Varför jag inte kommer att rösta vänster i 2026 års riksdagsval

Så här i valtider har jag roat mig med att ögna igenom de olika partiernas principprogram.

I Ung Vänsters manifest går bland annat följande att läsa: "Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen, förankring i kvinnorörelsen och influenser av miljö- och fredsrörelsen. [...] Vårt mål är upplösandet av könsmaktsordningen och klassamhället: ett kommunistiskt, det vill säga ett klasslöst samhälle, och ett jämställt samhälle fritt från alla former av förtryck".

Jag har tagit mig friheten att citera några väl valda delar som tillsammans ger en god fingervisning om Ung vänsters ideologiska hemvist.

Läs och begrunda, vetja ...

* * *

"Fascismen är även reaktionär. Den kännetecknas alltså av en strävan om att återställa samhället till hur det har sett ut tidigare. Av tradition har exempelvis kvinnor tillskrivits rollen som nationens bevarare genom att hålla fast vid gamla traditioner och att uppfostra nationens barn till goda medborgare. Alla former av attacker mot kärnfamiljen ses därför av fascisterna som ett hot mot nationen i sig eftersom de hotar traditionella värderingar. Fascismen som rörelse begränsar alltså kvinnor ytterligare och befäster kärnfamiljens roll som en av nationens viktigaste enheter".

På vilket sätt skulle "att befästa kärnfamiljens roll" vara något dåligt för kvinnor ... och vari ligger den fascistiska kopplingen?

* * *

"Ung Vänster verkar för ett samhälle där det står varje människa fritt att bejaka sin sexualitet och där heteronormen och tvåsamhetsnormen avskaffats. Ett samhälle där den heterosexuella kärnfamiljsnormen har fått ge vika för en mångfald av samlevnadsformer".

Ung Vänster vill, enligt egen utsago, avskaffa hetero- och tvåsamhetsnormen; alltså män och kvinnor i parrelationer som i förlängningen kan leda till konstellationen mamma-pappa-barn.

* * *

"Cisnormen är en produkt av könsmaktsordningens förtryck och präglar hela samhället".

Vad de menar är att män och kvinnor utgör produkter av könsmaktsordningens förtryck, och detta vill man motverka för att ...?

* * *

"Att en person genom könsbekräftande behandling kan ändra sin position i genussystemet hotar könsmaktsordningens statiska syn på kön och i förlängningen genussystemets stabilitet. Den som inte följer sitt tilldelade genus utgör ett hot mot den strukturella, binära könsuppdelningen och synen på manliga och kvinnliga egenskaper som biologiskt grundade. Ung Vänster ser införandet av ett tredje juridiskt kön som ett viktigt steg på vägen för att öka transpersoners rättigheter. När transpersoner följer sin könsidentitet innebär det ofta ett brott mot genus vilket möter repression från könsmaktsordningen genom transfobi. För att bryta förtrycket måste den binära uppdelningen av kön och genus samt den strukturella maktordningen upphävas".

Nej, könsbekräftande vård tillämpas inte alltid i betydelsen acceptansbetonad behandling, utan snarare könsförnekande "vård" vilket i vissa fall leder till irreversibla ingrepp, något som ett helt samhälle applåderar.

Ja, kön är binärt genom de två vedertagna XY- respektive XX-kromosomuppsättningarna. Det är korrekt uppfattat. Detta eftersom det inte existerar något tredje kön. Intersexualitet kan däremot ha drag av både manligt och kvinnligt, men här dominerar i regel någon sida före den andra. Förekomsten av intersex brukar landa på mellan 0,018 % och 1,7 % av världens befolkning beroende på vilken definition som används och därmed vad som inryms i begreppet.

* * *

"Den heterosexuella relationen är tillsammans med kärnfamiljen det rådande idealet för hur vi ska leva våra liv. Reprokönandet, alltså synen på att kvinnor vill bli mammor och upprätthållandet av normen att kvinnor har barn, är avgörande för upprätthållandet av kärnfamiljen. Det reproducerar bilden av att kvinnors primära uppgift i livet är att bära och föda barn".

Ja, vad skulle annars kvinnans primära uppgift vara ur ett evolutionärt perspektiv än att bära och föda barn, och varför betraktas det som något dåligt?

* * *

"Det sexualiserade våldet är ett av könsmaktsordningens mest brutala uttryck. Det är det våld som män utövar mot kvinnor just för att de är kvinnor. Våldet är komplext och tar sig många uttryck. Det omfattar allt från blickar, vardagsrädsla, sexualiserande kommentarer, våldtäkt, misshandel och könsstympning till pornografi, prostitution och trafficking. Det underliggande hotet om sexualiserat våld leder till en omfattande vardagsrädsla och många gånger tvingas tjejer och kvinnor att begränsa sina liv för att känna sig trygga. Det underliggande hotet innebär i praktiken att alla män är potentiella förövare".

Blickar ...?!

Alla män som potentiella förövare ... Känns dessa svepande generaliseringar igen?

– Saxat ur fjolårets upplaga av Ung Vänsters principprogram.

Hur idén om den kvinnliga frigörelsen skedde på bekostnad av det egna välmåendet

Jag skulle vilja spinna vidare på temat traditionella könsroller; ett ämne som har upptagit min tankeverksamhet en del på senare år.

Varför väcker det ofta rabalder när någon försvarar konservativa värden? Som kvinna förväntas jag vara ett offer för en sådan konstellation men jag kan inte tänka mig en mer idealisk tillvaro. Detta baseras alltså på en sund relation inom ramen för kärlek, och där beroendet är ömsesidigt, varför makarna får svårare att gå skilda vägar. (I dag slutar nära hälften av alla äktenskap i skilsmässa).

