Så vann woke

Framför mig ligger boken "Så vann woke" av Joanna Williams, som är brittisk författare, akademiker och debattör. En snabb genomgång belyser hur wokekulturen har fått allt större fäste världen över, men också möts av stort motstånd i form av den inofficiella anti-woke-rörelsen.

Woke används i betydelsen vaken, upplyst och medveten (ej att förväxla med uppvaknande som vaken i att ha genomskådat ett helt samhällssystem).

Begreppet kan ses som en förlängning av att vara pk, politiskt korrekt, och innefattar i regel sådant som kön, etnicitet och sexuell läggning. Språket är vanligen begränsat till att prata om jämlikhet, mångfald, inkludering och rättvisa. Inom respektive fält kan man även stöta på begrepp som Karens, vita privilegier, vithetsnorm, kulturell appropriering, POC/people of colour (tidigare färgade), icke-binär, toxisk maskulinitet, klimatångest och tolkningsföreträde.

Förespråkare hänvisar till woke som "vanligt sunt förnuft". De som motsätter sig denna utveckling uppfattas i regel som kontroversiella bakåtsträvare med en föråldrad terminologi.

Känns resonemanget igen?

I stället för att ägna sig åt verklig diskriminering, blåser wokerörelsen liv i gamla fördomar. De som inte underkastar sig woke-agendan i sin nuvarande form utestängs från sina karriärer, tvingas möta tillmälen som "fascist", förväntas göra avbön och kan till och med behöva motta dödshot. Cancelkulturen är oförsonlig och betraktas som en del i en god sak – ett nödvändigt tillrättavisande när någon uttalar sig på fel sätt.

Genom användningen av specifika hashtags på sociala medier, ägnar man sig åt godhetssignalering i syfte att sålla agnarna från vetet. Det här ses även på landets högskolor och inom universitetsvärlden där kunskapsförmedling, traditioner och akademisk bildning sedan länge har fått ge vika för identitetspolitiska intressen. Det förekommer också att människor ägnar sig åt självcensur som en slags förebyggande åtgärd framför att riskera att bli satt på skampåle, något som hämmar våra möjligheter att uttrycka oss fritt i olika frågor.

(Under min tid som vikarierande barnskötare på olika förskolor i Stockholmsområdet, råkade jag själv ut för en wokeupplevelse. Jag bad en grupp barn följa med mig ut på gården med orden "kom nu, tjejer!", och blev då tillrättavisad av ansvarig pedagog som förklarade för mig att dessa barn kanske inte ens identifierade sig som tjejer).

(Ett par år senare förklarade en ur personalen på min sons förskola att de hade avyttrat alla vita A4-papper för att – citat – "krossa vithetsnormen" ... Detta utspelade sig på Södermalm i Stockholm, och är tyvärr ingen skröna).

Den som uttryckligen motsätter sig wokebibelns många budord – och anser att detta är likställt med att iklä sig en offerroll – kan räkna med att bli utsatt för cancellering. Jag har tidigare bearbetat fenomenet med att vara en problematisk dissident, nu senast här, här och här. (Just problematisk ryms för övrigt i wokes dagliga vokabulär).

Woke-områden

Exempel på områden där woke breder ut sig:

• Transpersoner inom idrotten.
• Män i kvinnofängelser.
• Påstått rasistiska karikatyrer, alternativt sexistisk och stereotypisk reklam.
• Inkvotering på arbetsplatser.
• Antirasistiska kampanjer via t.ex. glass-, skor- och sminkföretag.
• Föreställningen om kön som ett spektrum snarare än binärt – man/kvinna.
• Censurering av barnböcker i stället för att betrakta dem som tidsdokument.
• Reviderade läroplaner för att bättre överensstämma med dagens woke-ideal.
• Att utfärda triggervarningar för att inte någon ska riskera att bli kränkt.
• Förändringar av ordval och formuleringar. Namnbyten.

Woke-vokabulär

Rent språkligt kan woke yttra sig enligt följande:

• Från han/hon till hen.
• Från könsbyte till könskorrigering till könsbekräftande vård.
• Från städerska till lokalvårdare till hygientekniker.
• Från lapplisa till parkeringsvakt.
• Från pojke/flicka till kön tilldelat vid födseln.
• Från kvinnliga egenskaper till kvinnligt kodade egenskaper.
• Från kvinna till livmoderbärare.
• Från det generiska pronomenet man till en.
• Från handikapp till funktionshinder till funktionsnedsättning till funktionsvariation.
• Från normal till neurotypisk. 
• Från utvecklingsstörning till intellektuell funktionsnedsättning (IF).
• Från pojk- eller flickvän till partner.
• Från föräldrar eller mamma och pappa till vårdnadshavare.
• Från dagisfröken till förskollärare (där spelar förvisso utbildningsnivån in, med omkring 3,5 års universitetsstudier mot dagens barnskötarutbildning som kan läsas in på gymnasienivå eller inte läsas in alls, alltså dagisfröken som tidigare synonym till barnskötare snarare än förskollärare).
• Från särskola till anpassad skola.
• Från problembarn till elev i behov av stöd. 
• Från (heterosexuell) man/kvinna till cisperson. 

Jag kan fortsätta i all oändlighet ...

Antirasism och motsvarande ismer

Författaren ger uttryck för att BLM – Black Lives Matter-rörelsen – snarare befäster fördomar än frigör människor från dem. Detta genom att tillskriva svarta personer underordnade vita som en slags självuppfyllande profetia, enkom baserat på hudfärg och etnicitet. Man gör gällande att det utgör en del i ett närmast orubbligt rasistsamhälle (läs: "strukturell diskriminering").

Här finns endast förövare och offer. Man resonerar i termer av att svarta aldrig kan bygga något på egna meriter p.g.a. systematiskt förtryck. Är inte de låga förväntningarnas rasism – rasism, om något?

Apropå transpersoner som en marginaliserad grupp, hävdas det enligt många studier en högre självmordsfrekvens, självskador och missbruk som kännetecken för transpersoners utsatthet, så kallad "transfobi". Författaren vänder på resonemanget och menar att slutsatserna bygger på små stickprov från självvalda respondenter. Därtill blandar man eventuellt ihop orsak och verkan – d.v.s. psykisk ohälsa hos gruppen kan lika gärna vara ett resultat av befintliga svårigheter (att alls vilja genomgå transition) snarare än påstådd transfobi.

