Om

Jag är en familjeorienterad sanningssökare och system- och samtidskritiker som länge har eftersökt en chosefri plattform – befriad från förljugenhet, omskrivningar och onödig konsensus.

Temat för mina texter är historiska paralleller mellan då och nu med tonvikt på västerländska fenomen.

Jag går hårt åt den samtida feminismen, "npf"narrativet, angiverisamhället med LVU-industrin och därtill hörande frågor. Detta i en tid där närmare en femtedel av befolkningen identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.

Hur diagnostisering blev den enda accepterade formen för människans avvikelser

Jag fick i dag tipset om en barnläkare som redan 2012 ifrågasatte den stora förekomsten av adhd-diagnoser.

Lika aktuellt då som nu ...

Orsaken till beteendestörningar framgår inte bara för att vi namnger symtomen

"Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som inte är medicinska, att söka sjukdomsförklaringar där det bara finns störande beteenden och att ge sken av att vi förstår orsaken till avvikande beteenden bara för att vi ger dem ett namn.

Adhd är ingen neurologisk sjukdom i den rätta bemärkelsen

"Problemet är att objektiva tester saknas. Skulle en hjärndysfunktion upptäckas (vilket är ovanligt) handlar det om en mer handfast neurologisk sjukdom och inte om adhd".

Diagnosen som en påstådd förklaring

"Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som namnges blir verkliga. Alla som vill kan få en diagnos. 'Läkaren namnger den, sjukförsäkringssystemet bekräftar den, medierna uppmuntrar den, läkemedelsindustrin tjänar på den' (Karin Johannison, idéhistoriker). Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb bot".