Observera att traditionella könsroller inte ska förväxlas med dåtidens hunsade kvinnor som tvingades leva med alkoholiserade män under äktenskapliga förpliktelser, utan en tillvaro där mannen förvärvsarbetar och kvinnan tar hand om hushållet. Hon får då utrymme att fokusera på hemmet, barnen och sitt eget välmående framför ett prestationsinriktat heltidsarbete, stressiga vardagspussel och att involvera barnen i diverse fritidsaktiviteter på bekostnad av den egna hälsan.

Rent ekonomiskt kan mannen löpande sätta undan ett månadssparande åt sin hustru i händelse av skilsmässa, sjukdom eller dödsfall, som en del av ett gemensamt äktenskapsförord och/eller där hon står som ensam förmånstagare i en livförsäkring. Hennes beroendeställning är således inte lika sårbar som när dessa tillgångar saknas och oförutsedda saker inträffar. Samtidigt avlastar paret varandra, och det utesluter inte att kvinnan återgår till ett arbete efter att småbarnsåren är över. Ej heller är mannen för alltid friskriven från ansvar i det gemensamma hushållet. Det är bara konstruerat som så att de innehar varsin huvudsaklig roll i stället för att fastna i ett destruktivt ekorrhjul. Detta i kontrast till den samtida familjen som ligger sömnlös över höga bolåneräntor och dyra amorteringskrav. 

Fokus på reflektion och återhämtning är tyvärr få förunnat i dagens samhälle. Om dessutom sambeskattning infördes hade maken i vissa fall haft möjlighet att axla denna börda ensam, medan hustrun gick ner i tid eller uteslöt arbete helt och hållet – åtminstone under en begränsad period av livet. Lägre skatter överlag hade inneburit mer pengar i plånboken när redan en ansenlig mängd går till nonsens. Därutöver hade man sannolikt behövt avveckla x antal myndighetsuppdrag som inte längre fyller någon funktion ... Glapp i cv:t skulle i ett eventuellt framtida jobbscenario inte betraktas som en nackdel när kvinnan kunde motivera det med att hon var hemma med sina barn dessa år.

Män och kvinnor utgör viktiga motpoler och har därmed som uppgift att komplettera varandra. I stället har varenda diskussion mynnat ut i att tala i termer om ”toxisk maskulinitet”, "mansplaining”, "incels", "mansbebisar" och varningsflaggor. Könskriget ter sig kolossalt i vår del av världen som en del i en global polariseringsagenda (finns det all anledning att misstänka ...)

Jag kan dra en anekdotisk parallell till mina morföräldrar som fick över sjuttio lyckliga år tillsammans utifrån motsvarande upplägg. Att hon betraktade sig själv som livegen har jag än i dag mycket svårt att föreställa mig.

Dagens kvinnor är sjukskrivna dubbelt så ofta som män och de knaprar psykofarmaka i betydligt större utsträckning än jämförelsegruppen. Vad är det för eftersträvansvärt med en sådan tillvaro sprungen ur den nya normen om kvinnlig frigörelse?

Se även jämställdhetsparadoxen som visar att ju mer jämställt ett land rankas, desto mer benägna är kvinnor att välja "kvinnligt kodade yrken", och vice versa. Mer om studierna som har gjorts i ämnet finns att läsa här. Om kvinnors och mäns skillnader i intressen tas även upp i denna studie. I metaanalysen sammanställdes resultat från 47 olika intressetest med drygt en halv miljon respondenter. Resultatet visade en stor genomsnittlig könsskillnad: män var mer intresserade av ting, medan kvinnor var mer intresserade av människor.

* * *

Jag avslutar med några väl valda citat från olika internetforum, där andra medlemmar reflekterar över fenomenet manligt och kvinnligt i frågan om traditionella könsroller.

”När det kommer till kritan intresserar sig kvinnor mest för vårdande/hjälpande yrken, och vill ta ut större delen av föräldraledigheten. Män föredrar yrken inom hantverk/bygg och lägger mer tid på bostadsreparationer än på barnen. Så de traditionella könsrollerna finns redan där, men vi pratar allt mindre om dem bara.”

”Mannen bygger vaggan som kvinnan söver barnet i. Mannen lagar maten som kvinnan matar barnet med. Mannen rensar avloppet som kvinnan satt stopp i osv.”

”Det är en myt att så många av hemmafruarna förr poppade valium. Klart att det fanns några som inte mådde bra, en del av dem mådde inte bra generellt och en del mådde inte bra i sitt familjeliv, men det var just några stycken här och var."

”När dom styrande och kapitalet insåg att om både mannen och kvinnan förvärvsarbetar så blir det mer pengar i rullning så då lurade man i kvinnorna att dom var förtryckta i hemmet. Trots att det inte finns en friare vardag än att vara hemmafru på heltid köpte kvinnorna detta med hull och hår och dom gav sig ut för att bli löneslavar och försaka sina barn. Därefter anpassades levnadskostnaderna efter två löner istället för en (man kan höra visa ensamstående beklaga sig över sin situation idag). Nu är det bara dom rikare paren där mannen har så pass hög inkomst eller paret har ett så stort kapital som kan unna sig lyxen att leva med eller som hemmafru, vilket en gång i tiden var en självklarhet för alla par och barn. Grundlurade!” 

Realityprofilen Urban Nyman (GVFÖ) väcker kritikstorm med sina uttalanden om manligt/kvinnligt

Efter den senaste tidens negativa skriverier om en viss dokusåpadeltagare vid namn Urban Nyman, har jag det gångna dygnet roat mig med att titta närmare på vad det är som tittarna faktiskt ondgör sig över.

