I dag är det få kommentarer i diverse internetforum som kvalificerar sig som läsbara. Digitala tillhåll som Bloggbevakning fyller för mig en nödvändig slå ihjäl tiden-funktion. I hopp om att förkovra mig i lättsmält kändisskvaller bemöts jag i stället av andefattiga och pubertala uttryck som tagna från en anglosaxisk fritidsgård.
"Kan inte nån bara cancela honom?" är en fras som ofta återkommer. Skribenten refererar gärna till ett osynligt "vi" då kollektivet prompt måste hålla samman och tycka lika, för nåde den som avviker! Och att cancellera, d.v.s. utestänga någon ur debatten, framstår som en ständig strävan efter medhåll från den resterande gruppen. Med semantikens hjälp tillskriver man motståndarsidan nedsättande epitet, slår sig för bröstet av att tillhöra "rätt sida" och ingår i någon oskriven gruppdynamik präglad av flockbeteenden och följa John-anda.
Vuxna människor utbrister "omg", "lol", "helt sjukt", "fucking" eller "på riktigt" i både tal och skrift. Se valfritt avsnitt av exempelvis Sveriges mästerkock för att observera hur vokabulären har gått ner sig på sistone. Detta trots att det svenska språket redan har ett rikt register. Jag upplever att den här typen av formuleringar förtar läsupplevelsen när jag surfar runt på nätet i jakt efter information eller intressant skvaller. Det svenska språket befinner sig i förfall.
Förr om åren fordrades viss bildning och en viss intellektuell lägstanivå om någon skulle medverka i ett offentligt medium och yttra sig inför en större publik. I dag har det skett ett språkligt paradigmskifte som i stället premierar det autentiska, spontana och relaterbara – det som fungerar i rutan och bättre överensstämmer med samtidens snabba medieflöde. I mina öron låter det mest banalt, infantilt och inte minst tramsigt. Dessutom utarmar det ett välvårdat språk och får det att framstå som pretentiöst när det egentligen bara är att betrakta som god språkvård.
Även på Flashback, som jag tidigare hade stor behållning av då forumet kryllade av individualister och välskrivna inlägg, matas man i dag med engelska uttryck. Min samtidskritik består egentligen av att man bakåt i historien hade en mer klar bild över hur en vuxen person skulle uttrycka sig i offentligheten. I dag upplever jag att avståndet mellan ett barns, en tonårings och en vuxens språk har krympt, liksom skillnaden mellan privat och offentligt, mellan det vardagliga och det mer formella.
Jag väljer att citera några talande exempel för att illustrera hur fenomenet kan se ut i närtid:
"Hon bjöd 17-ish stycken"
"Declutter för ett mer mindful hem"
"Josefin är nog den mest basic bitchen av alla basic bitches vi har"
"Hello pick me"
Med risk för att låta som Björn Ranelid. OBS: Jag uppskattar verkligen Björns texter ... De påminner mig om en avlägsen dåtid när orden faktiskt betydde något och när de valdes med större omsorg. "Det finns människor som orkar springa milar, lyfta tunga skivstänger och hoppa högt över en ribba, men de orkar inte formulera en hel mening på sitt eget modersmål. De lägger sig platt för den angloamerikanska språkockupationen och hämtar sina glosor ur ett intellektuellt träsk." Dessa rader kunde vara hämtade ur någon av hans outtröttliga debattartiklar i ämnet.
I sammanhang där jag som svensk tvingas prata engelska oroar jag mig ibland för att nyanserna uteblir längs vägen. Det är just de nyanser och den precision som ens eget modersmål erbjuder och som därför upphör när man ska kommunicera på ett språk som inte är ens eget. Det är de idiom eller metaforer som levandegör en text och som utgör själva tjusningen med det skrivna ordet. På min kommunikatörsutbildning talade vi ibland om kodväxling och domänförluster. Detta är något som tydligt kan bevittnas i dagens språkbruk.
Jag väljer att avsluta det här inlägget, tillika klagosången, med Björns slutreplik "Nej, jag är inte språkpolis":
Det är en sanning att det svenska språket är statt under ständig förändring och ingen klok och sansad människa kan med rätta förneka det skeendet.
Jag vill egentligen inte bemöta det enfaldiga och falska påståendet att jag skulle vara en språkpolis, ty jag vet inte vad som åsyftas med det ordet och begreppet.
Jag tilldelades Det Svenska Språkförsvarets Hederspris år 2017, därför att jag värnar, berikar och utvecklar mitt modersmål.
Det handlar inte alls om politik och ideologi.
Jag betraktar mig som radikal när jag talar, skriver och kämpar för svenskan, eftersom jag i mina böcker och alla andra språkliga handlingar tar ansvar för det som jag lämnar efter mig till kommande generationer.
Ingen kan få mig att tänka och bejaka att kopister av det engelska språket berikar mitt och miljoner andra människors modersmål genom att blanda de två språken i tid och otid.
Om det finns fullgoda ord att använda på svenska, så finns det ingen anledning att ta till en engelsk glosa. Det blir inte tydligare och inte bättre i betydelsen.
Den ovanan och överloppsgärningen förnyar inte språket; den förkastar en fullgod existens av ett redan befintligt ord.
Det finns ingenting gott och värdefullt i det som kan kallas svengelska, men som egentligen är ett uttryck för fattigdom, obildning och lättja i avsändarens språk.
Det är underbart och synnerligen hoppfullt att det inte existerar en ordbok eller grammatik i svengelska.
Inlånade ord för nya ting och fenomen är inte blott nödvändigt, utan en glädje för mig och miljoner andra människor i Sverige.
I mina hittills 43 böcker har jag gjort mitt yttersta för att visa på det svenska språkets rikedom och skönhet.
Den svenska grammatiken har nästan inte förändrats det minsta under de senaste hundra åren och det beror på att det inte har funnits några goda skäl till det.
Pluralformen på verben togs bort på 1940-talet.
Vill alla som upprepar det enfaldiga mantrat om de ständiga förändringarna i språket även förkasta alla regler i interpunktion, stavning och grammatik, trots att dessa verkar fullgott och förtjänstfullt?
Jag har hittills tilldelats 34 priser, utmärkelser och stipendier för min konst och färdighet att litterärt framställa det svenska språket.
Jag är tacksam och ödmjuk och betraktar mig som en kronisk och obotlig lärjunge i skrift och tal."