Den bristfälliga tillämpningen av "barnets bästa"-perspektivet i dagens socialtjänstutredningar
Jag drivs av behovet att förstärka familjens ställning framför att – som i dag – försvaga den med stöd i ideologiska intressen.
För att uppnå förstärkning krävs både en lagändring genom att påverka beslutsfattare på området men också en omfattande attitydförändring hos befolkningen i stort.
Det har i dag skett en plötslig och brutal ansvarsförskjutning från familj till stat i form av systematiska placeringar på svenska HVB-, SiS- och familjehem, vilket mynnat ut i förödande konsekvenser för ett helt samhälle – inte minst för barnen.
Att omhänderta barn är bland de grövsta och mest inskränkande åtgärder som en familj kan drabbas av, och får inte – under några som helst omständigheter – vila på bristfälliga underlag, men det görs tyvärr fortfarande i dagens Sverige år 2025.
I stället för att avfärda kritiken mot svensk socialtjänst som konspiratorisk desinformation, bör man titta på vad tillgänglig statistik visar att LVU gör med våra barn och unga. De skadliga effekterna handlar i korthet om rättsosäkra beslut, ökad risk för missbruk; kriminalitet och psykisk ohälsa, negativ kamratpåverkan, otillräcklig behandling, bristfällig omsorg, hot och övergrepp, isolering, sjunkande studieresultat, legitimering av onödig institutionalisering och i förlängningen en radering av barnens ursprungliga identitet.
Ronja Helénsdotters avhandling – som granskar konsekvenserna av 21 000 LVU-domar fördelade över nära två decennier – är helt unik i sitt slag. Den utgör ett efterfrågat och värdefullt underlag till diskussionen om utredningar av barn och unga. Här framgår bland annat en 400 % förhöjd risk för överdödlighet. Närmare 97 % av alla domstolsbeslut i LVU-ärenden går på socialtjänstens linje – i vissa fall utan större beviskrav eller utredningsskyldighet utöver en känsla av oro. Socialtjänsten besitter således ett nästan absolut maktövertag och tolkningsföreträde som inte är jämförbart med något annat beslutande organ. Den rättsliga prövningen är därför att betrakta som en skenbar formalitet snarare än något som fyller ett praktiskt syfte. Detta eftersom socialtjänsten påstås bedriva ett slags sanningsmonopol trots att den juridiska bevisningen många gånger saknas. Det har gett upphov till begreppet "kängurudomstol" som cirkulerat en del på sistone sedan myndigheten blivit satt under medial lupp, vilket bland annat framgår i flera uppmärksammande fall: Theo, Adam, Esmeralda/Lilla hjärtat, Elsa och Leo.
Observera att nyssnämnda avhandling endast fokuserar på tvångsvård. I placeringsbegreppet inräknas även s.k. "frivilligt tvång"; annorlunda uttryckt: att tacka nej till erbjudna insatser kan vara förenat med villkorad frivillighet eller samtycke med hot – d.v.s. hot om tvångsåtgärder. Detta skapar ett maktövertag när frivillighet reduceras till ett relativt begrepp. På så vis blir den offentliga LVU-statistiken om ca 3500 barn något missvisande när det snarare handlar om det tredubbla. Siffrorna riskerar därför att ge en felaktig bild av det totala antalet placeringar; något som kan underminera allmänhetens förtroende för myndighetens arbete och intentioner.
Personligen anser jag att utsatta barn endast i mycket extrema fall ska fråntas rätten att växa upp i sin ursprungsfamilj och placeras i statlig eller privat regi. Det är bättre att erbjuda familjer individuellt anpassade stöd i den omgivande hemmiljön framför att överväga ett tvångsomhändertagande. Anpassade stöd frigör i sin tur familjens resurser, d.v.s. deras förmågor att bättre handskas med den uppkomna situationen.
I ett rättssystem som vilar på bedömningar av föräldraförmåga samt omvänd bevisning/oskyldighetspresumtion måste det krävas ett vattentätt beslutsunderlag. Jag vill att följande ska upphöra: okynnesanmälningar till polis och socialtjänst eller annan utredande myndighet (läs: angiverisamhället), en närmast absurd tolkning av skolors anmälningsplikt som drabbar fungerande familjer med normala hemförhållanden, avsaknad av tillräcklig bevisning som endast bygger på misstankar (magkänsla); vilket "oro" trots allt innebär, infekterade vårdnadstvister eller andra konflikter där barn används som slagträn, och dagens omotiverade tvångsseparationer – att begreppet "familjeåterförening" alls ska behöva existera i en sådan kontext.
