Hälsningar från en svunnen tid

Före smartphonens, apparnas, algoritmernas, filterbubblornas, influerarnas och ChatGPT:ns inträde – en tid då tålamod var en dygd och tillgängligheten ytterst begränsad.

I dag lever vi i ett informationsöverflöd som saknar motstycke historiskt sett. Saker och ting finns åtkomliga endast ett knapptryck bort. Kvantitet dominerar framför kvalitet då såväl digitalt innehåll som materiella ting levereras med ultrahastighet. Denna ständiga jakt på dopaminkickar och perfektion har ett högt pris; ett närmast omättat behov av visuell stimulans.

Mitt nostalgiska jag minns hur resultatet i skolkatalogen utgjorde hela ens värld, tjusningen med att invänta en viss låt på radion, mellanmänskliga möten i goda vänners lag, och vikten av att spola tillbaka videobandet före användning. Bio- och konsertbiljetter omsorgsfullt fastnålade på korktavlan ovanför skrivbordet. Åkband som satt kvar på handleden långt efter att tivolibesöket var avklarat. Kön som så sakteliga ringlade på bankkontoret där nummerlappen och det runda bankpennstället tålmodigt fick tjänstgöra som tidsfördriv.

Jag kommer ihåg hur vi med skräckblandad förtjusning visade kompisarna den där jättespindeln i Guinness rekordbok i stället för att hänvisa till en bildgoogling bort. Mormors imponerande och ständigt växande ansamling av julvykort (dåtidens likes). Klistermärken, hockeybilder, lyckotroll, kapsyler, pogs, gogos och andra samlarföremål. Att som tolvåring suktande botanisera i videobutikens skräckfilmshylla. Det karaktäristiska modemskränet som skar i öronen innan dess att man var uppkopplad på hemdatorn och kunde tillbringa en dyr kvart i Aftonbladets olika chattrum. Användningen av Tipp-Ex vid korrektur på farfars skröpliga skrivmaskin.

Jag lät (paradoxalt nog) AI illustrera detta fenomen. Det finns anledning att återkomma till dessa historiska paralleller.

 

Bara en AI-genererad bild (för att förtydliga ...) som jag lät göra då jag noterade att Pippis efternamn innehåller bokstäverna T R U M P ...

Hur hashtag ”npfförälder” blev en accepterad identitetsmarkör på sociala medier

Jag har de senaste åren varit väldigt aktiv på Facebook Marketplace, inte minst under kategorin bortskänkes och i samband med avyttrandet av våra många prylar. I det har jag noterat en uppsjö med föräldrar som på sina Facebookprofiler delar med sig av små anekdoter under hashtag "npfförälder" eller "funkisförälder" med motsvarigheter. Jag blir så beklämd över den här utvecklingen, och här tänkte jag bena ut varför.

Vad som motsäger påståendet om "npf" som ett medfött tillstånd

Men varför skriver jag ofta "npf" inom citationstecken? Jo, jag hävdar med bestämdhet att neuro – med betydelsen hjärna – är en missvisande term för något som i dagsläget varken kan styrkas medelst blod- eller vävnadsprov, skanning, röntgen eller likvärdiga mätinstrument. Det enda som avgör huruvida någon påstås ha ett "neuropsykiatriskt funktionshinder" är skattningsformulär och beteendeobservationer, som står envar helt fritt att besvara enligt egen tolkning och utifrån de egna referensramarna. Det är således oerhört godtyckligt om någon får diagnos eller inte, och detta kan sedan komma att prägla vederbörande under en hel livstid. Dessutom har kriterierna numera vidgats så till den grad att autism i dag skjuter i höjden. I kategorin "diagnosnarrativet" har jag sammanställt mina tidigare reflektioner i denna djupt problematiska fråga.

I bl.a. den här boken påstås det att i en ovaccinerad kontrollgrupp som författaren – mångårig läkare och forskare – ska ha varit i kontakt med så förekom inte ett enda fall av autism. Samtidigt avfärdar peer review-granskad studie efter studie alla eventuella samband mellan autism och det nu utökade barnvaccinationsprogrammet. Den frågan lämnar jag därför obesvarad, men jag vet att det är komplext att alls lyfta den typen av frågeställningar, och att nyanserna ofta uteblir. Jag är medveten om att jag frångår medicinsk konsensus när jag alls vidrör ett så infekterat område, och många människor drar sig inte för att etikettisera sådana som jag med diverse bespottade begrepp. Den risken är jag – i egenskap av sanningssökare – beredd att ta.

Under läsningens gång refereras det till flera fallstudier där föräldrar och andra närstående vittnar om personlighetsförändringar som har växt fram en tid efter sitt barns födelse, kanske 1–5 år in, snarare än i direkt anslutning. Fanns spåren där redan från dag 1 men upptäcktes inte förrän talet uteblev eller det sociala samspelet började ställa till det, eller uppstod faktiskt problemen först senare? Om det är något som inte fanns där från första början kan man verkligen fråga sig ifall vi ska fortsätta denna inslagna väg orsakad av skadliga miljöfaktorer.

Vad som motsäger påståendet om "npf" som ett obotligt tillstånd

Jag blir beklämd för att somliga föräldrar och närstående konsekvent betraktar "npf" – d.v.s. autism, adhd och närbesläktade diagnoser – som ett livslångt och således obotligt tillstånd. Personligen ifrågasätter jag om autism och adhd är något som nödvändigtvis är livet ut varande i varje enskilt fall. Jag vet också att en hel industri ("npf"-narrativet) försöker intala människor att de inte är förmögna till förbättring. Själv tror jag tvärtom på förändringsbenägenhet, och då allra helst utan kryckor.

Tidigare har jag berättat om "Pelle" (fingerat namn) som benämndes "förskolans mest komplexa fall genom tiderna". Många förbipasserande ställde uttryckligen frågan om pojken hade autism baserat på hans egendomliga kroppsspråk (typ handflaxande), och många förutspådde att Pelle sannolikt inte skulle klara en vanlig skolgång. Han var föremål för såväl dispyter med andra barn som återkommande orosanmälningar.

Men redan på förskoleklassens första termin på en ny skola hände något. Inom loppet av några få månader utvecklades Pelle mot alla odds till en nära inpå fullt fungerande individ, där ca 80–95 % av de tidigare beteendeproblemen helt hade försvunnit. Detta så till den grad att han under en psykiatrisk bedömning som föräldrarna – trots sina högljudda protester och invändningar mot denna metod – lät honom delta i, inte alls bedömdes ha underliggande "npf". Dock ska detta nämnas med reservation för att objektiva bedömningsinstrument inom dagens utredningar helt saknas, se föregående avsnitt. Solskenshistorien om pojken återfinns i sin helhet här. En kritiker skulle sannolikt hävda att jag generaliserar utifrån anekdotiska exempel. Jag menar i stället att sådana som Pelle motsäger att autism skulle röra sig om ett livslångt tillstånd, d.v.s. tesen om obotlighet, i varje enskilt fall.

Många som försvarar detta "npf"-narrativs oupphörliga tillstånd hänvisar gärna till förekomsten av "maskning" – d.v.s. beviset på att autister maskerar sina problem i sociala sammanhang snarare än att de skulle kunna växa bort med mognad och annan träning. De kanske bryter ihop efter en lång dag med många intryck i stället för att genuint lära sig att fungera socialt utan att det stjäl energi. Är symtomen som omgärdar "npf"-diagnoser alltid permanenta eller kan det tvärtom röra sig om en normal mellanmänsklig variation? Jag menar, det har ju alltid förekommit reserverade människor eller den mer vilda typen, och så alla nyanser där emellan, samt svårigheter som sedan – hux flux – visade sig vara övergående. Hur sjutton förklarar man det?

Synen på "npf" som en livslång identitetsmarkör

Jag är mycket kritisk till hashtag "npfförälder" av flera skäl. Dels på grund av synen på diagnoser som identitetsmarkör, dels för att man vanligen hänger ut barnet – gärna ackompanjerat med integritetskränkande bilder. De utbrott och tillkortakommanden som äger rum redogörs för grundligt, och barnet har inte själv någon möjlighet att påverka innehållet. Detta uppmuntrar sammantaget att identifiera sig med sina problem och upprätta någon slags offerroll p.g.a. att besvären anses bestående. Tillsammans med andra föräldrar i liknande positioner går de samman och livnär sig på denna självuppfyllande profetia, uppmärksammar "autism awareness day" och iklär sig tröjor med motiv som vittnar om deras livslånga utsatthet. Gemenskapen är ett tydligt motiv, men risken finns att bristen på lösning gör att identiteten enbart vilar på de problem som diagnosen anses utgöra – inte hur man ska bära sig åt för att bli av med dem.

Häromdagen blev jag vittne till en familj där pappan bar en t-shirt med orden ”always sleepy, autism dad” i samband med en flygtur. Barnet försågs med godis och snacks i mängder, åt ej någon middag, utan satt djupt begraven med sina hörlurar och sin surfplatta. Barnet verkade av allt att döma sakna talförmåga helt och hållet, men faderns tröja sade allt. Tänk om någon kunde upplysa dem om att beteendestörningar faktiskt går att arbeta bort, åtminstone i de exempel som jag själv har tagit del av. (Jag kan dock omöjligt uttala mig om samtliga barn på planeten).

Ett annat paradexempel är en ensamstående influencermamma vars bägge söner påstås ha ”npf” men där pappan periodvis har varit frånvarande i deras liv, vilket har vållat stor stress i familjen. Mammans bristande omdöme när det gäller karlar är vida känt, och tidigare i livet var hon öppen med ett drogmissbruk. Med det inte sagt att neuropsykiatriska problem och trauman kan samexistera, men vem är i så fall kompetent nog att avgöra vad som är hönan respektive ägget?

Även i den här bokrecensionen med tema diagnossamhället kablas berättelse efter berättelse ut om familjer med problem av påstått neuropsykiatrisk karaktär, och där elefanten i rummet är påtaglig. Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra men till och med författaren tassar som katten kring het gröt för att våga påvisa några samband. Detta trots att hon känns så analytiskt skarp i övrigt och att boken därför tillhör en av mina favoriter. Den dissekerar nämligen diagnoserna bit för bit för att försöka förmedla och förstå hur det kunde gå så här långt.

Några avslutande rader

I min idealvärld betraktas människor som formbara varelser. Man skulle rent praktiskt kunna lista sina eller andras styrkor och svagheter, en i sänder, för att sedan arbeta med dem lite i taget – alltid med en lösningsorienterad inställning.

Att förse det ljudkänsliga barnet med hörselkåpor, acceptera dess selektiva ätande och anpassa hela sin tillvaro efter dennes utbrott är något som jag ställer mig mycket kritisk till. Jag ser hellre att man gradvis exponerar dem för deras rädslor i stil med kognitiv beteendeterapi vid allvarlig fobi. Det kan jämföras med försäkringssbegreppet som jag kom i kontakt med under min praktik på OCD-förbundet. Försäkran/försäkring innebär att man underhåller någons tvångssyndrom i stället för att utsätta den för nödvändiga utmaningar/exponering. Detta kan kan yttra sig genom att försäkra personen om att ingenting farligt kommer att inträffa om den gör si eller så. Exponering är bara en av många metoder. Även individanpassade lösningar kan fungera, se exemplet med de pedagogiska modellerna som Pelle fick ta del av under sitt år i förskoleklass.

För vad händer med identiteten som "npf-förälder" om barnets beteendesvårigheter en dag skulle upphöra?

Korrigerar "könskorrigering" verkligen könet och bidrar till förbättrat mående? Svaret är ett rungande nej enligt aktuell finsk forskning.

Hormonbehandling och/eller kirurgi vid könsdysfori har inte visat sig vara så effektivt som man tidigare har trott, visar en aktuell finsk studie som har följt över 2000 unga transpersoner under tidsintervallet 1996–2019. Här framgår att en stor majoritet av patienterna har sökt psykiatrisk vård i anslutning till sin transition. Detta trots att ett helt samhälle i dag står bakom translobbyns opinionsbildning till ekokammare, social smittsamhet och spridningsmekanismer i hopp om att plocka politiska poänger.

