Än i dag tänker jag på den mardröm som Elisabeth fick utstå under alla dessa år, och den inneboende styrka hon uppvisade när hon tidigt beslöt sig för att välja livet. Detta trots de obeskrivliga trauman som fadern utsatte henne för – inklusive det faktum att ett av barnen dog endast tre dagar gammalt, i kombination med nära ett kvartssekel i total isolering.
I dag finns det uppgifter på att familjen lever tillsammans med den livvakt som utgjorde hennes huvudsakliga skydd i samband med att Elisabeth och samtliga barn återförenades år 2008. Samtliga familjemedlemmar fick kort därpå nya identiteter. Elisabeth och "källarbarnen" genomgick åratal av rehabilitering för att försöka återställa deras skelett till upprätt läge, en långsam återexponering för solljus, omfattande tandvård, fysioterapi, psykoterapi, neurologisk och språklig hjälp. Det är bara några exempel på de ingrepp som ansågs nödvändiga för att de alls skulle kunna påbörja sina nya liv i frihet.
Tanken att barnen räddade Elisabeths liv är inte alltför långsökt. Detta trots att de blev till under de mest horribla omständigheterna, och att tre av dem fick tillbringa sin uppväxt ovan jord. För de flesta människor utgör incest och våldtäkt i sig goda skäl för abort, inte minst för den bristande anknytningens skull. Även barn som blev till under en våldtäkt kan emellertid vittna om att de inte önskar sina liv ogjorda. För Elisabeth blev barnen sannolikt hennes räddning.