Vidare fastslår hon följande vetenskapliga faktum: "Kön är en av de mest grundläggande egenskaperna för vilka vi är. Det är inskrivet i vår biologiska uppsättning när befruktningen äger rum. Kön är också binärt. Med undantag för ett mycket litet antal intersexpersoner är vi antingen av kvinnligt eller manligt kön. Man kan helt enkelt inte transitera från ett kön till det andra, hur sofistikerade de medicinska åtgärderna än är".

Slutord

Något som jag noterar i den samtida skolan är en hög frånvaro av analytisk förmåga, språkliga nyanser och kritiskt utmanande perspektiv. Detta framgår särskilt när exempelvis nyexaminerade studenter från socionomprogrammet ska ge sig i kast med komplexa familjeärenden. Myndighetspersonerna återger vad någon har sagt à la "föräldern uppgav att ..." snarare än att dra egna slutsatser. Man är heller inte förmögen att läsa mellan raderna, se till hela bilden eller undersöka alternativa förklaringar till en viss uppkommen situation.

I dag har woke slagit igenom brett på alla samhällets fronter. Författaren summerar "Woke har segrat eftersom dess värderingar har antagits och slagit rot inom offentliga institutioner och format politik, praxis och lagar. Woke har segrat eftersom den har integrerats i skolor och vid universitet. Lärare och föreläsare odlar wokeattityder hos barn och unga vuxna som tar för givet att det de får lära sig är faktamässigt riktigt och moraliskt korrekt."

Hon tar avstamp i sin egen bok och fortsätter: "Woke är sannerligen inte medkännande, vänlig eller politiskt neutral. Woke delar upp människor enligt etnicitet, kön och sexualitet och återupprättar föråldrade fördomar. Den ger kultureliten en känsla av att ha ett uppdrag och gör att den kan ingripa i andras liv och hantera samhället som de finner lämpligt. Woke ger eliten en känsla av moralisk överlägsenhet – en källa till auktoritet som rättfärdigar att leda och fostra".

Genom dess utmärkande språk särskiljer sig eliten från den politiskt inkorrekta "resten". Kritiker tvingas ta till självcensur av ren självbevarelsedrift. I annat fall riskerar de att utsättas för social utfrysning, offentlig förödmjukelse, förlust av plattformar eller levebröd. (Cancelkulturen inom wokerörelsen kan liknas vid dåtidens häxbränningsprocesser). Det förekommer även att personer hamnar i polisregistret efter att – vad eliten anser – ha gjort sig skyldiga till åsiktsbrott.

På så vis har wokekulturen lyckats nästla sig in i våra liv och vinna terräng. Men frågan är hur länge det kan fortgå innan rörelsen kollapsar av sin egen tyngd. Detta mot bakgrund av alla inkonsekventa uttalanden och motstridiga påståenden som faller på sitt eget grepp.

Ty woke bygger på ett underdog-perspektiv som egentligen aldrig kan vinnas då vinsten i sig motverkar det egna syftet och hela dess existensberättigande – utan kamp, ingen mening. Eller som någon annan uttryckte så klokt före mig: "If gender has nothing to do with genitalia, then how does removing genitalia affirm someone's gender?"

Referat av boken "Störningen: Adhd, pillren och det stressade samhället"

Jag har i dagarna tagit mig an boken "Störningen: Adhd, pillren och det stressade samhället" av Katarina Bjärvall. Detta i syfte att komplettera mina tidigare inlägg om diagnosnarrativet, som tillsammans uppgår till ett tiotal poster.

Författaren utmanar den rådande världsbilden om adhd-medicinering som något odelat positivt, och för det ska hon ha beröm. Nedanstående referat blir lite av ett hopkok på vad hon kommer fram till respektive vad som redan har framgått i mina egna självstudier.

Förutom fakta om adhd-branschen som sådan får man ta del av fallstudier på både vuxna och barn som själva har fått diagnosen, som står i startgroparna att utredas eller i egenskap av anhörig till någon med diagnos. Industrin i sig kan tydligt ses som en avgörande faktor snarare än biologiska och medicinska förklaringar. Jävsproblematiken är alldeles uppenbar, åtminstone i hälften av fallen.

En sak som inte hemmahör under någon av rubrikerna nedan och därmed är lite mer svårplacerad, är hur språket normaliserar den vardagsdiagnostisering som mer och mer gör sig närvarande i våra liv. "Du är väl deprimerad", "han är kanske bipolär" eller "jag har en släng av Asperger" kan folk slänga ur sig. Sakta men säkert förflyttas gränserna för vad som är normala variationer i människans olika personlighetsdrag och den möjliga orsaken bortom biologiska förklaringar. Medikaliseringen av våra unga är en direkt konsekvens av ett sådant fenomen, och sammantaget kan man tala om flera separata problemområden.

Den fortsatta avsaknaden av biomarkörer

Biomarkörer saknas helt i dagens "npf"utredningar. För att styrka huruvida någon "har adhd" eller "inte har adhd" utgår man endast från intervjuer, frågeformulär och beteendeobservationer – inte blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra likvärdiga mätinstrument.

Författaren tillägger att inte heller cellprover eller magnetkamera kan påvisa förekomsten av adhd. "Npf" är sålunda blott ett påstående, d.v.s. personen tros ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som av namnet avslöjar ska röra sig om utmärkande avvikelser i hjärnan, men den går inte att säkert belägga.

Symtomen existerar givetvis – det kan vi i många fall notera med blotta ögat, genom studier av en persons beteende. Dessa beteenden är dock – som regel – en normalfördelning av de variationer som naturligt förekommer i en befolkning. Någon är rastlös, en annan inåtvänd och en tredje ostrukturerad. Sådana karaktärsdrag är vissa fall bestående men fluktuerar ibland över tid. Hade de aldrig diagnosen från första början – d.v.s. var feldiagnostiserade – eller kan det helt enkelt vara så att besvären växer bort? Då faller ju hela resonemanget [om medfött och obotligt] platt.

Dagens diagnossystem stämplar däremot personen som oförmögen till förändring. Det i sig riskerar att bli självuppfyllande, att personen identifierar sig med sina besvär. Personlighetsdrag som utgör hinder i det vardagliga livet – typ aggressionsproblem, självskadebeteende, prokrastineringsbesvär, håglöshet och stress, är möjliga att identifiera och få bukt med utan diagnos. Tecken på omognad har visat sig vara övergående.

Den seglivade myten om "medfött och obotligt" lever alltjämt kvar, och som jämförelse betraktas antibiotikabehandling eller cellgifter vara en tillfällig åtgärd. Detta medan adhd-medicinering ses som livslångt pågående – i stil med insulin för en diabetiker. Den stora skillnaden är att diabetes kan styrkas genom blodprov.