Att hänvisa till "oro", "bristande omsorgsförmåga", "oförmåga att tillgodose barnets behov", "avsaknad av insikt" eller andra luddiga formuleringar bör fortsättningsvis ersättas med faktabaserad och konkret bevisning likt den som förekommer vid en tingsrättsförhandling.
(Fenomenet orosanmälningar som tvingande system är förresten ett kapitel för sig).
Det ska vara möjligt att få bukt med våld, vanvård eller försummelse utan barnen som insats. Just därför måste en extern och oberoende granskning äga rum i varje enskilt ärende som rör hela kedjan från orosanmälningar till fullskaligt tvångsomhändertagande. Utredningen bör uteslutande bestå av tvärprofessionella team med juridisk och psykologisk kompetens, snarare än barnlösa ungdomar direktkomna från socionomutbildningen.
Man måste åberopa verklig transparens i alla led; att se över sekretessen inifrån och ut, stödja sig på fakta och inte lösa antaganden, utöka ansvarsutkrävandet och återinföra tjänstemannaansvaret som delvis avskaffades vid lagändringen 1975. (Enskilda fall kan fortfarande leda till åtal men endast de som bedöms grova eller ska ha skett med uppsåt, vilket är komplicerat för en domstol att avgöra). Här finns mer läsning i ämnet strukturella brister inom svenska barnutredningar.
Vidare behöver man se över alla tänkbara former av intressejäv, samt att belöna visselblåsare – d.v.s. den modiga individ eller grupp som törs säga ifrån och rapportera om missförhållanden inom en organisation eller verksamhet.
I större utsträckning än i dag måste man ta proportionalitetsprincipen i beaktande; att väga den potentiella risken för att ett barn far illa mot de konsekvenser som ett omhändertagande får för barnet och dess anknytningspersoner, skolgång och livsföring i stort.
Diagnosnarrativet
Det går inflation i diagnoser – i dag identifierar sig fler än 1 av 10 svenskar med ett "neuropsykiatriskt funktionshinder" som anses medfött och obotligt men kanske *inte ens existerar. Det är minst sagt anmärkningsvärt.
*Dessa existerar inte (i ordets rätta bemärkelse) av den enkla anledning att de varken går att verifiera medelst blod- eller vävnadsprov, röntgeninstrument, hjärnskanning eller liknande mätmetoder. Diagnoserna baseras endast på beteendeobservationer och skattningsformulär, vilket riskerar att vila på godtyckliga och subjektiva grunder. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till kontextuella faktorer – d.v.s. omständigheter som kan ha föranlett dessa besvär (läs: barn- och ungdomstrauman eller motsvarande förklaringar). Man vill ogärna adressera orsakerna överhuvudtaget. Diagnosen ställs helt utan hänsyn till biomarkörer som kunnat påvisa och därmed fastställa att det rör sig om identifierbara avvikelser i hjärnan, vilket neurobiologi trots allt innebär; neuro som i nervsystem.
Aktuell forskning utmanar tack och lov synen på adhd och den traditionella bilden av densamma som en livslång hjärndefekt. Av studierna framgår tvärtom att symptomen kan fluktuera över tid beroende på individens livssituation såsom relationer, utbildningsnivå och arbetsliv.
Man får också komma ihåg att alla människor besitter styrkor och svagheter i varierande grad. Det kan vara klokt att skräddarsy tillvaron utifrån energinivå, brister i koncentration eller hur besvären nu yttrar sig hos den enskilde individen. Vidare, att inte betrakta sin diagnos som medfödd och obotlig, utan föränderlig såsom livet självt, hade också underlättat. Då slipper man det begränsande synsättet av onödig självidentifikation, och arbetar i stället med att förvalta sina starka sidor respektive att jobba med sina svaga likt något som kan upphöra över tid.