Få personer – utöver allas vår krutgumma Agnes Wold – ifrågasätter numera denna utveckling. Invändningar är nämligen förenade med den ständigt överhängande risken att behöva utsättas för kraftiga repressalier eller gå miste om betydande anslag. Inget nytt under solen, direkt. Samtidigt är forskningsmaterialet begränsat till 2019 medan könsdysforidiagnosen som sådan tycks ha nått sin absoluta kulmen först under 2020-talet.

Socialstyrelsens rekommendationer har sedan 2022 blivit mer restriktiva med hormonbehandling av unga människor som upplever att biologi och identitet inte stämmer överens. Detta då riskerna anses överväga nyttan samt osäkerheten kring långtidseffekterna med allvarliga biverkningar som följd. Vidare finns det som bekant även en påtaglig samsjuklighet med autism och andra så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket patienten ombeds att utredas för separat innan könskorrigering kommer på tal. Detta liksom att genomgå en kartläggning över tänkbara barndomstrauman, sexuella övergrepp eller liknande uppväxtvillkor som i sig kan ge en förklaring till dennes verklighetsfrånvända tillstånd. Tillsammans utgör dessa kriterier den perfekta stormen. De transpersoner som jag själv har följt genom åren kan möjligen betraktas som anekdotiska handplockade exempel men samtliga råkar av en händelse stämma in på nyssnämnda beskrivning.

Begreppen könskorrigering och könsbekräftande vård är för övrigt att betrakta som missvisande i sammanhanget då denna semantiska konstruktion antyder att individen bör korrigera sina genitalier och/eller genomgå mastektomi som ett naturligt led i dennes transition. Detta i stället för att erbjudas en acceptansdriven behandling där vederbörande lär sig att uppskatta det biologiska könet som tilldelades vid födseln framför att ta till skalpellen. Att genomföra könsstympning i frisk vävnad med statligt subventionerade medel är trots allt förenat med oåterkalleliga risker. Vore det inte på sin plats att bekräfta personens biologiska kön i stället för det intalade om vi nu ska tala i termer av könsbekräftande vård?

Ty dagens transvård vilar på irreversibel amputation, osäkra pubertetsblockerare och att spela med i patientens könsförnekelse framför tillämpningen av acceptans. Det etablerade acceptansbegreppet inom kognitiv beteendeterapi vilar trots allt på att personer med ätstörningsproblematik, dysmorfofobi eller motsvarande inbillningstillstånd lär sig att acceptera sitt tillstånd i stället för att låta vanföreställningen diktera villkoren.

Femårig flicka brann inne p.g.a. ännu en bristfällig hantering av socialtjänsten

I veckan som gick nåddes jag av den tragiska nyheten att en mamma i Göteborg har brustit i tillsynen av sin femåriga dotter vid fler än fyrtio olika tillfällen, vilket resulterat i att dottern till sist omkom i en lägenhetsbrand.

Upprinnelsen är att mamman ska ha övernattat hos sin pojkvän på annan ort medan flickan lämnades kvar ensam hemma. Allt framgår av den registrerade parkeringstiden vid dessa tillfällen samt från de övervakningskameror som använder för att ha uppsikt över dottern från distans.

Modern hade vid fyra års ålder blivit adopterad från ett ryskt barnhem. Sedermera brottades hon med svår psykisk ohälsa och mottog ett flertal diagnoser och psykiatriska läkemedel, där de senare ofta förknippas med svåra biverkningar som avtrubbning och dissociation. Dotterns tragiska bortgång kunde ha undvikits om mamman i stället hade erbjudits traumabehandling för sin brokiga start i livet, samt verktyg för att lära sig knyta an till andra människor utan hjälp av substanser. Diagnosnarrativet visar sig återigen från sitt fulaste tryne.

Omgivningen orosanmälde flickan gång efter annan, däribland för vanvård. Men trots dessa inkomna anmälningar vidtog socialtjänsten aldrig några åtgärder och samtliga utredningar lades ner kort därpå.

Jag vidhåller med bestämdhet att svensk socialtjänst bör synas inifrån och ut. I mitt tycke är få valfrågor viktigare än att få bukt med landets kanske mest dysfunktionella myndighet genom tiderna.

Relativiseringen kring SD-förslaget om slöjförbud på allmän plats

I dag vill jag prata om hur fenomenet relativisering kan komma att ta sig uttryck apropå SD:s lagförslag om slöjförbud på allmän plats.

I anslutning till att det här utkastet lades fram, har jag snubblat över ett oräkneligt antal ironiserande kommentarer i stil med: "om du går i giftastankar – passa på att bära brudslöja". Man drar även lustiga paralleller till folkdräkter eller motsvarande klädsel, liksom nunnors hucklen eller för all del huvudbonader som enligt tradition användes i Sverige under tidigt 1900-tal. I viss mån har även vintermössor och kepsar kommit på tal ...

Men dessa jämförelser är i mitt tycke oerhört irrelevanta eftersom det i symbolisk mening och i en historisk kontext har funnits avgörande skillnader mellan huvudbonad och huvudbonad. Detta även om den gemensamma nämnaren är att de råkar placeras på just huvudet.

Är ett förbud mot slöja likställt slöjtvång i betydelsen reglering av kvinnors klädsel? Nja, få människor ifrågasätter att Ku Klux Klans spetsiga huvor numera avråds från att använda i offentligheten, eller för all del svastikor som publik utsmyckning. Innebär det per automatik att även scoutuniformer ska förbjudas? Nja, detta brukar inom retoriken beskrivas som reductio ad absurdum. Det betyder att driva ett argument till sin spets med hjälp av löjeväckande metoder och haltande jämförelser, något som jag tyvärr upplever är särskilt vanligt på vänsterkanten. Här förekommer även diskussioner kring utmaningarna inom dagens migrationspolitik som ofta mynnar ut i att då kan vi minsann avsäga oss pizza och (turkiska) köttbullar när vi ändå är igång ... Ytliga likheter lyfts fram på bekostnad av att avgörande skillnader utelämnas, och då missar man gärna kärnan i hela resonemanget.

Förespråkare av ett slöjförbud på allmän plats pekar på det heders- och kvinnoförtryck som kan ses inom delar av den islamistiska falangen. Man talar alltså inte om tygstycket i sig, utan dess egentliga innebörd och den bakomliggande symboliken som detta har kommit att representera, inte minst med hänvisning till mullorna i Iran.

I skrivande stund tycks det inte finnas någon riksdagsmotion eller proposition att referera till, utan detta är endast en del av ett aviserat förslag från Sverigedemokraterna om att tillsätta en utredning. Detta till skillnad från tidigare motioner om burka och niqab med motiveringen att sådana plagg kontrollerar och förtrycker kvinnor genom att skyla dem för att inte riskera att väcka männens lustar.

Rent rättsligt krockar idén om slöjförbud med den i Sverige grundlagsskyddade religionsfriheten. Huruvida bärandet av slöja är frivilligt eller uttryck för ett tvång lämnar jag dock till bäraren att avgöra i varje enskilt fall för det är jag knappast rätt person att uttala mig om, och jag förstår vidden av komplexitet i ett sådant genomförande. Denna kan lika gärna vara ett resultat av tro, identitet och personligt uttryck. Vidare finns risken att dessa kvinnor förpassas till hemmet om de inte tillåts gå ut, varför den verkligt utsatta gruppen naturligtvis blir svårare att fånga upp.

Men den dagen valfri muslimsk kvinna kan avstå sin hijab utan risk för hedersmord eller att behöva motta repressalier, då kan vi tala om sann religionsfrihet.

Tillägg: I samma veva som jag skrev ovanstående dömdes en persisk sångerska till 74 piskrapp efter att ha uppträtt på en livesänd konsert utan att dölja håret ...

"Män tillför inget i samhället"

Män är kraftigt överrepresenterade inom ett flertal samhällsbärande yrkesgrupper, däribland räddningstjänsten, infrastruktur- och transportsektorn, byggbranschen och VVS, där de utgör en övervägande majoritet med sina 90 % +. 

Enligt aktuell statistik från diverse yrkesregister och Myndigheten för civilt försvar ser fördelningen ut enligt följande:

Räddningstjänst – både yttre och inre befäl, med betoning på brandutryckning: 92 %

Infrastruktur, gatu-, anläggnings- och banarbete: 97 %

Byggbranschen inom trä, snickeri och mureri: 98 %

Transportsektorn: 90 %

VVS och fjärrvärme: 97 %

"Det manliga privilegiet"

Omkring 70 % av alla självmord begås av män

Ca 68 % av alla hemlösa utgörs av män

Närmare 95 % av alla som avtjänar ett fängelsestraff är män

Vid arbetsplatsolyckor med dödlig utgång beräknas runt 90 % av offren vara män

Anvisningar till firandet av mors dag

Från pittoresk klassicism till förfulad modernism, och vikten av en gemensam kulturhistoria

I jakten på rätt (konservativt) parti att lägga min röst på i det kommande riksdagsvalet, trillade jag över AFS syn på arkitektonisk inriktning. Deras migrationspolitik överensstämmer inte med min, eftersom de propagerar för en massutvisning även för skötsamma invandrare medan jag efterlyser en mer nyanserad lösning på dagens migrationsproblem. Men när det kommer till stadsplanering befinner vi oss definitivt på samma planhalva.

Jag väljer att citera denna närmast poetiska del ur partiprogrammet ord för ord:

”Få saker påverkar oss visuellt så mycket i vår vardag som omgivningens arkitektur. Byggnaderna som omger oss är den urbana och semiurbana miljöns motsvarighet till människans utstyrsel och uppförande. 

Intrycken påverkar oss och försätter oss i en viss typ av sinnesstämning beroende på vad vi bevittnar. Att beskåda Stockholms stadshus, från både in- och utsidan, eller blicka ut över Gamla stan, fyller oss med en annan känsla än att titta på Hötorgsskraporna i Stockholms city eller på ABC-förorternas betonggråa punkthus. Vetskapen om denna sinnesstämning är central för att förstå Alternativ för Sveriges vilja att bryta med Sveriges destruktiva arkitektoniska inriktning. Istället för att låta ständigt fulare byggnader ytterligare förfula våra städer vill vi återigen ställa arkitekturen i skönheten och människovänlighetens tjänst.

Det vore förmätet att avskriva en hel arkitektonisk genre som enbart destruktiv. Men det går likväl att identifiera ett kvalitativt skifte i arkitekturen när det som i folkmun kallas ’klassisk arkitektur’ (men som i själva verket innehåller många fler stilyttringar än klassicism) ger vika för det som i grova drag kan kategoriseras som modernism. Vi kan inte undgå att notera att det under decennierna kring det första världskriget skett en förskjutning inom arkitekturen bort från det vackra och människovänliga till det förenklade och förfulade. Ofta skedde detta i funktionalitetens namn, trots att äldre byggnader var minst lika praktiska och dessutom innehöll en visuell och emotionell kvalitet som den nya arkitekturen saknade. 

För Sveriges del kulminerade denna förändring i 1960- och 70-talets förödande rivningsvåg. Pådrivna av Socialdemokraterna, men med aktivt eller passivt stöd av de andra partierna, gick liemannen fram över svenska städer. Hur många köpingar fick inte se sina pittoreska stadskärnor förintas till förmån för ett grått Domushus i betong? Hur många svenska städer fick inte se sitt mest utmärkande byggnadsverk rivas i framstegets namn?

Arkitektur i form av byggnader och monument är identitetsmarkörer för ett folk. Att riva byggnader som har en emotionell och kulturell betydelse för människor är ett brutalt och konkret sätt att visa att en ny tid och ny regim är kommen. Ytterst handlar det om att förvägra oss vårt långa minne genom att ödelägga konkreta manifestationer av våra förfäders livsverk. Den arkitektoniska skövlingen som skedde på 1960- och 70-talet, och som fortsätter än idag i mindre omfattning, syftade till att beröva oss kopplingen till det förflutna och den känsla av mening, sammanhang och samhörighet som vacker arkitektur förmår oss att känna. De byggnader som restes i dess ställe är i bästa fall meningslösa och lämnar oss likgiltiga inför dess existens – i andra fall fyller de oss med avsmak och sorg. Talande nog finns det få byggnader som exemplifierar detta fenomen så väl som Arkitekturskolans tidigare byggnad.