En diagnosexplosion som saknar motstycke

I dag uppskattas närmare 15 % av befolkningen ha någon form av "npf"-diagnos.

Det heter då att vården har tillgång till bättre diagnostiska verktyg. Men mot bakgrund av bristen på biomarkörer stämmer inte det påståendet eftersom "verktyg" helt saknas utöver frågeformulär och beteendeobservationer. Dessa metoder är i sin tur högst subjektiva sedan utredare A kan komma fram till ett helt annat utfall än utredare B alldeles beroende på den tolkning som görs.

Påfallande många med adhd har trauman med sig i bagaget, alternativt brottas med en stökig tillvaro som i sig kan ge en förklaring till de olika svårigheterna. Mot det hjälper inga piller i världen, i alla fall inte på sikt.

En lukrativ industri

Industrin för adhd-läkemedel omsätter årligen mångmiljardbelopp. Det är således inte fråga om någon ogrundad konspiration.

Hela samhällsapparaten dansar efter denna pipa. Jag pratar om skolväsendet, arbets- och näringslivet, politiken oavsett partifärg, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatrin, Habiliteringen (råd och stöd för personer med en funktionsnedsättning), media, intresse- och patientorganisationer (i synnerhet Attention med nära 20 000 medlemmar), företag och myndigheter – nära inpå samtliga som företräder någon samhällsinstitution, med andra ord. För att inte tala om alla påverkanskampanjer som vi dagligen översköljs av, liksom all lobbyism finansierad av diverse läkemedelsbolag vilka gör reklam för sina egna produkter, men också försäkringsbolag knutna till narrativet på endera sätt.

Dessa nära band kan ske i utbyte mot arvoden när någon representant föreläser i ämnet, medverkar i en utsedd expertpanel eller på annat sätt saluför en adhd-medicin, liksom erhåller bidrag till relaterad forskning. De samverkar i flera täta led vilket måste ses som en mycket försvårande omständighet i arbetet med saklighet och objektivitet.

Dessutom kan man kringgå reklamförbud inom det medicinska fältet om man i stället för reklam marknadsför innehållet som information. Ansvariga kan gömma sig bakom beskrivningar som "kurser", "konferenser" eller "föreläsningar". I själva verket handlar det om att lansera en i raden nya adhd-mediciner. Då omvandlas läkemedelsbolagen till medfinansiärer eller sponsorer och man kan redovisa detta regelmässigt i sin jävsdeklaration. Allt går ut på att vinna marknadsandelar och på så vis öka sin konkurrenskraft produkttillverkare emellan, och de tiger gärna om forskningsresultat som inte gynnar deras egna intressen. Biverkningar omnämns sällan, framför allt inte de långsiktiga. Medicinsk kompetens saknas i allmänhet hos journalister samtidigt som produktionskravet är högt. Kändisar agerar även de lobbyister genom att tala om adhd som en "superkraft". Genom dem kan man indirekt upplåta kanaler för "annonsering" via de egna plattformarna.

I läkemedelslagen som arbetades fram 2016 tillkom en ny rad rörande folkhälsan, nämligen: "... utan att detta i högre grad än vad som är nödvändigt hindrar utvecklingen av läkemedel eller handeln med läkemedel". Med det riskerar det uttalade uppdraget att värna om folkhälsan och att tjänstgöra som kontroll- och tillsynsmyndighet att prioriteras ner till förmån för kommersiella intressen.

Alla man möter resonerar praktiskt taget likadant – att den ökade andelen personer med "npf" endast beror på "ökad kunskap", "förbättrade diagnostiska verktyg" och "minskat stigma", och att medicinerna uteslutande är "säkra och effektiva". Dessa klyschor fortplantar sig sedan överallt där debatten förekommer.

Historiken bakom adhd och diagnosens tillkomst

I boken redogör författaren för hur man – vid en institution för barn med problematiska beteenden – redan på 1930-talet utförde experiment med amfetaminliknande preparat. Barnen blev till synes lugnare men känslomässigt avtrubbade, drogs med sömnproblem, minskad aptit etc. Detta efter att ha injicerat ryggmärgsvätska som skulle underlätta vid röntgen för att se hur hjärnorna utmärkte sig hos dem med uppmärksamhetsstörningar, inlärningsproblem, lynnighet och rastlöshet. I stället drabbades försökskaninerna av svår huvudvärk. Sprunget ur det utvecklades så föregångaren till dagens adhd-mediciner.

DSM är en diagnostisk handbok för psykiatriska sjukdomar med global användning. Man kan tydligt se att ju mer DSM-manualerna har utvecklats, desto högre andel personer uppfyller kriterierna. Flera frågeställningar åsyftar gärna samma sak, som "svårigheter att sitta still" vs "svårt att sitta kvar på sin plats", vilket gör att patienten snabbare uppfyller de olika parametrarna för en diagnos. Man framställer det ofta som att "svårigheter att lyssna" och "avbryter gärna" är två skilda saker, men de går ju i regel in i varandra.

Den femte – och innevarande – DSM-upplagan har vidgat sina kriterier ytterligare. Symtomen kan nu ha pågått under kortare tid mot vad som tidigare krävdes, de kan vara mildare, och fler personlighetsdrag än förut inbegrips nu för att uppfylla kraven för en diagnos. Direktannonsering har också blivit tillåtet i samma veva, som av en ren händelse ... DSM är således att betrakta som en bibel i den här världen, och man tolkar den helst bokstav för bokstav. Som manual mäter den dock endast en uppfattad verklighet hos personen som utreds, inte nödvändigtvis den mätbart konstaterade verkligheten. Vad som avgör är alltså toleransen hos den tillfrågade, liksom omgivningens förhållningssätt. Detta ger sammantaget en bredare träffyta samtidigt som tempot i samhället har ökat avsevärt när det kommer till osäkra anställningar, prestation, produktion och konsumtion ...

Redan på 1990-talet sades det att hälften av de som arbetade fram dåvarande DSM-upplagan finansierades med hjälp av läkemedelsbolag. Drygt ett decennium senare började Socialstyrelsen så sakteliga lätta på restriktionerna för licensutskrivningar gällande centralstimulantia ... Strax före 2000-talet strök man det tidigare licenskravet helt, varvid Concerta blev det första officiella adhd-läkemedlet att lanseras på den öppna marknaden.

SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering – är inte opartisk i den vanliga betydelsen, kan författaren avslöja. Detta eftersom myndigheten till delar finansieras av läkemedelstillverkare. Hon konstaterar vidare att det har förekommit stora överföringar mellan Läkemedelsindustriföreningens databas som visar på transaktioner mellan vårdbolag och vårdpersonal, eller – på ren svenska: riggade system tack vare osedvanligt lönsamma upphandlingar.

