det räcker dock inte med att stoppa framtida arkitektoniska ödeläggelse. Vi måste återerövra stadsrummet för det vackra och harmoniska. Alternativ för Sverige vill därför se en nationell strategi för att långsiktigt återställa arkitektoniska kronjuveler som strukit med i den hysteriska rivningsvågen. Lyckade exempel på rekonstruktioner finns från utlandet, inte minst Tyskland som har en lång tradition av att återuppbygga särskilt vacker och betydelsefull arkitektur som förstörts”.
Arkitektur i form av byggnader och monument är identitetsmarkörer för ett folk. Att riva byggnader som har en emotionell och kulturell betydelse för människor är ett brutalt och konkret sätt att visa att en ny tid och ny regim är kommen. Ytterst handlar det om att förvägra oss vårt långa minne genom att ödelägga konkreta manifestationer av våra förfäders livsverk. Den arkitektoniska skövlingen som skedde på 1960- och 70-talet, och som fortsätter än idag i mindre omfattning, syftade till att beröva oss kopplingen till det förflutna och den känsla av mening, sammanhang och samhörighet som vacker arkitektur förmår oss att känna. De byggnader som restes i dess ställe är i bästa fall meningslösa och lämnar oss likgiltiga inför dess existens – i andra fall fyller de oss med avsmak och sorg. Talande nog finns det få byggnader som exemplifierar detta fenomen så väl som Arkitekturskolans tidigare byggnad.
Alternativ för Sverige inser att vacker, praktisk och människovänlig arkitektur är viktigt för ett sunt samhälle. Vi vill därför bryta med den destruktivitet, medelmåttighet och historielöshet som kännetecknat arkitekturen under det senaste halvseklet. Redan existerande byggnader som drar vanära över sin omgivning, särskilt i våra stadskärnor, bör ersättas. Det kommer däremot inte, som idag, att vara tillåtet att riva historiska och meningsfulla byggnadsverk. Ett oräkenligt antal exempel på detta finns dessvärre, så som Klarakvarteren i Stockholm, eller mer aktuellt med sommarvillorna i Petersvik utanför Sundsvall.
Det räcker dock inte med att stoppa framtida arkitektoniska ödeläggelse. Vi måste återerövra stadsrummet för det vackra och harmoniska. Alternativ för Sverige vill därför se en nationell strategi för att långsiktigt återställa arkitektoniska kronjuveler som strukit med i den hysteriska rivningsvågen. Lyckade exempel på rekonstruktioner finns från utlandet, inte minst Tyskland som har en lång tradition av att återuppbygga särskilt vacker och betydelsefull arkitektur som förstörts”.