I dag misstas gärna nördiga egenskaper i kombination med svalt intresse för andra människor som autistiskt. Överskottsenergi och ett yvigt förhållningssätt förväxlas med adhd. Vad som anses nördigt eller inskränkt kan för övrigt förändras över tid eller beroende på var i världen vi befinner oss. Dessa personlighetsdrag behöver inte ens utgöra en svårighet – även om vi intalas att se det så. Endast depressions- och ångestsymtom är egentligen att betrakta som problem. Sådana besvär är alltid övergående på ett eller annat sätt.
Av de omkring 15 % av befolkningen som numera innehar en "npf"-diagnos, beräknas 75 % av dem medicineras med ett centralstimulerande läkemedel av typen amfetaminliknande preparat. Med dessa följer biverkningar.
Medikalisering är ett begrepp som beskriver det här skeendet, men jag upprepar: läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor. Klart som korvspad att några ångestdämpande piller eller lite alkohol dämpar för stunden men det kommer inte tillrätta med de bakomliggande orsakerna, och på sikt har man löst absolut ingenting.
Många menar att den ökade diagnostiseringen av adhd – och sedermera förskrivningen av läkemedel mot densamma – beror på ”ökad kunskap” och ”bättre diagnostik”. Då inställer sig naturligtvis frågan vad det är för diagnostik som finner dessa höga siffror rimliga i förhållande till den internationella prevalensen – d.v.s. den förväntade prognosen – av befolkningen i stort …? Vad är det för diagnostik som anser att skattningsformulär, beteendeobservationer och intervjuer är tillräckliga vetenskapliga bedömningsinstrument för att avgöra att någon har en medfödd och livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning …?
Ett helt samhälle dansar efter denna pipa – företag, myndigheter och organisationer samt stora delar av skolväsendet, och inte minst sjukvården. Det finns en stark lobbyism i dessa frågor – agendor och narrativ som driver på en sådan utveckling. Bara försäljningen av det narkotikaklassade adhd-läkemedlet Elvanse omsätter årligen miljardbelopp.
Ett helt samhälle vilar på föreställningen att våra personlighetsdrag är någonting bestående trots att det finns en uppsjö av människor som i vuxen ålder har fått sina diagnoser avskrivna. Om dessa individer aldrig hade funktionsnedsättningen från första början behöver man rimligen se över rutinerna för diagnostisering i sin helhet.
Sänkta trösklar för att uppfylla kriterierna för autism – som numera utgör ett spektrum – medför att allt fler människor stämmer in på en diagnos som tidigare var förbehållet ytterst få personer med en allvarlig kognitiv nedsättning både socialt och intellektuellt. Denna nya, töjbara definition, gör att verkliga fall riskerar att hamna i skymundan.
Den enda fråga vi rimligen behöver ställa är: Vad föranledde dessa besvär och hur får man dem att upphöra?
Nutidsmänniskans skadliga sätt att leva
En annan punkt – som i viss mån faller under diagnosnarrativet – är synen på (o)hälsa i stort.
I dag knaprar omkring 1 av 6 svenskar någon form av psykofarmaka. Närmare en av fem – låt det sjunka in. En så alarmerande siffra kan omöjligt vara representativ för en hel befolkning.
Samtiden är sjuk, men är det individen eller systemet som behöver tillfriskna ...? Flera medier har i närtid illustrerat detta fenomen genom satir, som den samhällskritiska filmen "Dance club" med biopremiär hösten 2025. Här väljer man att rikta en känga mot hela diagnossamhället och driver med det välkända faktum att psykiatrins uppdrag har blivit att dämpa patientens symptom i stället för att gå till botten med orsakssambanden.
"Det sjuka är det nya friska".
Närmare 17–18 % svenskar plockar alltså ut antidepressiv medicin eller motsvarande. Detta trots att studie på studie aldrig har kunnat fastslå de kort- eller långsiktiga effekterna av en sådan trend, och att någon mätbar kemisk obalans inte går att styrka.
Apropå diagnoser: vi har i dag en mängd andra företeelser som skulle försätta vilken liten hjärna som helst i kaos – läs: animerad film – för att nämna ett av många exempel, TikTok m.fl. sociala medier-appar som många har påpekat före mig, liksom att dagens barn till varje pris ska undvika att slå sig i lekparken eller leka krig, cowboys eller indian, vilket betraktades som fullt normalt när jag själv var liten (ljuva 80-tal).