Urban medverkar i årets upplaga av SVT:s Gift vid första ögonkastet (GVFÖ) och har gjort sig känd genom uttalanden om sin blivande fru Olivia och förväntningarna inför deras giftermål. Detta har väckt en tittarstorm som väl saknar motstycke i programmets historia, då han bland annat ser sig som familjens försörjare medan hon ansvarar för hushållet. Vidare har han starka synpunkter på hennes manliga umgängeskrets, och då särskilt en barndomsvän som han helst vill utesluta ur hennes liv nu när de blir äkta makar. Även han själv har för avsikt att göra detsamma, ska tilläggas. Därtill utmålas han som osedvanligt styv i korken och jämförs med Andrew Tate och andra misogyna män som har tagit stor plats i manosfären. Motiveringen är att Urban tydligt begränsar Olivias handlingsutrymme med sina uppsatta regelverk när män och kvinnor normalt kan behålla vänskapen med det motsatta könet även vid en pågående kärleksrelation.

Som jag tolkar det nyblivna bröllopsparet strävar de bägge efter ett traditionellt äktenskap där han så att säga utgör familjeförsörjare medan hon tar hand om hem och barn. Så långt verkar de båda överens om upplägget. Personligen anser jag inte att en make bör ha vetorätt över sin hustrus vänskapsrelationer, liksom det omvända. Däremot har jag betydligt svårare att förstå upprördheten över att två vuxna människor tycks eftersträva ett traditionellt äktenskap så länge det bygger på en ömsesidig önskan. Är det endast kvinnlig karriär, att avstå barn och dela föräldraledigheten lika som inryms i valfrihetsbegreppet, och inte när hon frivilligt vill ingå i en mer traditionell ansvarsfördelning?

I detta nu är Urban extremt eftersökt (närmare 10 000 gånger på Mrkolls egen upplysningssajt), varvid det också avslöjas om de står folkbokförda tillsammans eller inte. Huruvida föremålet själv har några invändningar mot hans syn på manligt och kvinnligt förtäljer inte historien.

Varför jag kommer att rösta höger i 2026 års riksdagsval

1. Synen på människan som en unik individ. Människor är individer och behöver inte nödvändigtvis vara stöpta i samma form. ”Npf”narrativet bygger i grunden på en förutbestämd norm av personlighetsdrag som inte ska avvikas från, för då riskerar du att stämplas med en livslång diagnos. Jag upplever ofta att mångfaldsförespråkarna på vänstersidan paradoxalt nog inte tolererar några avvikelser ... Annorlunda uttryckt: med det nuvarande systemet riskerar den naturliga variationen i mänskligt beteende att patologiseras, d.v.s. sjukdomsförklaras. När en diagnos/problembeskrivning blir ens identitet i stället för en beskrivning av personens aktuella utmaningar, finns risken att problemen bli självuppfyllande. Det begränsar människors utvecklingspotential och förmåga till förändring.
2. Familj före stat. Jag anser att barn som regel tillhör sin familj och inte en statlig institution som exempelvis socialtjänsten. Jag vill ha en förstärkt rättssäkerhet mot maktmissbruk inom dagens myndighetsutövning, som historiskt har förknippats med det socialdemokratiska folkhemsbygget. Den senkapitalistiska synen på HVB-, SiS- och familjehem för omhändertagna barn kan dock ses som en högerfråga som jag däremot inte stödjer. Detta p.g.a. den vinstdrivande verksamhet i fokus snarare än regelrätt omsorg, med följden att många boenden levererar undermålig kvalitet. Jag ifrågasätter starkt idén att ”experter”, myndigheter och globala storföretag ska definiera hur föräldrar väljer att uppfostra sina barn. Det finns fortsatt en del att önska vad gäller större beviskrav inför tvångsomhändertaganden, föräldrars utökade rättssäkerhet och oberoende granskningar av socialtjänstens barnutredningar.
3. Åsiktsfrihet. Jag är (i stort) för valfrihet och emot sådant som vaccinpass och medicintvång, åsiktsregistrering, onödig konsensus samt cancel- och tystnadskultur riktad mot oliktänkande.
4. Traditionella könsroller. Jag har svårt för den samtida feminismen och är – som helhet – en förespråkare av traditionella könsroller. Undantag förekommer, förstås, då även män och kvinnor är sina egna individer med varierad dragning mot maskulinitet respektive femininitet. Jag är kritisk till offermentalitet och plakatpolitik; synen på t.ex. kvinnor och invandrare som en utsatt grupp bara för att de råkar vara just kvinnor och invandrare. Jag tycker att debatten är betydligt mer komplex än så. Överlag borde människor identifiera sig mindre med sina problem eller en upplevd utsatthet för ”hat och hot”. Med all respekt för att diskriminering förekommer, men i dag riktas den ju snarare mot "vita medelålders cis-män" om man ska tala i moderna termer. Rasistisk misandri har blivit den nya socialt accepterade formen av samhällshat i stället för att se män och kvinnor som naturliga polariteter, vilka finns till för att komplettera varandra.
5. Miljö > klimat. Jag lider inte av klimatångest relaterat till väderförändringar, ej heller dras jag med flygskam. Miljön upptar betydligt mer av min tankeverksamhet. Miljöfrågor associeras oftare med vänstern, dock, och för kanske tankarna till 1970-talets hippie-era. Personligen handlar mitt miljöengagemang i stället om sådant som kemikalier (ftalater, PFAS, mikroplaster, hormonstörande ämnen m.m.) och industriell djurhållning. Ur det perspektivet ser jag inget motsatsförhållande mellan miljömedvetenhet och konservatism. Konservatism står då för att bevara det naturnära framför globalistiska strömningar, massproduktion och överkonsumtion.
6. Kärnfamiljen som samhällets byggsten. Jag prioriterar förmåner för kärnfamiljer eller motsvarande konstellationer framför HBTQIA+ eller andra minoriteter.
7. Abortmotstånd. Jag är att benämna som pro-life med motiveringen att det mänskliga livet börjar vid befruktningen och att embryot/fostret är en skyddsvärd individ med rätt att leva oavsett utvecklingsstadium. Det betraktas i vår del av världen som en kontroversiell fråga, men i en utopisk verklighet borde ju varken mord – inklusive självmord –, aborter, dödsstraff, aktiv dödshjälp, köttätning eller avlivning (av djur) förekomma ... Att få till en nollvision inom dessa områden lär dock aldrig ske i vår tid, varför jag hellre sympatiserar med ett parti som exempelvis riktar kritik mot överstatlighet än kräver ett uttryckligt abortmotstånd. Det gör att jag – trots mina principer – väljer att bortse från att Tidö har arbetat för att göra den svenska abortlagstiftningen ännu starkare, rent konstitutionellt, och inte mer restriktiv ... Annat var det på Alf Svenssons tid.
8. Ansvarsfull migrationspolitik. Jag anser att de senaste decenniernas förda migrationspolitik är ett stort misslyckande på flera plan. Detta kan i dag yttra sig i gängkriminalitet, gangsterkultur, skjutningar, sprängningar, klanbaserad brottslighet, barnäktenskap, hedersvåld, balkongflickor, könsstympningar och oskuldskontroller. Ytterst är det kanske inte en fråga om volymer, utan snarare vilka människor som ska beviljas medborgarskap. Vem är i stånd att avgöra en sådan sak?
9. Vegetarianism. Jag äter enligt en växtbaserad kosthållning, vilket ofta betraktas som en vänsterfråga. Men sett genom konservativa glasögon: den storskaliga och industriella djurhållningen är att likna vid ett senmodernt barbari. I viss mån går den här punkten även att applicera på 7).
10. Förebyggande insatser OCH hårdare straff. Jag är för både sänkt straffsålder och att slopa mängdrabatten. Samtidigt skriker man sig gärna hes från vänsterhåll à la: ”Men förebyggande insatser, då?” Kan inte dessa saker samexistera …? En fråga man bör ställa sig inför valet är vad vi ska göra med de 14-åringar som är kapabla att begå mord, inte sällan som en del av gängrelaterad brottslighet.

