Jag har under någon veckas tid befunnit mig djupt försjunken i ett nostalgiskt skimmer. Detta efter att ha beslutat mig för att återskapa stora delar av mitt barndomsbibliotek.
Här återfinns tidlösa klassiker som Pricken, Historien om någon, Nussekudden och Kriktor, med vilka jag hoppas komma pojkarna till glädje (nu 3 resp strax 7 fyllda). Med närmare tjugo titlar känner jag till sist att jag börjar närma mig min ursprungliga vision, och bokhyllan i köket – som tidigare tjänstgjorde som förvaring åt myskläder – agerar nu i stället ... just det, bokhylla. Jag har med det så sakteliga hittat tillbaka till tjusningen med gamla antikvariat, anrika bibliotek och trevliga bokhandlare efter att ha ägnat hela mitt vuxna liv åt påtvingad kurslitteratur och andefattiga bloggtexter.
Sovjetrepubliken Absurdistan
I skrivande stund försöker jag bekanta mig med samhällskritiska faktaböcker som bidrar till att utöka min egen kunskap i ämnet. Till sist föll valet på Jüri Linas "Sovjetrepubliken Absurdistan".
"När en missledd opinion hyllar vad som är avskyvärt och föraktar det som är hederligt, straffar dygd och belönar last, uppmuntrar vad som är skadligt och avskräcker det som är nyttigt, applåderar lögn och stryper sanning genom likgiltighet eller förolämpning, vänder en nation ryggen mot framsteg, kan den bara återupprättas av katastrofens fruktansvärda lärdomar".
Bakgrundskontext: Jüri Lina har estländskt påbrå och beskriver sig själv som en antikommunistisk nonkonformist och dissident. Han drar knivskarpa paralleller mellan dagens västerländska samhälle och forna Sovjetunionen.
"Tidigt på morgonen den 4 november 2020 berättade Mattias Karlsson, gruppledare för Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, på Sveriges TV om president Donald Trumps enorma insatser för de svarta i USA. Sahlin [Mona, reds. anm.] menade att det var vidriga åsikter. Karlsson misslyckades med att förklara för henne att det handlade om fakta, om redan genomförda politiska reformer och inte om åsikter".
Det är oklart om avsikten med boken är att väcka skratt, men texternas utformning får mig definitivt att dra på smilbanden av hög igenkänning under läsningens gång – det dystopiska allvaret till trots.
Jüri Lina talar i termer om att oliktänkande individer korsfästs i tidningarna av den socialliberala ledningen. Men i stället för våld använder man mer raffinerade metoder för att tysta grupper som inte stryker medhårs. Vidare fastslår han att "Sverige på fyrtio år har blivit ett land där moraliskt degenererade och de som beter sig abnormt styr". Han belyser, med rätta, att Sverige som ett starkt utpräglat socialistiskt ogärna talar om saker vid dess rätta namn (läs: de så kallade omskrivningarna som jag hänvisar till i min egen bloggbeskrivning).
Som andra system- och samhällskritiska alster av liknande typ, gör sig boken bäst som uppslagsverk där man väljer att sammanfatta utvalda delar snarare än att plöja igenom den pärm för pärm. Detta eftersom det är en ganska svårtuggad verklighet som presenteras, som fullständigt slår hål på tidigare vedertagna "sanningar" och går hårt åt hela det svenska sättet att förhålla sig till samtidens många frågeställningar.
Jakten på oliktänkande gör att personer som anses ha fel värdegrund riskerar att portas från offentliga evenemang. Böcker avsedda för att avslöja mörka krafter förhindras publicering, och en viss typ av politisk åskådning besitter monopol på vad som tillåts komma till tals. Detta trots att det, enligt författaren, har förekommit att svenska journalister t.o.m. haft hemligt samröre med Stasi – den underrättelsetjänst som verkade under gamla DDR.
Jüri Lina beskriver att det i korta drag finns två syften med dagens informationsförmedling – det officiella narrativet kontra den egentliga sanningen. Denna sanning utgör lite av en springande punkt för hur hela samhällsapparaten trots allt är uppbyggd.
Med flit har jag valt att bortse från förlisningen av Estonia, hela Covid-19-cirkusen, Frimurare och andra hemliga sällskap, den förda migrationspolitiken från tidpunkten vid millennieskiftet och framåt, samt historiska referenser som har alltför djupa och komplexa rötter. Dessa viktiga ämnen förtjänar egna inlägg.
Jag försöker avgränsa mig något till förfulningen av den svenska stadsbilden och framväxten av ett alltmer statligt övertag, som vi ser breda ut sig under en sammantagen period om cirka 50 år.
