När hälsomässiga livsval väcker anstöt

På Bloggbevakning.se kan man i dag läsa om en kvinnlig influencer som har valt att leva enligt en andlig inriktning i stället för den materiella som är normgivande här i väst. Hon väljer med det att skilja sig från den svenska modellen om vad en rimlig livsstil innebär, och har därför fått motta mothugg såsom att vara "präktig", "förmer" och "vem fan bryr sig om denna självutnämnda spådam".

Influencern lever utifrån en växtbaserad kosthållning med motiveringen att djur lider på dagens storskaliga fabriker och slakterier. Vidare har hon – i alla fall enligt egen utsago – aldrig rört vare sig cigaretter eller droger. Hon intresserar sig för esoterisk läkekonst och holistisk syn på hälsa och välmående framför traditionell skolmedicin.

Trots konvergenta studier som vittnar om hjärt- och kärlsjukdom som en konsekvens av hög köttkonsumtion, följdsjukdomar och biverkningar av olika läkemedel, och stor samsyn kring mindfulness som en hälsofrämjande livsåtgärd, så anser man att denna dam är helt ute och cyklar.

Det är psykologiskt tydligt att konsensus fortsatt är dominerande bland unga kvinnor som knaprar psykofarmaka och reagerar instinktivt på den som har mage att avvika från gruppnormen. Livsstilen som influencern förespråkar tycks provocera följarkretsen å det grövsta; kanske som ett indirekt hot mot deras egna val. Att framstår som vaken ("upplyst", ej att förväxla med woke) kan fungera provokativt i sig, som om man utger sig för att vara bättre vetande (läs: jante) vilket rimmar dåligt hos gemene (sekulariserad) svensk. Kanske speglar det följarnas egentliga osäkerhet och då uppstår lätt en form av kognitiv dissonans när det är allmänt känt att köttindustrin är problematisk eller att traditionella mediciner ofta följer med biverkningar.

Den här typen av motreaktioner är egentligen paradoxala eftersom man i dag är samstämmig om vilka hälsofördelar det innebär att t.ex. äta frukt och grönt och att försöka se till orsakssambanden i stället för att vända sig till pillerburken. Man bagatelliserar hellre någon och reducerar den till en pseudovetenskaplig spåtant än bemöter sin egna existentiella osäkerhet och komplexa filosofiska resonemang. Detta har jag särskilt noterat hos blogginnehavaren själv, varför jag starkt misstänker att vederbörande drog igång diskussionen med flit i syfte att skapa en dramaturgisk oordning. På så vis har konsensuskvinnorna ett gemensamt forum där de tillsammans kan enas i hur man egentligen ska leva och att andra som utmärker sig från detta kollektiva tänk måste förlöjligas in i det längsta.

Onekligen ett intressant fenomen som tenderar att återkomma så fort den här typen av diskussioner uppstår.

Konsten att navigera mellan sin inre kompass och en yttre karta

Bland mina texter redogör jag för den bristfälliga tillämpningen av "barnets bästa"-perspektivet i dagens socialtjänstutredningar, diagnosnarrativet, nutidsmänniskans skadliga sätt att leva, den retoriska polariseringen och baksidan med den samtida feminismen.

Jag definierar mig som värdekonservativ. Min kritiska syn på könsdysfori och ”npf-diagnostisering” bygger på biologisk realism, vilket utgår från idén att det finns en objektiv biologisk sanning. Jag anser med bestämdhet att bakomliggande trauman via kontextuella och holistiska förklaringar säger betydligt mer än existensen av påstådda funktionshinder som saknar biomarkörer. Detta gäller oavsett om det rör ett barns beteendestörningar eller vanföreställningar hos en vuxen.

Vi har i dag fjärmat människan från hennes naturliga tillstånd genom skolmedicin, injektioner, psykofarmaka, hormonstörande ämnen, kemikalier, mikroplaster och annat som frångår vårt ursprungliga sätt att leva. Det moderna samhället innehåller i mitt tycke ett överflöd av dessa onaturliga ingredienser.

Min tro på karma och inkarnation kan låta något banalt vid en första anblick, men baseras grovt förenklat på att ingenting sker av en slump och att man inte kan eller ska undfly livets ansvar.

Jag har medvetet valt en lugn och tillbakadragen tillvaro där fokus ligger på kvalitetstid med familjen, tid för reflektion och regelbunden återhämtning. Det är en ganska unik situation i en svensk kontext på 2020-talet där mycket handlar om att jaga intryck och statussymboler, låta sig bedövas med diverse substanser och leva utifrån en fullspäckad kalender med avsaknad av andlig närvaro. Att vara helnykterist och andligt orienterad i en miljö präglad av "flyktvägar" (alkohol, psykofarmaka, underhållning, materialism) kan stundtals vara en smula utmanande. Med det överger jag nämligen den svenska konsensuskulturen i sin mest koncentrerade form.

Inom den andliga vägen skiljer man på inre kompass och yttre karta. Den inre kompassen består av moral, andlighet och intuition, medan den yttre kartan innefattar ett samhälles normer, konsensus och byråkrati/myndighetsutövning. Genom att omge sig med en typ av livsåskådning hemmavid och samtidigt lära sig att behärska systemets vokabulär, kan man med tiden bli tvåspråkig och då framgångsrikt navigera mellan dessa två världar. Detta utan att någonsin förlora kontakten med sitt eget modersmål – sanningen, och att aldrig abdikera från sin egna personliga övertygelse.

Beroende mellan man och kvinna är det finaste vi har

Feministjournalisten Johanna Frändén beklagar sig över att hemmafruidealet är på tillbakagång.

Personligen applåderar jag familjer som omfamnar konservativa ideal. Samtiden har väl aldrig tidigare i historien varit så sjuk som nu – en av tio knaprar psykofarmaka, lika många identifierar sig med en psykiatrisk diagnos och/eller vet inte vilket kön de tillhör.

Var och varannan person refereras till i termer av "npf", och vi förväntas placera våra barn på institution från ett års ålder med syftet att "förverkliga" oss själva. Män och kvinnor tillskriver varandra de mest osmickrande egenskaper (källa: ett kommentarsfält nära dig) och det slängs med "hata vita 'cis'-män" för hela slanten, vilket osar av rasistisk misandri. Vidare normaliserar man polariserande begrepp som "killgissa", "mansplaining", "incel" o.s.v. Detta i stället för par- och familjebildning som trots allt är meningen med hela vår existens.

Sjukskrivningstalen bland kvinnor skjuter i höjden, män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken, omkring 15 % av befolkningen beräknas ha en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning", vi lever i en tid med historiskt låga födelsetal, barn- och ungdomspsykiatrin går på knäna m.m., vilket har starka beröringspunkter med den härskande Tinderkulturen där feminism och vänsterliberalism står på agendan.

För övrigt – i en sund parrelation; d.v.s. majoriteten av alla förhållanden, är beroende det finaste vi har.

Med inspiration från mina föregående två inlägg ...

En ung kvinna som i början av 2000-talet brottades med ett svårt trauma efter att ha blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, ordinerades alltså tabletter efter tabletter, och diagnoser som fullständigt avlöste varandra. Hon kom att tillbringa drygt 15 år in och ut på diverse slutna psykiatriska avdelningar innan hon slutligen valde att ta sitt liv. Än i dag finns det folk som öppet frågar sig ”men hade hon inte lite ’npf’ trots allt …?”

Vi måste fortsatt bli duktigare på att adressera orsaken till psykisk ohälsa – bortom ”myten om medfött och obotligt” i stället för förskrivning av läkemedel med svåra biverkningar, eller ännu en ”npf”-diagnos som varken ger svar på varför besvären uppstod eller hur man får dem att upphöra.

Nej, det existerar inga biomarkörer, hjärnskanningsmetoder, röntgenplåtar, blod- eller vävnadsprov i världen som kan styrka förekomsten av en psykiatrisk diagnos. Trots det lever vi i villfarelsen att 15 % av befolkningen går omkring med en medfödd och obotlig personlighetsstörning, som inte går att verifiera genom någon som helst neuropsykiatrisk mätmetod – d.v.s. påvisade samband i hjärnan. Samtidigt intalar vi oss att problemen omöjligt kan fluktuera över tid, för då heter det bara att man var feldiagnostiserad från första början.

Tillstånd av ”npf”-symtom och cancerformer skjuter i höjden som aldrig förr. Vi har aldrig tidigare i människans historia knaprat så mycket syntetiska piller eller injicierat oss med allehanda gifter så till den grad som nu. Vi omger oss med mikroplaster, kemikalier och hormonstörande ämnen men riktar gång efter annan blicken åt fel håll. Elefanten i rummet får aldrig under några som helst omständigheter nämnas. Allt annat är förenat med att vara foliehatt, antivaxxer, vetenskapsresistent och funkofob.

Fler borde vakna upp och genomskåda en verklighet som befinner sig mitt framför oss finansierad av de som själva försatte oss i sitsen, och som försöker intala oss att andlighet är pseudovetenskapligt konspirationsteoretiskt trams. Vi normaliserar ett faktum där en av fem identifierar sig med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en av tio knaprar psykofarmaka, att spädbarn ska vara sjuka för jämnan, att stat och skola har rätt att göra ingripanden i våra barns liv, och att cancers och hjärt- och kärlsjukdomars massiva omfattning beror på att vi lever allt längre. Vi hänvisar också till ”ökad kunskap”, ”bättre diagnostik” (som för övrigt är fullständigt oduglig) och ”minskat stigma kring psykisk ohälsa” hellre än att adressera orsakssambanden.