Alternativ för Sverige inser att vacker, praktisk och människovänlig arkitektur är viktigt för ett sunt samhälle. Vi vill därför bryta med den destruktivitet, medelmåttighet och historielöshet som kännetecknat arkitekturen under det senaste halvseklet. Redan existerande byggnader som drar vanära över sin omgivning, särskilt i våra stadskärnor, bör ersättas. Det kommer däremot inte, som idag, att vara tillåtet att riva historiska och meningsfulla byggnadsverk. Ett oräkenligt antal exempel på detta finns dessvärre, så som Klarakvarteren i Stockholm, eller mer aktuellt med sommarvillorna i Petersvik utanför Sundsvall.

Det räcker dock inte med att stoppa framtida arkitektoniska ödeläggelse. Vi måste återerövra stadsrummet för det vackra och harmoniska. Alternativ för Sverige vill därför se en nationell strategi för att långsiktigt återställa arkitektoniska kronjuveler som strukit med i den hysteriska rivningsvågen. Lyckade exempel på rekonstruktioner finns från utlandet, inte minst Tyskland som har en lång tradition av att återuppbygga särskilt vacker och betydelsefull arkitektur som förstörts”.

Hur det gick till när dåligt blev bra i världen upp och ner

Jag är djupt bekymrad över den oroväckande riktning som samhällsutvecklingen har tagit, vilket jag kan konstatera efter att ha följt den offentliga debatten i hela mitt vuxna liv.

Fem exempel på fenomen som har blivit rumsrena och helst inte ska ifrågasättas överhuvudtaget:

• Könsförnekelse som semantiskt har övergått till könsbekräftande vård – d.v.s. raka motsatsen till att acceptera sitt biologiska tillstånd. Barn och ungdomar erbjuds hormonblockerare, och när personen uppnår vuxen ålder väljer somliga att avlägsna friska genitalier från kroppen på kirurgisk väg. Ifrågasätter du den här utvecklingen, och antyder sådant som vanföreställningar och dysmorfofobi, benämns du som transfob.

• Abort – fosterfördrivning på ren svenska – ses som något bra inom ramen för friskvård, och ska nu t.o.m. grundlagsskyddas. I vissa fall utförs aborten när fostret är långt gånget med nära nog fullt utvecklade organ – att likna vid en nästintill färdigutvecklad människa. Detta sker inte nödvändigtvis som ett resultat av incest eller våldtäkt som debattörerna gärna vill göra gällande, utan står för endast uppemot 1–1,5 % % av alla aborter, enligt en amerikansk undersökning. Jag efterlyser motsvarande statistik på svenska (med reservation för att mörkertalet spelar in). Ifrågasätter du den här utvecklingen och värnar om de oföddas rätt till liv, benämns du som abortmotståndare.

• Diagnoser som identitetsmarkör omfattar i dag nära 1 av 5 svenskar. Detta samtidigt som man gjort det till en hel industri att medicinera en majoritet av dessa med amfetaminliknande preparat – omkring 75 % av alla med adhd-diagnos. Ifrågasätter du den här utvecklingen (läs: medikalisering) och betraktar dessa personlighetsdrag som en del av vår mänskliga variation, benämns du som funkofob.

• Felaktiga LVU-beslut. Det förekommer att staten felaktigt omhändertar barn till föräldrar som varken missbrukar, vanvårdar eller försummar dessa – d.v.s. den grupp som LVU ursprungligen var till för. Ifrågasätter du den här utvecklingen och strävar efter ett verkligt "barnets bästa"-perspektiv, benämns du som konspirationsteoretiker eller desinformatör.

• Sverige som ett påstått patriarkat. Sverige rankas på topp när det kommer till världens mest jämställda länder. Ifrågasätter du (därför) förekomsten av ett patriarkat benämns du som misogyn, bakåtsträvare, sverigedemokrat, incel, vit kränkt man ...

Historieomskrivningen som gjorde kvinnan till ett offer

Jag bor i en fastighet från 1927. Samhället har inom loppet av en hundraårsperiod genomgått en enorm förändring – inte enbart demografiskt, utan även i relationen mellan man och kvinna. Det var en tid där hemmafruar tvingades utföra fysiskt tunga vardagssysslor, vilket innebar en helt annan typ av arbetsbörda än dagens. Detta när hemmafruidealet fortfarande rådde och tillgången till rinnande vatten, tvätt- och diskmaskiner var nära nog noll.

Påfallande ofta lyfts kvinnans ekonomiska beroende till mannen där missbruk förekom, eller andra oangelägenheter för den delen, liksom illegala aborter och det hårt krävande hushållsarbetet hemmavid och/eller i jordbruket. Vidare menar dagens historieskrivare att studier saknas gällande omfattningen av psykisk ohälsa ihop med skammen som omgärdade skilsmässor vid den här tidpunkten. Samtidigt uppfostrade kvinnan barn, ägnade sig åt hantverk och rådde om i hus och hem. Detta betraktades som likvärdigt mannens arbete.

"Betänk att kvinnor fick rösträtt först 1921", är många snabba att påpeka. Faktum är att mindre bemedlade män och arbetare också var utestängda från vallokalerna under hela 1800-talet. Omkring 1909 infördes reformen som även inbegrep dessa, men fortfarande uteslöts män under 24 år och de som uteblev från militärtjänstgöring. Först runt 1919 blev rösträtten lika för samtliga myndiga män, med några få undantag – att jämföra med motsvarigheten för kvinnor endast två år därpå.

I takt med att olika jämställdhetsreformer infördes – exempelvis slopandet av sambeskattning och kvinnans intåg på arbetsmarknaden, introducerades teknisk avlastning, barnomsorg och föräldraförsäkring. Dubbelarbete blev dock vardag för många mödrar, något som resulterade i deltidsjobb inom en lågbetald offentlig sektor. Juridiskt och ekonomiskt fick många kvinnor det väsentligt bättre men denna förändring skedde också på bekostnad av att den tidigare tryggheten allt mer gick förlorad. Stora barngrupper och långa dagar på det som sedermera kom att heta förskola, blev ett inslag i den nya familjebilden. Senare implementerades en pedagogisk modell även för de allra yngsta barnen, inte sällan med identitetspolitiska inslag. Här redogör jag för min syn på förskolan i stort.

Min uppfattning är att historiebeskrivningen från då inte alltid stämmer överens med de hushåll där makarna levde i lyckliga äktenskap, i djup harmoni med tydliga roller, vilket kunde ge en mer varaktig livskvalitet än i dag. Män och kvinnor kompletterade varandra. Det fanns till skillnad från nu inget stressigt vardagspussel att tala om – i alla fall inte enligt samtida definitioner.

Den moderna familjen brottas med en strävan efter den lyckade fasaden på sociala medier, anordna spektakulära kalas och att skjutsa omkring barnen på deras många aktiviteter. Föräldrarna dras kanske med prestationsångest, höga bolån och den nya tidens utseendefixering (skönhetsingrepp och filter) samtidigt som de förväntas klättra på karriärstegen. Är någon arbetslös hänvisas den till ett än värre öde: en dysfunktionell arbetsförmedling som statistiskt inte förmedlar några jobb, namnet till trots. Dessutom är kärleksrelationerna vanligen kortvariga och flyktiga i och med åtkomsten till Tinder och den lättvindiga synen på abort.

Avslutningsvis får man inte glömma att detta nya paradigmskifte som skedde i etapper och utspelade sig under flera decennier, även har gett upphov till en kolossal maktförflyttning från familj till stat. Man kan säga att den nya sortens institutionalisering utgör en stor bromskloss när dagens familjer tvingas dela uppmärksamheten med offentliga institutioner. Jag syftar på sådant som BVC, allmän förskola och LVU-apparaten med tillhörande angiverisamhälle, där var tionde barn i dag är föremål för en orosanmälan.

Tidigare fanns det en naturligt förankrad kunskapsöverföring generationer emellan. Numera sitter BVC och likvärdiga kontrollapparater på ensamt monopol som statlig expert utifrån myndighetens riktlinjer om språkutveckling och tillväxtkurvor.

Dagens kvinnor knaprar piller som aldrig förr, identifierar sig med diverse diagnoser, dras med stressrelaterad ohälsa (akademiker är särskilt drabbade) och sjukskriver sig dubbelt så mycket som män.

Den egentliga betydelsen av tro från ett västerländskt perspektiv

Jag läste i dag att Sverige som ett sekulariserat land lider brist på tro och riktning. Religion förknippas ofta med islamistisk fundamentalism och frikyrkliga sekter, men tro kan lika gärna bottna i övertygelsen om att livet faktiskt fyller ett verkligt syfte – att överlämna sig till [tron på] något större.

Att bekänna sig till en trosuppfattning innebär som regel att leva utifrån en intern gemenskap och sammanhållning inom den egna gruppen, följa traditioner, ritualer, seder och att uppmärksamma stora helgdagar. Det bör också finnas en föreställning om vad som är moraliskt rätt och riktigt utanför den juridiska begreppsvärlden, som vikten av sociala normer.

Att ifrågasätta livets mening är något universellt som de flesta av oss brottas med någon gång under sin levnad. Västvärldens lösning ses gärna i pillerform men det verkar i bästa fall endast symtomdämpande, och ger knappast svar på upprinnelsen till själva besvären. Exempel på besvär kan vara missbruk, självskadebeteende, ångest, depressioner, självmordstankar, existentiella kriser, bearbetning av förluster, tvångssyndrom, prokrastinering, sömnproblem och övrigt som många människor tvingas gå igenom förr eller senare. Ej heller kan man på syntetisk väg bota avsaknaden av det som gick förlorat under en dysfunktionell uppväxt eller ett genomgånget trauma.

Ofta betraktar vi den religiösa övertygelsen som något destruktivt och föråldrat (med hänvisning till en mossig bibel med över 2000 år på nacken). Detta medan sådant som alkohol och andra typer av lagliga droger, psykofarmaka, hormonella preventivmedel, konsumtion, utseendefixering, statusmarkörer, pornografi, lösa förbindelser och inte minst ändlös prestation uppmuntras och premieras i vår tid och del av världen.

Samtidigt närmar sig samtidsmänniskan i väst så sakteliga tron på acceptans som något fundamentalt livsavgörande tillstånd, och vikten av att befinna sig i nuet genom mindfulness/meditation – tid för reflektion och nödvändig återhämtning. Trots det betraktas andliga element i form av den dagliga bönen och andra relevanta paralleller som något extremt och ska helst avvisas och bagatelliseras. Detta medelst vår (egentligen väldigt dekadenta) livsstil utgör norm. (Politik är också religion i viss mening – se bara på klimatsekten och andra typer av senmoderna rörelser som utgår från hypoteser av styrd forskning inlindade i vetenskaplig terminologi).

Jag anser att den typen av religiös tillhörighet som jag beskriver här ovan ofta får oförtjänt med kritik, och är lätt att förringa. Många av oss anammar trots allt dessa ritualer i sitt dagliga liv, om än i varierande former.

Skaparen av ett miljardimperium utestängd från sitt eget event

Sedan något år tillbaka är min förstfödde son fullständigt besatt av tv-spelet Minecraft. Han äger nu samtliga klädesplagg, skor och accessoarer i temat, liksom spel, leksaker, sängkläder och övrig inredning. Vi pratar alltså tröjor och byxor och strumpor, regnstövlar, innetofflor, sandaler, sneakers, ryggsäckar, kepsar, solglasögon och mycket mer. Initialt ville jag endast uppmuntra hans nyfunna intresse men med tiden växte samlandet fram som en kul sport.

