Jag kommer aldrig att acceptera den misandri som har vuxit fram det senaste decenniet, och som i dag tycks gå helt under radarn – i synnerhet när avsändaren är kvinna. Jag har bland annat skrivit följande rader: "Vi ser dagligen stora motsättningar mellan män och kvinnor (källa: könskriget ett kommentarsfält nära dig). Vissa semantiska ordval som ploppat upp på sistone betecknar i många fall ren misandri. Begrepp som 'incel', 'killgissa', 'toxisk maskulinitet', 'manspreading', 'mansplaining', 'mansbebis', 'vita kränkta män' och hashtags av typen 'notallmen' används i syfte att ironisera över det manliga släktet och kratta manegen för en viss typ av politiska krafter".
Jag avslutar med konstaterandet att dessa tendenser i dag kan "observeras överallt och är genomgående i hela samhällsstrukturen".
Det går inte en dag utan att jag tvingas ta del av öppet manshat förklätt i en socialt accepterad terminologi. Nytt för de senaste åren är att även män själva sjunger med i kören ... En bekant till mig pratade nyligen nedsättande om sig själv i termer av att "killgissa". Jag har tappat räkningen på hur många kommentarer som jag har läst i närtid där män refererar till sitt eget kön i sådana termer.
Vad vill man egentligen åstadkomma med detta, och hur tror man sig uppnå jämställdhet med sådana metoder?
Jag ser en tydlig tendens till att svepande generaliseringar om män i negativa ordalag kommit att prägla hela denna idéströmning som rör manligt och kvinnligt. Om en man inte omedelbart stämmer in i kören tvingas han som regel motta tonvis med arga yttringar och diverse glåpord – även från det egna könet. Detta verkar bygga på en tongivande medieetik om att satir, kritik och svordomar eller motsvarande uttryckssätt är acceptabla om de riktas mot den grupp som anses besitta makten i vårt samhälle. Vidare vill somliga gå så långt att de avfärdar tanken på att manshat alls existerar. De reducerar misandri till något knappt förekommande – i likhet med rasism riktad mot etniskt vita svenskar, förenklat uttryckt. Något som knappt anses existera finns det heller inget behov av att bekämpa, varför den här typen av feminister tillåts härja fritt i det offentliga rummet.
Om misandri alls identifieras och således uppmärksammas som ett problem hos den här gruppen, motiveras det som en nödvändig provokation i syfte att belysa strukturella orättvisor i stil med "mäns våld mot kvinnor". Manshatet kan då betraktas som legitim samhällskritik.
Och som med så mycket annat, spelar resten av nickedockorna med.