Hjälp, vad vi är lurade.

Tänkvärt om det rådande paradigmet inom psykiatrin

Det här träffar verkligen mitt i prick!

"Säg till människor att deras inre liv är en funktionsstörning. Att deras känslor inte är signaler. Att deras lidande inte bär information. Att deras ångest och oro inte är en intelligent reaktion på en värld som har blivit galen. Att det handlar om ett trasig maskineri. Felaktig kabeldragning. En kemisk olycka i tre kilo kött.

Övertyga dem om att de är maktlösa. De kan inte läka sig själva. De kan inte hitta sin egen väg. De behöver experter. De behöver ingripanden. De behöver överlämna sin auktoritet till någon med meriter och receptblock.

Ändra sedan deras biologi med syntetiska kemikalier som stör just de system som skulle kunna återställa balansen. Kalla det behandling. Se hur de blir sämre. Skriv ut mer.

Ta nu ett steg tillbaka och observera resultaten.

Ångeststörningar: epidemiska. Depression: skyhöga siffror. Självmord: ökar för varje år. Ungdomar rapporterar om en aldrig tidigare skådad hopplöshet.

Men det stannar inte vid sinnet.

Kroppen håller räkningen. Kroniska sjukdomar exploderar. Autoimmuna sjukdomar har tredubblats under de senaste decennierna. Cancer drabbar allt yngre populationer. Hjärtsjukdomar. Diabetes. Alla slags inflammatoriska tillstånd. En civilisation av kroppar som attackerar sig själva.

Och behandlingarna? De påskyndar förstörelsen. Syntetiska kemikalier som kroppen inte känner igen, som förändrar receptorsystem som utvecklats under årtusenden. Läkemedel som stör just de processer de påstår sig korrigera. Vacciner, antibiotika, psykiatriska läkemedel, metaboliska ingrepp: var och en av dem driver biologin längre bort från sin naturliga utformning. Kroppen anpassar sig. Sedan går den sönder. Då skriver de ut mer.


Kroppen sviker inte. Den reagerar. Intelligent. Desperat. På en värld som har förklarat krig mot dess design.

Frånkopplade från varandra. Frånkopplade från naturen. Frånkopplade från mening. Frånkopplade från det heliga. Marinerade i stresshormoner. Nervsystem låsta i permanent hotrespons. Immunsystem förvirrade och felaktiga. Kroppar som har glömt hur harmoni känns.

Detta är inget mysterium. Detta är orsak och verkan
.

Koppla bort en människa från sammanhang, från mening, från själva livet, och se vad som händer. Sinnet splittras. Kroppen följer efter. Själen, förnekad och avfärdad, skriker genom symtom som paradigmet sedan betecknar som fler sjukdomar som kräver fler ingrepp.

En psykisk hälsokris som förvärras för varje decennium som går. En epidemi av kroniska sjukdomar som medicinen inte kan förklara. Cancerfrekvenser som trotsar logiken om bättre screening och tidigare upptäckt.

Jag använder ordet “skapad” medvetet. Jag använder ordet ”designad” med avsikt. Inte för att någon hemlig grupp kontrollerar allt i detalj, utan för att mönstret har ett igenkännbart avtryck. Separation från sig själv. Separation från andra. Separation från naturen. Separation från mening. Separation från Gud. Varje pil pekar i samma riktning. Varje ingripande bryter ytterligare en koppling.

Du kan läka dig själv. Riktig mat. Solljus. Barfota på jorden. Rent vatten. Sömn. Naturen. Ta bort störningarna så vet kroppen exakt vad den ska göra. De vill att du ska glömma detta.

Ensamhet dödar snabbare än rökning. Kärlek förutsäger överlevnad efter hjärtkirurgi bättre än något läkemedel som någonsin testats. Att hjälpa andra lindrar depression mer pålitligt än SSRI-läkemedel. En enda session med skogsbad stärker immunförsvaret i 30 dagar. Andlighet minskar återkommande depression med 90 %. Inget läkemedel på jorden kommer i närheten av detta. Det är precis därför dessa studier aldrig kommer att finansieras. Man kan inte patentera kärlek. Man kan inte tappa skogen på flaska.

Forskningen finns. Data är tydliga. De undertrycker den eftersom den hotar allt: läkemedelsindustrins vinster, institutionell auktoritet, hela världsbilden som håller dig beroende, frånkopplad och övertygad om att du är maktlös.

Var finns det objektiva medicinska testet för ”svår depressiv sjukdom”? Var finns hjärnskanningen som diagnostiserar ADHD? Eller genen som gör det genetiskt? Var finns biomarkören, skadan, den mätbara abnormiteten som bekräftar någon psykiatrisk sjukdom?

Det finns ingen. Det har aldrig funnits någon.

Detta är inte sjukdomar. Det är påhitt. Röstade fram till existens av kommittéer med ekonomiska band till de företag som säljer botemedlen."

Problematiken kring att lansera en Barbiedocka med autism, och diagnoser som en ständigt återkommande förklaringsmodell till precis allt

De senaste dagarna kan vi läsa att ”Barbie har fått autism”; en nyhet som återkommer i flera stora medier. Lanseringen av den nya Barbiedockan med "npf" har väckt blandade reaktioner hos publiken. "Har fått ..." är en formulering som många reagerar med bestörtning på eftersom det antyder att autism är någonting som man får. Hmm, jag kan för en gångs skull uppskatta en sådan ordalydelse. Detta eftersom "har fått" indirekt slår hål på myten om medfött, alternativt skulle vara direkt nedärvt i rakt nedstigande led (d.v.s. ingenting som du under några som helst omständigheter kan påverka).

Vid det här laget har jag tagit del av lite för många livsberättelser från föräldrar som vittnar om ett tydligt före och efter i frågan om sitt barns beteendestörning. Barnets första levnadsår beskrivs som helt normalfungerande för att sedan – efter en biverkan av vaccin, läkemedel, trauman eller annan yttre påverkan – ha utvecklat autistiska tendenser, utåtagerande beteenden, uppmärksamhetsstörningar, tics, tvångssyndrom, ångesttillstånd, depressioner o.s.v. som normalt kännetecknar det man numera klumpar ihop som ”npf”. Sett i det ljuset kan därför autism uppfattas som något man "får" snarare än föds in i.

I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om vår västerländska samtid och närmast omättliga behov av att diagnostisera folk till höger och vänster, att normalisera det sjuka och i längsta möjliga mån undvika att tala om den rosa elefanten i rummet. Gång efter annan glömmer vi återkommande bort att ställa oss frågan varför autism – till skillnad från somatiska besvär – inte går att styrka med vare sig blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra mätbara instrument, men samtidigt är fullständigt övertygade om dess utbredda existens. Att i dagens massiva utsträckning informera om och älta autistiska tendenser hos såväl barn som unga har blivit högsta prioritet inom hela samhällsapparaten. Det motiveras alltid med ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, bättre diagnostiska verktyg och kunskap om autism som funktionsnedsättning. (Dagens diagnosverktyg är dock oerhört bristfälliga med endast observationer och skattningsformulär till hjälp, vilket gör bedömningen minst sagt godtycklig). Dessutom finns det inga biomarkörer i världen som alls kan fastställa att det platsar i fältet för neuropsykiatri; d.v.s. neurologiska avvikelser i hjärnan.

Vad som däremot finns är stora kommersiella intressen kring diverse läkemedel som sägs underlätta för den enskilde individen, men som ofta kommer med svåra biverkningar. Några uttalade botemedel mot autism existerar förresten inte i dagsläget, endast mediciner som påstås lindra de tillstånd som ofta kommer med diagnosen – typ depressioner, ångest och tvångsbeteenden. Alltsammans blir till en enda mischmasch av psykisk ohälsa som drygt 15 % av befolkningen beräknas leva med. (Och enligt förespråkarna av detta har sådana symtom minsann aaalltid funnits i samma stora utsträckning, bara det att man tidigare inte hade något namn för besvären).

Människor är komplexa varelser beroende av sin omgivning och dess kontext – var i världen man studerar de här personlighetsdragen, hur de har kommit att definieras, när i tid de ses som en avvikelse o.s.v. Det kan ge helt olika utslag eftersom en sådan diagnos inte är frågan om något definitivt och mätbart, utan vanligtvis fluktuerar över tid.

Man får också komma ihåg att beteendestörningar och psykiska problem inte uppstår från intet. Visst att det kan finnas en medfödd sårbarhet för att utveckla sådana tendenser, men hur kommer det sig att man i den omtalade narcissism-dokumentären som är i ropet just nu, uteslutande hittar diagnostiserade narcissister som allihop vittnar om en tragisk barndom och bristfälliga uppväxtförhållanden? Varför är den gemensamma faktorn så tydlig, och hur kommer det sig att absolut ingen någonsin tar hänsyn till att försummelse, våld och vanvård under en barndom och tonårstid är grogrunden till att utveckla just sådana tendenser? Jag tänker på empatibrist, undvikande anknytning och självvald isolering. Man bara konstaterar att någon uppträder på ett – enligt oss – opassande vis – aldrig att adressera själva orsaken? Inte ens när orsakssambanden serveras rakt framför ögonen på oss är vi mottagliga att lägga ihop ett plus ett ...