Minecraft är en modern företeelse och ett kreativt universum som lanserades tidigt 2010-tal, men som med sina karaktäristiska pixlar för tankarna till svunna tider. Samtidigt innehåller berättelsen tidlösa inslag. Detta eftersom den bygger (pun intended) på att skapa en vardaglig tillvaro med fundament i form av mat och dryck, men också djurhållning, mineraler, årstidsväxlingar och den eviga kampen mellan ont och gott. Drakar, häxor och andra naturväsen samsas i såväl slottsmiljöer som underjordiska gruvor.

Med sina över 300 miljoner sålda exemplar är Minecraft det genom tiderna mest säljande tv-spelet. Grundaren och svensken Markus "Notch" Persson sålde rättigheterna när spelidén ännu var i sin linda, och satte därmed Sverige på den internationella spelkartan för gott. Det hela är onekligen att betrakta som en framgångssaga. Samtidigt fick Notch betala ett högt pris för sina politiska ståndpunkter som han postade på sociala medier de nästföljande åren. Så småningom ledde detta till att han vid Minecrafts tioårsjubileum portades från evenemanget p.g.a. påstått kontroversiella uttalanden om bl.a. transpersoner. Notch blev alltså paradoxalt utestängd från sitt eget event trots att det rimligen aldrig hade ägt rum om det inte vore för hans livsverk. Känns den progressiva vänsterns "tolerans" igen?

Men Markus är minsann karl för sin hatt och lever såvitt jag förstår ett lugnt och tillbakadraget liv i sitt 500 miljoner kronors Beverly Hills-palats. Han är i dag god för omkring 15 miljarder svenska kronor – och om det inte är ett "fuck off-kapital" som heter duga, vet jag faktiskt inte vad som krävs.

Dokusåpaprofilen Josh Seiter parodierar på wokerörelsen i videoformat

I dag vill jag presentera den konservative högerprofilen tillika videokreatören Josh Seiter, f.d. deltagare i Bachelorette, och mer specifikt hans karaktär Jay.

Jay är en fiktiv transkvinna som gestaltas med extrema ytterligheter och överdrivna proportioner och attribut i syfte att belysa den postmodernistiska wokerörelsen i väst. Systematiskt driver man med hyckleriet inom den amerikanska LGBTQIA-rörelsen där innehållet rör sig i gränslandet mellan satir och provokation. Han anser vidare att det är enkelt gjort eftersom han – till skillnad från dem han kritiserar – har "the truth, the reality and the science" på sin sida.

Rubrikerna nedan är klickbara för att hamna direkt på respektive video.

Josh "kommer ut" som hybriden svart man/vit kvinna och identiteten "bigender racial" 

Josh knackar dörr för att be om donationer till att abortera apfoster

Josh i egenskap av "trans native" under parollen "no human is illegal on stolen land"

* * *

I en video ifrågasätter Josh det faktum att män inte ska uttala sig om aborter eftersom de själva saknar livmoder (vanligt argument hos gruppen abortförespråkare). Josh påtalar det här för en man vars bil pryds av ett pro choice-klistermärke och för att visa på det motsägelsefulla i situationen, varav mannen blir ombedd att ta ner klistermärket. Detta eftersom pro-choice vanligen står för abortfrihet snarare än valfrihet, och enligt devisen om att reproductive appropriation inte är ok. Om kriteriet för att få uttala sig är att personligen kunna bli gravid eller ha genomgått fosterfördrivning, exkluderas ju alla män automatiskt från båda sidor av debatten.

Josh själv beskriver sin resa så här: “For the last five months, I’ve been conducting a social experiment online to expose how gullible and how delusional the left is. The whole idea of postmodern gender ideology is ridiculous and absurd, and I tried to be the most extreme version of it and take it to its logical end”.

Läs mer här.

Vi vet ju vid det här laget hur "toleranta" den liberala vänstern är. Josh Seiter har paradoxalt nog fått motta åtskilliga dödshot sedan publiceringen av sina videor där han blottlägger intoleransen och den kognitiva dissonansen hos densamma.

"Har slutat andas ut helt nu, vill inte bidra till utsläppen"

Två för mig okända personer ironiserar över hur de ska tas med det nya Hantaviruset som är i ropet just nu.

Person 1: "Gick tydligen att beställa 'boosters' från AliExpress, så jag 'tar en om dan, gör kroppen glad'. Om jag mot förmodan visar positivt i ett PCR-test så dricker jag boosters istället för vatten. Vatten kan ju vara smittat, så känner mig säker i 'säkra' labb. Var även försiktig med andning, håll andan för tydligen kommer CO2 ut då. Tips är att bara andas in, hoppas det här hjälper någon i samma livsfarliga sits. Stay safe, tillsammans hjälps vi åt".

Person 2: "Tack för omtanken. Har redan börjat med kuren. Tar två boosters på fastande mage, tre om jag nyser. Har slutat andas ut helt nu, vill inte bidra till utsläppen. Nästa steg är att byta blod mot handsprit och isolera mig i frysen. Känns tryggt. Vi måste alla ta ansvar". 

Hur diagnostisering blev den enda accepterade formen för människans avvikelser

Jag fick i dag tipset om en barnläkare som redan 2012 ifrågasatte den stora förekomsten av adhd-diagnoser.

Lika aktuellt då som nu ...

Orsaken till beteendestörningar framgår inte bara för att vi namnger symtomen

"Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som inte är medicinska, att söka sjukdomsförklaringar där det bara finns störande beteenden och att ge sken av att vi förstår orsaken till avvikande beteenden bara för att vi ger dem ett namn.

Adhd är ingen neurologisk sjukdom i den rätta bemärkelsen

"Problemet är att objektiva tester saknas. Skulle en hjärndysfunktion upptäckas (vilket är ovanligt) handlar det om en mer handfast neurologisk sjukdom och inte om adhd".

Diagnosen som en påstådd förklaring

"Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som namnges blir verkliga. Alla som vill kan få en diagnos. 'Läkaren namnger den, sjukförsäkringssystemet bekräftar den, medierna uppmuntrar den, läkemedelsindustrin tjänar på den' (Karin Johannison, idéhistoriker). Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb bot".

Rob Schneider offrar sig på ideologins altare

Humor är onekligen en färskvara, det är så sant som det är sagt.

I går trillade jag över komedirullen ”European gigolo” från början av 2000-talet, som jag minns roade mig en del när det begav sig. Åtminstone har den länge återfunnits bland mina 150 listade favoritfilmer. Det var hög tid att se igenom några av dem för att se vilka som inte längre håller måttet.

Efter en snabb omtitt är jag allt annat än imponerad. I stället blev jag nyfiken på karaktären Deuce, spelad av Rob Schneider, vars Instagramkonto bestod av allt annat än jag hade väntat mig. Mer frispråkig än så här kan du knappast bli i dagens konformistiska Hollywood.

På hans Instagramkonto, med tre miljoner följare, går bland annat följande att läsa:

”Kamala Harris says ’We’re not going back!” And She and the Democrats don’t want to ’go back.’ But Americans WANT TO GO BACK; Americans want to ’go back’ to our country and our cities that are NOT BEING OVERRUN with 20 million undocumented immigrants, flooding our country with fentanyl that KILLS 65,000 Americans each year.

Our country wants to ’go back’ to where girls don’t have to share the sports field and girl’s locker room with narcissistic failed male athletes.

We want to ’go back’ to where 14 year old children are NOT allowed to have their bodies surgically mutilated or take repurposed castration drugs (falsely named puberty blockers) through this gender madness”.

Det är högst anmärkningsvärt att uttrycka sig så motvalls när man tidigare profilerat sig starkt inom Hollywood med allt vad det har kommit att innebära (läs: wokeness med Disney i spetsen, och annan typ av ängslig moralism).

Enligt en säker källa ska Rob Schneider ha sagt att han hellre blir arbetslös än mister sin yttrandefrihet. Han är även uttalat vaccinskeptisk och en stolt anhängare av MAHA-rörelsen där man bland annat ifrågasätter varför fler än hälften av dagens amerikaner brottas med kronisk sjukdom och hur autism har blivit något av en epidemi i vår tid.

Hatten av för Rob Schneider! När tiden är kommen att kasta in handduken ska man åtminstone göra det med flaggan i topp och hedern i behåll.

Världen behöver fler individualister – människor som törs stå pall för otäcka narrativ även när det medför en påkostad uppoffring på ideologins altare.

Ofrivilligt första maj-tåg-deltagande

Under gårdagen lyckades jag och min familj med bedriften att oavsiktligt hamna mitt i ett första maj-tåg. Detta efter att ha missbedömt var i stan som det skulle gå av stapeln samtidigt som termometern visade närmare tjugo grader, så utomhus kände vi oss tvungna att gå denna soliga dag.

Strax dessförinnan råkade vi bevittna förberedelserna hos en av våra folkvalda på vänstersidan, efter att ha hamnat på samma fik som personen och dennes talskrivare. Som väntat innehöll talet bland annat begreppen "avgiftsfritt" (gratis) och "slopade landsgränser". Men inte ett ord om hur detta ska finansieras eller om de konsekvenser som rimligen uppstår ifall sådana förslag blir verklighet. Argumentationen kollapsar av sin egen tyngd.

Jag kommer osökt att tänka på parodin med start 1 minut och 37 sekunder in i följande klipp ...

När jag och min familj skulle bege oss hemåt uppenbarade sig plötsligt en hord av människor ute på gatan, som till det yttre efterliknade ett Pridetåg men representerade partiet (V). Dessa skanderade om sex timmars arbetsdag, att krossa rasismen och patriarkatet (i Sverige som tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder), och att ingen människa är illegal.

Bland plakaten kunde man läsa anarkistiska budskap som "skända arbetslinjen, sluta jobba", "allt till alla" och "nej till krig, ja till glass" men också "sluta puttas, var snäll", som tagna från värdegrunden inom förskolans läroplan.

Jag noterade även ett "Girls just wanna go home safely". Jo, men vore det inte på sin plats att i så fall kartlägga vilket klientel som begår den typen av sexualbrott? Man skjuter snett och missar målet. Det är knappast rimligt att beskylla hela mansbefolkningen i stället för att titta närmare på de grupper där verkliga patriarkala strukturer råder, om vi nu prompt ska tala i sådana termer.

"Stoppa borgarna i papperskorgarna!" lät det också. Vad avses med "borgare" – entreprenörer som startar företag och är i behov av arbetskraft ...?

Denna djupt banala världsåskådning hos en viss typ av vänster har jag så oerhört svårt att sympatisera med. Ju mer trivialt och infantilt man uttrycker sig, desto lättare att vinna gehör hos likasinnade?

Tankar kring förslaget om att grundlagsskydda abortlagstiftningen, om den tongivande LVU-apparaten och om en familjepolitik som tycks ha gått förlorad

Sveriges moderatledda regering föreslår en grundlagsskyddad abortlagstiftning med start den 1 januari 2027.

Kommentarsfält efter kommentarsfält svämmar över av röster som propagerar för den ena än den andra sidan.

Jag hävdar med bestämdhet att denna floskeldiarré – som tenderar att återkomma i dylika diskussioner, är så antiintellektuell och fördummande att hälften vore nog. ”Kvinnans rätt till sin egen kropp”, ”allas lika värde”, ”barnets bästa” och andra bevingade ord som ändå ingen lever upp till, utan bara levererar som tomma läten. Ekon, ekon och åter ekon; att upprepa vad alla före dem redan har sagt.

Och givetvis ska även män ha rätt att uttala sig i abortfrågan då de till hälften är inblandade. Att det ens behöver tydliggöras säger väl allt. Men ett sådant synsätt är ju helt i linje med manshatet som råkar vara på tapeten just nu, och som uppmuntras av ett helt samhälle.

Omständigheterna kring min förstföddes tillkomst var allt annat än optimala. Inte en sekund övervägde jag att avsluta graviditeten för den sakens skull. Det går att få rätsida på tillvaron om man bara är lite lösningsorienterad och lyfter blicken något från sitt känslostyrda ego och tillhörande navelskåderi.

