Många motståndare illustrerar förslaget med en lintott (påfallande ofta en flicka) kramande en nallebjörn. Detta för att visa på det absurda i att fängsla minderåriga (se hashtag #BarnInteBrottsling). Man måste ha i åtanke att unga förbrytare må vara barn på pappret men inte är jämförbart med när du och jag växte upp. De är lagöverträdare som har gjort sig skyldiga till något så allvarligt som mord, dråp och grovt vapenbrott. Därutöver lyser vanligen alternativen med sin frånvaro hos den grupp som sågar lagförslaget i fråga (utöver att hänvisa till dagens HVB-, SiS- och familjehemsplaceringar som lämnar en hel del att önska).
Tanken är inte att det ska röra sig om livslånga straff, utan fungera som en skyddsåtgärd för att inte fler oskyldiga människor ska riskera att hamna i skottgluggen. Brottsförebyggande åtgärder ska dock inte uteslutas för den sakens skull, utan man måste närma sig en lösning genom att angripa problemet från olika håll – dels med preventiva metoder, dels med skyddsåtgärder om eller när skadan väl har uppstått.
Det är av betydande vikt att unga brottslingar rehabiliteras snarare än förvaras, och att adressera orsaken till att dessa alls gängrekryteras till kriminella nätverk eller vad som nu föranledde själva gärningen. Unga människor saknar i regel både konsekvenstänk, tidsperspektiv och referensramar. Att ta död på oskyldiga människor får aldrig ses mellan fingrarna men det ska heller inte resultera i permanent bestraffning. Samtidigt är mord långt bortom de pojkstreck eller bus man själv gjorde som liten. Därför är det här att betrakta som något mycket större och mer komplext än att vara simpelt för eller emot. Det här förslaget är såvitt jag förstår tänkt att ske på prov om en femårsperiod som sedan kräver noggrann uppföljning och utvärdering, och på intet sett något som är avsett att vara livet ut.
Man förutspår att gängen kommer att rekrytera ännu yngre barn när det här förslaget blir verklighet, men vid vilken ålder är det rimligt att dra gränsen när fullt konsekvenstänk utvecklas först vid 25? Utifrån vad jag har läst mig till är tanken att dessa kriminella barn och ungdomar ska följa läroplanen så att inte skolgången riskerar att hamna på efterkälken. Psykologisk stöttning och träning i sociala färdigheter är också tänkt ingå i den dagliga behandlingsvården. Detta ersätter då våra nuvarande HVB, SiS- och familjehemsplaceringar, och ansvaret förflyttas således över från socialtjänsten till Kriminalvården.
Det är positivt om debatten inte kokas ner till att antingen öppna upp för ideologiska argument om "fler fritidsgårdar"/bulle och saft-politik eller att behandla ungdomarna likt grova återfallsförbrytare satta i årslång isolering med dödsstraff som följd.
Lite nyanser vore på sin plats – alltså brottsförebyggande åtgärder med en holistisk blick och att reparera skadan om/när den väl uppstår. Man borde sammanfattningsvis tillsätta resurser för att kunna balansera rimlig och kännbar påföljd med skydd av allmänheten och till syvende och sist chans till omvändelse.
Det är av betydande vikt att unga brottslingar rehabiliteras snarare än förvaras, och att adressera orsaken till att dessa alls gängrekryteras till kriminella nätverk eller vad som nu föranledde själva gärningen. Unga människor saknar i regel både konsekvenstänk, tidsperspektiv och referensramar. Att ta död på oskyldiga människor får aldrig ses mellan fingrarna men det ska heller inte resultera i permanent bestraffning. Samtidigt är mord långt bortom de pojkstreck eller bus man själv gjorde som liten. Därför är det här att betrakta som något mycket större och mer komplext än att vara simpelt för eller emot. Det här förslaget är såvitt jag förstår tänkt att ske på prov om en femårsperiod som sedan kräver noggrann uppföljning och utvärdering, och på intet sett något som är avsett att vara livet ut.
Man förutspår att gängen kommer att rekrytera ännu yngre barn när det här förslaget blir verklighet, men vid vilken ålder är det rimligt att dra gränsen när fullt konsekvenstänk utvecklas först vid 25? Utifrån vad jag har läst mig till är tanken att dessa kriminella barn och ungdomar ska följa läroplanen så att inte skolgången riskerar att hamna på efterkälken. Psykologisk stöttning och träning i sociala färdigheter är också tänkt ingå i den dagliga behandlingsvården. Detta ersätter då våra nuvarande HVB, SiS- och familjehemsplaceringar, och ansvaret förflyttas således över från socialtjänsten till Kriminalvården.
Det är positivt om debatten inte kokas ner till att antingen öppna upp för ideologiska argument om "fler fritidsgårdar"/bulle och saft-politik eller att behandla ungdomarna likt grova återfallsförbrytare satta i årslång isolering med dödsstraff som följd.
Lite nyanser vore på sin plats – alltså brottsförebyggande åtgärder med en holistisk blick och att reparera skadan om/när den väl uppstår. Man borde sammanfattningsvis tillsätta resurser för att kunna balansera rimlig och kännbar påföljd med skydd av allmänheten och till syvende och sist chans till omvändelse.