I många år hade Sverige en bloggerska som gick under namnet ”handleder”. Hon skrev öppenhjärtligt om sin psykiska ohälsa som till omfattningen var både intensiv och långvarig. En dag valde hon till sist att ta sitt liv. Detta trots att hon enligt egen utsago hade haft en trygg och kärleksfull barndom, men sedan råkat ut för trauman såsom gruppvåldtäkter och annat elände som skulle göra vem som helst ångestfylld och deprimerad. I stället för hjälp att hantera dessa övergrepp mottog hon inom psykiatrin diagnos efter diagnos efter diagnos, och medicinerades närmast fördärvad under de många inläggningarna inom den slutna vården. Detta så till den grad att man som utomstående kan fråga sig om det inte snarare var det som i slutändan avslutade hennes liv i förtid. Mitt i allt sitter folk i kommentarsfältet och på fullaste allvar spekulerar i huruvida tjejen hade autism …?

Vaccinationer: risker och skador – sammanfattning, del 3

Observera att det här är en resonerande text där jag tänker högt utan att leverera definitiva påståenden. Boken som jag refererar till är ingen som man gärna sträckläser från pärm till pärm, utan den tillgodoräknas bäst med pauser där man noggrant reflekterar över innehållet ("tid för reflektion") och väljer sina slutsatser med stor omsorg.

Jag har nu slutfört läsningen av boken "Vaccinationer: risker och skador", av bland andra Dr Mayer Eisenstein, som är mångårig jurist och läkare, och Neil Z. Miller, journalist inom fältet för medicinsk forskning med särskild inriktning mot vaccin.

Denna tredje och avslutande resumé lyfter bland annat mässlinginfektion – det som under 1960- och 1970-talet togs emot med öppna armar i hopp om att uppnå bestående immunitet, men som senare har betraktats som närmast livsfarligt. För att initialt ses som en sjukdom som bör ha sin naturliga igång, var det plötsligt helt annat ljud i skällan. Nu verkade i stället mässling synonymt med döden även i välutvecklande länder där inga sanitära oangelägenheter normalt förekommer i någon större utsträckning. Undernäring eller utpräglad fattigdom kan i normalfallet inte ses i ett i-land medan näringsbrist och bristfällig hälsovård är mer regel än undantag på sämre bemedlade platser, summerar man.

Vad barn i tredje världen behöver är inte mer vaccin, utan bättre tillgång till a-vitamin, ska en australiensisk forskare vid namn Dr Viera Scheibner ha sagt, vars uttalande man väljer att citera i boken. Febernedsättande medel som Aspirin visade sig tvärtom vad man tidigare hade trott ha en mycket dålig inverkan på ett barns tillfrisknande, enligt studier utförda under ett mässlingutbrott i Afrika. Barnen  uppvisade i stället en högre frekvens av luftvägsinfektioner, tarmproblem och öroninflammationer samt en hela femdubblad risk för dödlighet än de som inte hade fått tillgång till Aspirin. Utifrån denna studie drog man åter igen slutsatsen att feber ibland bör ha sin naturliga gång framför att prompt blanda in artificiella läkemedel i hopp om att påskynda processen.

Även i detta tredje läsomgång, som i skrivande stund berör mässlingvaccin, talas det om en ökad risk för att utveckla polioliknande förlamningstendenser i stil med Guillain-Barrés syndrom. Utöver muskulösa besvär listas en lång rad andra sjukdomar och tillstånd såsom kramper, spasmer och anfall, hjärninflammation, huvudvärk och en mängd latinska namn som betecknar allehanda åkommor. Förteckningen omfattar egentligen alla kroppens centrala delar rörande sådant som blod, hjärta, mage-tarm, lymf-, nerv- och signalsystem.

En studie utförd i mitten på 1990-talet konstaterade en tre gånger högre risk för mässlingvaccinerade barn att utveckla mag- och tarmsjukdomen Crohns syndrom i jämförelse med ovaccinerade barn. Detta på grund av en verksam substans i vaccinet som ansågs angripa de egna tarmcellerna. Detta tillbakavisas bara en googling bort och i vanlig ordning är forskarna alltjämnt oense om det är bäst att vaccinera eller låta bli.

Mässlingvaccinet lanserades i bred skala under 1960-talets mitt. Några år dessförinnan låg antalet dödsfall till följd av mässling på 0,03 stycken per 100 000 invånare, vilket innebär en sänkning på nära 98 % mot tidigare år. Detta baseras på data från USA och England under angiven tidsperiod. 

Nu följer en mängd exempel på olika länders mässlingsutbrott – utspridda mellan åren 1988–2007, där en övervägande majoritet ska ha varit vaccinerade mot mässling men trots det insjuknade i detsamma. Hur stor andel av dessa som led av nedsatt immunförsvar, hade tagit de påstått skyddade doserna (rätt antal), tillhörde någon riskgrupp eller annan faktor som gjorde dem mer mottagliga för infektion, framgår emellertid inte.

Näst på tur: påssjuka. Enligt "Vaccinationer: risker och skador"-boken bagatelliseras riskerna med påssjuka, alltså tvärtom rådande narrativ. Påssjuka hos unga män anses inte utgöra en stor risk för sterilitet eftersom det i regel bara drabbar en testikel, och män normalt är utrustade med två. Historien upprepar sig sett till det jag tidigare har skrivit i ämnet – alltså: biverkningarna är långt fler och värre än vad det påstås att insjukna. Vi talar åter igen om bieffekter av typen inflammationer, diabetes, anfall och förlamning.

I de återstående kapitlen avhandlas vacciner för vattkoppor, hepatit A och B, rotavirus och hpv-virus. Flera av dessa har tillkommit efter min tid och för att avgränsa mig gör jag därför bäst i att runda av för nu. Det blir därför att jag sammanfattar mina tankar på några korta rader då upplägget som redan nämnt ser likadant ut. Detta med en presentation av respektive sjukdom, vad vaccinet förväntas fylla för funktion, en redogörelse över dess dokumenterade bieffekter samt en övrigtkategori som beskriver hur just det vaccinet och den sjukdomen utmärker sig från de tidigare.

Mpr-vaccinering är en samlingsbeteckning för trippelvaccin mot mässling, polio och röda hund. Här höjer man ett särskilt varningens finger eftersom ett sådant omfattande vaccin innehåller ännu fler tveksamma komponenter – samt tre levande virus parallellt – än när de ges begränsat för respektive sjukdom. I några utvalda fallrapporter från VAERS (amerikansktetablerat system för inrapporterade biverkningar) kan man läsa om bakteriell hjärninflammation, hjärnskada till följd av andningsuppehåll, sömnapné, störningar i ämnesomsättningen, nedsatt benmärksfunktion, inlärningssvårigheter, diabetes, hörselproblem, synskador, uppmärksamhetstörningar, tics och epileptiska anfall. Flera av dessa tillstånd har resulterat i dödsfall inom en eller ett par dagar efter vaccinationstillfället. Det framgår endast i enstaka exempel om barnen sedan tidigare var helt friska utan bakomliggande sjukdomshistorik, men vi får ändå utgå från att så var fallet.

I slutet på 1990-talet släpptes dr Wakefields omdiskuterade studie om kausaliteten mellan autism och mpr-vaccin, med anledning av det stora uppsvinget under nämnda tidsperiod. Då studien tidigt betraktades som kontroversiell ledde det till att Wakefield ansågs gå emot flera etiska principer kring vaccinering. Man har därför – systematiskt – tillbakavisat dessa uppgifter alltsedan dess, varpå nya rön har tillkommit som sedan har avslagits om vartannat. Studien anses bristfällig på grund av för få (totalt 12 deltagare?) hade deltagit i syfte att påvisa olika samband. Detta medan det normalt krävs betydligt fler försökspersoner för att kunna dra några definitiva slutsatser. Vidare ska den ha baserats på vetenskapligt fusk genom intressekonflikter, manipulerad medicinsk data m.m. och drogs tillbaka helt under 2010. En dansk studie gjord mellan åren 1999–2010, som grundar sig på hela 650 000 barn – 95 % vaccinerade respektive 5 % ovaccinerade – har fastslagit att inga samband mellan mpr-vaccin och autism föreligger. Ökningen av autism i väst sägs i stället bero på "ökad anmälningsgrad", bättre diagnostiska metoder och utvidgade diagnoskriterier.

USA:s president Donald Trump har sedan en tid tillbaka initierat till rörelsen "Make America Healthy again" (MAHA) som efterlyser mer transparent och objektiv forskning inom autismspektrumdiagnoser som en eventuell biverkan av vaccinering. Man kritiserar den befintliga datan som inte har kunnat fastställa någon koppling, vilka avfärdas med att dessa springer läkemedelsbolagens ärenden snarare än att agera oberoende. Tanken är att de nya studierna ska vara helt fristående från erkända läkemedelskopplingar för att bättre säkerhetsställa just objektivitet. Aldrig tidigare i människans historia har väl en medicinsk fråga varit så polariserad som nu. Det är en vattendelare om någon.