Orsaken till att beteendestörningar ökar

Författaren fastslår att "adhd finns" för den som nu har anledning att tvivla. Detta motiverar hon med fallexemplet "Anton". Pojken beskrivs som en fladdrig typ – han hoppar okoncentrerat mellan olika aktiviteter, och den tidigt satta adhd-diagnosen sägs utgöra en ensam förklaring.

Anton curlas av sin mamma som placerar pojken i bilen vid sina många och återkommande utbrott. Tillsammans åker de sedan planlöst omkring tills dess att det värsta humöret har lagt sig, och sedermera belönas pojken med en hamburgare på Mc Donald's. Han saknar även en närvarande pappa, men inga av dessa förklaringsmodeller omnämns i boken. Man bara konstaterar att han är sådan, inte varför det uppstod. Anton medicineras i dag med varierad framgång. Jag kan inte låta bli att undra om han hade haft besvären under andra förutsättningar; i en verklighet där man inte redan i förskoleålder började prata i termer av adhd som en självuppfyllande profetia.

I boken intervjuas flera adhd-patienter och deras anhöriga. "Vi var nog lite frågande men samtidigt så måste man ju acceptera saker. De är ju uttalade specialister", resonerade en förälder till ett barn som just hade fått både en adhd- och autismdiagnos konstaterade, och sedan blivit hänvisad till medicinering i sedvanlig ordning. Denna pojke var för övrigt en så kallad "hemmasittare" (2020-talets modeord) vilket innebär att han inte gick i skolan överhuvudtaget. I stället ägnade han en stor del av sin vakna tid åt datorspel.

Vad som framgår i boken och som jag tidigare har fått berättat för mig, är att adhd oftare ställs på barn födda sent på året. Decemberbarn är överrepresenterade med hela 30 %. Kan det i stället vara en fråga om mognad?, frågar sig författaren. Annorlunda uttryckt: omognad misstas för adhd.

I ytterligare ett fallexempel får man bekanta sig med "Alex" (samtliga namn är givetvis fingerade för att inte röja någons identitet). Alex har adhd och berättar om en barndom som kantades av föräldrarnas många konflikter. De valde sedan att separera. Inte någonstans framgår det om dessa trauman har tagits hänsyn till när besvären uppstod, vilket de gjorde redan i förskoleåldern. Hemmiljön präglades sedan av mammans många och kortvariga relationer, och de nya styvpapporna var inte så snälla alltid. Tonåren kännetecknades därefter av bråk, hög alkoholkonsumtion, ätstörningar, ofullständig skolgång, korta anställningar och allmän oreda. Han var helt enkelt skolexemplet för en ungdom på glid. I tidig vuxenålder började Alex missbruka. Kort därpå självmedicinerade han med olika adhd-preparat.

I Gävleborg noterar man en högre förekomst av adhd som sammanfaller med låg utbildningsgrad, sämre somatisk hälsa och hög ungdomsarbetslöshet. Faktorer som inverkar är graden av utbildningsnivå (konstaterat färre adhd-diagnoser hos akademiker), huruvida föräldrarna lever tillsammans, och ifall missbruk och/eller psykisk ohälsa förekommer i familjen. Dock ökar numera diagnosen även i välbärgade områden och det har t.o.m. påträffats familjer på Lidingö som har efterfrågat utredning i hopp om att deras barn ska påbörja medicinering och därmed prestera bättre i skolan.

Trycket på att prestera i skola och arbetsliv kan för övrigt ha stor inverkan på benägenheten att genomgå en adhd-utredning, slår författaren fast.

Skolans roll

I teorin krävs det bara diagnos för inskrivning i anpassad skola (det som tidigare gick under namnet särskola). Men i praktiken underlättar det för en viss typ av elever att få tillgång till stöd (exempelvis resurspedagog) om de kan uppvisa en dokumenterad funktionsnedsättning. Enligt skollagen är det elevens behov som avgör, och inte en eventuell diagnos. I praktiken blir dock kommuner lättare beviljade skolpeng för dessa ändamål om de kan styrka förekomsten av exempelvis adhd eller autism.

Faktum är att skolor driver på diagnosinflationen med sina många och systematiska påtryckningar. De pratar hellre om individuella utmaningar och bristfällig hemmiljö än att erkänna organisatoriska brister. Organisatoriska brister kan lätt avhjälpas med en omorganisering av klasserna, att se över lokalerna eller att strukturera om de olika undervisningsmomenten. Samtidigt väger utökad skolpeng tungt i en ansträngd skolmiljö. Elevhälsan hejar glatt på och skadeverkningarna vi ser är nu uppenbara. Dagens mångfaldsförespråkande skola saknar uppenbart resurser för att hantera olikheter.

Skärmarnas betydelse

Nu tänkte jag avsluta med skärmarnas betydelse när det gäller sannolikheten att en individ utvecklar adhd-symtom.

Skärmar triggar belöningssystemet då det uppmuntrar till aktivitet framför vila och återhämtning. Att vistas mycket inomhus sker på bekostnad av D-vitaminbrist/brist på naturligt solljus. Ju mer tid vid en skärm, desto högre risk för koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Och ju snabbare spel, desto mer tilltalande för en otålig person som suktar efter snabb stimulans gällande ljus- och ljudeffekter. Detta påverkar i sin tur synapserna i hjärnan, d.v.s. kopplingarna mellan hjärnans olika celler.

Utanför datorspelsvärlden får hjärnan utrymme att träna sitt arbetsminne – t.ex. genom att skriva för hand, sin uthållighet – att invänta saker, och uppmärksamhet – ett långsammare tempo. Den stimulans som dagens datorspel ger upphov till riskerar därför att konkurrera ut andra intressen som genererar mer långsiktiga belöningar i förhållande till dessa snabba och korta.

Vi kan alltså konstatera att datorspel och adhd-symtom – grovt förenklat – tar ut varandra. Detta i termer av korrelation (samband) och kausalitet (orsak och verkan). Sambandet existerar men orsaken är inte enkelriktad eftersom spelet så att säga förstärker de redan befintliga symtomen.

Men nu är det dags att sätta punkt för den här gången.

"Rocka sockorna"-initiativet som en förtäckt "pro life"-manifestation

I dag uppmärksammar vi ”World Down Syndrome Day” som manifesterar sig i att "rocka sockorna", d.v.s. bära strumpor i omaka färg för att hylla olikheter och alla människors rätt att existera.