Avslutningsvis har jag väldigt svårt för identitetspolitik. ”Eftersom jag är vänster måste jag ut och demonstrera för klimatet, pierca septum, avstå från barn, sympatisera med HBTQIA+-rörelsen, välkomna alla flyktingar, sluta raka mig under armarna, bli vegan” och liknande resonemang.

I mitt tycke finns det få eller inga verkligt konservativa partier att tillgå bland de mer etablerade kandidaterna, då jag betraktar Kristdemokraterna (KD) som liberala i många avgörande frågor. Politisk genuinitet borde emellertid handla om att plocka russinen ur kakan och välja ut den sida som man trots allt står närmast, även om det innebär att behöva göra avkall på något som ingår i den redan färdigpaketerade modellen.

Adhd sitter inte i hjärnan – replik

Med anledning av inlägget jag skrev om att adhd inte sitter i hjärnan, kommer här en fortsättning.

Kort efter ovanstående artikel publicerade SvD en replik av flera debattörer, däribland psykiatriläkaren och professorn Christopher Gillberg – som till delar ligger bakom dagens diagnossystem, samt Eric Donell, förbundsordförande på Riksförbundet Attention. Artikeln lyder "Personer med adhd får redan höra: skärp dig".

Som väntat försvarar ovan nämnda skribenter adhd-diagnosen som sådan, och menar att det inte alls har uteslutits ett samband mellan adhd och en atypisk hjärna. Detta eftersom alla psykiatriska tillstånd rimligen har sitt ursprung i hjärnans sätt att fungera. Vidare återkommer de till påståendet om adhd som ett ärftligt tillstånd via den diffusa förklaringsmodellen om att "det finns en ärftlig komponent".

Johan Bengtsson kontrar med att den biomedicinska adhd-identifieringen kan leda till upplevelsen av minskad egenpåverkan, passivitet och stigma. "Rätt hjälp" brukar betyda läkemedel även när svårigheterna inte bedöms vara av medicinsk karaktär, fortsätter han. Avslutningsvis påpekar han att facit saknas kring den faktiska prevalensen – d.v.s. förekomsten av adhd. Det går därför inte att tala om en under- eller överdiagnostik i egentlig mening ...

Jag vidhåller dock att det är fullständigt orimligt att omkring en sjättedel av befolkningen skulle gå omkring med ett neuropsykiatriskt funktionshinder såsom adhd eller närbesläktade diagnoser. Femton procent av populationen påstås alltså lida av ett medfött och obotligt tillstånd som går att härröra från det centrala nervsystemet. Den vidare betydelsen är då att hjärnans funktioner avviker så pass att man i 75 % av fallen behöver centralstimulerande läkemedel för att alls fungera.

Det ligger i farans riktning att diagnoserna sedan länge har tappat sin betydelse.

Adhd sitter inte i hjärnan

Johan Bengtsson, psykiatriker och forskare vid Uppsala universitet, skriver i gårdagens SvD att adhd inte sitter i hjärnan. Trots det fortsätter ett helt diagnosnarrativ att med sitt högsta tonläge gå igång på alla cylindrar. Detta när det gäller påstått medfödda hjärnavvikelser som separerar personer med adhd från personer som inte har adhd.