Och nej – missfall är inte samma sak som abort (!), ej heller sädesuttömning som vissa felaktigt envisas med att dra en parallell till.

Jag skäms så innerligt över att mina söner ska växa upp i en tillvaro där mansrollen än en gång förminskas, marginaliseras och bagatelliseras när den snarare borde utgöra samhällets absoluta grundsten – fundamentet till hela vår existens.

Sett i det ljuset vill man knappast ifrågasätta det faktum att närmare 1 av 7 svenskar numera knaprar piller för att stå ut i en sådan dystopisk verklighet.

* * *

Så här i valtider ... Kristna värdepartiet är i dag ett av få politiska initiativ som uttryckligen värnar om de oföddas rätt till liv med utgångspunkt i bioetiken och människovärdesprincipen.

Vidare fastslår man att endast två kön existerar, varför de starkt motsätter sig begreppsvärden som frångår vetenskapen i det hänseendet. Man skriver bland annat: "I grunden menar vi att könsbyte är en illusion eftersom varje cell fortfarande tillhör det ena eller andra könet rent genetiskt. Verklig könskorrigering är alltså inte möjligt. Vi menar att psykologiska problem som rör könsidentitet kan jämföras med Body Identity Disorder, där man vill få en viss fungerande kroppsdel amputerad, eller med en art-identitetsstörning där man tror sig vara ett djur. Lösningen på dessa problem måste i första hand sökas inom psykiatrin".

Detta i en tid där till och med Kristdemokraterna uppfattas som liberala.

Det är emellertid i förhållandet mellan stat och familj som partiet fångar mitt intresse. Särskilt en formulering om den svenska, i dag tongivande LVU-apparaten, fastnade hos mig, nämligen:

"I Sverige har vi under många års tid sett en utveckling där staten dels alltmer begränsat familjens rättigheter, dels i allt större utsträckning tagit familjens plats. Politiken har formats av socialistiska och feministiska strömningar som i grunden ser familjen som ett hot. Familjegemenskapen har av staten betraktats både som en konkurrent om inflytandet över individen och som en fälla för den enskilde – främst för kvinnor och barn. Kristna Värdepartiet har en helt annan syn på familjen än den rådande."

Detta samt:

"Problemet har flera nivåer. Den enskilde socialsekreteraren har fått för mycket makt och för lite utbildning. Bristerna i det juridiska och utredningsmetodiska kunnandet är stora. Socialnämnderna beslutar nästan alltid i enlighet med socialsekreterarnas rekommendationer. Ordningen med en socialnämnd som beslutar – eller delegerar beslutanderätt – om omedelbara omhändertaganden måste också ifrågasättas. För medborgarnas rättssäkerhets skull bör dessa ärenden handhas av rättsväsendet med dess utredningsmetodiska och juridiska kompetens. De sociala myndigheterna bör i grunden reformeras och framledes enbart ha en rådgivande och stödjande funktion i frågor som rör familjelivet."

Och avslutningsvis ett annat problemområde – den oroväckande mängden av rapporter om stora missförhållanden i fosterhem och på institutioner:

"Det rör sig om våld mot barn, sexuella övergrepp, manipulation och vilseledande. Barn som längtar efter sina föräldrar och tydligt uttrycker att de vill träffa dem och flytta hem förnekas att återförenas med sin familj, trots lagens klara påbud. Vi har alltså i många fall den absurda situationen där barn omhändertas på grund av påstådda eller verkliga missförhållanden i hemmiljön och skickas till sammanhang där de dels inte vill vara, dels utsätts för långt värre behandling än vad som någonsin var aktuellt i hemmet. Detta gäller naturligtvis inte alla fosterhem och institutioner, och de goda insatser som görs för att hjälpa barn som verkligen är utsatta ska aldrig nedvärderas. Mängden samstämmiga vittnesmål om missförhållande i fosterhem och institutioner är dock alltför stor för att kunna ignoreras, och måste tas på allvar.

Att det finns fall som uppvisar den motsatta problematiken mot den ovan beskrivna – alltså att barn tillåtits vistas hos föräldrar som bevisligen utsatt dem för våld eller vanvård – kan aldrig tjäna som ett argument mot granskning och reformering av socialtjänsten. Tvärtom visar det på ytterligare missförhållanden inom de sociala myndigheterna och på den statliga oförmågan att tjäna medborgarna – små som stora".

LVU-industrin sammanfattad på femton rader

"Placeringar av barn är en mångmiljardindustri. Och därför är lobbyismen extrem.
Tänk på vem som tjänar på att systemet förblir som det är.

Privata HVB-hem som fakturerar kommuner hundratusentals kronor per barn och månad. Konsultbolag som säljer utredningsmetoder och utbildningar till socialtjänsten. Juridiska ombud som får offentlig ersättning oavsett utfall. Forskare och akademiker vars karriärer är knutna till samma metoder de utvärderar. Och ett helt ekosystem av aktörer vars existens förutsätter ett kontinuerligt flöde av placeringar.

Ingen av dem tjänar på färre placeringar. Ingen av dem tjänar på transparens. Ingen av dem tjänar på personligt tjänstemannaansvar.

Så när kritiken mot systemet växer mobiliserar de. De finansierar forskning som bekräftar systemets legitimitet. De ägnar sig åt lobbying mot lagändringar som skulle öka insynen. De placerar sina röster i media och i politiken. Och de kallar kritikerna haverister och desinformatörer.

Det är inte en konspirationsteori. Det är grundläggande ekonomi.
Och mitt i det ekosystemet sitter barn som Elsa och Adam – inte som människor med rättigheter och familjer som älskar dem, utan som intäktskällor i ett system som aldrig behöver bevisa sin nytta."

– saxat från ett stort internetforum nära dig

Uppdrag granskning – Barnsamtalen

I morse sände SVT:s Uppdrag granskning ett nytt avsnitt i temat barnutredningar. Detta som en förlängning av tidigare uppmärksammade dokumentärserier om fallet Adam – en sjuårig pojke som felaktigt omhändertogs i flera års tid, och om Malin, som stämplades med diagnoser hon inte har, och fick sitt nyfödda barn omplacerat kort efter förlossningen. 

Den här gången riktas skarp kritik mot socialtjänstens bristande rutiner i samband med utredande barnsamtal. Bland annat refereras till den hårt kritiserade ”tejpingmetoden” som innebär att man utgår från dockor och andra leksaker i formen av ett rollspel, men där risken finns att socialsekreterarna använder sig av ledande frågor. Många gånger framgår det inte ens varför en viss metod tas i bruk och vilka slutsatser som man kan tänkas dra baserat på en sådan metodik. Trots det ligger dessa samtal ofta som grund för vidare beslut om LVU.

Ljud- och videoinspelningar saknas i regel helt. Socialstyrelsen har heller inget tydligt nationellt ramverk att luta sig mot (jfr. polisens riktlinjer). Det behöver inte framgå vilka som har varit närvarande vid samtalet eller hur länge samtalet har pågått. I stället hänvisas man till kortfattade sammanfattningar, vars innehåll utomstående saknar insyn i. Därtill får många socialsekreterare bristfällig – eller i vissa fall ingen – handledning i barnsamtal utifrån krav på evidensbaserade metoder. Rättsosäkerheten är därmed uppenbar.

Till skillnad från polisförhör med minderåriga spelas socialtjänstens barnsamtal inte in, och det saknas även tillgång till övervakningskameror. Inom polisens arbete strävar man däremot efter att säkerställa att förhör genomförs korrekt, inte minst eftersom barn är mer lättpåverkade än vuxna. Inspelningar används också för att möjliggöra efterhandsgranskning och metodutvärdering utifrån ett barnets bästa-perspektiv. Målsättningen är att barnet ska kunna lämna en opåverkad berättelse med sina egna ord, fri från yttre påverkan, för att se hur polisen kan navigera vidare i processen.

Mot bakgrund av de rättsliga brister som uppdagades i det uppmärksammade Kevinfallet i slutet av 1990-talet – där polisen kritiserades för att ha ställt ledande frågor, genomfördes en översyn av rutinerna för barnförhör. I dag läggs stor vikt vid att bygga tillit mellan förhörsledare och barn, samt att tydliggöra syftet med själva samtalet. I dagsläget saknas det motsvarande genomgång av socialtjänstens arbete.

Här länkar jag till en sammanställd rapport författad av representanter från den ideella föreningen Barnets bästa, som tydligt belyser bristerna med samtalsmetoderna inom svensk socialtjänst.

Varför tog de Malins bebis? – del 2, fortsättningen

I kölvattnet av dokumentären om Malin som felaktigt fick sin son "Leo" omhändertagen strax efter BB, har nu del 2 släppts, och familjens kamp fortsätter.

Som tittare får man ta del av hur lillebror anländer till världen. Det är rörande att se åtminstone delar av familjen samlad och hur fint han tas emot i det nya hemmet.

Örebro socialnämnd har onekligen varit i ropet på sistone med anledning av de hårt kritiserade utredningarna om "Leo" och "Elsa". En modig visselblåsare på kommunen uppmärksammade nyligen att det saknas avgörande handlingar som är Malin till gagn men som inte har framkommit i LVU-målet som sedermera ledde till att sonen slutligen omhändertogs.

Fakta på fakta som radas upp – och som oomtvistat står till Malins fördel – utelämnas alltså i både Förvaltningsrätt och Kammarrätt. Man kan nästan tro att det hela skulle vara uppgjort på förhand eftersom det tycks ha gått prestige i ärendet från början till slut.

Med rätta har dokumentärens första del väckt en hel del upprörda reaktioner, inte minst eftersom den sammanföll med ännu ett medialt uppmärksammat LVU-mål: Elsa, som också utspelade sig i Örebro och som även det saknar grund, enligt Sveriges Radios granskning av fallet. Sedan del 1 av programmet om Malin och Leo gick av stapeln har reaktionerna fullkomligt strömmat in på såväl sociala medier som till tidningsredaktioner och i form av demonstrationer på gator och torg.

 

Alltsammans har under våren lett till att Örebro slutligen gått med på en extern granskning där man snart insett att det behöver vidtas åtgärder för att återupprätta förtroendet för kommunens socialtjänst. Denna är nu svårt skadeskjuten och kritiken fullt befogad. En extern utredning borde för övrigt vara praxis i varje förfarande av den här typen, anser jag personligen.

Det är lätt att relatera till frustrationen som dessa föräldrar känner samtidigt som socialtjänsten i vanlig ordning vägrar ta till orda. ”Vi diskuterar inte enskilda ärenden”, heter det minsann. En modig visselblåsare – tillika nämndeman i Malinärendet – har emellertid trätt fram och berättat att rätten systematiskt har undanhållit information som sätter fallet i ett helt annat ljus. Här råder inget ”barnets bästa”-perspektiv för fem öre, utan man har i stället osynliggjort barnens behov. Ej heller har man genomfört en grundlig konsekvensanalys. Trots detta står en företrädare för (S) i kommunfullmäktige ogenerat och påstår att man har ett hundraprocentigt förtroende för Örebro kommuns socialnämnd.

Som mamma till två pojkar träffar det här mig rakt i hjärtat. Att man inte river upp LVU på Malins äldste son trots att den yngste inte omgärdas av detta, saknar motstycke i dumhet. Detta eftersom beslutet – som är ett klassiskt exempel på moment 22 – bland annat motiveras med att Malin och "Leo" inte har knutit an ordentligt ... Ja, hur sjutton ska hon få utrymme till normal anknytning när hon förvägras tillräckligt umgänge ...?

Det har nu framkommit att viktiga handlingar under den initiala LVU-processen har hamnat på villovägar, eller som ansvariga handläggare själva väljer att uttrycka det – "har tappats bort". Dessa rör chefens fina utlåtande om Malin som anställd på förskola, positiva utsagor från hennes kollegor, BVC med samma inställning till Malins (goda) föräldraförmåga, intyg som styrker att samtliga påstådda diagnoser är felaktiga, och att mamma och son har knutit an fint under det övervakade umgänget. Detta är sammantaget helt avgörande detaljer som skulle kunna ha resulterat i ett helt annat utfall än LVU. I stället hänvisar man till det sedvanliga ”uppvisar brister i omsorgen” utan att närmare specificera innebörden i just Malins fall. 