Rivningen av den svenska folksjälen
Jüri Lina beskriver hur arkitekturen, konsten och musiken har förfulats med flit, med start omkring 1960-talet och framåt. Att numera slå på valfri radiokanal, besöka ett modernt galleri eller beskåda slumpmässigt utvald nyproduktion vittnar i sanning om att han har rätt.
Förfulningen av våra svenska städer syntes redan i samband med den omtalade och hårt kritiserade rivningen av de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm, vilket kan betraktas som en form av Sovjetifiering där målsättningen tycks ha varit att efterlikna likformade glaslådor. Postmodernism och betongförort växte fram i samma veva, och med det upplöstes en stor del av det svenska kulturarvet, som lite har utgjort min egen käpphäst sedan dess att jag själv kom till Stockholm i början av 2000-talet. Den officiella bilden av rivningen hette att det var trångbott och utgjorde en sanitär olägenhet, men det förklarar inte varför hela formspråket tvunget skulle göras om i grunden.
K och jag följde med stort men vemodigt intresse dokumentärserien om Det gamla Stockholm och förfärades av hur man bit för bit valde att lemlästa stora delar av den arkitektoniska själen som utgjorde vår vackra huvudstad. Tack och lov existerar initiativ som Arkitekturuppropet vilka skvallrar om att man inte är ensam om det här motståndet.
För övrigt blev även min son, då fyra år gammal, till synes djupt påverkad av rivningarna. En dag när vi satt på bussen och passerade Stockholms citykärna utbrast han nämligen: "Här välte dom husen på sextiotalet!"
Staten som familjens överhuvud
Författaren gör gällande att staten redan på 1950-talet övertog rollen som "familjens överhuvud" genom makarna Myrdal. Detta har jag själv varit inne på med tidig institutionalisering i kombination med kvinnans intåg på arbetsmarknaden. (Med reservation för att jag i allmänhet har god erfarenhet av svensk förskoleverksamhet, läs mer här, bortsett från det omotiverade och närmast omättliga behovet av angiveri som har blossat upp så väldigt på sistone).
En senliberal familjepolitik innebär obegränsad tillgång till preventivmedel som gör avkall på sexlusten, ger upphov till erektionsproblem och diverse psykiska besvär, liksom inställningen till aborter som något heligt och eftersträvansvärt, vilket sedan länge genomsyrar hela debatten. Avvikare benämns "abortmotståndare" och inga nyanser tillåts komma till tals eftersom informationsflödet – som gärna benämns neutralt – tvärtom är hårt reglerat.
Unga flickor uppmuntras till att engagera sig i en idrottsrörelse i stället för att leka med dockor, ty dockor ingår i en heteronormativ mamma-pappa-barn-lek, och det vill man motverka till varje pris eftersom familjen som stark gemenskap ofrånkomligt konkurrerar med staten. Av samma anledning förekommer inte längre konceptet "dockvrå" i förskolans lokaler. Damidrott närmar sig i dag samma status som herridrott.
Vi står nu på randen till ett nytt världsherravälde med en globalistisk maktelit där FN och Världsekonomiskt Forum går i bräschen för ett sådant paradigmskifte, som till stora delar har smugit sig på under flera decennier men mycket snart når sin yttersta kulmen.
Angående skolväsendet heter det att vi genom hela livet matas med ny information "för att hänga med – annars är man för gammal och då är det dags att kliva åt sidan". Därutöver är hemskolning inte längre tillåtet i Sverige, varför en ny debatt har blivit aktuell under 2010-talet; en åländsk skola som har valt att frångå dagens svenska skolplikt och dess tillhörande läroplan, med motiveringen "läroplikt framför skolplikt".
Det åsiktsförbud som författaren menar råder i Sverige påminner starkt om munkaveln som härskar i bland annat Nordkorea och forna Sovjetunionen. Ideologiskt förankrade beslut får inte ifrågasättas för då riskerar den oliktänkande att hängas ut, utsättas för cancellering och avsägas från sina uppdrag. Detta görs bland annat genom att personen mister sin försörjning eller stämplas med kränkande beteckningar. Dessa beteckningar kan exempelvis lyda under namn som "foliehatt", "konspirationsteoretiker", "rasist/fascist/nazist", "antivaxxer", "abortmotståndare", "trumpanhängare", "putinvän" och – favoriten – "högerextremist". Om bevis presenteras som motsäger den allmänna uppfattningen, drabbas konsensuspersonen av förnekelse i form av "kognitiv dissonans". Det senare är ett fenomen som jag återkommer till i flera av mina texter. På motsvarande sätt upplevde Jüri Lina sin egen uppväxt i det forna Sovjet.
För att citera ett av mina tidigare inlägg: "Synkronisering av ovanstående är en samtidig process som sker världen över och är nära inpå identiskt koordinerad. Sett i det ljuset kan man knappast betrakta något i den här samhällsutvecklingen som slumpmässigt genomförd".