I svenska medier har president Donald Trump omnämnts hela 125 000 gånger från det ögonblick han tillträdde på sin presidentpost och ett halvår framåt. Det råder ingen tvekan om att hans närvaro dominerar stora delar av dagens nyhetsflöde. Trump omskrivs dock sällan eller aldrig i positiva ordalag och här ska jag försöka redogöra kring varför.
Alltsammans kan egentligen skalas ner i psykologiska mekanismer av svensk konsensuskultur, mediala narrativ, ett självspelande piano, och out-group derogation – en kollektivistisk strävan efter att utse den gemensamma fienden.
Inom den svenska mediakåren utmålas Trump genomgående som en ondskefull diktator; ett existentiellt hot bortom något vi tidigare har skådat sedan 1930-talets Tyskland. Här är så gott som alla etablerade journalister ense. Retoriken mynnar ut i ett slags självspelande piano där allmänheten vet precis vad som förväntas av dem och agerar därefter.
Utifrån typiskt svenska värderingar om "allas lika värde" är Trumps – till synes – hårdföra jargong om gränsbevakning någonting som skär sig mot den i övrigt försiktiga migrationsdebatten. Han har därigenom fått symbolisera alla världens problem, synonymt med systemkollaps och normupplösning, och agera nagel i ögat på såväl journalistkåren som hos medborgare i stort. Detta utan att reflektera över om det nuvarande systemet är så fördelaktigt och optimalt alltid, för då riskerar man att beskyllas för att vara Trumpist – och alla är ju rörande överens om Trump som den gemensamma skurken.
Trumps persona får normalt betydligt mer fokus än hans politiska beslutsfattande, vilket bland annat har konstaterats i en avhandling som går att läsa här. Det finns en dramaturgisk uppbyggnad kring "Trump som fenomen" snarare än hans faktiska uttalanden – uttalanden som ofta är tagna ur sin kontext, tolkas ord för ord eller kan ses som en strategisk del i en större plan.
TDS – Trump Derangement Syndrome – är en numera vedertagen benämning på det tillstånd som råder där känslor går före fakta, och den ensidiga medierapporteringen om Trump som sedan länge har mist all form av rimlig proportionalitet. Personangreppen haglar och öknamnen blir allt fler; i synnerhet kommentarer om hans oranga hudton eller försöken att likställa honom med en traditionell mexikansk maträtt. Man tror sig komma med något unikt men upprepar bara vad någon annan redan har sagt. Hur han rör sin hand när han talar, hudfärg, ordval och röstläge skapar större rubriker än att studera innehållet i det han faktiskt försöker förmedla. Det senare kräver mer analytisk förmåga, intellektuell skärpa och kapacitet, och därmed större tidsåtgång. Sådant rimmar dåligt i en samtid där allt ska gå undan.
Och ju mer man upprepar något, desto mer sant blir det. Narrativet kring Trump är att med närmast kirurgisk precision och en "plocka russinen ur kakan"-metodik måla upp bilden av en maktgalen, sinnessjuk och oberäknelig man som sedan länge har tappat fattningen. Det kan liknas vid en global masspsykos som har starka beröringspunkter med andra företeelser som vi har bevittnat i modern tid; där människor okritisk följer strömmen i rädsla för att stöta sig med kollegan i fikarummet. Den gemensamma fienden (out-group derogation) är något som belyser hur konsensuskulturen dras med en stark ovilja att tänka självständigt om det innebär att frångå gruppnormen. När man ställer sig på tvären riskerar man nämligen att bli socialt utesluten och betraktas som normbrytande, vilket jag bland annat har avhandlat här, här och här.
Trump omkullkastar allt vi känner till om hur saker och ting hänger samman. Han omvärderar hela begrepp och ett ords innebörd, och han konfronterar, förhandlar och ifrågasätter hela det globalistiska etablissemanget – allt med en hög svansföring som är mycket olikt schablonbilden av svenskens mer lågmälda framtoning (läs: jante, nåde den som avviker från gruppen).
Sverige är historiskt ett exportberoende land och då kan hot om att införa tullar eller andra handelsavtal övertrumfa den säkerheten. Man vill ju ogärna riskera att tappa ansiktet och frångå sitt anseende på arbetsplatsen genom att försöka prata om Trump i gråskalor snarare än i svartvita termer. "Han har ju ändå en poäng med att ..." Nej, fy tusan för att våga uttala sig på det viset! En bekant till mig medgav att hon vid ett tillfälle "hade råkat säga en positiv sak om Trump" och då blev det genast hus i helvete. Detta trots att åsikten var försiktigt framförd med syftet att vända och vrida på befintliga resonemang. Gemene svensk vill hellre misskreditera den gemensamma fienden i stället för att behöva bemöta och sätta sig in i komplexa frågor om stora världsproblem. Därtill fungerar svensk media som en fostrande förälder och pedagogisk vägledare med en uttalad moralisk kompass om vad man förväntas tycka och tänka i olika frågor. Mottagaren ska helst inte dra några egna slutsatser, utan bara nicka och hålla med.
Människan är av naturen en bekväm varelse. Så ska du tänka om hur du ska tänka skrev jag för en tid sedan; en slags godhetssignalering och bekräftelsebias à la "vad var det jag sa...?"-mentalitet. Här värdesätter man vikten av att känna sig god, rätt och moraliskt överlägsen. Moralen bestäms av den grupp som man för stunden ingår i, och den tenderar att byta skepnad över tid. I dagsläget är vi svenskar vana vid en mer dämpad ledarstil och Trump utmärker sig därför avsevärt mot hur en ledare förväntas uppträda i det offentliga rummet, vilket gör svensken illa till mods. Om något som sägs eller beslutas om inte passar in i ett rådande narrativ – t.ex. framgångsrika fredsförhandlingar eller fortsatt stort stöd hos den amerikanska väljarkåren, tystnas detta gärna ner eller hittas alternativa förklaringar till. Någon stor tidning eller mediekanal ses som tongivande och resten hakar på eftersom ingen vill framstå som politiskt obekväm. Saklig, nyanserad och objektiv rapportering lyser helt med sin frånvaro. Det är lättare att styras av en rådande gruppnorm som baseras på känslor än att diskutera själva sakfrågan; helst när den är invecklad och inbegriper många olika problemområden parallellt.