Thomas Idergard, som till yrket är katolsk präst, uttalar sig om fenomenet "rocka sockorna" som en förtäckt pro life-manifestation.

"I dag, den 21 mars, infaller ”Världsdagen för Downs syndrom” som har utlysts av FN för att uppmärksamma personer med Downs syndrom och säkerställa deras rättigheter. Svenska Downföreningen genomför tillsammans med motsvarigheter i flera länder kampanjen 'Rocka sockorna' som uppmanar människor att i dag synligt bära olikfärgade sockor för att göra denna poäng.

Här i Sverige når budskapet verkligen fram. Sociala medier fylls varje år denna dag med folk som bär udda sockor som sympati för vad som heter 'alla människors lika värde' men som förstås refererar till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, vilken talar om att alla människor är födda 'lika i värdighet'. Det betyder att varje mänsklig person, bara som varelse tillhörande människosläktet, har en status som ger bestämda, okränkbara rättigheter. Ett 'värde' kan bedömas och relateras till andra och annat – vad betyder det, eller du, för mig? Men 'värdighet' är något absolut, helt omöjlig att jämföra, eftersom den inte behöver jämföras. Den räcker i och av sig självt.

Vad som framförs i 'Världsdagen för Downs syndrom' och med de rockande sockorna är alltså ett allmängiltigt moraliskt budskap, ett faktum som gäller oavsett enskilda åsikter. Om det vore helt privat skulle det inte vara någon poäng med att visa upp udda sockor för andra. Och det är nu själva innebörden av etiken: vilka normer bör prägla vårt gemensamma mänskliga förhållningssätt, uttrycka vad det är att vara människa?

Om nu personer med Downs syndrom har samma människovärde, är lika i värdighet bara för att de är människor, som vi andra, blir det förstås inte bara problematiskt, utan direkt moraliskt fel, att ofödda barn aborteras för att de via fosterdiagnostik konstateras bära på den kromosomavvikelse som ger Downs syndrom. I Danmark visar statistik att 95 procent av de ofödda barn som antas ha hög risk för Downs syndrom förlorar sina liv genom abort. I Sverige säger liknande statistik att antal födslar av barn med Downs syndrom, med hjälp av abort, har minskat med två tredjedelar på lite drygt tio år.

Försvarare av abort menar att frågan om huruvida ett ofött barn ska få födas, och alltså tillerkännas rätten till liv som den grundläggande mänskliga rättighet den är, är upp till den enskilda modern att avgöra. Ett sådant argument kan värderas och diskuteras. Men det är nu inte min poäng. Den är större än så och handlar om att stödet för en sådan ordning inte alls går ihop med att bära udda sockor som sänder budskapet att det objektivt, allmängiltigt, inte finns någon skillnad i mänsklig värdighet mellan någon som har Downs syndrom och någon annan. Och därmed alltså inte någon skillnad i rätten till liv, som då börjar med rätten att få födas.

De rockande sockorna förmedlar alltså ett radikalt 'pro-life'-budskap: Om människovärdet rent objektivt, så att vi måste visa upp det för att påminna varandra om det, är lika, och platsen i vårt samhälle lika självklar för någon med Downs syndrom som utan, är det objektivt fel att ofödda barn med risk för, eller konstaterad, Downs syndrom förhindras att få födas genom abort. Även om välkomnandet av ett sådant barn betyder utmaningar, dock kända och möjliga att förbereda sig för och hantera, för en familj. Poängen med de rockande sockorna är väl inte att slutsatsen alltid ska vara enkel?

I dag är emellertid hela Sverige, inklusive alla politiker, medier och opinionsbildare som annars oreflekterat försvarar abort, fullkomligt 'pro-life'. Frågan blir då när och hur det ska få konsekvens i handling. I riksdagen vilar nu ett förslag till grundlagsändring som vill skriva in 'aborträtten' i Regeringsformens rättighetskatalog. Men det uttrycker faktiskt raka motsatsen till vad de rockande sockorna vill berätta som något gällande för alla, alltid. Så hur ska vi ha det?"

Artikeln ligger under betalvägg här.

Det felaktiga påståendet om HBTQI-personer som en marginaliserad samhällsgrupp

Den kristne barnrättskämpen och föreläsaren Tomas Kaya framför några väl valda ord om hyckleriet från HBTQI-håll när det kommer till upplevd marginalisering.

Bakgrunden är en transperson som filmar sig själv på ett lunchhak när denne ondgör sig över att tvingas dricka från en pappmugg bestående av bibelcitat. Detta utan att ha gett sitt medgivande till att behöva förknippas med just kristna ideal. Vederbörande har inte bett om det, är motiveringen, och uttrycker samtidigt äckelkänslor i form av upprepade "ew".

Tomas Kaya menar att personen i videon inte alls är att betrakta som del av en marginaliserad grupp eftersom rörelsen i dag stöttas av ett helt samhälle. Att vara marginaliserad innebär "att tillhöra samhällets ytterkant sett till makt, resurser och inflytande", förtydligar han.

Men årligen avsätts en hel månad till Pridefestivalen och närbesläktade evenemang som QX-galan. Stora multinationella företag som SEB och Ericsson pryder sina loggor med pridesymboler. Förskolor, vårdinrättningar med flera aktörer genomgår HBTQI-certifiering. Diskrimineringslagen står till dessa personers förfogande, äktenskapslagstiftningen likaså. Hälso- och vårdfrågor, skolans läroplan, myndigheter och styrdokument går även de HBTQI-rörelsens ärenden ... Till och med landets bussar bär återkommande Prideflaggor under en viss tid på året.

Se videon i sin helhet här.

Att skilja mellan nostalgi och vanligt oförstört sinne för skönhet, proportioner, omsorg och kvalitet

Med inspiration från mitt föregående inlägg där jag återger författaren och dissidenten Jüri Linas syn på modern arkitektur som en medveten förfulning av den svenska stadsbilden ...

I dag skriver jag om Arkitekturupproret – en ideell och partipolitiskt fristående förening med närmare 60 000 medlemmar runt om i landet och desto fler i våra nordiska grannländer. Jag stödjer mer än gärna deras vision som verkar för en återgång till klassisk arkitektur i stället för nybyggnad à la fyrkantiga glaslådor.

"Arkitekturupproret gör uppror mot vad ett växande antal medborgare anser vara dålig arkitektur och mot den eskalerande förfulningen av våra städer: Misslyckad nybyggnation med antingen snabbuppförd miljonprogramsarkitektur i repris eller spektakulär dekonstruktivism med migränframkallande fasader."

