Om hur barnvaccinationsprogrammen har starka beröringspunkter med tobaksindustrin

Cecilia Strandevall är en opinionsbildande vaccinkritiker, och före detta centerpartist, som har gjort sig ett namn efter sina samhällskritiska videor inom medicin och hälsa. Hon beskriver sig själv som en saklig pro-informationsförmedlare med en särskild blick för att belysa rådande systembrister (ej att förväxla med en vilseledd "foliehatt" eller konspirationsteoretiker).

I den här videon lyfter Cecilia problematiken med dagens barnvaccinationsprogram. Precis som många vaccinskeptiker har hävdat före henne hänvisar hon till diagram som vittnar om att förekomsten av olika barnsjukdomar sjönk drastiskt redan innan dess att vaccinen kom ut på marknaden. I det menar hon att rent vatten, bättre matdistribution och fungerande avloppssystem är de faktorer som främst har inverkat till den här hälsoförbättringen.

Anmärkningsvärt är också att det aldrig har funnits något vaccin mot scharlakansfeber men trots det är frekvensen i dag och sedan ca 60 år tillbaka likställd med nära noll. Detta samt att dödsfall till följd av kikhosta låg på rekordlåga nivåer även under den period som kikhostevaccinet inte var i bruk. Uppehållet berodde på biverkningar och andra osäkra faktorer, och man valde därför att införa en paus mellan åren 1979–1996.

Redan omkring 1960 lanserades barnvaccin på bred front. Det är dock inte jämförbar med dagens injektioner, tillägger hon. Vid programmets början rörde det sig om endast tre sprutor mot dagens 21, d.v.s. en markant ökning på hela 600 %. Dessa två parametrar bör rimligtvis vara helt avgörande argument i den pågående vaccindebatten, avslutar hon med.

Även i den här videon ger Cecilia en känga till vaccinindustrin som hon anser har starka beröringspunkter med tobakens motsvarighet, med start i slutet av 1800-talet. Hon drar en parallell till hur man initialt såg med kritiska ögon på fenomenet rökning, men länge och medvetet undanhöll kopplingen med exempelvis lungcancer. I interna dokument som läckte ut redan på 1950-talet framkom påtagliga och omfattande hälsofaror. Trots det arbetade industrin aktivt med att så tvivel hos dem som varnade för detta, och de som protesterade talade därmed för döva öron. Samtidigt skedde stora globala satsningar på lobbyism och pr-kampanjer till tobakens fördel, och dessa valde systematiskt att dölja forskningsresultat som pekade på samband mellan tobaksrökning och sjukdom. Visselblåsare nedtystades och vinst gick före hälsa. Först i början på 2000-talets offentliga rättsprocesser tvingades de inblandade stå till svars. Det betyder 150 långa år innan sanningen slutligen kom fram i ljuset.

Diabetes typ 1 sägs ha ökat med 60 % sedan vaccinen infördes. Vad gäller adhd och autism talar man om 400 respektive 500 %. Påståenden som "ökad kunskap, "mindre stigma", "vidgade diagnoskriterier" (iofs objektivt sant) och "bättre diagnostik" duggar tätt i debatten. Detta i stället för att erkänna en numerär ökning, varför Cecilia efterlyser mer transparens i frågan.