Eftersom jag har berört det här ämnet åtskilliga gånger tidigare, väljer jag att citera de delar där Johan Bengtsson återigen betonar att diagnosen inte ger någon förklaring till hur besvären en gång uppstod. Han ger vid handen att adhd inte rör sig om en fastställd neurologisk avvikelse som kan härröras till vedertagna biologiska förklaringsmodeller på individnivå.

Ett axplock:

"Psykologen Dennis Fyr liknar diagnoser vid etiketter som man kan klistra på folk för att klassificera deras besvär och problem. En diagnos förklarar inte varför du har de besvär som någon inom vården kan benämna med en viss diagnostisk beteckning, lika lite som en namnskylt förklarar varför du heter som du heter. Diagnosen adhd ger inga svar, och det är det som är problemet. Den är inte svaret på varför det har blivit som det har blivit, varför man inte får ihop det, varför man inte kan koncentrera sig, varför man är impulsiv, hyperaktiv eller vad som helst. Historien om hur adhd trots detta har börjat uppfattas som någonting i hjärnan är sammanflätad med utvecklingen att förstå oss själva utifrån vår neurobiologi".

* * *

"En av de mest betydelsefulla hjärnavbildningsstudierna om adhd publicerades 2017. I den hade forskarna undersökt hjärnan hos över tusen personer med diagnosen adhd och jämfört med personer som inte hade diagnosen. Resultatet visade att vissa hjärnområden var mindre hos dem med diagnosen adhd. Forskarna drog stora växlar på fynden. Problemet var att skillnaderna var små. Tack vare mängden personer kunde även dessa mindre skillnader plinga till och visa det som blivit forskarvärldens heliga graal – statistisk signifikans. Men det är någonting helt annat än att fynden spelar roll i praktiken. Många av dem som hade diagnosen adhd hade inte alls mindre hjärnområden, samtidigt som många av dem som inte hade diagnosen hade mindre hjärnområden. Fynden räckte inte som vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för adhd. Precis som för alla andra otaliga hjärnavbildningsstudier om adhd kunde inte resultaten användas för att ställa diagnos. Forskarnas brandtal lovade mer än det höll". 

Märk väl: hjärnavbildningar såsom hjärnskanning kan inte användas för att (fast)ställa diagnosen adhd ...

* * *

"Det är ganska enkelt i grunden: man får inte dra slutsatser om individer utifrån medelvärden i grupper. Tänk dig ett bostadsområde med hög medelinkomst. Betyder det att alla i området tjänar mycket pengar? Nej. Män är generellt längre än kvinnor. Men är alla män längre än kvinnor? Nej."

* * *

"Det har länge varit tabu att ifrågasätta adhd som en hjärnstörning, trots att inga bevis har kunnat presenteras. Men i april 2025 blev det okej att svära även i adhd-kyrkan. På New York Times hemsida kunde man se ett pixligt pojkansikte. När man zoomade in visade det sig att pixlarna var olika adhd-läkemedel. Rubriken löd: ”Have we been thinking about ADHD all wrong?”. Det var ett långt reportage av journalisten Paul Tough. Han hade bland annat fått kontakt med huvudförfattaren till den inflytelserika hjärnstudien från 2017 – Martine Hoogman. Hon ville rätta till hur de hade formulerat sig. 'På den tiden betonade vi skillnaderna som vi fann (även om de var små), men man kan också dra slutsatsen att de subkortikala och kortikala volymerna hos personer med adhd och hos personer utan adhd är nästan identiska”, skrev hon till Tough.'"

* * *

Slutsats: några distinktioner existerar till dagens dato inte när det kommer till att diagnostisera adhd på individnivå. Detta trots att adhd fortsatt benämns som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning där neuro används i betydelsen centrala nervsystemet = hjärnan.

Vikten av att bejaka det inre barnet

Barnet

Ingen mask, inget frö i vinden 

rustas svagare mot livets farlighet, 

ingen fågelunge utlämnas 

mer hjälplös åt de starkas varlighet.

Vilket vågspel av de dolda makterna

att låta bära sig av mänskobarn

och gjuta vinet över alla viner

i denna skål av tunna tinningsflarn!

Men vi närmar oss i skygg rädsla

 barnets ögon, knappast vakna, 

i vilka former och färger speglas 

överväldigande, nya, nakna -- 

skaparögon som skall tämja synerna

och långsamt ordna kosmos' hem,

skilja vattnen från valvet ovan

och sätta jordens fäste mellan dem. 

Och vi närmar oss i skräck och bävan

de vulkaniska morgongryningar

vilkas utbrott av eld och gejsrar

ännu gungar oss på sena dyningar: 

då var dagen djup och evig, 

sällsamt mättad med en häftig vår; 

outhärdligt brann livet, 

som en sol i sina blåa år. 

Närmar, närmar oss ångerfulla 

de sjunkna länderna, tanklöst lämnade, 

vilka gömmer våra kungaspiror

och allt vad Mödrarna till under ämnade -- 

jordens magiska läkedomar, 

spindelvävar i morgondagg, 

och den heliga växtkraften -- 

allt begravet under årens slagg. 

Bland de blinda, som söker makten 

i det döda förstörande, 

vandrar barnet som ett sorglöst leende 

av det levandegörande. 

Den dag då stålet sviker

och folken ropar efter Ursprungsflödet -- 

den dagen har barnet segrat, 

den dagen vändes ödet.

– Karin Boye

I frågan om vilket parti som får min röst i det kommande riksdagsvalet

Det är valår och tankarna går osökt kring vilket parti som kan bli aktuellt att lägga min röst på om ganska precis exakt en månad från nu.