Innebär det per automatik att Arkitekturupproret har drabbats av nostalgi (i betydelsen torra bakåtsträvare)?

Så här svarar de själva:

"I försök att hitta förklaringar till varför så många föredrar äldre byggnader framför samtida så har det återkommande framförts spekulationer i media om att 'i oroliga tider blir folk mer benägna att blicka bakåt, blir mer nostalgiska och konservativa.' För det kan ju absolut inte bero på att den är ful, trist, konstig, disharmonisk eller allmänt misslyckad.

Det är i huvudsak minnen från ens barndom eller ungdom som gör starkast intryck och väcker de starkaste känslorna när man återser en sak eller plats, känner en doft, hör en melodi eller röst, läser en bok eller ser ett TV-program från när man växte upp.

Detta är en högst personlig upplevelse som är direkt kopplad till ens egna erfarenheter. Den har ingenting med skönhet att göra. Framför allt kan man inte känna nostalgi för en tid eller plats som var före ens egen livstid, såvida man inte hade ynnesten att själv växa upp i ett äldre hus eller med antikviteter som inredning.

Till skillnad från byggnader och föremål från tidigare epoker som (om man tar hand om dem) bara blir mer attraktiva med tiden så gäller inte detta för den brutalistiska epoken. Ingen kan säga att material som betong, eternit eller pvc åldras vackert. Om man inte älskar den av rent nostalgiska skäl, alltså.

Men, om det inte är nostalgi, vad är det då som gör att många vanliga människor ändå envisas med att föredra äldre byggnader och miljöer som skapats långt innan de själva var födda?

Man uppskattar helt enkelt äldre miljöer för att de känns bättre och är vackra och intressanta att titta på. Hantverksmässigt byggda i lokala material, harmoniska proportioner, naturliga jordfärger, fina dekorationer och mänsklig skala med trygghetsskapande täthet. Det är därför turister dras till bevarade pittoreska miljöer såsom Gamla Stan i Stockholm, gamla delen av Malmö, trästaden i Gävle, Söderköping eller Eksjö.

Det behöver inte vara mer mystiskt än så.

Så, kan vi nu en gång för alla skilja mellan nostalgi och vanligt oförstört sinne för skönhet, proportioner, omsorg och kvalitet?"

"Sovjetrepubliken Absurdistan" – om hur vänsterliberala krafter har förvandlat Sverige till en skendemokrati där endast socialistiska värderingar råder

Jag har under någon veckas tid befunnit mig djupt försjunken i ett nostalgiskt skimmer. Detta efter att ha beslutat mig för att återskapa stora delar av mitt barndomsbibliotek.

Här återfinns tidlösa klassiker som Pricken, Historien om någon, Nussekudden och Kriktor, med vilka jag hoppas komma pojkarna till glädje (nu 3 resp strax 7 fyllda). Med närmare tjugo titlar känner jag till sist att jag börjar närma mig min ursprungliga vision, och bokhyllan i köket – som tidigare tjänstgjorde som förvaring åt myskläder – agerar nu i stället ... just det, bokhylla. Jag har med det så sakteliga hittat tillbaka till tjusningen med gamla antikvariat, anrika bibliotek och trevliga bokhandlare efter att ha ägnat hela mitt vuxna liv åt påtvingad kurslitteratur och andefattiga bloggtexter.

Sovjetrepubliken Absurdistan

I skrivande stund försöker jag bekanta mig med samhällskritiska faktaböcker som bidrar till att utöka min egen kunskap i ämnet. Till sist föll valet på Jüri Linas "Sovjetrepubliken Absurdistan".

"När en missledd opinion hyllar vad som är avskyvärt och föraktar det som är hederligt, straffar dygd och belönar last, uppmuntrar vad som är skadligt och avskräcker det som är nyttigt, applåderar lögn och stryper sanning genom likgiltighet eller förolämpning, vänder en nation ryggen mot framsteg, kan den bara återupprättas av katastrofens fruktansvärda lärdomar".

Bakgrundskontext: Jüri Lina har estländskt påbrå och beskriver sig själv som en antikommunistisk nonkonformist och dissident. Han drar knivskarpa paralleller mellan dagens västerländska samhälle och forna Sovjetunionen.

"Tidigt på morgonen den 4 november 2020 berättade Mattias Karlsson, gruppledare för Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, på Sveriges TV om president Donald Trumps enorma insatser för de svarta i USA. Sahlin [Mona, reds. anm.] menade att det var vidriga åsikter. Karlsson misslyckades med att förklara för henne att det handlade om fakta, om redan genomförda politiska reformer och inte om åsikter".

Det är oklart om avsikten med boken är att väcka skratt, men texternas utformning får mig definitivt att dra på smilbanden av hög igenkänning under läsningens gång – det dystopiska allvaret till trots.

Jüri Lina talar i termer om att oliktänkande individer korsfästs i tidningarna av den socialliberala ledningen. Men i stället för våld använder man mer raffinerade metoder för att tysta grupper som inte stryker medhårs. Vidare fastslår han att "Sverige på fyrtio år har blivit ett land där moraliskt degenererade och de som beter sig abnormt styr". Han belyser, med rätta, att Sverige som ett starkt utpräglat socialistiskt ogärna talar om saker vid dess rätta namn (läs: de så kallade omskrivningarna som jag hänvisar till i min egen bloggbeskrivning).

Som andra system- och samhällskritiska alster av liknande typ, gör sig boken bäst som uppslagsverk där man väljer att sammanfatta utvalda delar snarare än att plöja igenom den pärm för pärm. Detta eftersom det är en ganska svårtuggad verklighet som presenteras, som fullständigt slår hål på tidigare vedertagna "sanningar" och går hårt åt hela det svenska sättet att förhålla sig till samtidens många frågeställningar.

Jakten på oliktänkande gör att personer som anses ha fel värdegrund riskerar att portas från offentliga evenemang. Böcker avsedda för att avslöja mörka krafter förhindras publicering, och en viss typ av politisk åskådning besitter monopol på vad som tillåts komma till tals. Detta trots att det, enligt författaren, har förekommit att svenska journalister t.o.m. haft hemligt samröre med Stasi – den underrättelsetjänst som verkade under gamla DDR.

Jüri Lina beskriver att det i korta drag finns två syften med dagens informationsförmedling – det officiella narrativet kontra den egentliga sanningen. Denna sanning utgör lite av en springande punkt för hur hela samhällsapparaten trots allt är uppbyggd.