Ovan nämnda uttalanden har för övrigt en lustig tendens att återkomma i LVU-mål, i linje med vad jag har varit inne på tidigare. Genomgående saknas faktabaserad och oberoende granskning. Luddiga begrepp som ”oro”, "omsorgssvikt”, ”samarbetsproblem”, ”bristfällig föräldraförmåga” och ”föräldern saknar insikt” används för att motivera ett ingripande. ”Barnets bästa” kan ses som en floskel i sammanhanget, utan krav på faktisk bevisning, liksom bristande transparens med hänvisning till sekretess.

En nytillsatt utredning föreslår nu bättre rättssäkerhet i ärenden som rör omhändertaganden av barn och unga, med fler sakkunniga och kompetenta experter som fattar beslut av den här typen.

Bollen är således satt i rullning. Handläggare byts ut, kommunens socialnämnd är under lupp och en omorganisering har ägt rum. I samma veva påbörjade man även en förundersökning om misstänkt tjänstefel för ansvariga i handläggningen av Malins ärende.

I dag har Malin beviljats utökat umgänge med sin förstfödde son och hon har till dagens dato fått behålla vårdnaden om den yngste, men "Leo" tillåts inte flytta hem igen som det ser ut just nu, och han är fortsatt satt på LVU.

Mina "uppfattningar om samhälle och människor"

I samarbete med SCB, Statistiska centralbyrån, skickar "Forum för levande historia" i skrivande stund ut en enkät om "intolerans" till 30 000 slumpmässigt utvalda svenska medborgare, 16 år eller äldre. Jag är en av de tillfrågade.

Temat för enkäten lyder Dina uppfattningar om samhälle och människor, och baserat på hur frågorna är ställda kan man tidigt ana dess riktning. I vanlig ordning lyser urskillningsförmågan helt med sin frånvaro. Som brukligt pratar man i termer av stora men ytterst vaga begrepp som demokrati, mångfald, tolerans och öppenhet. En viss grupp på maktposition förefaller vara fullständigt besatta av att kategorisera människor, faktiskt mer än dem de beskyller för att ägna sig åt just kategorisering. Man ska nämligen besvara frågor som hur benägen man är att vilja ha en svart/afrosvensk granne, med rangordning 1–10. Påståenden som "Romer är mer kriminella än resten av befolkningen" och "Transpersoner tar för stor plats i offentligheten" är även de tydligt riktade, och utifrån de inkomna svaren kan man enkelt ge vatten på sin förutfattade åsiktskvarn.

Ifall man är vän med en eller flera transpersoner förväntas man naturligtvis ha en högre toleransnivå än om dessa inte återfinns i ens vän- eller bekantskapskrets. Annars riskerar man att uppfattas som trans-intolerant.

Är homosexualitet lika normalt som heterosexualitet? Normalt i betydelsen norm i betydelsen vanligt mest förekommande? Nej, statistiskt sett är homosexualitet inte lika vanligt förekommande som heterosexualitet. Bör gruppen homosexuella, för den sakens skull, utsättas för trakasserier eller rentav bli straffade med döden? Tja, inom vissa kretsar anser man tydligen det. Vad tycker jag, då? Är jag god eller ond, bra eller dålig? Jag anser att enkäten kunde ha varit författad av en tolvåring.

Styrs världen av ett hemligt sällskap eller tror jag på allt jag läser? Ingår DN i att tro på allt man läser, eller är det bara systemkritiska alternativvideos på YouTube som får inräknas? Hmm, alltså – agendor, narrativ och ekonomiska incitament har väl haft ett finger med i spelet sedan alltid? Är jag då per automatik konspiratoriskt lagd? "Men han sa ... och då är det så!" eller vad då?

Har det någon betydelse ifall min granne är svart i huden om personen ter sig vettig i övrigt? Hmm, gemene man vill i regel ha en schysst granne som inte för oväsen, ägnar sig åt kriminell verksamhet, och som man kan kommunicera med om nöden kallar (oavsett etniskt påbrå). Man kanske vill kunna identifiera sig med vederbörande – till sätt och personlighet, eventuellt till det yttre, eller så struntar man blanka sjutton i vem som är bosatt precis intill, så länge vederbörande inte ringer på dörren stup i kvarten. Alternativt så reflekterar man mycket sällan över sina grannar överhuvudtaget. Det finns en uppsjö med troliga scenarion. Jag undanber mig helst att bo med någon som är besatt av andras hudfärger. Var hittar jag det svarsalternativet, tro?

Är svarta/romer/samer/judar/muslimer en naturlig del av den svenska befolkningen? Definiera "naturlig", och sedan när? Invandring har alltid förekommit i vår del av världen, i mer eller mindre stora volymer. Naturlighet behöver dock benas ut för att förstå motivet hos frågeställaren samt vad som avses med själva begreppet.

Kan en vänsterliberal under några som helst omständigheter tänka sig en värdekonservativ som granne? Mitt spontana svar är nej. Detta eftersom "fel åsikter" ofta ses som en dygd eller ett logiskt självförsvar medan all skepticism mot deras egna projekt – typ mångfald, genus och överstatlighet – automatiskt klassas som bristande empatisk förmåga (och/eller konspiratoriskt tänkande).

Anser jag att Sverige har för hög invandring? I förhållande till vad – historiskt sett, i jämförelse med våra nordiska grannländer eller utifrån mina egna principer om antal? Kan det bero på länderna personerna kommer ifrån? Eller – hör och häpna – de unika individer som kommer hit, d.v.s. en fråga på individnivå? Måste allt nödvändigtvis vara svart eller vitt, eller ens kunna rangordnas i skala 1–10?

Vad tycker jag om muslimer och vad är det ens för svepande fråga? Vilken muslimsk falang åsyftas – Sunni eller Shia, och tillämpningen av respektive inriktning? Pratar vi muslimer som ber på daglig basis, men i övrigt kan betraktas som sekulariserade? Akademiker? Radikaliserade islamister som förespråkar kulturella sedvänjor i form av barnäktenskap, könsstympning och hedersmord? Som undanber sig "hen" som pronomen? Som sympatiserar med vad som i väst ses som konservativa värden? Skillnader i tolkningen av Koranen? Sharia-lagar? Den frågan är praktiskt taget omöjlig att besvara om man inte får uttala sig närmare om just denna specifika individ med muslimska värderingar, snarare än att tala om muslimer som en homogen grupp.

Vidare vill man förstås identifiera mönster och samband mellan de som uppger att de har lågt förtroende för myndigheter, svagt intresse för politik och låg tilltro till andra människor generellt, som mer benägna att tycka att den svenska invandringen är för hög. Det blir nästan löjligt utstuderat. De som ligger bakom enkäten förefaller ju redan ha sin bild klart fört sig – ett tolerant, demokratiskt, mångfaldsförespråkande samhälle bestående av DN-prenumeranter är bra och resten är dåligt, utan minsta tillstymmelse till nyanser.

Upplever jag att det är viktigt med en mix i min vän- och bekantskapskrets oberoende av våra politiska uppfattningar? Min erfarenhet är att somliga har svårare att tänka sig en sådan konstellation med någon som exempelvis är israelvän eller sverigedemokrat. Detta medan israelvännen och sverigedemokraten mycket väl kan tänka sig vänner som inte nödvändigtvis brinner för samma frågor som dem.

Hur ställer man sig till påståendet om att grupper måste vara under- och överordnade varandra för att alls kunna kategoriseras? Hur förhåller man sig till fenomenet "hat och hot" om ingen grupp anses överordnad en annan? Måste man då – per automatik – anse att detta är ett bestående tillstånd, eller är det möjligt att sträva efter att minska dessa skillnader?

Den sammanställda rapporten för ungdomarnas motsvarighet till enkäten (avsedd för vuxna) skvallrar om agendan hos "Forum för levande historia". Nej, förresten, "agenda" indikerar att man är konspiratoriskt lagd, det är fel svar. Man ska vara öppen, tolerant, demokratisk och verka för ett fritt samhälle, men bara rätt sorts frihet. Att uttrycka negativa attityder gentemot judar som minoritet är tabu – såvida det inte sker under täckmanteln av att propagera för Palestina, förstås. Men inte att insinuera att judar besitter stort inflytande inom politiken – att med en neutral ton konstatera att mediekoncernen Bonnier är familjeägd och att familjen råkar ha judiskt ursprung. Ett sådant utlåtande riskerar att landa mycket fel, obs obs obs. Låt oss säga att det ändå förhåller sig på så vis att stora globalistiska system historiskt har styrts av personer eller grupperingar med ett visst etniskt påbrå – får man alls belysa dessa samband eller är det heltokigt att tänka sig ett sådant resonemang? Jag menar, man behöver inte ens lägga någon värdering i ett sådant faktum. Detta tankesätt kanske även går att applicera på att ju högre andel invandrare från länder som traditionellt förknippas med lägre tolerans mot judar, desto lägre tolerans ... ja, du gissade rätt.

Slutsatsen av dylika undersökningar är ofta att lågutbildade personer – d.v.s. barn till föräldrar som har grundskola eller yrkesgymnasium som högsta utbildning, är mer benägna att misstro myndigheter. De har vanligen lägre förtroende för polisen, och är mer villiga att konsumera nyheter via TikTok, YouTube och liknande sociala medier-appar än en dagstidning som uppbär mediestöd (tidigare presstöd) eller en stor väljarbas. DN-prenumeranten, däremot, har i regel en mer tolerant inställning till sin omgivning, en högre andel mörkhyade vänner och de omger sig i högre grad med personer som identifierar sig med HBTQI+ än resten av befolkningen.

Det man ofta missar är att det kan finnas rationell misstro mot en myndighet baserat på självupplevda erfarenheter när polisen inte kommer när man ringer eller där skolan har havererat – d.v.s. på platser där verkliga utmaningar råder. För bättre bemedlade personer kan det här te sig ytterst främmande men bortom innerstadens finputsade fasader råder faktiskt en parallell verklighet.

Summa summarum: måttet på tolerans vs intolerans bygger alltså på att instämma i en viss världsbild. Om syftet med enkäten var att arbeta för en god sak riskerar det i stället att mynna ut i ett slags "klassförakt i siffror". Detta när just avsikten var att motverka förakt och diskriminering av oliktänkande.

Så vann woke

Framför mig ligger boken "Så vann woke" av Joanna Williams, som är brittisk författare, akademiker och debattör. En snabb genomgång belyser hur wokekulturen har fått allt större fäste världen över, men också möts av stort motstånd i form av den inofficiella anti-woke-rörelsen.

Woke används i betydelsen vaken, upplyst och medveten (ej att förväxla med uppvaknande som vaken i att ha genomskådat ett helt samhällssystem).

Begreppet kan ses som en förlängning av att vara pk, politiskt korrekt, och innefattar i regel sådant som kön, etnicitet och sexuell läggning. Språket är vanligen begränsat till att prata om jämlikhet, mångfald, inkludering och rättvisa. Inom respektive fält kan man även stöta på begrepp som Karens, vita privilegier, vithetsnorm, kulturell appropriering, POC/people of colour (tidigare färgade), icke-binär, toxisk maskulinitet, klimatångest och tolkningsföreträde.

Förespråkare hänvisar till woke som "vanligt sunt förnuft". De som motsätter sig denna utveckling uppfattas i regel som kontroversiella bakåtsträvare med en föråldrad terminologi.

Känns resonemanget igen?

I stället för att ägna sig åt verklig diskriminering, blåser wokerörelsen liv i gamla fördomar. De som inte underkastar sig woke-agendan i sin nuvarande form utestängs från sina karriärer, tvingas möta tillmälen som "fascist", förväntas göra avbön och kan till och med behöva motta dödshot. Cancelkulturen är oförsonlig och betraktas som en del i en god sak – ett nödvändigt tillrättavisande när någon uttalar sig på fel sätt.

