Min hjärtefråga rent politiskt är barnets bästa-narrativet som jag – av ordvalet att döma – anser är just ett narrativ och ingenting annat. Jag vill nästan påstå att det är vår tids största rättsskandal.
Tillämpningen av "barnets bästa"-perspektivet i socialtjänstutredningar
Jag drivs av behovet att förstärka familjens ställning framför att – som i dag – försvaga den med stöd i ideologiska intressen. För att uppnå förstärkning krävs både en lagändring genom att påverka beslutsfattare på området men också en omfattande attitydförändring hos befolkningen i stort.
Det har i dag skett en plötslig och brutal ansvarsförskjutning från familj till stat i form av systematiska placeringar på familje-, HVB- och SiS-hem med starka ekonomiska incitament, något som mynnat ut i förödande konsekvenser för ett helt samhälle – inte minst för barnen.
Konsekvenserna av placering bekräftas i en ny forskningsrapport
I stället för att avfärda kritiken som konspiratorisk desinformation, bör man titta på vad tillgänglig statistik visar att LVU gör med våra barn och unga.
De skadliga effekterna handlar i korthet om rättsosäkra beslut, ökad risk för missbruk; kriminalitet och psykisk ohälsa, negativ kamratpåverkan, otillräcklig behandling, bristfällig omsorg; hot och övergrepp, isolering, sjunkande studieresultat, legitimering av onödig institutionalisering och i förlängningen en radering av barnens identitet.
Ronja Helénsdotters avhandling – som granskar konsekvenserna av 21 000 domstolsmål fördelade över nära två decennier – och sedermera dagens *storskaliga myndighetsingripanden – är helt unik i sitt slag. Den utgör ett efterfrågat och värdefullt underlag till diskussionen om utredningar av barn och unga. Här framgår bland annat en 400 % risk för överdödlighet, och att närmare 98 % av alla domstolsbeslut i LVU-ärenden går på socialtjänstens linje. Socialtjänsten besitter således ett nästan absolut maktövertag och tolkningsföreträde som inte är jämförbart med något annat beslutande organ. Den rättsliga prövningen är därför att betrakta som en skenbar formalitet snarare än något som fyller ett praktiskt syfte. Detta eftersom s-tjänsten ger sken av att bedriva ett slags sanningsmonopol trots att den juridiska bevisningen många gånger saknas.
*hit räknas också s.k. "frivilligt tvång". Annorlunda uttryckt: att tacka nej till erbjudna insatser kan vara förenat med villkorad frivillighet eller samtycke med hot (d.v.s. hot om tvångsåtgärder). Detta skapar ett maktövertag när frivillighet reduceras till ett relativt begrepp. På så vis blir den offentliga LVU-statistiken gravt missvisande när det framställs som att en övervägande del av alla omhändertaganden sker på frivillig grund. Siffrorna riskerar därför att ge en felaktig bild av den totala omfattningen placeringar; något som kan underminera allmänhetens förtroende för myndighetens arbete och intentioner.
Här finns mer läsning i ämnet.
Föreslagna åtgärder
Personligen anser jag att utsatta barn endast i mycket extrema fall ska fråntas rätten att växa upp i sin ursprungsfamilj och placeras i statlig regi. Det är mer fördelaktigt att erbjuda utsatta familjer individuellt anpassade stöd i den omgivande miljön framför att överväga ett tvångsomhändertagande. Anpassade stöd frigör familjens resurser, d.v.s. deras förmågor att bättre handskas med den uppkomna situationen.
Jag vill att följande ska upphöra: okynnesanmälningar till polis och socialtjänst eller annan utredande myndighet, en närmast absurd tolkning av skolors anmälningsplikt som drabbar fungerande familjer med normala hemförhållanden; anmälningar som inte sällan sätts i system när skolor vill friskriva sig ansvar, avsaknad av tillräcklig bevisning som endast bygger på misstankar [magkänsla] vilket "oro" trots allt innebär, förmynderi som livnär sig på att leta fel, ogynnsamma vårdnadstvister där våra små hamnar i kläm, och dagens omotiverade tvångsseparationer – att begreppet "familjeåterförening" alls ska behöva existera i en sådan kontext.