Med flit har jag valt att bortse från förlisningen av Estonia, hela Covid-19-cirkusen, Frimurare och andra hemliga sällskap, den förda migrationspolitiken från tidpunkten vid millennieskiftet och framåt, samt historiska referenser som har alltför djupa och komplexa rötter. Dessa viktiga ämnen förtjänar egna inlägg.

Jag försöker avgränsa mig något till förfulningen av den svenska stadsbilden och framväxten av ett alltmer statligt övertag, som vi ser breda ut sig under en sammantagen period om cirka 50 år.

Rivningen av den svenska folksjälen

Jüri Lina beskriver hur arkitekturen, konsten och musiken har förfulats med flit, med start omkring 1960-talet och framåt. Att numera slå på valfri radiokanal, besöka ett modernt galleri eller beskåda slumpmässigt utvald nyproduktion vittnar i sanning om att han har rätt.

Förfulningen av våra svenska städer syntes redan i samband med den omtalade och hårt kritiserade rivningen av de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm, vilket kan betraktas som en form av Sovjetifiering där målsättningen tycks ha varit att efterlikna likformade glaslådor. Postmodernism och betongförort växte fram i samma veva, och med det upplöstes en stor del av det svenska kulturarvet, som lite har utgjort min egen käpphäst sedan dess att jag själv kom till Stockholm i början av 2000-talet. Den officiella bilden av rivningen hette att det var trångbott och utgjorde en sanitär olägenhet, men det förklarar inte varför hela formspråket tvunget skulle göras om i grunden.

K och jag följde med stort men vemodigt intresse dokumentärserien om Det gamla Stockholm och förfärades av hur man bit för bit valde att lemlästa stora delar av den arkitektoniska själen som utgjorde vår vackra huvudstad. Tack och lov existerar initiativ som Arkitekturuppropet vilka skvallrar om att man inte är ensam om det här motståndet.

För övrigt blev även min son, då fyra år gammal, till synes djupt påverkad av rivningarna. En dag när vi satt på bussen och passerade Stockholms citykärna utbrast han nämligen: "Här välte dom husen på sextiotalet!"

Staten som familjens överhuvud

Författaren gör gällande att staten redan på 1950-talet övertog rollen som "familjens överhuvud" genom makarna Myrdal. Detta har jag själv varit inne på med tidig institutionalisering i kombination med kvinnans intåg på arbetsmarknaden. (Med reservation för att jag i allmänhet har god erfarenhet av svensk förskoleverksamhet, läs mer här, bortsett från det omotiverade och närmast omättliga behovet av angiveri som har blossat upp så väldigt på sistone).

En senliberal familjepolitik innebär obegränsad tillgång till preventivmedel som gör avkall på sexlusten, ger upphov till erektionsproblem och diverse psykiska besvär, liksom inställningen till aborter som något heligt och eftersträvansvärt, vilket sedan länge genomsyrar hela debatten. Avvikare benämns "abortmotståndare" och inga nyanser tillåts komma till tals eftersom informationsflödet – som gärna benämns neutralt – tvärtom är hårt reglerat.

Unga flickor uppmuntras till att engagera sig i en idrottsrörelse i stället för att leka med dockor, ty dockor ingår i en heteronormativ mamma-pappa-barn-lek, och det vill man motverka till varje pris eftersom familjen som stark gemenskap ofrånkomligt konkurrerar med staten. Av samma anledning förekommer inte längre konceptet "dockvrå" i förskolans lokaler. Damidrott närmar sig i dag samma status som herridrott.

Vi står nu på randen till ett nytt världsherravälde med en globalistisk maktelit där FN och Världsekonomiskt Forum går i bräschen för ett sådant paradigmskifte, som till stora delar har smugit sig på under flera decennier men mycket snart når sin yttersta kulmen.

Angående skolväsendet heter det att vi genom hela livet matas med ny information "för att hänga med – annars är man för gammal och då är det dags att kliva åt sidan". Därutöver är hemskolning inte längre tillåtet i Sverige, varför en ny debatt har blivit aktuell under 2010-talet; en åländsk skola som har valt att frångå dagens svenska skolplikt och dess tillhörande läroplan, med motiveringen "läroplikt framför skolplikt".

Det åsiktsförbud som författaren menar råder i Sverige påminner starkt om munkaveln som härskar i bland annat Nordkorea och forna Sovjetunionen. Ideologiskt förankrade beslut får inte ifrågasättas för då riskerar den oliktänkande att hängas ut, utsättas för cancellering och avsägas från sina uppdrag. Detta görs bland annat genom att personen mister sin försörjning eller stämplas med kränkande beteckningar. Dessa beteckningar kan exempelvis lyda under namn som "foliehatt", "konspirationsteoretiker", "rasist/fascist/nazist", "antivaxxer", "abortmotståndare", "trumpanhängare", "putinvän" och – favoriten – "högerextremist". Om bevis presenteras som motsäger den allmänna uppfattningen, drabbas konsensuspersonen av förnekelse i form av "kognitiv dissonans". Det senare är ett fenomen som jag återkommer till i flera av mina texter. På motsvarande sätt upplevde Jüri Lina sin egen uppväxt i det forna Sovjet.

Bit för bit dissekeras det svenska samhället och tillsammans med andra systemkritiska skribenter förefaller man – oberoende av varandra – att komma fram till förvånansvärt liknande slutsatser.

För att citera ett av mina tidigare inlägg: "Synkronisering av ovanstående är en samtidig process som sker världen över och är nära inpå identiskt koordinerad. Sett i det ljuset kan man knappast betrakta något i den här samhällsutvecklingen som slumpmässigt genomförd".

Nostalgins paradox

Tema barndomsnostalgi med tonvikt på 70-, 80- och 90-tal.

Jag brottas primärt med tre parallella känslor när det kommer till barndomsminnen, musik, film, tv-program, spel och leksaker från förr. Dessa stavas: den digitala omedelbarheten, dåtiden som daterad och vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir.

Den digitala omedelbarheten

I dag är det mediala utbudet närmast obegränsat och lättillgängligt i form av "den digitala omedelbarheten"; algoritmer utformade för att ge direktstimulans. Tidigare krävdes det normalt att användaren spolade tillbaka kassettbandet eller videofilmen för att ta del av dess innehåll. Man var tvungen att fysiskt förflytta sig för att hyra film, låna böcker på biblioteket eller köpa cd-skivor. Därtill behövde man invänta datumet för nästa nummer i sin tidningsprenumeration eller tidpunkten för när ett visst tv-program skulle gå av stapeln. Väntan var en självklar del av upplevelsen.