Bör man välja ett mindre dito – som bäst överensstämmer med ens värderingar, eller ska man intala sig att vi vanliga dödliga har något slags politiskt inflytande genom att ta någon av de mer etablerade kandidaterna?

Personligen står jag i valet och kvalet mellan Kristdemokraterna och det betydligt mindre Ambition Sverige.

KD marknadsför sig som ett konservativt parti. De framställs dock som en aning liberala i mitt tycke. Precis som övriga partier är de till sin natur populister och måna om sina väljare, men endast för att dessa ska växa i antal – inte för att nödvändigtvis stå upp för sina egna principer.

Ty KD propagerar för fri abort till och med graviditetsvecka 18. Så här ser ett 18 veckor gammalt foster ut, och det mäter omkring tjugo centimeter i längd, vilket motsvarar närmare en till hälften färdigvuxen nyfödd. Märk väl att embryot och sedermera fostret redan har haft hjärtverksamhet sedan den sjätte veckan. Nära nog samtliga inre organ är på plats, om än i växande storlek.

Jag kommer aldrig någonsin att förstå hur människor är funtade i den här frågan, oaktat att majoriteten av fosterfördrivning sker i den första eller andra trimestern. Det förändrar inte det faktum att sena aborter alls förekommer och är både juridiskt och etiskt tillåtna i vår del av världen. En sådan lättvindig inställning till livet är sannerligen en symbolfråga om någon.

Vi lever i en abort- och köttätarkultur. Opinionen i dessa frågor bygger på en hel lobbyism av företag, organisationer, näringsliv, forskning, sjukvård och media som står bakom fortsatt exploatering och dödande av oskyldiga djur och att avsluta livet på fullt friska men ofödda individer. Mot bakgrund av det ser jag inte en tillstymmelse till någon nollvision i sikte, utan det gäller att fortsättningsvis fokusera på sakfrågor som överhuvudtaget går att påverka i endera riktning.

Låt oss ta en titt på ett axplock från Ambition Sveriges partiprogram.

• YTTRANDEFRIHETEN. Partiet säger NEJ till massövervakning, kontrollsystem, tvångssamhällen, åsiktsregistrering, yttrandecensur, cancelkultur, vaccinpass och koldioxidskatter, samt andra juridiska och ekonomiska befogenheter långt bortom den lilla människans självbestämmande. Den här punkten vill jag påstå ligger på en ohotad förstaplacering sett till mina hjärtefrågor som kan delas in i tre eller eventuellt fem stycken. Annorlunda uttryckt: NEJ till överstatliga agendor som EU, FN, WHO och Nato. Citat: "De högtidliga deklarationerna om EU-värderingar har visat sig vara föga mer än en censur-, kontroll- och övervakningsstat med totalitära ambitioner", skriver partiet självt på sin hemsida. Globalismens fördelar – handel, kunskapsutbyte och resor – ska man, emellertid, även fortsättningsvis värna om, men inte globalism som ideologi. Denna ståndpunkt har blivit lite av en käpphäst för egen del.

• KLIMATFRÅGAN. JA till att värna om miljörelaterade spörsmål (typ att motverka gifter som PFAS) och NEJ till klimathysteri samt Bovaer och andra tvivelaktiga tillsatser, under förevändning om ett föreliggande klimathot. Inom AS pekar man även på köttets många näringsmässiga fördelar. Som vegetarian skulle jag dock se att köttätandet i stället upphörde helt och hållet. I frågan om köttkonsumtion är vi därför oense, åtminstone när det kommer till den etiska aspekten av en sådan livsföring. I övrigt håller jag med partiet till punkt och pricka.

• HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN. Ambition Sverige vill genomföra ett paradigmskifte i svensk hälso- och sjukvårdspolitik. Att förebygga sjukdom ("orsaksbehandling") snarare än att ägna sig åt symtomdämpande metoder när skadan redan är skedd, lyder ett av deras vallöften. Att bota framför att lindra. Friskvård framför sjukvård. Holistisk hälsa och naturlig läkning framför dagens syntetiska biverkningstäta motsvarigheter. På diagnosområdet är överensstämmelsen exceptionellt stor. De vill förbjuda snabbdiagnostik av adhd, kräva individuella och breda utredningar, och undersöka kost, sömn, skärmvanor, relationer, trauma och skolmiljö innan dess att läkemedel övervägs. De vill dessutom granska läkemedelsindustrins kopplingar till hela diagnosnarrativet som sådant, då dessa onekligen har en stor inverkan på den senaste tidens inflation inom s.k. "npf"-diagnostisering. Jag anser att svenska myndigheter fortsättningsvis bör vara fristående från industrins påverkanskampanjer.

• KÖNSFÖRVIRRINGEN. Partiet skriver på sin hemsida att "Könsdysfori kräver varsamhet och tid – inte appar och snabbspår. Vi ser med oro på utvecklingen där unga i dag uppmuntras till snabba könsbyten, ibland efter en ytlig utredning eller genom ett enkelt klick i en app. Det är ett djupt existentiellt beslut som i många fall är oåterkalleligt och som i efterhand lett till både ånger, svåra biverkningar och ökad suicidrisk". Man vill därför "a) förbjuda alla former av medicinskt eller juridiskt könsbyte före 18 års ålder, utom i ytterst specifika fall b) säkerställa att varje beslut föregås av omfattande psykologisk utredning, noggrann bedömning och full insikt i vad behandlingarna innebär – fysiskt, psykiskt, socialt och hormonellt och c) förbjuda könsändring via appar eller automatiserade system – könsidentitet får aldrig reduceras till byråkrati". Detta eftersom "Barn som upplever könsdysfori behöver stöd, trygghet och ett öppet samtalsklimat och inte omedelbara lösningar. Kanske handlar det om andra behov: ensamhet, utanförskap eller längtan efter tillhörighet. Alla dessa frågor måste tas på allvar innan medicinsk väg övervägs." Jag har inget mer att tillägga på den punkten förutom att jag inte anser det vara nödvändigt med denna typ av stympning överhuvudtaget – med eller utan kirurgi, utan snarare propagerar för regelrätt acceptensbehandling. Detta i likhet med evidensbaserad vård vid anorexi, dysmorfofobi och liknande vanföreställningar.