Det ska vara möjligt att få bukt med våld/vanvård/försummelse utan barnen som insats (LVU borde förresten ha kollapsat under tyngden av sina egna övergrepp). Just därför måste en extern och oberoende granskning äga rum i varje enskilt ärende som rör hela kedjan från orosanmälan till fullskaligt tvångsomhändertagande. Av den anledningen behöver man åberopa verklig transparens i alla led; att se över sekretessen inifrån och ut, stödja sig på fakta och inte lösa antaganden, utöka ansvarsutkrävandet och återinföra tjänstemannaansvaret som delvis avskaffades vid lagändringen 1975. (Enskilda fall kan fortfarande leda till åtal men endast de som bedöms grova eller ska ha skett med uppsåt). Detta och att se över alla tänkbara former av intressejäv samt att belöna visselblåsare – d.v.s. den modiga individ eller grupp som törs säga ifrån och rapportera om missförhållanden inom en organisation eller verksamhet.
I större utsträckning än i dag måste man ta proportionalitetsprincipen i beaktande; att väga den potentiella risken för att ett barn far illa mot de konsekvenser som ett omhändertagande får för barnet och dess anknytningspersoner; skolgång och livsföring i stort.
Diagnosnarrativet
Det går inflation i diagnoser. I dag identifierar sig fler än 1 av 10 svenskar med ett "neuropsykiatriskt funktionshinder" som anses medfött och obotligt men kanske *inte ens existerar. Det tycker jag är minst sagt skrämmande.
*Dessa existerar inte (i ordets rätta bemärkelse) av den enkla anledning att de varken går att verifiera medelst blod- eller vävnadsprov, röntgeninstrument, hjärnscanning eller liknande mätmetoder. Diagnoserna baseras endast på observationer och skattningsformulär, vilket riskerar att vila på godtyckliga och subjektiva grunder. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till "kontextuella faktorer" – d.v.s. omständigheter som kan ha föranlett dessa besvär (läs: barndomstrauman eller motsvarande förklaringar). Man vill ogärna adressera orsakerna överhuvudtaget. Diagnosen ställs helt utan hänsyn till biomarkörer som kunnat påvisa och därmed fastställa att det rör sig om identifierbara avvikelser i hjärnan.
Aktuell forskning utmanar tack och lov synen på adhd och den traditionella bilden av densamma som en livslång hjärndefekt. Av studierna framgår tvärtom att symptomen kan fluktuera över tid beroende på individens livssituation såsom relationer, utbildningsnivå och arbetsliv.
Människor är olika
Alla människor besitter styrkor och svagheter i varierande grad. Att skräddarsy tillvaron utifrån en högre grad av energinivå, brister i koncentration eller hur besvären nu yttrar sig hos den enskilde individen, skulle nog göra underverk. Vidare, att inte betrakta sin diagnos som medfödd och obotlig, utan föränderlig såsom livet självt, hade också underlättat. Då slipper man det begränsande synsättet av onödig självidentifikation och arbetar i stället med att förvalta sina styrkor, respektive att jobba med sina svagheter likt något som kan upphöra över tid.
I dag misstas gärna nördiga egenskaper i kombination med svalt intresse för andra människor som autistiskt. Vad som anses nördigt eller inskränkt kan för övrigt förändras över tid eller beroende på var i världen vi befinner oss. Överskottsenergi och ett yvigt förhållningssätt förväxlas med adhd. Dessa personlighetsdrag behöver inte ens utgöra en svårighet hos den enskilda individen – även om vi intalas att se det så. Endast depressions- och ångestsymptom är egentligen att betrakta som problem. Med risk för att vara politiskt obekväm men sådana besvär är alltid övergående på ett eller annat sätt.