Sammanfattningsvis menar författarna att de barnsjukdomar som omnämns i boken – i regel – har ett mildare förlopp än risken för vaccinbiverkningar. Det beror dels på att vi numera har mer kunskap om kosthållning; vitaminer och hygienrutiner, dels för att vaccinen innehåller ämnen som i vissa fall resulterar i mer skada än genomgången sjukdom. En sådan slutsats innebär inte att genomgången sjukdom är helt riskfritt alltid, eller att varje injektion nödvändigtvis leder till en svår biverkning. Men att bli smittad kan innebära livslång immunitet, och vaccin betyder inte nödvändigtvis att man är skonad från den sjukdom som man vaccinerar sig emot.

Puh ...

Summa summarum råder författarna alla föräldrar att fortsättningsvis fatta sina egna väl avvägda beslut för vardera av dessa injektioner snarare än att dansa efter någon annans pipa.

Vaccinationer: risker och skador – sammanfattning, del 2

Observera att det här är en resonerande text där jag tänker högt utan att leverera definitiva påståenden. Boken som jag refererar till är ingen som man gärna sträckläser från pärm till pärm, utan den tillgodoräknas bäst med pauser där man noggrant reflekterar över innehållet ("tid för reflektion") och väljer sina slutsatser med stor omsorg.

Jag har just slutfört del 2 i läsningen av boken "Vaccinationer: risker och skador", av bland andra Dr Mayer Eisenstein, som är mångårig jurist och läkare, och Neil Z. Miller, journalist inom fältet för medicinsk forskning med särskild inriktning mot vaccin.

Den här boken avhandlar förekomsten av våra vanligaste folksjukdomar och i vilken utsträckning dessa leder till svåra komplikationer, samt redogör för vaccinen som sägs skydda mot dessa men i stället riskerar att komma med allvarliga biverkningar.

Vid vaccinering av barn förekommer det rapporterade dödsfall i omedelbar eller nära anslutning till vaccinationstillfället; det är någonting som uttryckligen framkommer under läsningens gång. Boken återger flera sådana berättelser, vilket som förälder är mycket otäckt att ta del av. Som jag skrev i föregående post väljer jag dock att inte citera dessa rakt av eftersom de lätt kan avfärdas som anekdotisk bevisföring utan att avslöja statistiskt vederlagda samband. Att livslånga men och till med dödsfall alls förekommer är dock ingenting som man vanligen får ta del av i de stora medierna (även om vissa undantag har förekommit under pandemiåren).

Bland de inrapporterade obduktionsprotokoll som boken offentliggör är det inte ovanligt att sjukvården anger "plötslig spädbarnsdöd" som enda dödsorsak, vilket i många fall inte går att härleda till annat än en slags "slumpartad" naturlig ordning utan synbar förklaring. Om biverkningarna inte direkt sammanfaller med vaccinationerna i fråga utesluter man hellre en sådan koppling i stället för att peka på möjliga samband. Också tillståndet spädbarnskolik som det sällan eller aldrig anses finns en förklaring till (det bara uppstår "från intet") sägs härröra från vaccin.

Effekterna av influensavaccin är svåra att påvisa eftersom nya mutationer ständigt tillkommer, och därmed nya vacciner med dem. Immuniteten anses kortlivad och avtar bara månader efter vaccinationen, varpå nya doser krävs för att hålla tillståndet i schack. Endast vid naturligt insjuknande uppnås en mer bestående och naturlig immunitet med tillhörande antikroppar, hävdar man vidare.

Det är inte helt enkelt att förhålla sig till den här typen av studier då man endast en googling bort fullständigt överröses med pro-vaccinpropaganda som belyser en helt annan verklighet. Praktiskt taget alla yrkesutövande som man möter inom sjukvården eller på BVC är fullständigt övertygade om vaccinens effektivitet när dessa diskuteras. Allt annat faller under epitetet "antivaxxer", och dessa tokstollar vill man ju ogärna associera sig med.

I den här boken presenteras alltjämnt mångårig forskning som visar på livslång sjukdom och rentav dödsfall i nära eller direkt anslutning till ett vaccinationstillfälle; studier som huvudsakligen påträffas i USA men också i övriga delar av världen där vaccionationstäckningen är särskilt hög. Jag har personligen – numera – ett dussintal människor omkring mig som lider av efterverkningarna från sina covidvaccin, tagna mellan åren 2021–2022. Det handlar om blodproppar, tumörer, hjärninflammationer, KOL eller astmatiska besvär, återkommande infektioner, svimningsattacker, hjärtrubbningar, utvecklande av autoimmun sjukdom, plötsliga hudutslag och mycket mer. Dessa besvär framgår – såvitt jag vet – inte i någon offentliggjord statistik; fortfarande saknas en för allmänheten presenterad data av den typen. Det beror gissningsvis på att denna medvetet mörkläggs eller för att man helt enkelt gör bedömningen att nyttan överväger risken. Det är också av stor vikt att utesluta andra möjliga förklaringar, ta hänsyn till riskgrupper som kanske lider av ett försvagat immunförsvar, och andra parametrar. Det är jag knappast rätt person att avgöra.

Författarna skriver att stelkramp minskade med hela 92 % redan tidigt 1900-tal, långt före dess att vaccinen mot densamma lanserades på den stora marknaden. Detta i jämförelse med 1800-talets mitt där omkring 205 fall konstaterades per 100 000 invånare ur en specifikt undersök grupp som var särskilt utsatta för sår- och skärskador, nämligen militären. Under 1940-talet sägs förekomsten av stelkramp vara ännu lägre: 0,44 fall av totalt 100 000 konstaterade sårskador. Detta sägs bero på förbättrad sårvård vid tidpunkten för minskningen i fråga. I dag påstås det finnas dokumenterade studier som visar på korrelationen mellan stelkrampsvaccin och tillstånd som närmast påminner om förlamningen vid svår polio, med flera bieffekter såsom astma, allergier och ledinflammationer av typen reumatism. Och visst är det att föredra framför helkroppsförlamning eller ond bråd död, men särskilt riskfritt framstår det då inte.

På 1990-talet undersöktes en grupp vaccinerade barn där man fann att närmare 30 % av dem hade sökt vård för astma- eller allergiliknande besvär med motsvarigheter före 10 års ålder. Detta har även bekräftats i senare studier där differentialskillnaderna ligger på liknande nivåer. Det framgår visserligen inte hur stor grupp som undersöktes vid dessa tillfällen, men studierna tycks ha återkommit och presenterat liknande resultat även över tid. Öron-näsa-hals-barn är ett begrepp som förekom mycket under min egen uppväxt, och där det anses finnas samband med vaccinationer utförda under nämnda period. I boken förklaras det bland annat med att detta beror på vad som beskrivs vara onödigt höga nivåer av så kallade antitoxiner.

Jag drar mig från att referera till avancerad medicinsk terminologi då det som lekman är svårt att uttala sig om innebörden av dessa. Jag kan bara konstatera att mycket av informationen som framgår i den här boken är helt ny för mig. Ingen BVC-sköterska eller sjukvårdspersonal har någonsin upplyst mig eller mina barn om att vaccinationer alls kan vara förenat med biverkningar alldeles oavsett svårighetsgrad. Ej heller har jag någonsin fått ta del av en bipacksedel där någonting sådant ens ska ha antytts. Endast "rodnad, ömhet och svullnad vid injektionsstället" samt "lätt feber" är ju något vi till vardags får ta del av. Många kan säkert känna igen sig i den beskrivningen.

Står valet mellan svåra vaccinbiverkningar eller dödlig sjukdom? Nja, fullt så enkelt är det naturligtvis inte. Biverkningar behöver inte nödvändigtvis inträffa vid varje enskild injektion. Sjukdom eller dödsfall kan också betraktas som sällsynt beroende på hur man väljer att tolka den presenterade datan.

På 1940- och 1950-talet uppmärksammades de första fallen av vad vi i dag kallar för autism. Autismbegreppet har sedan ändrats och omformulerats över tid. I samband med diverse massvaccinationskampanjers inträde etablerades så den första autism-stödgruppen i världen. Ett olyckligt sammanträffande? Studier efter studie har konsekvent avskrivit sambandet mellan barnvaccin och autism. Många av dem har sedan avfärdats på nytt, och så där håller det på. Det är inte helt lätt att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig med saker och ting då så mycket annat kan ha påverkat den plötsliga förekomsten av autism och autismliknande besvär. Jag syftar på ny teknik för att identifiera dessa symptom, ett bredare spektrum där fler och fler uppfyller kriterierna som tidigare var reserverat en mindre grupp personer, ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, försämrad kosthållning/strålning/hormonstörande ämnen/kemikalier/ftalater m.m. m.m. m.m. Hur kan vi med säkerhet fastställa vad som är vad?

Att du vaccinerar dig och ändå får sjukdomen du vaccinerar dig mot är ännu en faktor att ta hänsyn till. I många fall har tvivelaktiga ämnen återfunnits i studerade celler hos avlidna personer som går att härröra till ett visst vaccin. Dessa ska i sin tur ha orsakat en viss sjukdom. Det är en metod att se på saken men då bör man också ha kunskap nog för att utesluta andra godtagbara förklaringar.

Återkommande i boken är att majoriteten av de barnsjukdomar som vi i dag vaccinerar oss mot avtog i omfattning redan innan dess att vaccinet infördes. Detta tack vare större medvetenhet kring intag av vitaminer och bättre sanitära förhållanden. Det argumentet har jag fått presenterat för mig förut. Som exempel minskade konstaterad difteri med hela 88 (!) % mellan åren 1900–1930, d.v.s. före det att man införde vaccin mot just difteri. Som tidigare nämnt är det dock så att man kan jonglera med siffror för att få fram önskade resultat som sedan presenteras vid lämplig tillfälle för en stor målgrupp, samt att mörklägga det som inte stämmer in i för tiden rådande narrativ. Detta kan handla om att omvärdera definitionerna på en viss sjukdom så att de omfattar fler eller färre besvär beroende på vilket resultat som man vill uppnå. Det finns således olika metoder att arbeta kring sanningen i dessa frågor.