Genom användningen av specifika hashtags på sociala medier, ägnar man sig åt godhetssignalering i syfte att sålla agnarna från vetet. Det här ses även på landets högskolor och inom universitetsvärlden där kunskapsförmedling, traditioner och akademisk bildning sedan länge har fått ge vika för identitetspolitiska intressen. Det förekommer också att människor ägnar sig åt självcensur som en slags förebyggande åtgärd framför att riskera att bli satt på skampåle, något som hämmar våra möjligheter att uttrycka oss fritt i olika frågor.

(Under min tid som vikarierande barnskötare på olika förskolor i Stockholmsområdet, råkade jag själv ut för en wokeupplevelse. Jag bad en grupp barn följa med mig ut på gården med orden "kom nu, tjejer!", och blev då tillrättavisad av ansvarig pedagog som förklarade för mig att dessa barn kanske inte ens identifierade sig som tjejer).

(Ett par år senare förklarade en ur personalen på mitt barns förskola att man hade avyttrat alla vita A4-papper för att – citat – "krossa vithetsnormen" ... Detta utspelade sig på Södermalm i Stockholm, och är tyvärr ingen skröna).

Den som uttryckligen motsätter sig wokebibelns många budord – och anser att detta är likställt med att iklä sig en offerroll – kan räkna med att bli utsatt för cancellering. Jag har tidigare bearbetat fenomenet med att vara en problematisk dissident, nu senast här, här och här. (Just problematisk ryms för övrigt i wokes dagliga vokabulär).

Woke-områden

Exempel på områden där woke breder ut sig:

• Transkvinnor inom idrotten.
• Män i kvinnofängelser.
• Påstått rasistiska karikatyrer, alternativt sexistisk och stereotypisk reklam.
• Inkvotering på arbetsplatser.
• Antirasistiska kampanjer via t.ex. glass-, skor- och sminkföretag.
• Föreställningen om kön som ett spektrum snarare än binärt – man/kvinna.
• Censurering av barnböcker i stället för att betrakta böckerna som tidsdokument.
• Reviderade läroplaner för att bättre överensstämma med dagens woke-ideal.
• Att utfärda triggervarningar för att inte någon ska riskera att bli kränkt.
• Förändringar av ordval och formuleringar. Namnbyten.

Woke-vokabulär

Rent språkligt kan woke yttra sig enligt följande:

• Från han/hon till hen.
• Från könsbyte till könskorrigering till könsbekräftande vård.
• Från städerska till lokalvårdare till hygientekniker.
• Från lapplisa till parkeringsvakt.
• Från pojke/flicka till kön tilldelat vid födseln.
• Från kvinnliga egenskaper till kvinnligt kodade egenskaper.
• Från kvinna till livmoderbärare.
• Från det generiska pronomenet man till en.
• Från handikapp till funktionshinder till funktionsnedsättning till funktionsvariation.
• Från normal till neurotypisk. 
• Från utvecklingsstörning till intellektuell funktionsnedsättning (IF).
• Från pojk- eller flickvän till partner.
• Från föräldrar eller mamma och pappa till vårdnadshavare.
• Från dagisfröken till förskollärare (där spelar förvisso utbildningsnivån in, med omkring 3,5 års universitetsstudier mot dagens barnskötarutbildning som kan läsas in på gymnasienivå eller inte läsas in alls, alltså dagisfröken som tidigare synonym till barnskötare snarare än förskollärare).
• Från särskola till anpassad skola.
• Från problembarn till elev i behov av stöd. 
• Från (heterosexuell) man/kvinna till cisperson. 

Jag kan fortsätta i all oändlighet ...

Antirasism och motsvarande ismer

Författaren ger uttryck för att BLM – Black Lives Matter-rörelsen – snarare befäster fördomar än frigör människor från dem. Detta genom att tillskriva svarta personer underordnade vita som en slags självuppfyllande profetia, enkom baserat på hudfärg och etnicitet. Man gör gällande att det utgör en del i ett närmast orubbligt rasistsamhälle (läs: "strukturell diskriminering").

Här finns endast förövare och offer. Man resonerar i termer av att svarta aldrig kan bygga något på egna meriter p.g.a. systematiskt förtryck. Är inte de låga förväntningarnas rasism – rasism, om något?

Apropå transpersoner som en marginaliserad grupp, hävdas det enligt många studier en högre självmordsfrekvens, självskador och missbruk som kännetecken för transpersoners utsatthet, så kallad "transfobi". Författaren vänder på resonemanget och menar att slutsatserna bygger på små stickprov från självvalda respondenter. Därtill blandar man eventuellt ihop orsak och verkan – d.v.s. psykisk ohälsa hos gruppen kan lika gärna vara ett resultat av befintliga svårigheter (att alls vilja genomgå "transition") snarare än påstådd transfobi.

Vidare fastslår hon följande vetenskapliga faktum: "Kön är en av de mest grundläggande egenskaperna för vilka vi är. Det är inskrivet i vår biologiska uppsättning när befruktningen äger rum. Kön är också binärt. Med undantag för ett mycket litet antal intersexpersoner är vi antingen av kvinnligt eller manligt kön. Man kan helt enkelt inte transitera från ett kön till det andra, hur sofistikerade de medicinska åtgärderna än är".

Slutord

Något som jag noterar i den samtida skolundervisningen är en hög frånvaro av analytisk förmåga, språkliga nyanser och kritiskt utmanande perspektiv. Detta framgår särskilt när exempelvis nyexaminerade studenter från socionomprogrammet ska ge sig i kast med komplexa familjeärenden. Myndighetspersonerna återger vad någon har sagt à la "föräldern uppgav att ..." snarare än att dra egna slutsatser. Man är heller inte förmögen att läsa mellan raderna, se till hela bilden eller undersöka alternativa förklaringar till en uppkommen situation.

I dag har woke slagit igenom brett på alla samhällets fronter. Författaren summerar "Woke har segrat eftersom dess värderingar har antagits och slagit rot inom offentliga institutioner och format politik, praxis och lagar. Woke har segrat eftersom den har integrerats i skolor och vid universitet. Lärare och föreläsare odlar wokeattityder hos barn och unga vuxna som tar för givet att det de får lära sig är faktamässigt riktigt och moraliskt korrekt."

Hon tar avstamp i sin egen bok och fortsätter: "Woke är sannerligen inte medkännande, vänlig eller politiskt neutral. Woke delar upp människor enligt etnicitet, kön och sexualitet och återupprättar föråldrade fördomar. Den ger kultureliten en känsla av att ha ett uppdrag och gör att den kan ingripa i andras liv och hantera samhället som de finner lämpligt. Woke ger eliten en känsla av moralisk överlägsenhet – en källa till auktoritet som rättfärdigar att leda och fostra".

Genom dess utmärkande språk särskiljer sig eliten från den politiskt inkorrekta "resten". Kritiker tvingas ta till självcensur av ren självbevarelsedrift. I annat fall riskerar de att utsättas för social utfrysning, offentlig förödmjukelse, förlust av plattformar eller levebröd. Cancelkulturen inom wokerörelsen kan liknas vid dåtidens häxbränningsprocesser. Det förekommer även att personer hamnar i polisregistret efter att – vad eliten anser – ha gjort sig skyldiga till åsiktsbrott.

På så vis har wokekulturen lyckats nästla sig in i våra liv och vinna terräng. Men frågan är hur länge det kan fortgå innan rörelsen kollapsar av sin egen tyngd. Detta mot bakgrund av alla inkonsekventa uttalanden och motstridiga påståenden som faller på sitt eget grepp.

Ty woke bygger på ett underdog-perspektiv som egentligen aldrig kan vinnas då vinsten i sig motverkar det egna syftet och hela dess existensberättigande – utan kamp, ingen mening. Eller som någon annan uttryckte så klokt före mig: "If gender has nothing to do with genitalia, then how does removing genitalia affirm someone's gender?"

Referat av boken "Störningen: Adhd, pillren och det stressade samhället"

Jag har i dagarna tagit mig an boken "Störningen: Adhd, pillren och det stressade samhället" av Katarina Bjärvall. Detta i syfte att komplettera mina tidigare inlägg om diagnosnarrativet, som tillsammans uppgår till ett tiotal poster.

Författaren utmanar den rådande världsbilden om adhd-medicinering som något odelat positivt, och för det ska hon ha beröm. Nedanstående referat blir lite av ett hopkok på vad hon kommer fram till respektive vad som redan har framgått i mina egna självstudier.

Förutom fakta om adhd-branschen som sådan får man ta del av fallstudier på både vuxna och barn som själva har fått diagnosen, som står i startgroparna att utredas eller i egenskap av anhörig till någon med diagnos. Industrin i sig kan tydligt ses som en avgörande faktor snarare än biologiska och medicinska förklaringar. Jävsproblematiken är alldeles uppenbar, åtminstone i hälften av fallen.

En sak som inte hemmahör under någon av rubrikerna nedan och därmed är lite mer svårplacerad, är hur språket normaliserar den vardagsdiagnostisering som mer och mer gör sig närvarande i våra liv. "Du är väl deprimerad", "han är kanske bipolär" eller "jag har en släng av Asperger" kan folk slänga ur sig. Sakta men säkert förflyttas gränserna för vad som är normala variationer i människans olika personlighetsdrag och den möjliga orsaken bortom biologiska förklaringar. Medikaliseringen av våra unga är en direkt konsekvens av ett sådant fenomen, och sammantaget kan man tala om flera separata problemområden.

Den fortsatta avsaknaden av biomarkörer

Biomarkörer saknas helt i dagens "npf"utredningar. För att styrka huruvida någon "har adhd" eller "inte har adhd" utgår man endast från intervjuer, frågeformulär och beteendeobservationer – inte blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra likvärdiga mätinstrument.

Författaren tillägger att inte heller cellprover eller magnetkamera kan påvisa förekomsten av adhd. "Npf" är sålunda blott ett påstående, d.v.s. personen tros ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som av namnet avslöjar ska röra sig om utmärkande avvikelser i hjärnan, men den går inte att säkert belägga.

Symtomen existerar givetvis – det kan vi i många fall notera med blotta ögat, genom studier av en persons beteende. Dessa beteenden är dock – som regel – en normalfördelning av de variationer som naturligt förekommer i en befolkning. Någon är rastlös, en annan inåtvänd och en tredje ostrukturerad. Sådana karaktärsdrag är vissa fall bestående men fluktuerar ibland över tid. Hade de aldrig diagnosen från första början – d.v.s. var feldiagnostiserade – eller kan det helt enkelt vara så att besvären växer bort? Då faller ju hela resonemanget [om medfött och obotligt] platt.

Dagens diagnossystem stämplar däremot personen som oförmögen till förändring. Det i sig riskerar att bli självuppfyllande, att personen identifierar sig med sina besvär. Personlighetsdrag som utgör hinder i det vardagliga livet – typ aggressionsproblem, självskadebeteende, prokrastineringsbesvär, håglöshet och stress, är möjliga att identifiera och få bukt med utan diagnos. Tecken på omognad har visat sig vara övergående.

Den seglivade myten om "medfött och obotligt" lever alltjämt kvar, och som jämförelse betraktas antibiotikabehandling eller cellgifter vara en tillfällig åtgärd. Detta medan adhd-medicinering ses som livslångt pågående – i stil med insulin för en diabetiker. Den stora skillnaden är att diabetes kan styrkas genom blodprov.

En diagnosexplosion som saknar motstycke

I dag uppskattas närmare 15 % av befolkningen ha någon form av "npf"-diagnos.

Det heter då att vården har tillgång till bättre diagnostiska verktyg. Men mot bakgrund av bristen på biomarkörer stämmer inte det påståendet eftersom "verktyg" helt saknas utöver frågeformulär och beteendeobservationer. Dessa metoder är i sin tur högst subjektiva sedan utredare A kan komma fram till ett helt annat utfall än utredare B alldeles beroende på den tolkning som görs.

Påfallande många med adhd har trauman med sig i bagaget, alternativt brottas med en stökig tillvaro som i sig kan ge en förklaring till de olika svårigheterna. Mot det hjälper inga piller i världen, i alla fall inte på sikt.