Medicinering ses ofta som en lösning
Av de omkring 15 % av befolkningen som numera innehar en "npf"-diagnos beräknas 75 % av dem medicineras med ett centralstimulerande läkemedel av typen amfetaminliknande preparat. Med det följer ofta biverkningar. Medikalisering är ett begrepp som beskriver det här skeendet, men jag upprepar: ”läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”. Klart som korvspad att några ångestdämpande piller eller lite alkohol dämpar för stunden men det kommer inte tillrätta med de bakomliggande orsakerna, och på sikt har man löst absolut ingenting.
Påstått ökad kunskap om "npf"
Många menar att den ökade diagnostiseringen av adhd – och sedermera förskrivningen av läkemedel mot densamma – beror på ”ökad kunskap” och ”bättre diagnostik”. Då undrar jag naturligtvis vad det är för diagnostik som finner dessa höga siffror rimliga i förhållanden till den internationella prevalensen – d.v.s. den förväntade prognosen – av befolkningen i stort …? Vad är det för diagnostik som anser att skattningsformulär, beteendemässiga observationer och intervjuer är tillräckliga vetenskapliga bedömningsinstrument för att avgöra att någon har en medfödd och livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning …?
Ett helt samhälle dansar efter denna pipa – företag, myndigheter och organisationer samt stora delar av skolväsendet, och inte minst sjukvården. Det finns en stark lobbyism i dessa frågor; agendor och narrativ som driver på en sådan intensiv utveckling. Bara försäljningen av det narkotikaklassade adhd-läkemedlet Elvanse omsätter årligen miljardbelopp.
Ett helt samhälle vilar på föreställningen att våra personlighetsdrag är någonting bestående trots att det finns en uppsjö av människor som i vuxen ålder har fått sina diagnoser avskrivna. Om dessa individer aldrig hade funktionsnedsättningen från första början behöver man rimligen se över rutinerna för diagnostisering i sin helhet.
Sänkta trösklar för att uppfylla kriterierna för autism – som numera utgör ett spektrum – medför att allt fler stämmer in på en diagnos som tidigare var förbehållet ytterst få personer med en allvarlig kognitiv nedsättning både socialt och intellektuellt.
Vad föranledde dessa besvär och hur får man dem att upphöra?
* * *
En annan punkt – som i viss mån faller in under nyssnämnda – är synen på psykisk ohälsa i stort.
I dag knaprar omkring 1 av 10 svenskar psykofarmaka. En av tio – låt det sjunka in. En så alarmerande siffra kan omöjligt vara representativ för en hel befolkning. Samtiden är sjuk, men är det individen eller systemet som behöver tillfriskna ...? Flera medier har i nutid illustrerat detta fenomen genom satir, som exempelvis den samhällskritiska filmen "Dance club" med biopremiär i detta nu. Här väljer man att rikta en känga mot hela diagnossamhället och driver med det välkända faktum att psykiatrins uppdrag har blivit att dämpa patientens symptom i stället för att gå till botten med orsakssambanden.
"Det sjuka är det nya friska".
Över en miljon svenskar plockar alltså ut antidepressiv medicin. Detta trots att studie på studie aldrig har kunnat fastslå de kort- eller långsiktiga effekterna av en sådan trend, och att någon mätbar dopamineffekt inte går att styrka.
Vad hände med olika livsstilsfaktorer, förhållandet mellan kosthållning och motion vs stillasittande kontra överaktivitetet, den plötsliga begränsningen i barns rörelsefrihet – som heter att man vill undvika skador på lekplatsen, curlandet, tillämpningen av ”lågaffektivt bemötande” som ofta ihopblandas med bristande gränssättning, eventuella trauman och uppväxtförhållanden, kaotisk hem- och skolsituation, smartphonens inträde och dess påverkan på uppmärksamhet, triggande av belöningssystem o.s.v.?