I vilken mån som vaccinen får bära ansvar för utrotandet av en viss barnsjukdom kan man bara spekulera i, men den officiella bilden är tydlig: dessa namngivna åkommor har i princip helt utrotats världen över och vaccinen tillskrivs ensam orsak. Att dessa vaccin kommer med biverkningar tystas däremot ner, och ett sådant faktum kan man hävda utan att behöva motta öknamn såsom konspirationsteoretiker, foliehatt eller antivaxxer. Den balanserade debatten i frågan om vacciners för- och nackdelar lyser fortsatt med sin frånvaro.

Jag om någon vet att det finns stora brister inom traditionell sjukvård. För att ta några konkreta exempel genomgick jag under en tioårsperiod två missfallsutredningar efter att ha förlorat flera graviditeter på raken. Ingen av dessa utredningar visade några som helst avvikelser och jag var länge att betrakta som "oförklarligt barnlös". Mellan åren 1990 tills i dag har jag i långa perioder dragits med kroniska magproblem. Orsak okänd. Med mera. Befinner man sig på 1177 och slår på valfri folksjukdom kan inte ens den samlade expertkåren ge en förklaring. I bästa fall råkar man på diffusa teorier som "en trolig kombination av arv och miljö" och andra intetsägande svar. Livsstilsförklaringar omnämns mycket lite. Renlevnadsmänniskor drabbas av cancer med dödlig utgång trots att de gör sitt yttersta för att undvika just hälsobesvär. Unga och till synes friska atleter faller ihop, får hjärtstopp/Myokardit eller ALS utan synbar anledning. Orsaken till det kan givetvis vara flera.

Vaccinationer: risker och skador – sammanfattning, del 1

Observera att det här är en resonerande text där jag tänker högt utan att leverera definitiva påståenden. Boken som jag refererar till är ingen som man gärna sträckläser från pärm till pärm, utan den tillgodoräknas bäst med pauser där man noggrant reflekterar över innehållet ("tid för reflektion") och väljer sina slutsatser med stor omsorg.

Jag har just påbörjat del 1 i läsningen av boken "Vaccinationer: risker och skador", av bland andra Dr Mayer Eisenstein, som är mångårig jurist och läkare, och Neil Z. Miller, journalist inom fältet för medicinsk forskning med särskild inriktning mot vaccin.

Den här boken marknadsförs som ett vaccinskeptiskt men opartiskt verk med väl underbyggda och omfattande vetenskapliga källhänvisningar. Man rör sig i gränslandet mellan att presentera objektiva expertgranskade studier som förefinns i vetenskapliga tidskrifter, och samtidigt utgöra en nykter välbalanserad rapport "som motstår frestelsen att påstå att alla vacciner är dåliga under alla omständigheter och aldrig ska ges".

Att som förälder avstå vaccinering av sina barn enligt det allmänna vaccinationsprogrammet framstår i teorin som ett frivilligt val, men medför i många fall "frivilligt tvång" eftersom ett sådant beslut vanligen är förenat med social utfrysning, repressalier och hot om orosanmälan med motiveringen "försummelse"; anmälningar som i vissa fall också träder i kraft.

Dr Eisenstein – verksam läkare sedan flertalet decennier tillbaka, kan enligt egen utsago inte återge ett enda rapporterat fall av autism bland sina ovaccinerade eller väldigt lite vaccinerade patienter. Andelen barn med astma, allergier, diabetes eller luftvägssjukdomar har också varit försvinnande få bland de tiotusentals barn som det totalt ska ha rört sig om, om jag förstår saken rätt, inom hela hans verksamhetsområde. I hänvisade kapitel finns mer att läsa om den saken.

Man förespråkar holistisk medicin framför den i dag dominerande farmaceutiska/skolmedicinska läran som i huvudsak bygger på behandling av symptom genom tabletter och sprutor, snarare än att studera de verkliga orsakssambanden. Kost och vitaminer ses som förebyggande vård i största möjliga mån för att undvika risken för biverkningar som i sig ofta fodrar fler läkemedel, vilket bidrar till en ond spiral.

Rådgör alltid med din läkare och balansera den här informationen med källor från WHO, Läkemedelsverket, Folkhälsomyndigheten med flera aktörer, rekommenderar författarna av boken. Det handlar i slutändan om att väga för- och nackdelar mot varandra och utifrån det fatta välgrundade beslut om huruvida man ska vaccinera sig och sina barn eller inte. Boken förespråkar således inte ett totalt vaccinförbud i den meningen.

Vaccin av i dag innebär så mycket mer än bara risken för att drabbas av biverkningar. Vid läkarbesök förekommer det exempelvis att föräldrar till ett barn blir tillfrågade om de har låtit vaccinera barnet, varpå de kanske nekar till detta i tron att vårdpersonalen arbetar under sekretess och innehar tystnadsplikt. Trots detta har det inträffat att läkaren hotar med att anmäla familjen till socialtjänsten med motiveringen "försummelse av barn", som i det här aktuella fallet, varför "frivilligt tvång" än en gång går att anföra i den typen av vardagligt uppkomna situationer.

"Föräldrar och läkare glömmer ofta att vacciner är läkemedel. Hur ofta tar vi som vuxna så många läkemedel samtidigt [totalt hela 38 erhållna vaccindoser hos 1,5 år gamla barn i USA]? Vad skulle göra oss mest förvånande: att vi fick biverkningar eller att vi inte fick det?" är en frågeställning som återkommer på ett flertal ställen under läsningens gång.

Författarna av boken hävdar att pesten, scharlakansfeber och tuberkulos en gång i tiden försvann utan hjälp av vacciner. Hur förklarar man det?

Går det att översätta amerikanska förhållanden till svenska i frågan om barnvaccinationer? Ja, är det korta svaret. Våra vacciner härrör normalt från samma tillverkare som de i USA. I Sverige finns nämligen inga lokalproducerade vaccin runt knuten ... Amerikanska Pfizer är exempel på ett välkänt namn hos de flesta av oss; ett av världens ledande multinationella företag för vaccintillverkning. Om jag tolkar siffrorna rätt utgörs ca 20–50 % av bolagets totala omsättning av vacciner (med störst procentsiffra vid pandemin, förstås). Resten av deras business går att koppla till bland annat cancervård samt behandling vid hjärt- och kärlsjukdom, som närmare 70 % av jordens befolkning beräknas att råka ut för under sin livstid – en oerhört dyster framtidsprognos om någon.

Stelkramp är en av många sjukdomar som vi i dag vaccinerar oss mot. Risken att insjukna anses bero på en bakterie som praktiskt taget förekommer överallt där människor befinner sig, men trots rekommendationen om påfyllnadsdos var tjugonde år, är stelkramp i dag närmast obefintligt – i synnerhet fall med dödlig utgång. Här gör siffror gällande att av samtliga barnsjukdomar man vaccinerar sig mot som resulterar i döden, landar de på omkring 0,06 %. Detta trots att populationen fortfarande består av helt ovaccinerade individer samt grupper som inte har uppdaterat sina skydd med påfyllnadsdos enligt gällande rekommendationer, d.v.s. var tjugonde år för exempelvis stelkramp.

I boken presenteras även tydliga intressekonflikter som visar att Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket till delar har finansierats av läkemedelsbolag vid sådant som föreläsningar och personalsammankomster där man låtit påskina att vacciner är säkra och effektiva även om detta inte alltid har gått att styrka, eller tvärtom pekar på raka motsatsen. Det visar på intressekonflikter trots att myndigheten förväntas vara helt oberoende och inte styra av kommersiella intressen, jäv eller prestigekrav.

Man tar också upp det faktum att biverkningar av vacciner sällan rapporteras i den utsträckning som sådana går att finna. Detta eftersom människor tenderar att underrapportera just biverkningar och i vissa fall intalar sig att det är normalt för spädbarn att ständigt vara sjuka, eller att närmare 15 % av befolkningen ska omfattas av en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning" ... Eksem, allergier, "npf", autoimmun sjukdom, återkommande feber, "öron-näsa-"hals"-barn och andra fenomen som är vanligt förekommande i vår tid, förknippas sällan eller aldrig med vaccinationer fastän omfattningen har ökat med just antalet vaccindoser.

Vacciner genomgår till skillnad från annan likvärdig medicin inte dubbelblindstudier – d.v.s. placebo till ena gruppen och läkemedlet i fråga till den andra, i syfte att utreda förekomsten av biverkningar. I dag menar man att endast vacciner emellan jämförs; inte vaccin kontra icke-vaccin. Man är av allt att döma så bombsäker på att effekten överväger risken att det anses oetiskt att alls låta en ovaccinerad grupp utgöra föremål för granskning enligt en sådan modell.

