I morse sände SVT:s Uppdrag granskning ett nytt avsnitt i temat barnutredningar. Detta som en förlängning av tidigare uppmärksammade dokumentärserier om fallet Adam – en sjuårig pojke som felaktigt omhändertogs i flera års tid, och om Malin, som stämplades med diagnoser hon inte har, och fick sitt nyfödda barn omplacerat kort efter förlossningen.
Den här gången riktas skarp kritik mot socialtjänstens bristande rutiner i samband med utredande barnsamtal. Bland annat refereras till den hårt kritiserade ”tejpingmetoden” som innebär att man utgår från dockor och andra leksaker i formen av ett rollspel, men där risken finns att socialsekreterarna använder sig av ledande frågor. Många gånger framgår det inte ens varför en viss metod tas i bruk och vilka slutsatser som man kan tänkas dra baserat på en sådan metodik. Trots det ligger dessa samtal ofta som grund för vidare beslut om LVU.
Ljud- och videoinspelningar saknas i regel helt. Socialstyrelsen har heller inget tydligt nationellt ramverk att luta sig mot (jfr. polisens riktlinjer). Det behöver inte framgå vilka som har varit närvarande vid samtalet eller hur länge samtalet har pågått. I stället hänvisas man till kortfattade sammanfattningar, vars innehåll utomstående saknar insyn i. Därtill får många socialsekreterare bristfällig – eller i vissa fall ingen – handledning i barnsamtal utifrån krav på evidensbaserade metoder. Rättsosäkerheten är därmed uppenbar.
Till skillnad från polisförhör med minderåriga spelas socialtjänstens barnsamtal inte in, och det saknas även tillgång till övervakningskameror. Inom polisens arbete strävar man däremot efter att säkerställa att förhör genomförs korrekt, inte minst eftersom barn är mer lättpåverkade än vuxna. Inspelningar används också för att möjliggöra efterhandsgranskning och metodutvärdering utifrån ett barnets bästa-perspektiv. Målsättningen är att barnet ska kunna lämna en opåverkad berättelse med sina egna ord, fri från yttre påverkan, för att se hur polisen kan navigera vidare i processen.
Till skillnad från polisförhör med minderåriga spelas socialtjänstens barnsamtal inte in, och det saknas även tillgång till övervakningskameror. Inom polisens arbete strävar man däremot efter att säkerställa att förhör genomförs korrekt, inte minst eftersom barn är mer lättpåverkade än vuxna. Inspelningar används också för att möjliggöra efterhandsgranskning och metodutvärdering utifrån ett barnets bästa-perspektiv. Målsättningen är att barnet ska kunna lämna en opåverkad berättelse med sina egna ord, fri från yttre påverkan, för att se hur polisen kan navigera vidare i processen.
Mot bakgrund av de rättsliga brister som uppdagades i det uppmärksammade Kevinfallet i slutet av 1990-talet – där polisen kritiserades för att ha ställt ledande frågor, genomfördes en översyn av rutinerna för barnförhör. I dag läggs stor vikt vid att bygga tillit mellan förhörsledare och barn, samt att tydliggöra syftet med själva samtalet. I dagsläget saknas det motsvarande genomgång av socialtjänstens arbete.
Här länkar jag till en sammanställd rapport författad av representanter från den ideella föreningen Barnets bästa, som tydligt belyser bristerna med samtalsmetoderna inom svensk socialtjänst.