• VERKLIGT OBEROENDE FORSKNING. I frågan om påstått oberoende forskning, därför att den har genomgått peer review-granskning, kan man läsa följande rader: ”Richard Horton, chefredaktör för den ansedda medicinska tidskriften The Lancet, har själv varnat för att upp till 50 % av all publicerad forskning kan vara felaktig, förvrängd eller direkt manipulerad, ofta till följd av läkemedelsindustrins påverkan. När vinstintressen styr vad som får forskas på, vilka resultat som får publiceras och vilka som tystas har vetenskapen förlorat sitt oberoende och sitt värde.” Om dessa skyhöga siffror stämmer är det naturligtvis en skandal som saknar motstycke, men där pengar finns – ja, där tillåts också korrupta verksamheter att bre ut sina breda tentakler. Det är sedan gammalt.

• SKOLVÄSENDET. "Att universiteten ska vara politiskt oberoende platser för fritt tänkande och intellektuell debatt, inte leverantörer av politiskt beställd ideologisk fostran" är ett synsätt som även jag delar. Vidare är partiet positivt inställt till hemskolundervisning, vilket i dag är förbjudet i vår del av världen, med undantag för Åland dit många svenskar årligen utvandrar av samma anledning.

• FAMILJEPOLITIKEN. Jag återkommer ifall jag hittar något i deras partiprogram som slår vakt om en stärkt familjepolitik framför att – som i dag – vilja försvaga den. I frågan om abort ser jag spontant ingenting i deras formella föreskrifter. När det gäller LVU-lagstiftningen riktar man skarp kritik mot den nuvarande utformningen. De anser liksom jag att processerna kring omhändertaganden av barn och unga präglas av "allvarliga brister, rättsosäkerhet och splittring av familjer på osäkra grunder".

• MIGRATIONEN. Vad gäller migrationsfrågan är dessa *utmaningar i mitt tycke lite för komplexa för att kunna summeras enligt ovan. (*Ordvalet utmaningar låter för övrigt så banalt i sammanhanget, men för att använda ett vedertaget begrepp som alla känner till). Partiet anser att migrationsfrågan är gravt polariserad och knappast längre ett resultat av klassisk höger- eller vänsterpolitik. Detta eftersom inte ens SD lever upp till sitt namn när det väl gäller, men trots det – febrilt – försöker gjuta olja på vågorna. Nyanserna uteblir således längs vägen när man endast talar i termer av att vara "för eller emot invandring". Frågan är alltså betydligt mer invecklad och mångbottnad än så. Ambition Sverige säger JA till verklig integration, en gemensam språkpolitik och en nödvändig återhämtningsperiod i hopp om att få landet på rätsida. Undantag bör göras för ömmande anhörigs- och arbetskraftsinvandring där egen försörjning kan garanteras. NEJ till belastade skattesystem som inte genererar tillräckliga intäkter och därigenom en försvagad välfärd. NEJ till framväxten av parallellsamhällen såsom klanbaserade nätverk, utanförskapsområden, gängrelaterade skjutningar och sprängdåd, samt hedersvåld som yttrar sig i tvångsäktenskap, balkongflickor och könsstympning ...

Här redogör jag för mina politiska åsikter som bland annat tar avstamp i diagnosnarrativet och baksidan med den samtida feminismen.

Att tvingas omvärdera definitionen av framgång

Eftersom jag ingenting vet om morgondagen kan jag bara utgå från nuet.

I dagsläget har mina fyra års tillgodoräknade högskolepoäng dessvärre inte resulterat i det som jag initialt hoppades på och innerligt längtade efter. Detta kan konstateras efter att i drygt 2,5 års tid ha krattat manegen och sökt med ljus och lykta efter intressanta skrivuppdrag, med den dystra vetskapen om att ännu en oviss hösttermin står för dörren. Höst brukar för många innebära nystart alternativt att återgå till sina trygga rutiner. För min del kommer den av allt att döma rulla på i gamla hjulspår.

Det jag tidigare ägnade mig åt har bara delvis burit frukt, men i helt andra former än jag tidigare föreställde mig. Vi människor vill normalt ha utdelning för vad vi har åstadkommit men kanske kommer vinsten längre fram, om man bara tillåter sig själv att ha lite is i magen.

I stället har jag ägnat det gångna året att i textform bearbeta saker i mitt och andras liv i form av samhälls- och systemkritiska texter. Flera av berättelserna är mina, andra inspirerade utifrån eller avser någon helt annans livsöde. Gemensamt är att de alla berör på ett eller annat sätt och att de belyser vikten av en stärkt familjepolitik. De speglar en utopisk tillvaro präglad av rättssäkra barnutredningar, ett slopat diagnossystem och en återgång till naturliga val och konservativa värden i stället för de många hemmasnickrade varianter som dominerar på dagens marknad.

Det här är mitt sätt att upprätta någon slags intellektuell nivå under pågående leda. De fyra åren i skolbänken har resulterat i ett förbättrat språkbruk, en större förståelse för komplexa resonemang, samt en bättre förmåga att redogöra för livets skeenden. Detta bär jag med mig i mitt fortsatta skrivande som jag bitvis försöker omsätta i de texter jag producerar på hemsidan och i mina närbesläktade kanaler.