Vad hände med olika livsstilsfaktorer? Jag syftar bland annat på förhållandet mellan kosthållning och motion kontra stillasittande kontra överaktivitetet, eller den plötsliga begränsningen i barns rörelsefrihet – som heter att man vill undvika skador på lekplatsen. Jag tänker på curlandet, tillämpningen av ”lågaffektivt bemötande” som ofta hopblandas med bristande gränssättning, eventuella trauman och uppväxtförhållanden, kaotisk hem- och skolsituation, smartphonens inträde och dess påverkan på uppmärksamhet, triggande av belöningssystem o.s.v.?
Vi lever i en tid med mikroplaster, kemikalier, tillsatser, gifter, parabener och tungmetaller, men också cancerframkallande och hormonstörande ämnen. Dessa kan man finna i allt ifrån skönhetsprodukter; kosmetika och hygienartiklar – däribland hårfärg, deodorant, nagellack och ansiktskräm – till livsmedel – tillsatser, e-nummer – och till och med leksaker (ftalater). Därtill injicerar vi frivilligt substanser med tveksamt innehåll i våra kroppar.
Läkemedelsindustrin omsätter årligen biljonbelopp och dessa tjänar inga pengar på friska människor – att ha i ständig åtanke. Här kan man peka på hur de senaste årtiondenas ökning av livsstilssjukdomar och hormonella obalanser sammanfaller med den ökade plast- och kemikalieanvändningen i vår del av världen.
Jag slutade för många år sedan att färga håret. Detsamma gäller urvalet av tandkräm, solskyddsfaktor och deodorant, för mig och barnen. I det väljer jag i största möjliga mån paraben-, sulfat- och aluminiumfritt, eller slopar produkterna helt och hållet. Vidare nyttjar jag varken alkohol, nikotin, psykofarmaka eller hormonella preventivmedel. Jag har sent omsider blivit vegetarian, men där är huvudmotivet djurens rätt snarare än att att avstå kött av hälsomässiga skäl, även om en växtbaserad kosthållning har inneburit ett högre intag av frukt och grönt.
Den retoriska polariseringen
Jag är av åsikten att man måste få göra sin röst hörd utan att tvingas motta tillmälen av typen "rasist/nazist/fascist/främlingsfientlig", "sexist", "homofob", "transfob", "funkofob", "antivaxxer", "klimatförnekare", "Trumpanhängare" eller "abortmotståndare". Sådana etiketter riskerar bara att spä på polariseringen ytterligare. Alla nyanser försvinner därmed längs vägen.
Konsensus är stark hos en stor grupp människor på maktposition – och nåde dem som inte rättar sig i ledet. Varför måste oliktänkande reduceras till ett epitet i stället för att diskutera själva sakfrågan? Och hur kommer det sig att somliga har ensamrätt att diktera villkoren för rätt och fel?
En skrämmande del av den samtida debatten bygger på polarisering och föreställningen om upplevda hot och hat från olika håll, även i de fall dessa inte ens går att belägga. Detta för att de som går i bräschen för olika frågor annars förlorar sitt existensberättigande om just upplevda hot/hat. Med ordets makt tillskriver man dessa personer tillmälen som inte sällan slutar på ”-ist” eller ”-fob” – allt för att slippa ta diskussion, och i stället tysta motståndarsidan genom att sätta punkt för hela debatten.
Den retoriska polariseringen bottnar i rädslan för att avvika från gruppen. Eller som jag lyfter här:
"Den ursprungliga sanningen har i dag ersatts med en känslomässig övertygelse där elefanten i rummet är påtaglig – ingen får någonsin avslöja att kejsaren är naken. Ju mer primitiv och känslostyrd analysförmåga var och en besitter, desto bättre utfall för gruppnormen och 'de där' som håller i trådarna. Man reduceras till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet.
Allt bygger på orubblig konsensus; nåde den som uttrycker en egen åsikt. Traditionella värderingar har till stora delar upplösts till förmån för de nutida idealen; det existentiella behovet av att tillhöra ett sammanhang och (konflikt)rädslan för att exkluderas från detsamma. (Fullt naturlig reaktion, dock; att bli utesluten ur stammen innebar förr i tiden en säker död.) Ett barn som beter sig annorlunda och utmärker sig ska diagnostiseras och medicineras. Detta för att det mångfaldsförespråkande systemet paradoxalt nog inte tillåter några olikheter".