Förr om åren satt familjemedlemmarna bänkade framför tv:n och alla runt om i landet följde praktiskt taget samma serier eftersom tablån var begränsad till ett mindre utbud. Om någon medverkade i tv eller omnämndes i en tidning sågs det som en jättestor sak och dröjde sig kvar i minnet en hel uppväxt.

Dåtiden som daterad

Det finns en ständigt närvarande rädsla att barn av i dag inte värdesätter det som var, utan betraktar dåtiden som mossig och daterad. Sannolikt var det samma sak även i min generation, men medge att 70-, 80- och 90-talet var något alldeles extra i film-, tv- och musikvärlden!

Undantag förekommer, dock. Minecraft – datorspelet som lanserades först 2011 och har tagit en hel värld med storm – är en modern företeelse men samtidigt en kvarleva från förr. Detta eftersom spelet i någon mån efterliknar digitalt lego där bara fantasin sätter gränser, liksom pixlarna som för tankarna tillbaka till det glada 80-talet. Därutöver bygger (pun intended) konceptet på slottsmiljöer och andra tidlösa omgivningar, drakar och motsvarande naturväsen, vapenarsenaler och den eviga kampen mellan de goda och onda. På så vis vill jag inte bromsa sexåringens fäbless för denna kreativa skapelse även om jag gärna ser att det tillkommer fler analoga intressen. Apropå lego – de ursprungliga klossarna bestod i regel av blandade bitar som fordrade en viss portion fantasi. I dag dominerar färdiga byggsatser som visserligen kräver uppbyggnad men sedan riskerar att stå och samla damm.

Vad gäller film och tv fanns länge en vision att om jag själv fick barn skulle jag tidigt inviga dem för Pippi, Emil och Madicken. Vi skulle titta på Ronja, Mio och Skorpan, Lotta, Nils Karlsson Pyssling, Peter och Petra, Barnen i Bullerbyn och Tjorven, med flera Astrid Lindgren-karaktärer. Och de skulle minsann trollbindas lika mycket som jag själv gjorde en gång i tiden.

Många av dagens barn förstår dock inte tjusningen med ovan nämnda filmatiseringar eftersom tempot var ett helt annat. Språket kan uppfattas som lite ålderdomligt och är således svårare att relatera till. Detsamma gäller Fem myror där jag – trots flertalet tappra försök – får finna mig i att Magnus, Brasse och Eva inte längre går hem hos de små. Det innebär samtidigt att mina pojkar kommer skapa sig egna minnen helt fristående från mina; minnen som en vacker dag framkallar nostalgi även hos dem.

Nästa steg i min tidsresa består av bokläsning – något som i den egna uppväxten utgjorde navet i hela min barndom. Det var svårt att titta sig mätt på många av de karaktäristiska illustrationerna och den speciella estetik som kännetecknade nämnda tidsperiod, sent 80-tal och framåt. Många av dagens böcker saknar helt den charm som exempelvis Ilon Wikland eller radarparet Inger och Lasse Sandberg frambringade med sina alster.

Tillägg: i samma veva som jag konstaterade ovanstående, beslöt jag att återskapa stora delar av mitt eget barndomsbibliotek, då med fokus på tidlösa klassiker. Inom loppet av en veckas tid hade jag införskaffat inte mindre än tio av de mest minnesvärda Alfons Åberg-böckerna, två Nicke Nyfiken-böcker som skildrar när han får ett jobb respektive hamnar på sjukhus, men också Kriktor, Pricken, Mamman och den vilda bebin, Historien om någon, Älskade lilla gris, och Nussekudden – 18 bästsäljare som snabbt gick hem hos mina pojkar. Sannolikt eftersom det är lätt att relatera till någon som utmärker sig från gruppen till sätt eller utseende (Kalle med nussekudden respektive Pricken), och att läsa om en gullig gris som hotas av slakt (inte ett öga torrt). 

Vissa fenomen går aldrig ur tiden. Det kan t.ex. vara att brottas med hjärnspöken, känslan av utanförskap, att drabbas av insomnia, behovet av en hemlig kompis, eller annan vardagsrealism.

Vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir

Avslutningsvis finns det en sorg i att ens "wow"-känslor ofta uteblir i vuxen ålder. "Jaha, var det här allt?" Den där långa scenen i Pippi som man en gång i tiden led sig igenom visade sig vara i 2–3 minuter. Den där enorma gräsplätten utanför dagis upptog i själva verket två blygsamma kvadratmeter.

Allting åldras tyvärr inte med värdighet. Sällskapsspelet Monopol har tack och lov gjort det, anser jag, likaså Den försvunna diamanten. Jag har med stor framgång lyckats introducera min sexåring för MAD-spelet. Men i dagens läge har jag mycket svårt att se hur exempelvis en jojo eller View-Master skulle bli någon större succé.

En positiv sak som jag har noterat är i alla fall att tivolin och nöjesfält fortfarande går hem hos den yngre publiken. Det finns inga digitala motsvarigheter som lever upp till känslan av att befinna sig i en nöjespark, varför tjusningen kvarstår även till dagens dato. Väntan består av att uppnå en viss längdgräns, och det är fint att se att samtiden inte har gjort avkall på just längdkravet. (Tillägg: datorspelet Roller CoasterTycoon utspelar sig visserligen i en nöjespark, men det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra ...)

Det är av stor vikt att varandet i stunden aldrig går förlorat bara för att man råkar uppnå en viss ålder.

Det är i friktionen som det mänskliga bor

Vi lever i en slätstruken och färglös tidsera, präglad av yta och perfektion. Man kan alltid lägga sig under kniven för att rätta till sina skavanker, och därtill applicera ett digitalt filter i syfte att försköna det vi ser.

Jag själv attraheras av saker med själ; bruksskicket som levandegör en antik möbel, hantverk som har formats med bara händer, det darrande penseldraget, analog renässans.

Dagens ankläppar och alienhakor tilltalar mig inte det minsta, däremot asymmetri, de grå tinningarnas charm eller Madonnas karaktäristiska glugg. Människor utmärker sig från varandra genom att vi kommer i olika former, färger och storlekar. Jag gillar när det är lite vint och snett; det är trots allt så vi är skapta.

Suckande jämför jag omsorgsfullt handknutna mattor och möbler patinerade av tidens tand i stället för nyproducerade massupplagor med begränsad livstid. Jag väger tungt AI-genererade bilder mot dåtidens analoga foton, men också de texter vi producerar, som behöver sin unika röst för att leverera en känsla av autenticitet.

Det är i friktionen som det mänskliga bor.