En lukrativ industri

Industrin för adhd-läkemedel omsätter årligen mångmiljardbelopp. Det är således inte fråga om någon ogrundad konspiration.

Hela samhällsapparaten dansar efter denna pipa. Jag pratar om skolväsendet, arbets- och näringslivet, politiken oavsett partifärg, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatrin, Habiliteringen (råd och stöd för personer med en funktionsnedsättning), media, intresse- och patientorganisationer (i synnerhet Attention med nära 20 000 medlemmar), företag och myndigheter – nära inpå samtliga som företräder någon samhällsinstitution, med andra ord. För att inte tala om alla påverkanskampanjer som vi dagligen översköljs av, liksom all lobbyism finansierad av diverse läkemedelsbolag vilka gör reklam för sina egna produkter, men också försäkringsbolag knutna till narrativet på endera sätt.

Dessa nära band kan ske i utbyte mot arvoden när någon representant föreläser i ämnet, medverkar i en utsedd expertpanel eller på annat sätt saluför en adhd-medicin, liksom erhåller bidrag till relaterad forskning. De samverkar i flera täta led vilket måste ses som en mycket försvårande omständighet i arbetet med saklighet och objektivitet.

Dessutom kan man kringgå reklamförbud inom det medicinska fältet om man i stället för reklam marknadsför innehållet som information. Ansvariga kan gömma sig bakom beskrivningar som "kurser", "konferenser" eller "föreläsningar". I själva verket handlar det om att lansera en i raden nya adhd-mediciner. Då omvandlas läkemedelsbolagen till medfinansiärer eller sponsorer och man kan redovisa detta regelmässigt i sin jävsdeklaration. Allt går ut på att vinna marknadsandelar och på så vis öka sin konkurrenskraft produkttillverkare emellan, och de tiger gärna om forskningsresultat som inte gynnar deras egna intressen. Biverkningar omnämns sällan, framför allt inte de långsiktiga. Medicinsk kompetens saknas i allmänhet hos journalister samtidigt som produktionskravet är högt. Kändisar agerar även de lobbyister genom att tala om adhd som en "superkraft". Via dem kan man indirekt upplåta kanaler för "annonsering" på de egna plattformarna.

I läkemedelslagen som arbetades fram 2016 tillkom en ny rad rörande folkhälsan, nämligen: "... utan att detta i högre grad än vad som är nödvändigt hindrar utvecklingen av läkemedel eller handeln med läkemedel". Med det riskerar det uttalade uppdraget att värna om folkhälsan och att tjänstgöra som kontroll- och tillsynsmyndighet att prioriteras ner till förmån för kommersiella intressen.

Alla man möter resonerar praktiskt taget likadant – att den ökade andelen personer med "npf" endast beror på "ökad kunskap", "förbättrade diagnostiska verktyg" och "minskat stigma", och att medicinerna uteslutande är "säkra och effektiva". Dessa klyschor fortplantar sig sedan överallt där debatten förekommer.

Historiken bakom adhd och diagnosens tillkomst

I boken redogör författaren för hur man – vid en institution för barn med problematiska beteenden – redan på 1930-talet utförde experiment med amfetaminliknande preparat. Barnen blev till synes lugnare men känslomässigt avtrubbade, drogs med sömnproblem, minskad aptit etc. Detta efter att ha injicerat ryggmärgsvätska som skulle underlätta vid röntgen för att se hur hjärnorna utmärkte sig hos dem med uppmärksamhetsstörningar, inlärningsproblem, lynnighet och rastlöshet. I stället drabbades försökskaninerna av svår huvudvärk. Sprunget ur det utvecklades så föregångaren till dagens adhd-mediciner.

DSM är en diagnostisk handbok för psykiatriska sjukdomar med global användning. Man kan tydligt se att ju mer DSM-manualerna har utvecklats, desto högre andel personer uppfyller kriterierna. Flera frågeställningar åsyftar gärna samma sak, som "svårigheter att sitta still" vs "svårt att sitta kvar på sin plats", vilket gör att patienten snabbare uppfyller de olika parametrarna för en diagnos. Man framställer det ofta som att "svårigheter att lyssna" och "avbryter gärna" är två skilda saker, men de går ju i regel in i varandra.

Den femte – och innevarande – DSM-upplagan har vidgat sina kriterier ytterligare. Symtomen kan nu ha pågått under kortare tid mot vad som tidigare krävdes, de kan vara mildare, och fler personlighetsdrag än förut inbegrips nu för att uppfylla kraven för en diagnos. Direktannonsering har också blivit tillåtet i samma veva, som av en ren händelse ... DSM är således att betrakta som en bibel i den här världen, och man tolkar den helst bokstav för bokstav. Som manual mäter den dock endast en uppfattad verklighet hos personen som utreds, inte nödvändigtvis den mätbart konstaterade verkligheten. Vad som avgör är alltså toleransen hos den tillfrågade, liksom omgivningens förhållningssätt. Detta ger sammantaget en bredare träffyta samtidigt som tempot i samhället har ökat avsevärt när det kommer till osäkra anställningar, prestation, produktion och konsumtion ...

Redan på 1990-talet sades det att hälften av de som arbetade fram dåvarande DSM-upplagan finansierades med hjälp av läkemedelsbolag. Drygt ett decennium senare började Socialstyrelsen så sakteliga lätta på restriktionerna för licensutskrivningar gällande centralstimulantia ... Strax före 2000-talet strök man det tidigare licenskravet helt, varvid Concerta blev det första officiella adhd-läkemedlet att lanseras på den öppna marknaden.

SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering – är inte opartisk i den vanliga betydelsen, kan författaren avslöja. Detta eftersom myndigheten till delar finansieras av läkemedelstillverkare. Hon konstaterar vidare att det har förekommit stora överföringar mellan Läkemedelsindustriföreningens databas som visar på transaktioner mellan vårdbolag och vårdpersonal, eller – på ren svenska: riggade system tack vare osedvanligt lönsamma upphandlingar.

Orsaken till att beteendestörningar ökar

Författaren fastslår att "adhd finns" för den som nu har anledning att tvivla. Detta motiverar hon med fallexemplet "Anton". Pojken beskrivs som en fladdrig typ – han hoppar okoncentrerat mellan olika aktiviteter, och den tidigt satta adhd-diagnosen sägs utgöra en ensam förklaring.

Anton curlas av sin mamma som placerar pojken i bilen vid sina många och återkommande utbrott. Tillsammans åker de sedan planlöst omkring tills dess att det värsta humöret har lagt sig, och sedermera belönas pojken med en hamburgare på Mc Donald's. Han saknar även en närvarande pappa, men inga av dessa förklaringsmodeller omnämns i boken. Man bara konstaterar att han är sådan, inte varför det uppstod. Anton medicineras i dag med varierad framgång. Jag kan inte låta bli att undra om han hade haft besvären under andra förutsättningar; i en verklighet där man inte redan i förskoleålder började prata i termer av adhd som en självuppfyllande profetia.

I boken intervjuas flera adhd-patienter och deras anhöriga. "Vi var nog lite frågande men samtidigt så måste man ju acceptera saker. De är ju uttalade specialister", resonerade en förälder till ett barn som just hade fått både en adhd- och autismdiagnos konstaterade, och sedan blivit hänvisad till medicinering i sedvanlig ordning. Denna pojke var för övrigt en så kallad "hemmasittare" (2020-talets modeord) vilket innebär att han inte gick i skolan överhuvudtaget. I stället ägnade han en stor del av sin vakna tid åt datorspel.

Vad som framgår i boken och som jag tidigare har fått berättat för mig, är att adhd oftare ställs på barn födda sent på året. Decemberbarn är överrepresenterade med hela 30 %. Kan det i stället vara en fråga om mognad?, frågar sig författaren. Annorlunda uttryckt: omognad misstas för adhd.

I ytterligare ett fallexempel får man bekanta sig med "Alex" (samtliga namn är givetvis fingerade för att inte röja någons identitet). Alex har adhd och berättar om en barndom som kantades av föräldrarnas många konflikter. De valde sedan att separera. Inte någonstans framgår det om dessa trauman har tagits hänsyn till när besvären uppstod, vilket de gjorde redan i förskoleåldern. Hemmiljön präglades sedan av mammans många och kortvariga relationer, och de nya styvpapporna var inte så snälla alltid. Tonåren kännetecknades därefter av bråk, hög alkoholkonsumtion, ätstörningar, ofullständig skolgång, korta anställningar och allmän oreda. Han var helt enkelt skolexemplet för en ungdom på glid. I tidig vuxenålder började Alex missbruka. Kort därpå självmedicinerade han med olika adhd-preparat.

I Gävleborg noterar man en högre förekomst av adhd som sammanfaller med låg utbildningsgrad, sämre somatisk hälsa och hög ungdomsarbetslöshet. Faktorer som inverkar är graden av utbildningsnivå (konstaterat färre adhd-diagnoser hos akademiker), huruvida föräldrarna lever tillsammans, och ifall missbruk och/eller psykisk ohälsa förekommer i familjen. Dock ökar numera diagnosen även i välbärgade områden och det har t.o.m. påträffats familjer på Lidingö som har efterfrågat utredning i hopp om att deras barn ska påbörja medicinering och därmed prestera bättre i skolan.

Trycket på att prestera i skola och arbetsliv kan för övrigt ha stor inverkan på benägenheten att genomgå en adhd-utredning, slår författaren fast.

Skolans roll

I teorin krävs det bara diagnos för inskrivning i anpassad skola (det som tidigare gick under namnet särskola). Men i praktiken underlättar det för en viss typ av elever att få tillgång till stöd (exempelvis resurspedagog) om de kan uppvisa en dokumenterad funktionsnedsättning. Enligt skollagen är det elevens behov som avgör, och inte en eventuell diagnos. I praktiken blir dock kommuner lättare beviljade skolpeng för dessa ändamål om de kan styrka förekomsten av exempelvis adhd eller autism.

Faktum är att skolor driver på diagnosinflationen med sina många och systematiska påtryckningar. De pratar hellre om individuella utmaningar och bristfällig hemmiljö än att erkänna organisatoriska brister. Organisatoriska brister kan lätt avhjälpas med en omorganisering av klasserna, att se över lokalerna eller att strukturera om de olika undervisningsmomenten. Samtidigt väger utökad skolpeng tungt i en ansträngd skolmiljö. Elevhälsan hejar glatt på och skadeverkningarna vi ser är nu uppenbara. Dagens mångfaldsförespråkande skola saknar uppenbart resurser för att hantera olikheter.

Skärmarnas betydelse

Nu tänkte jag avsluta med skärmarnas betydelse när det gäller sannolikheten att en individ utvecklar adhd-symtom.

Skärmar triggar belöningssystemet då det uppmuntrar till aktivitet framför vila och återhämtning. Att vistas mycket inomhus sker på bekostnad av D-vitaminbrist/brist på naturligt solljus. Ju mer tid vid en skärm, desto högre risk för koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Och ju snabbare spel, desto mer tilltalande för en otålig person som suktar efter snabb stimulans gällande ljus- och ljudeffekter. Detta påverkar i sin tur synapserna i hjärnan, d.v.s. kopplingarna mellan hjärnans olika celler.

Utanför datorspelsvärlden får hjärnan utrymme att träna sitt arbetsminne – t.ex. genom att skriva för hand, sin uthållighet – att invänta saker, och uppmärksamhet – ett långsammare tempo. Den stimulans som dagens datorspel ger upphov till riskerar därför att konkurrera ut andra intressen som genererar mer långsiktiga belöningar i förhållande till dessa snabba och korta.

Vi kan alltså konstatera att datorspel och adhd-symtom – grovt förenklat – tar ut varandra. Detta i termer av korrelation (samband) och kausalitet (orsak och verkan). Sambandet existerar men orsaken är inte enkelriktad eftersom spelet så att säga förstärker de redan befintliga symtomen.

Men nu är det dags att sätta punkt för den här gången.