Den officiella bilden i frågan om LVU har länge gjort gällande att det är förhållandevis få barn som årligen placeras i statens regi – och då på rättssäkra grunder. Man avfärdar all kritik som desinformation och konspirationsteorier utan minsta tillstymmelse till analys om den egna situationen.
(En sammanfattning om LVU-kampanjen finns bland annat att läsa här).
Systemet måste dock tåla extern oberoende granskning om vi ska förtjäna att kalla oss en rättsstat värd namnet. Detta när tusentals förtvivlade föräldrar berövas sina barn utan rättsliga grunder.
I runda slängar ska det röra sig om 3500 barn och unga som årligen tvångsomhändertas i Sverige, vilket vid första anblick inte verkar vara några anmärkningsvärda siffror. Det är säkert i sin ordning, tänker Svensson (igen: "ingen rök utan eld"), som aningslöst köper narrativet att desinformation och konspirationsteorier används i syfte att misskreditera svensk socialtjänst ("ryggraden i det svenska välfärdssamhället").
Men i dessa – till synes blygsamma – siffror om 3500 barn och unga får man komma ihåg att "frivilligt tvång" helt utelämnas i den officiella statistiken. Annorlunda uttryckt: att tacka nej till socialtjänstens erbjudna insatser kan vara förenat med villkorad frivillighet eller samtycke med hot. Detta skapar ett maktövertag när frivillighet reduceras till ett relativt begrepp. På så vis blir den offentliga LVU-statistiken gravt missvisande när det framställs som att en övervägande del av alla omhändertaganden sker på frivillig grund. Siffrorna riskerar därför att ge en felaktig bild av den totala omfattningen placeringar; något som kan underminera allmänhetens förtroende för myndighetens arbete och intentioner. I själva verket rör det sig årligen om över 30 000 fall om man även inbegriper SoL som i lagen är förklädd i "frivillig" form men i praktiken kan vara ett resultat av en tvångsåtgärd.
Skolors anmälningsplikt – det som i många fall utgör grunden till vad som senare utmynnar i ett LVU – tar inte hänsyn till om någon redan har varit föremål för utredning och genomgått en omfattande rättslig prövning. Ju fler tidigare ärenden på socialtjänstens bord, desto mer uppfattas man som besvärlig alldeles oavsett om samtliga misstankar har avskrivits efter en tid, och att familjen inte har gjort sig skyldig till brott.
Vidare måste man medvetandegöra de konsekvenser som ett LVU innebär för både samhället och den enskilde individen samt väga in de studier som visar på allvarliga brister i socialtjänstens arbete under en pågående barnutredning. Det nuvarande systemet möjliggör att socialsekreterare kan kringgå den nödvändiga transparensen och gömma sig bakom sekretess medan intern granskning av de egna friar alla inblandande i rädsla för att bryta mot lojalitetsprincipen (som för övrigt är en av baksidorna med just lex Sarah).
Tjänstemannaansvaret försvagades i samband med ett regeringsbeslut 1975, och endast fall som bedöms "grova" och ska ha skett med uppsåt betraktas numera som brottsliga. Samtidigt väljer man att skärpa straffet för hot eller förolämpning mot tjänsteman. Och om tjänstemannaansvaret försvagas ytterligare – vilket blir den naturliga följden av ett skärpt straff gällande hot mot densamma, uppstår en förstärkt maktobalans mellan dessa två parter: socialsekreterare och förälder. Det är en symbolfråga om någon. Man behöver grundligt se över utformningen av dagens visselblåsarlag så att fler anställda törs rapportera om missförhållanden i verksamheten utan rädsla för repressalier.
Socialtjänstens misstankar och magkänsla ("oro") tolkas som fakta och fungerar som bevisunderlag i ett domstolsbeslut hos Förvaltningsrätten. När befintlig risk saknas hänvisar man i stället till "framtida risk", men ingen människa är förmögen att med säkerhet förutse det som komma skall; det faller på sin egen orimlighet.
Avslutningsvis ska man inte bortse från de kommersiella intressen och de enorma vinstmarginaler som råder inom placeringsindustrin och att dessa – trots det – uppvisar betydande brister i sin verksamhet och inte lever upp till kvalitetskraven, vilket även går att läsa här.
Det är sammanfattningsvis inte frågan om några grundlösa påståenden att LVU omplacerar barn på tok för lättvindigt – oavsett religiös tillhörighet. Fallet Adam är ett utmärkt exempel på rättslösheten som i dag föreligger inom svensk socialtjänst, liksom andra medialt uppmärksammade fall genom historien där familjer har fått sina barn tvångsomhändertagna på tvivelaktiga principer. Trots det anses kritiken vara ett resultat av "desinformation", och föräldrar som ifrågasätter systemet viftas bort och refereras till som "samarbetssvåra".
Än en gång löper en avgörande fråga risken att mynna ut i pajkastning och polarisering – detta i stället för att bemöta själva sakargumenten; hur man bättre ska applicera grundläggande och rättssäkra metoder i utredningar av barn och unga.