Polio är det som många fruktar allra mest då sjukdomen sägs leda till förlamning och i värsta fall döden. I boken förklarar man dock att muskelförlamning endast drabbar 1 av 1000 insjukna (och 95 % av de som alls får polio insjuknar inte överhuvudtaget) samt att förlamningen som regel är övergående. Man har också funnit att just förlamning i stället har kunnat påträffas som en biverkning av andra vaccin som ingår i ramen för barnvaccinationsprogrammet i sin nuvarande form ... nämligen de mot kikhosta och difteri, men även influensavaccin och trippelvaccinet mpr; mässling, polio och röda hund.

Näringsbrist har enligt tidigare studier visat sig framkalla polio med motsvarigheter, och denna brist kan som bekant utlösas av sådant som stärkelse och socker. Detta bevittnas i länder som USA, Sverige och England där denna konsumtion historiskt sett har varit särskilt hög. I förlängningen, hävdar man, att sådan bristfällig kosthållning kan leda till kalciumbrist som anses vara ett förstadie till förlamning av typen polio – eller "Guillain-Barrés syndrom" som också den – huvudsakligen – kännetecknas av muskulär inkapacitet.

I boken finns en del vittnesberättelser av personer som själva har drabbats – alternativt närstående till dessa, av mera eller mindre livsfarliga sjukdomar kopplat till diverse barnvaccin. Jag kommer dock inte att återge dessa i den här sammanfattningen eftersom de lätt kan avfärdas som "anekdotisk bevisföring". Viktigast är förstås att studera stora vaccinerade populationer som jämförs med vaccinerade dito. Här kan vi bland annat titta på förekomsten av autism, allergier eller autoimmun sjukdom, men också ta hänsyn till hygienförhållanden, underrapportering av biverkningar, eventuell mörkläggning av densamma och andra faktorer som inverkar på resultatet.

Många hävdar att den närmast obefintliga förekomsten av polio i dag är vaccinets förtjänst. Detta trots att poliofrekvensen redan ansågs ha minskat med drygt hälften mellan åren 1923–1953 innan dess att vaccinet infördes. Även i länder där poliovaccin inte implementerades i samma storskaliga mått menar man att liknande mätningar går att finna. Minskningen sägs också bero på att man med tiden har omdefinierat vad polio faktiskt innebär, förlängt tiden för hur länge problemen ska ha pågått, och att fler antal inrapporterade fall har krävts för att alls registreras i den offentliga statistiken. På så sätt är det lätt att bolla med siffror för att sedan lovorda ett vaccin och tillskriva det ensam lösning på ett uppkommet globalt hälsoproblem.

Vidare har det enligt författarna förekommit parallella sjukdomar i nivå med polio som efter vaccinets inträde nu sorterades som separata besvär när de dessförinnan hade ingått i samma familj. Detta är i viss mån möjligt att applicera på dagens gigantiska volymer av "npf" – d.v.s. autism, add och adhd – där kriterierna har vidgats så till den grad att alltfler uppfyller kriterierna för en diagnos. Betyder det i sig att diagnoserna har ökat eller att sänkta trösklar gör att fler personer numera uppfyller kriterierna? Med sådana metoder kan man få fram precis "rätt" sorts data att presentera för den breda publiken, som en slags konfirmationsbias i stället för att med en objektiv blick försöka se till hela bilden.

Därutöver har andra åkommor ökat sedan dess att vaccinen infördes medan det vi numera klassificerar som polio har minskat. I dag är det fler än en av tre personer som drabbas av cancer eller annan folksjukdom, och – jag upprepar – närmare 70 % av den svenska befolkningen kommer någon gång att råka ut för antingen cancer, diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom. Detta kan inte enbart härledas till det faktum att vi lever allt längre, går att läsa i boken.

En pojke i min omedelbara närhet utvecklade både epileptiska anfall och svåra beteendestörningar i direkt anslutning till sina vaccinationer. När injektionerna sedan upphörde eftersom föräldrarna beslöt att helt avstå från de kommande påfyllnadsdoserna – med risk för att de sammanföll så olyckligt med nya besvär, utvecklades pojken normalt därefter. Inom loppet av en femårsperiod hade praktiskt taget samtliga av de tidigare hälsoproblemen upphört helt och hållet. Åter igen ett anekdotiskt exempel, men likväl värt att beaktas när man talar om vacciner som säkra och effektiva alltid.

Riskfylld lek minskar sannolikheten för att utveckla fobier i vuxen ålder

I tider av ett närmast curlingliknande föräldraskap är det uppfriskande att läsa om vikten av riskfylld lek för att motverka fobier i vuxen ålder. Detta genom att tidigt lära våra små att hålla fast, dra, jaga och klättra på varandra.

Mina söner gör med jämna mellanrum "upp om rangordningen" här hemma, vilket går att efterlikna vid det beteende som förekommer hos exempelvis marsvin. Syftet är att utveckla såväl grovmotorik som koordinationsförmåga samt att dagens (stillasittande) unga ska få utlopp för sitt uppdämda rörelsebehov.

"Vi kan inte bara skydda dem för faror – de måste lära sig att hantera dem", menar artikelförfattaren, som tillägger att undvikande av sina rädslor på sikt hämmar både den fysiska och mentala utvecklingen.

Föga förvånande utgör inte "riskfylld lek" ett naturligt inslag i den svenska förskolans läroplan, men återkommer desto mer i våra grannländer Norge och Danmark där man anser att fördelarna tydligt överväger skaderisken.

Samtiden ..., del 433

"Vi såg det inte komma ..." och så vidare.


Tema: domedagsprofetior som inte slog in – 2006 vs 2026

2006
2026


Dilemmat som uppstår när föräldrar avböjer rekommenderade men frivilliga vaccinationer

Tema barnvaccin.

Inom forskarvärlden råder det i dag total konsensus i frågan om barnvacciner som säkra och effektiva, även om vissa studier väljer att ifrågasätta vaccinernas nytta och menar att de också medför stora risker för biverkningar och utvecklande av andra allvarliga sjukdomar.

Enligt lag är det frivilligt att låta barnen delta i det allmänna vaccinationsprogrammet men föräldrar som avstår vacciner kan få motta repressalier och bli föremål för socialtjänstutredningar ifall de tackar nej till vård. Det innebär ett ständigt dilemma då föräldrar generellt vill sitt barns bästa men samtidigt ställs inför en pest eller kolera-situation som riskerar att få långtgående konsekvenser beträffande vårdnaden om de egna barnen. Alternativet är att besudla barnets kropp med ämnen som kanske gör mer skada än nytta, typ neurotoxiner och aluminium. Många vaccinskeptiker går så långt att de hellre ser att läkare fängslas för vållande till kroppsskada framför att behöva stå till svars för att inte kunna tillgodose barnets grundläggande behov genom att erbjuda dem adekvat sjukvård.

Religionsfrihet är en princip inskriven i regeringsformen som innebär att man inte har rätt att med medicinskt tvång inskränka en individs frihet utan samtycke från barnets vårdnadshavare. Vaccinering är således inte obligatoriskt i lagtexten, och oavsett vaccinationsstatus har svenska barn rätt till skolgång och övrigt som samhället erbjuder. Därför behöver man normalt inte uppge skäl till sin vaccinvägran, på samma sätt som man inte behöver motivera en abort. Under pandemin infördes dock tillfälligt ett vaccinpass som begränsade ovaccinerade tillträde till vissa offentliga sammanhang, varför dessa injektioner numera är att betrakta som "frivilligt tvång" i den bemärkelsen.

I teorin är det alltså möjligt att åberopa religionsfrihet för att motivera vaccinvägran för sina barn. Om man som förälder avböjer en medicinsk rekommendation – t.ex. stelkrampsvaccin eller profylaktisk behandling vid en sårskada – kan det dock resultera i en orosanmälan eller åtminstone hot om dito. (Vad orosanmälningar innebär i praktiken avhandlar jag bland annat här). I det uppstår en kollision mellan föräldrabalkens självbestämmande över medicinska ingrepp och barnets rätt till hälsa och skydd. Att medvetet avstå just stelkrampsvaccin anses medföra en potentiellt dödlig risk och kan av vården tolkas som bristande omsorg eller försummelse, vilket omfattas av dagens anmälningsplikt (misstanke om att ett barn far illa). Summa summarum kokar dilemmat ner till frågan om var gränsen går för statens rätt att ingripa i familjelivet när det råder oenighet om vad som i grunden utgör en hälsorisk.

En annan aspekt av det hela; föräldrar som söker medicinsk hjälp för sitt barn vid exempelvis sårskada eller benbrott, riskerar initialt att misstänkliggöras för att själva ha tillfogat barnet detta, som i fallet med Ättikaflickan. Det finns emellertid två sidor av myntet när följden blir att en familj drar sig ifrån att uppsöka vård av rädsla för att få hela sitt föräldraskap synat i sömmarna. Detta försätter naturligtvis barnet i ytterligare fara då lekmän i allmänhet inte besitter tillräcklig kunskap för att lägga om infekterade sår eller utföra komplicerade operationer hemmavid. Den här familjen är en av flera som felaktigt har fått sina barn omhändertagna när de uppsökte sjukhus efter en fallolycka men i stället blev beskyllda för att själva ligga bakom de uppkomna skadorna.