Min nostalgiska snuttefilt är den arbetsplats som jag hängav mig åt tidigare år, men där yttre omständigheter gjorde att anställningen så småningom upphörde. Detta känns periodvis väldigt nedslående, men jag försöker intala mig att allt har en mening. Jag kan måla in mig i ett hörn och spela offer för det som blev, något som dock inte är hållbart i längden. Vad som sedan skulle komma att omkullkasta hela min värld blev tillkomsten av min förstfödde under de mest oväntade former, och efter mer än tio år som ofrivilligt barnlös. Sett i det ljuset hade jag aldrig velat återvända till en verklighet som i övrigt passade mig mycket dåligt, och där jag aldrig någonsin stannade upp och på riktigt kände efter. Jag omgärdade mig med destruktiva tankesätt och flyktvägar genom att konsekvent bortse från nuet och rikta fokus långt utanför mig själv.

I nattens dröm blev jag vittne till flygkrascher och svävande bilar som föll mot marken. Symboliskt kan man tolka det som en passiv åskådare av samhällets många förväntningar. Som samhällskritisk skribent har min roll blivit att betrakta systemet utifrån. I det uppstår en oframkomlig konflikt med omgivningens måttstockar och referensramar.

Mina tidigare kurskamrater – som var många i antal p.g.a. tre klasser då jag var föräldraledig i två omgångar – har alla blivit headhuntade, mottagit tjusiga titlar och tagit stora kliv på karriärstegen. Jag visualiserar stundtals att också åstadkomma något dylikt, men tanken har med tiden blivit allt mindre kittlande. Detta eftersom jag numera prioriterar andra värden, som att bli mer sann mot mitt eget jag och aldrig någonsin frångå mina egna principer och min inre övertygelse om vad som är vad.

Mitt eget arbete sker i stället i det tysta, från mitt hem, i min egen takt, och på ett inre plan. Eftersom en sådan verklighet inte genererar några ansenliga summor pengar eller en flashig titel på LinkedIn, kan det för omgivningen framstå som att jag har misslyckats med mitt uppdrag. Samtidigt finns en frihet att kunna sitta hemma på kammaren och kompromisslöst spotta ur mig alster i min egen takt. I skrivande stund motsvarar de omkring 150 A4-sidor i omfång. Detta utan att vara köpt av en arbetsgivares värdegrund, någon ansedd mediekoncern eller att vara bunden och begränsad till en redaktion som stundtals krockar med mina egna ideal. Min strävan efter att uppnå något mer kan dock samexistera med att tillfälligt behöva förlika mig med det som blev – ej att förglömma.

Det är tydligt att jag bär på en inre konflikt som nattens dröm får illustrera när jag brottas med mitt eget sanna jag och den prestationsångest som samhällets normer har gett upphov till. Målsättningen är tryggheten i någon form av ekonomiskt oberoende (grovt förenklat), sinnesfrid, att i sanning stå upp för mig själv – om det så innebär att frångå rådande konsensus om hur den västerländska människan förväntas intjäna sitt dagliga bröd.

Parallellt med känslor av att befinna mig vid världens ände, har jag lämnat fältet öppet och ser med spänning fram emot vad morgondagen har i sitt sköte.

Vi människor gör oss själva en stor otjänst när vi mäter framgång i akademiska meriter. Det är samhället som matar oss med att en högre utbildning måste förvaltas av en titel, annars är den bortkastad. Jag försöker febrilt kringgå detta resonemang genom att tänka i nya banor.

Måste man betrakta sina studier som förgäves? En bekant pluggade länge på KTH men valde sedan att köra buss fram till pensionen. Hon har aldrig någonsin uttryckt missnöje över sitt val trots att den övriga vän- och bekantskapskretsen nådde långt inom sina respektive fält, doktorerade, befordrades och vann åtråvärda utmärkelser och priser.

Den personliga utvecklingen först – visst?

I stunder av tvivel måste jag ständigt påminna mig själv om att universum har en plan. Oavsett vad jag tar mig för finns det redan en utstakad väg för var och en av oss, och den kommer vi alla tids nog att finna.

Den "toleranta" vänsterns selektiva urval av syndabockar

Den tidigare barnrättskämpen Tomas Kaya gick från öppet homosexuell, en stolt anhängare av Priderörelsen och verksam pedagog inom förskolans värld, till att fullständigt förlora sig i den kristna trosuppfattningen. Därutöver ansåg han sig totalomvänd i sin sexualitet genom att tydligt frångå den närmast sekteristiska inriktning som han menar att HBTQI-falangens senmoderna ideologi har kommit att utgöra.

Detta slog ner som en bomb och har med stor bestörtning ventilerats åtskilliga gånger hos den stora influencergranskaren Bloggbevakning, vilket bland annat finns att läsa här, här och här. Där återfinns en aldrig sinande ström av kritik som riktas mot hans plötsliga förvandling från en "flitigt anlitad föreläsare inom barnrättsfrågor till djupt radikaliserad kristen".

Jag ser med spänning fram emot motsvarande dissekering av författaren och teologie doktorn Ann Heberleins motsvarande kappvändning inom politiken, från blåaste blått till rödaste rött ... vilket har resulterat i att hennes nuna – numera – syns lite överallt. Detta medan etablissemanget var snabba med att utestänga Tomas Kaya från samtliga av hans uppdrag, inklusive ett brutet bokkontrakt, då hans nya jag inte längre överensstämmer med den tongivande (vänsterliberala) värdegrunden.