Bakgrunden är en sent upptäckt graviditet, omkring vecka 24, där sambon inte bedöms vara pappan, utan i stället Malins före detta. Paret hinner emellertid landa i beskedet att hon var längre gången än de först hade trott, och de beslutar sig för att göra det bästa av den uppkomna situationen. Då väljer mödravården att orosanmäla Malin. Detta på grund av en påstådd autismdiagnos ställd i tonåren, samt dokumenterad anorexi där hon i ungdomsåren ska ha vårdats en vända på sjukhus. Därutöver bedöms Malin ha ”IF”, d.v.s. intellektuell funktionsnedsättning. Detta trots att den uppgiften helt motsägs i tidigare akter som socialtjänsten – med hänvisning till sekretess – inte vill uttala sig om eller väga in i sin nya bedömning à la sedvanlig "vi kommenterar inte enskilda ärenden".
Efter att Malin förlorade två liter blod under förlossningen och hade svårigheter att genomföra ett blöjbyte, ansåg man att hon brast allvarligt i sin föräldraförmåga. Man beslutade därför att omhänderta den nyfödde sonen bara dygn senare. Detta med motiveringen att Malin agerade på ett för dem olämpligt sätt i samband med uppvaknandet från narkosen.
Socialtjänsten som kom dit kort senare gratulerade till pojken och tog sedan med sig mamman och barnet för placering på ett utredningshem. Malin var då i såpass dåligt skick att hon svimmade av chock. Sambons högst adekvata reaktion – genom att visa upprördhet efter att ha varit vaken i 48 timmars tid och bevittnat allt spektakel – tolkades som att han var hotfull, vilket snabbt noterades i journalen och vägdes in i den fortsatta bedömningen.
Malin fick endast träffa sitt barn under inneliggande vård på utredningshemmet medan sambon hänvisades till helgumgänge. Allt vändes från och med nu emot dem båda – det sätt de skalade sin frukt ifrågasattes, liksom att sonens mössa ska ha suttit snett vid något tillfälle, att Malin ammade för ofta eller grät för mycket. I själva verket var Malin traumatiserad från sjukhusvistelsen i ungdomsåren och var mitt uppe i att processa dessa känslor. Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons "mentala tillstånd" då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur någon mår i övrigt.
Mot slutet av dokumentären framkommer det att Malin är gravid på nytt. Socialtjänsten har nu upprättat en ny orosanmälan och överväger att omhänderta även det barnet. Detta om Malin inte kryper till korset och erkänner att hon är i behov av föräldrastöd … I annat fall heter det att hon saknar insikt, vilket är ett argument som ofta återkommer i socialtjänstutredningar när en förälder motsäger sig ett beslut eller kommer med invändningar av något slag.
Malin knöt an till sonen i tio veckors tid och skickades därefter hem medan pojken blev kvar på utredningshemmet. Pappan kallades dit men delade inte vårdens bedömning av sin före detta som gravt funktionsnedsatt. Han genomgick en två veckor lång utredning och tilläts därefter ta med sig sonen hem till sig.
Till vardags jobbar Malin på en förskola men nekas att bo tillsammans med sin egen son. Hon är omtyckt av såväl kollegor som barn och man anser även att hon agerar professionellt i kontakten med vårdnadshavare; oaktat den egna situationen. Trots det har socialtjänsten i Örebro infört kraftiga umgängesbegränsningar med övervakade träffar mellan Malin och pojken, som rör sig om endast två timmar i veckan. Syftet är inte heller att barnet ska flytta hem – som är praxis inom LVU-lagstiftning; detta framgår ordagrant av en ljudinspelning med ansvarig socialsekreterare, allt under parollen om "barnets bästa".
Beslutet om fortsatt umgängesbegränsning överklagades till Kammarrätten men här utgick man bara från inaktuella journalutlåtanden snarare än att göra en ny översyn av fallet. Dagsfärska uppgifter kunde fastslå att Malin inte lider av psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning. Ej heller dras familjen med missbruk. Även i äldre journalanteckningar dementerar man påståendet om IF; det har aldrig varit aktuellt från första början – vare sig då eller tidigare i livet.
Mot slutet av dokumentären framkommer det att Malin är gravid på nytt. Socialtjänsten har nu upprättat en ny orosanmälan och överväger att omhänderta även det barnet. Detta om Malin inte kryper till korset och erkänner att hon är i behov av föräldrastöd … I annat fall heter det att hon saknar insikt, vilket är ett argument som ofta återkommer i socialtjänstutredningar när en förälder motsäger sig ett beslut eller kommer med invändningar av något slag.
Varför i hela fridens namn erbjuder man inte familjen hjälp i hemmet om man anser att de brister i sin föräldraförmåga ...? Av vilken anledning måste man prompt separera ett nyfött barn från sin biologiska mamma?
Den här typen av livsöden är så hjärtskärande att ta del av, att orden inte räcker till. Dessa systematiska barnarov går till historien som vår tids största rättsskandal.