Vetenskapen är i ständig förändring och definitionen på sanning har en tendens att växla med tiden. Sanningen är dessvärre inte alltid saklig, beprövad, faktagranskad och oberoende trots tyngden i sitt namn. Detta eftersom det förekommer jäv, prestigekrav, finansieringsbias och ekonomiska intressen inom forskarvärlden i allmänhet och biljon-läkemedelsindustrin i synnerhet. "Lögn, förbannad lögn och statistik" heter det visst. Tror man att transparens och fullständig ärlighet gäller i samtliga av peer review-fallen är man tyvärr olovligt naiv. Anslag kan dras in eller avslås när de stämmer dåligt överens med redan konstaterade rön på området, och andra lyftas fram av motsatt orsak. Även ekonomisk lobbyism sätter ibland käppar i hjulet för att en studie ska kunna ses över genom en extern tillsynsmyndighet enligt riktlinjer för oberoende granskning. Man kanske motiverar avslaget med bristande vetenskaplig kvalitet som i själva verket bottnar i ideologiska övertygelser eller andra motiv än just kvalitetsbrist.

Frågan om kroppsligt välbefinnande är en komplex och omfattande angelägenhet som inte avhandlas på en lunchrast. Men när ens föräldraskap plötsligt hänger på en skör tråd för att man kanske väljer att inte lita blint på läkarkåren i varje enskild sakfråga, utan hellre utgår från sin moraliska kompass, kan det komma att få kännbara konsekvenser. Då riskerar man i stället att bli uthängd fastän intentionen har varit precis den motsatta; att skona sina barn från onödiga medicinska ingrepp där risken överväger nyttan.

Vi behöver sammantaget tillgång till bättre och mer sakliga, nyanserade, holistiska och objektiva studier som fastställer skillnaden mellan vaccinerade och ovaccinerade populationer. En framgångsrik metod kan vara randomiserade placebokontrollerade dubbelblinda studier, och inte som i dag där man endast jämför effekten av olika sorters vaccintillverkare. En sådan metodik går även att applicera på antibiotikabehandling, cancervård och de rutiner som kommit att prägla dessa betydande forskningsområden.

Jag planerar att inom kort läsa boken "Vaccinationer : risker och skador" och sedan återkomma i frågan. Denna läsning bygger på en omfångsrik vetenskaplig data och slår undan benen på dagens samstämmiga syn gällande vacciner och dess vanligt förekommande eftergifter. Det kan ses som ett närmast banbrytande paradigm i frågan om hälsa och välmående hos barn och unga.

Dr Sandor A Markus – Den fria människan (om hur det egentligen förhåller sig på jorden)

Jag har under den senare delen av familjens julledighet ögnat mig igenom en bok som jag fått till låns och handlar om vad författaren Dr Sandor A Markus, doktor i teologi, beskriver i termer av den fria människan. Det är en slags strävan efter ett fritt tillstånd i vad han benämner vara den nya tidsåldern som snart träder i kraft här på jorden. Han ifrågasätter starkt den sentida globalistiska kapitalismen som härskar i vår del av världen, och han går hårt åt människans bristfälliga urskillningsförmåga gällande att separera sanning från lögn.

"Hela mänskligheten utan undantag ställs inför stora utmaningar både individuellt och kollektivt. För att kunna möta dessa så krävs en annan slags medvetenhet och ledarskap som bygger på etik och moral och inte på egoism, maktbenägenhet och materialistisk strävan, vilken hitintills har dominerat större delen av ledarskapseliten."

Boken – utgiven 2020 – behandlar den kommande covid-19-pandemin som han menar är konstruerad jämte läkemedelsindustrin, vilka livnär sig på syntetisk medicin och där homeopatiska eller alternativa behandlingsformer i bästa fall förlöjligas och i sämsta fall helt avfärdas. Han redogör för storbankernas makt med en omtalad familj i spetsen, Illuminati ("den dolda staten"), Bilderberggruppen och Rockefeller. Han skriver om mainstreammedia som mental programmering, 4G- och 5G-påverkan, tungmetaller som utmålas värre än valfritt influensavirus, men också kemikalier, fluortandkräm och hormonstörande ämnen som vi människor med- eller omedvetet stoppar i oss eller injicierar i våra kroppar, liksom dagens klimatpolitik som en förevändning att införa koldioxidbeskattning. Han kritiserar även den samtida forskningen där doktorander ombeds att följa strömmen i stället för att presentera nya idéer och därmed omkullkasta rådande föreställningar om hur världen hänger samman.

"Är det ni som tänker era tankar eller tillhör de någon annan? Har ni tänkt vad ni tänker om det är rätt eller fel ur etisk, moralisk synpunkt?"

Författaren utger sig för att vara en sanningsförmedlare som tar avstamp i en andlig och bitvis esoterisk livsåskådning. Detta i termer om astralvärldar och kosmiskt högre medvetande – ett ämne som har engagerat mig sedan drygt tjugo år tillbaka. Jag har en handfull personer i min omedelbara närhet som under årens lopp har diskuterat i liknande tankebanor, och jag vill påstå att boken sammanfattar mycket av mina egna funderingar i dessa frågor.

Han beskriver hur energiflöden, frekvenser och likvärdiga begrepp i sig är självläkande till en viss nivå. När dessa fält däremot är avstängda hos oss människor hamnar vi lätt ur balans, vilket då möjliggör fysiskt och psykisk sjukdom i någon form. Och som många andligt förankrade människor förespråkar han en växtbaserad kosthållning samt vikten av daglig (helst timslång) meditation.

Jag avsåg inte att plöja igenom dessa sidor från pärm till pärm, utan jag har valt att återge utvalda delar som jag personligen anser är tankeväckande utöver det man vanligen hittar i offentliga medier. Jag har med flit valt att utelämna diskursen om kvantfysikens lagar, Ryssland respektive Kina som stormakter, krigsrelaterade konflikter, militären, utomjordiska intelligenser, telepati och närbesläktade paranormala fenomen som jag har lite eller obefintlig kunskap inom. I annat fall skulle inlägget bli på tok för långt och jag uttalar mig ogärna om saker och ting när jag har alldeles för lite på fötterna. Jag vill inte avfärda något men jag lämnar det därhän och återkommer eventuellt till det här inlägget längre fram igenom, när jag har mer kött på benen.

Här väljer man dock att hylla Vladimir Putin och det är ju knappast något som vi i väst normalt förknippas med – tvärtom mot de upplysta runt omkring mig har velat göra gällande, som snarare omnämnt honom som en av våra fulaste fiskar. Parallellt lovordar författaren – trots sitt ungerska påbrå – partiet Sverigedemokraterna som traditionellt förknippas med en invandringskritisk hållning (om än att just ungerska invånare sällan betraktas som ett direkt hot). Dessa två ståndpunkter utmärker sig från det övriga innehållet.

Makteliten "tillverkar och distribuerar artificiella mediciner med svåra biverkningar som följd. Många av biverkningarna kräver ytterligare medicinering med fler biverkningar och funktionsnedsättning som följd. Man vill enligt läkemedelsindustrin kunna sätta en diagnos på alla människor, och detta 'tillstånd' ska kunna medicineras." Huvudet på spiken, och jag har påpekat det förut. Sådant finns definitivt utrymme att brodera ut vid ett senare tillfälle eftersom jag upplever att författarens resonemang ger ett ganska grunt perspektiv på saken.

Budskapet i boken – som är både system- och samhällskritisk i sin karaktär – lyder bland annat att det är dags för svensken att vakna upp ur sin törnrosadröm. Detta i förmån för andliga värden med ett etiskt och moraliskt leverne framför jordiska och självcentrerade begär, som bland annat tar sig uttryck i överdriven materiell fixering, artificiella och kortsiktiga lösningar på kroppslig ohälsa samt destruktiva distraktioner och andra flyktbeteenden.

Balansgången mellan Lilla hjärtat-scenarion och Fallet Adam i dagens barnutredningar

Mot bakgrund av två medialt uppmärksammade barnrättsfall på kort tid – Lilla hjärtat (en 3-årig flicka som föll offer för en sjuk förälder när hon efter en familjehemsplacering återförenades med sin biologiska mamma) och Fallet Adam (en 7-årig pojke som blev oskyldigt anklagad för att begå sexuella övergrepp och därför omhändertogs i flera års tid trots att inget brott hade begåtts) är frågan om rättssäkerheten i dagens barnutredningar mer aktuell än någonsin.

Lärdom av dessa två exempel, vilka med rätta har väckt starka reaktioner: som beslutsfattare i barnrättsmål måste man kunna navigera mellan att ingripa när situationen verkligen kräver kontra att kunna fastställa en rättssäker och faktabaserad utredning som står i faktisk proportion till det aktuella fallet.

Att ”hellre anmäla en gång för mycket” är ett utbrett talesätt (eko) som systematiskt sprids i skolor apropå diskursen om obligatoriska orosanmälningar när personalen misstänker att ett barn far illa, vilket är en lagstadgad skyldighet enligt parollen om ”barnets bästa”. Detta i syfte att fånga upp familjer där barn utsätts för våld, försummelse eller omsorgssvikt eftersom samtliga orosanmälningar som inkommer till myndigheten måste tas i beaktning.

Så långt är vi nog alla med.

Fakta om orosanmälningar enligt nuvarande system

Att anmälningar som innehåller våldsanklagelser i någon form måste utredas, sätter dock käppar i hjulet för de familjer som inte har gjort sig skyldiga till nämnda anklagelse. Utredningsprocessen pågår som regel i minst fyra månaders tid men p.g.a. den alarmerande anmälningsplikten är det inte ovanligt att vi pratar om årslånga processer med tillhörande insatser. Det är tid och resurser som sker på bekostnad av de barn som på riktigt lever under svåra förhållanden.