Retorisk polarisering
Konsensus är stark hos en stor grupp människor på maktposition, och nåde dem som inte rättar sig i ledet. Varför måste motståndarsidan reduceras till ett epitet i stället för att diskutera själva sakfrågan? Och hur kommer det sig att somliga har ensamrätt på att diktera villkoren för rätt och fel?
En skrämmande del av den samtida debatten bygger på polarisering och föreställningen om upplevda hot/hat från olika håll, även i de fall dessa inte ens går att belägga. Detta för att de som går i bräschen för dessa frågor annars förlorar sitt existensberättigande om just upplevda hot/hat. Med ordets makt tillskrivs sedan personer som upplevs tillhöra den andra sidan diverse tillmälen som inte sällan slutar på ”-ist” eller ”-fob”.
Vi lever i en tid med mikroplaster, kemikalier, tillsatser, gifter, tungmetaller och hormonstörande ämnen. Detta kan man finna i allt ifrån skönhetsprodukter; kosmetika och hygienartiklar (däribland hårfärg, deodorant, nagellack och ansiktskräm) till livsmedel (tillsatser, e-nummer) och till och med leksaker (ftalater). Därtill injicierar vi frivilligt suspekta ämnen i våra kroppar.
Vi ser dagligen stora motsättningar mellan män och kvinnor (källa: ett kommentarsfält nära dig). Vissa semantiska ordval som ploppat upp på sistone är knappast någon av oss till egentlig gagn, och betecknar i några av fallen ren misandri. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "mansbebis", "vita kränkta män" och hashtags av typen ”notallmen” används i syfte att ironisera över det manliga släktet och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter. Var och varannat diskussionsforum kopplat till frågor om abort, vaccin, feminism, migration, arbetsmarknad etc etc etc mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Jag bevittnar det här könskriget frekvent.
En ohälsosam livsstil
Jag har sedan pandemins början blivit allt mer varse om sakens tillstånd, och bland annat sett över valet av schampo, tandkräm, solskyddsfaktor och deodorant. Jag är skeptisk till alkohol, psykofarmaka och hormonella preventivmedel. Jag slutade för många år sedan att färga håret. Jag har sent omsider blivit vegetarian och jag försöker samtidigt att undvika hel- och halvfabrikat i största möjliga mån.
Den samtida feminismen
Jag riktar skarp kritik mot den samtida feminismen, fenomenet "frivillig barnlöshet" och dagens generösa transpolitik där vi till och med överväger "könskorrigering" på minderåriga barn. Könsförnekelse i sin renaste form; är det rentav vår tids Kejsarens nya kläder ...?
De låga födelsetalen är sannolikt ett resultat av punkten ovan, i symbios med attityder som sprids inom vissa HBTQIA+kretsar vilka även uppmuntrar till pedofili. Det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier – med fokus på heterosexualitet som en social konstruktion, liksom den känslostyrt positiva inställningen till aborter, föreställningen om att jorden skulle vara överbefolkad, samt att frivilligt barnlösa fyller ut morgonsofforna och ifrågasätter familjebildning som en symbol för livets mening.
I dag sjukskriver sig kvinnor nära inpå dubbelt så mycket som män. Fler än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet och stressrelaterade symptom. Detta medan de slåss om platserna på attraktiva positioner som tidigare har kännetecknats av män. Samtidigt rankas Sverige som ett topp-5-land avseende jämställdhet och levnadsvillkor. Mot bakgrund av det: hur mycket utgör egentligen teorin om "kvinnofällan" en rimlig förklaring till de höga sjukskrivningstalen bland gruppen kvinnor?
Heltidsjobb, barnuppfostran och hushållsarbete; tidigare i historien hade män och kvinnor en tydlig ansvarsfördelning över dessa områden. I takt med att hon klev in i arbetslivet och i vissa fall avstår barn har den utvecklingen kommit att förändras radikalt, men det har inte gjort henne så mycket lyckligare – tvärtom.
Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter. Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om feminismen som ett samtida ideal?