Kommentarsfält efter kommentarsfält svämmar över av röster som propagerar för den ena än den andra sidan.
Jag hävdar med bestämdhet att denna floskeldiarré – som tenderar att återkomma i dylika diskussioner, är så antiintellektuell och fördummande att hälften vore nog. ”Kvinnans rätt till sin egen kropp”, ”allas lika värde” och ”barnets bästa” som ändå ingen lever upp till, utan bara levererar som tomma ord. Ekon, ekon och åter ekon; att upprepa vad alla före dem redan har sagt.
Och givetvis ska även män ha rätt att uttala sig i abortfrågan då de till hälften är inblandade. Att det ens behöver tydliggöras säger väl allt. Men ett sådant synsätt är ju helt i linje med det samtida manshatande narrativet som är så på tapeten just nu.
Omständigheterna kring min förstföddes tillkomst var allt annat än optimala. Inte en sekund övervägde jag att avsluta graviditeten för den sakens skull. Allt går att ordna och rätta till om man bara är lite lösningsorienterad och lyfter blicken något från sitt känslostyrda ego och tillhörande navelskåderi.
Ett sunt samhälle ska givetvis värna om våra allra minsta som sin högsta prioritet, men i dag upprätthålls i stället värden som dekadens m.m.
Jag hävdar med bestämdhet att denna floskeldiarré – som tenderar att återkomma i dylika diskussioner, är så antiintellektuell och fördummande att hälften vore nog. ”Kvinnans rätt till sin egen kropp”, ”allas lika värde” och ”barnets bästa” som ändå ingen lever upp till, utan bara levererar som tomma ord. Ekon, ekon och åter ekon; att upprepa vad alla före dem redan har sagt.
Och givetvis ska även män ha rätt att uttala sig i abortfrågan då de till hälften är inblandade. Att det ens behöver tydliggöras säger väl allt. Men ett sådant synsätt är ju helt i linje med det samtida manshatande narrativet som är så på tapeten just nu.
Omständigheterna kring min förstföddes tillkomst var allt annat än optimala. Inte en sekund övervägde jag att avsluta graviditeten för den sakens skull. Allt går att ordna och rätta till om man bara är lite lösningsorienterad och lyfter blicken något från sitt känslostyrda ego och tillhörande navelskåderi.
Ett sunt samhälle ska givetvis värna om våra allra minsta som sin högsta prioritet, men i dag upprätthålls i stället värden som dekadens m.m.
Och nej – missfall är inte samma sak som abort (!), ej heller sädesuttömning som vissa envisas med att dra en parallell till.
Jag skäms så innerligt över att mina söner ska växa upp i en tillvaro där familjen än en gång förminskas, marginaliseras och bagatelliseras när den snarare borde utgöra samhällets absoluta grundsten – fundamentet till allt.
Sett i det ljuset vill man knappast ifrågasätta det faktum att närmare 1 av 7 svenskar numera knaprar piller för att stå ut i en sådan dystopisk verklighet.
Jag skäms så innerligt över att mina söner ska växa upp i en tillvaro där familjen än en gång förminskas, marginaliseras och bagatelliseras när den snarare borde utgöra samhällets absoluta grundsten – fundamentet till allt.
Sett i det ljuset vill man knappast ifrågasätta det faktum att närmare 1 av 7 svenskar numera knaprar piller för att stå ut i en sådan dystopisk verklighet.
* * *
Så här i valtider ... Kristna värdepartiet är i dag ett av få politiska initiativ som uttryckligen värnar om de oföddas rätt till liv med utgångspunkt i bioetiken och människovärdesprincipen.
Vidare fastslår man att endast två kön existerar, varför de starkt motsäger sig begreppsvärden som frångår vetenskapen i det hänseendet. Man skriver bland annat: "I grunden menar vi att könsbyte är en illusion eftersom varje cell fortfarande tillhör det ena eller andra könet rent genetiskt. Verklig könskorrigering är alltså inte möjligt. Vi menar att psykologiska problem som rör könsidentitet kan jämföras med Body Identity Disorder, där man vill få en viss fungerande kroppsdel amputerad, eller med en art-identitetsstörning där man tror sig vara ett djur. Lösningen på dessa problem måste i första hand sökas inom psykiatrin".
Detta i en tid där t.o.m. Kristdemokraterna uppfattas som liberala.
Det är emellertid i förhållandet mellan stat och familj som partiet fångar mitt intresse. Särskilt en formulering om den svenska, i dag tongivande LVU-apparaten, fastnade hos mig, nämligen:
"I Sverige har vi under många års tid sett en utveckling där staten dels alltmer begränsat familjens rättigheter, dels i allt större utsträckning tagit familjens plats. Politiken har formats av socialistiska och feministiska strömningar som i grunden ser familjen som ett hot. Familjegemenskapen har av staten betraktats både som en konkurrent om inflytandet över individen och som en fälla för den enskilde – främst för kvinnor och barn. Kristna Värdepartiet har en helt annan syn på familjen än den rådande."
Detta samt:
"Problemet har flera nivåer. Den enskilde socialsekreteraren har fått för mycket makt och för lite utbildning. Bristerna i det juridiska och utredningsmetodiska kunnandet är stora. Socialnämnderna beslutar nästan alltid i enlighet med socialsekreterarnas rekommendationer. Ordningen med en socialnämnd som beslutar – eller delegerar beslutanderätt – om omedelbara omhändertaganden måste också ifrågasättas. För medborgarnas rättssäkerhets skull bör dessa ärenden handhas av rättsväsendet med dess utredningsmetodiska och juridiska kompetens. De sociala myndigheterna bör i grunden reformeras och framledes enbart ha en rådgivande och stödjande funktion i frågor som rör familjelivet."
Och avslutningsvis ett annat problemområde – den oroväckande mängden av rapporter om missförhållanden i fosterhem och på institutioner:
"Det rör sig om våld mot barn, sexuella övergrepp, manipulation och vilseledande. Barn som längtar efter sina föräldrar och tydligt uttrycker att de vill träffa dem och flytta hem förnekas att återförenas med sin familj, trots lagens klara påbud. Vi har alltså i många fall den absurda situationen där barn omhändertas på grund av påstådda eller verkliga missförhållanden i hemmiljön och skickas till sammanhang där de dels inte vill vara, dels utsätts för långt värre behandling än vad som någonsin var aktuellt i hemmet. Detta gäller naturligtvis inte alla fosterhem och institutioner, och de goda insatser som görs för att hjälpa barn som verkligen är utsatta ska aldrig nedvärderas. Mängden samstämmiga vittnesmål om missförhållande i fosterhem och institutioner är dock alltför stor för att kunna ignoreras, och måste tas på allvar.
Att det finns fall som uppvisar den motsatta problematiken mot den ovan beskrivna – alltså att barn tillåtits vistas hos föräldrar som bevisligen utsatt dem för våld eller vanvård – kan aldrig tjäna som ett argument mot granskning och reformering av socialtjänsten. Tvärtom visar det på ytterligare missförhållanden inom de sociala myndigheterna och på den statliga oförmågan att tjäna medborgarna – små som stora".