Baksidan med den samtida feminismen
Jag riktar skarp kritik mot den samtida feminismen, fenomenet "frivillig barnlöshet" som ett politiskt ställningstagande, och dagens generösa transpolitik där vi som samhälle t.o.m. överväger att "könskorrigera" (könsstympa) våra egna barn. Könsförnekelse i sin renaste form; är det rentav vår tids Kejsarens nya kläder ...?
De låga födelsetalen är sannolikt ett resultat av punkten ovan. Andra förklaringar: det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier fokuserar på heterosexualitet som en "social konstruktion", den positiva inställningen till aborter, liksom föreställningen att jorden skulle vara överbefolkad. Detta med hänvisning till klimatförändringar eller det rådande konjunkturläget. Fler exempel: Tinderkulturen där människor betraktas som förbrukningsvaror, samt att frivilligt barnlösa fyller ut morgonsofforna och ifrågasätter familjebildning som en symbol för livets mening. Detta trots att fortplantning rimligen bör ses som den mest grundläggande funktionen hos alla biologiska varelser. (Och apropå den fria aborten som det värnas så hårt om – att försvara denna inbegriper även selektiva könsaborter av flickfoster – en obekväm sanning där debatten ofta uteblir).
Ideologiskt motiverade tvångsingripanden, förklätt i "barnets bästa", är också att betrakta som en del av det pågående försvagandet av familjen, något som jag redogjorde för i ett tidigare avsnitt med samma namn. Annorlunda uttryckt: statligt beroende framför en konkurrerande inhemsk familjesammanhållning, eller staten som familjens överhuvud.
Därtill ser vi dagligen stora motsättningar mellan män och kvinnor (källa: könskriget ett kommentarsfält nära dig). Vissa semantiska ordval som ploppat upp på sistone betecknar i många fall ren misandri. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "mansbebis", "vita kränkta män" och hashtags av typen ”notallmen” används i syfte att ironisera över det manliga släktet och kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter. Var och varannat diskussionsforum kopplat till infekterade frågor mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Dessa tendenser kan i dag observeras överallt och är genomgående i hela samhällsstrukturen.
I dag sjukskriver sig kvinnor nära inpå dubbelt så mycket som män. Fler kvinnor än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet och stressrelaterade symtom. Samtidigt rankas Sverige som ett topp-5-land avseende jämställdhet och levnadsvillkor. Mot bakgrund av det: hur mycket utgör egentligen teorin om "kvinnofällan" en rimlig förklaring till de höga sjukskrivningstalen bland gruppen kvinnor?
Tidigare i historien hade män och kvinnor en tydlig ansvarsfördelning över jobb, ekonomi, barnuppfostran och hushållsarbete. I takt med kvinnans "förbättrade ställning på arbetsmarknaden" har den utvecklingen kommit att förändras radikalt (pun intended), men det tycks inte ha gjort henne så mycket lyckligare – tvärtom.
Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter – inte sällan av ideologiska skäl. I mitt tycke är emellertid beroende mellan könen det finaste vi har – förutsatt att relationen är sund i övrigt. En strävan efter absolut oberoende ska inte nödvändigtvis ses som ett optimalt tillstånd i det långa loppet eftersom det separerar män och kvinnor åt när vi tvärtom bör hålla samman. Ifall vi betraktar varandra med misstro eller som politiska motståndare påverkar det sannolikheten att vi kan samexistera på ett framgångsrikt plan och ägna sig åt varaktiga relationer som består över tid. En "gräset är grönare ..."-mentalitet förstärker bilden av att nästa partner befinner sig ett svep bort, men snabbt kan ersättas med nya och flyktiga relationer framför att fördjupa de befintliga.
Samtidigt uppmuntras ett helt samhälle att experimentera sexuellt och se män som grupp med kritiska ögon, då män som bekant är överrepresenterade inom våldsbrottslighet. Den metoo-rörelse som växte fram under 2010-talet har resulterat i att mannen misstänkliggörs även på individnivå. Kritiker menar att man ibland klumpat ihop grova sexuella övergrepp med tafatta raggningsförsök, en klapp på rumpan eller rena missförstånd. Det i sig kan lätt urvattna allvaret i de grövsta brotten.
Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om den radikala feminismen som ett samtida ideal?
Mitt målsättning med allt det här, då?
Jo, en strävan efter tillbakagång – back to normal.