”Hittar man inget så kommer ärendet att läggas ner”, hävdar den oinsatte tvärsäkert. Nej, i praktiken är det tyvärr inte fullt så enkelt eftersom en hel familj misstänkliggörs men med hänsyn till sekretess inte får ta del av anklagelserna redan i det initiala skedet, utan måste ingå i den fyra månader långa processen för att alls kunna bemöta innehållet. Utöver det behöver föräldern göra avkall på jobb och i vissa fall tvingas möta anmälaren på daglig basis utan att tillåtas föra en dialog med denne för att få klarhet i sakfrågan. Att som förälder bli misstänkliggjord och få hela sitt föräldraskap ifrågasatt är för övrigt en konsekvens som inte är direkt mätbar men ack så relevant ur ett "barnets bästa"-perspektiv då våra små oundvikligen drabbas negativt av ett sådant faktum – direkt eller indirekt.

Ett exempel från verkligheten

Låt oss ta ett exempel från verkligheten. Det rör sig om en – utåt sett – resursstark familj (d.v.s. socioekonomiskt priviligerad i form av akademisk utbildning, stabil ekonomi, frånvaro av missbruk etc) som återkommande hamnar i klorna på rättsväsendet – alltså raka motsatsen till familjer med begränsat kapital som man normalt föreställer sig blir måltavla för just en barnutredning.

Den resursstarka familjen blir återkommande föremål för socialtjänstens barnutredningar därför att "Nisse" – barnet i fråga – har en förmåga att i skolmiljö berätta saker som kan misstas för oroliga hemförhållanden, vilket även sammanfaller med ett periodvis hätskt humör. Nisse har därför tvingats genomgå en psykiatrisk bedömning genom barn- och ungdomspsykiatrin – inte för att det alls har funnits fog för detta då han befinner sig inom normalspannet med naturliga variationer, utan för att det är så samhället ser ut i dag. Minsta avvikelse förstoras upp till närmast gigantiska proportioner. Vi lever i en diagnosinflation aldrig tidigare skådat i modern tid. Om barnet inte blir slaget i hemmet måste det prompt bero på en medfödd och obotlig neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, resonerar systemet, och ett helt samhälle spelar med. Diagnosnarrativet är ett kapitel för sig. I den psykiatriska bedömningen framgick inga tecken på underliggande "npf"problematik, utan Nisses besvär visade sig ha kontextuella förklaringar. 

Jag återkommer till pojken senare i inlägget.

Barn saknar förmågan till abstrakt, metakognitiv reflektion

Barn – låt oss nu tala om barn. Barn har i regel bristfällig eller rentav obefintlig förståelse för ett ords betydelse och tolkning i dess rätta sammanhang. De är därtill formbara. Vidare är de dåligt kognitivt eller mentalt rustade att möta komplexa frågor, ej heller kapabla till abstrakt, metakognitiv reflektion – att till fullo förstå konsekvenserna av sina egna handlingar. Också dagsformen kan spela in, om en konflikt har utspelat sig tidigare under dagen och barnet är besviket på sin föräldrar, motivet hos skolpersonalen eller annan vuxen och dennes tidigare erfarenhet och bakgrundshistorik i frågan om förväntningar på ett barns beteendeutveckling.

Ja, det är sammantaget många beståndsdelar som inverkar när man som yrkeskunnig ska analysera vad ett barn har sagt även om det är ordagrant återgivet. Den vuxnes förmåga att tolka det som barnet förmedlar kan vara helt avgörande. Barn har samtidigt en förmåga att hitta på, fara med osanning, fantisera och experimentera med ord och dess innebörd – definitioner som dessutom kan variera över tid, var i världen de studeras eller beroende på rådande lagstiftning. Vissa barn är mer benägna än andra att trigga reaktioner, söka uppmärksamhet och ta plats utan att det nödvändigtvis behöver bottna i något utmärkande i sig, men det påverkar deras trovärdighet i allra största grad – och utfallet med det.

Faktorer som kan avgöra utfallet i en barnutredning

Andra betydande faktorer som kan påverka utfallet i en barnutredning:

  • Det numera välkända faktum att socialtjänstens ord väger tyngst i en rättegångssituation. Omkring 97 % av alla LVU-domar går på socialtjänstens linje, även i de fall bevisningen är dold av sekretess. Det är alltså inte frågan om ett lagenligt domstolsbeslut via Förvaltningsrätten som har det sista ordet när allt kommer omkring, utan socialtjänsten själva. 
  • Den nya lagen om förstärkt tjänstemannaansvar innebär – parallellt med ovan – en försvagad familjepolitisk ställning.
  • Matriarkens till synes omättliga behov av samtal, möten, utredningar och insatser. Utan dessa har myndigheten inget existensberättigande i välmående kommuner. Ju mer ett ärende omgärdas av sekretess, i desto större omfattning tvingas familjen återberätta om alla bakomliggande turer och omständigheter, vilket motiverar till än mer mötestid.
  • De tiotusentals svenska barn  som årligen hamnar på familjehem och andra placeringsformer är en verklighet som inte längre går att blunda för. Hur många av dem som är felaktigt placerade kan man bara spekulera i. Detta eftersom rättsosäkra barnutredningar genomsyrar hela myndigheten, något man kan läsa mer om här.
  • Tillsynsmyndigheten IVO; som har till uppdrag att granska bristerna inom socialtjänstens arbete, lämnar en del att önska. Det framgår i en rapport som regeringen lade fram i fjol, där omkring 400 tillsynsfall har granskats men alltför sällan följs upp enligt ramen för statens kvalitetsgranskning.
  • Unga kvinnliga socialsekreterare som inte är torra bakom öronen får osedvanligt ofta komplexa ärenden på sina bord. De har själva inga egna barn, är kanske helt nyutexaminerade och bokstavstroende paragrafryttare från den nyligen genomgångna socionomutbildningen. De saknar i regel tillräcklig livs- och arbetserfarenhet för att kunna axla den livsavgörande roll det innebär att göra en korrekt bedömning som på sikt kan innebära att separera barnen från sina föräldrar.
  • Den godtrogna befolkningen bortser helt från förekomsten av korruption, jäv, ekonomiska intressen, den tysta lojalitetsprincipen kollegor emellan, den mänskliga felande faktorn, missförstånd, språkförbistring och andra barriärer. Där pengar finns, finns också makt. Där makt finns, finns också risken för korruption. Annorlunda uttryckt: kontrollen över stora finansiella flöden är ofta den främsta grogrunden för korruption. För att konstatera en sådan sak behöver man inte nödvändigt vara konspiratoriskt lagd, men trots det avfärdas kritik mot socialtjänsten påfallande ofta som en del av en pågående desinformationskampanj. Detta i stället för att göra en ordentlig, saklig, externt och objektivt granskad översyn med syftet att förbättra dagens bristfälliga barnrättsutredningar.
  • Även tidsbrist nämns som en viktig faktor i socialtjänstens förutsättningar att utföra sitt arbete.
  • Sist men inte minst: en svårt pressad och nedbruten förälder agerar inte alltid rationellt. Det kan komma en groda ur munnen utan att personen för den sakens skull misshandlar sina egna barn.

Innehållet i en orosanmälan

Vad kan en orosanmälan bestå av, då?

Jo, att barnet anses ha en för smal kroppsbyggnad sett till sin ålder och kroppslängd, äter för mycket eller för lite, väljer samma frukost varje dag (”autism!”) eller påstås ha låsts in på toaletten av den elake föräldern. Att det saknas en låsanordning på dörrens utsida som möjliggör en sådan åtgärd, tar man lite eller rentav ingen hänsyn till fastän detta upprepas under utredningens gång.

Annan bakgrund till oro: att barnet observerades när det blev buret av föräldern trots att det kan gå själv sedan flera år tillbaka (barnet var ledset och behövde tröst), inte hade några strumpor i de fodrade vinterstövlarna (barnet har naturligt varma fötter och uppgav själv att det inte frös), att det regelbundet biter på naglarna (framstår som att det blir utsatt för stress) eller att föräldern uppges använda svordomar i hemmet.

En utmärkande incident har särskilt etsat sig fast i mitt minne;
"Nisse" blir av sin mamma hämtad från förskolan mitt under ett pågående tågbanebygge. En personal sitter intill och bevittnar dialogen som följer:
Mamman: Kom med här, Nisse. Om du plockar undan efter dig så går vi hem och badar badkar.

Den närvarande fröken orosanmäler omedelbart mamman för att ha hotat Nisse; att om Nisse inte städar undan sig och följer med hem så får han inte bada badkar med sin mamma.

Ju fler tillagda punkter – väsentliga eller ej, desto tyngre väger anmälan i sin helhet. Man kan alltid krydda lite extra om situationen kräver.

Fler konsekvenser för oskyldigt drabbade familjer

Som förälder behöver man i dagens läge väga varenda ord på vågskål. Hur kommer det jag säger att uppfattas? Ligger "det här" och "det här" mig i fatet?

Man förväntas vara tillgänglig all vaken tid och aldrig någonsin komma med minsta invändning och ifrågasättande kring hur alltsammans sköts med barnet i skottgluggen (no pun intended). Allt annat betraktas som samarbetssvårigheter.

Nisse är fortfarande traumatiserad av det plötsliga polisförhöret tidigare samma år, där han blev borttransporterad av blåljuspersonal mitt på blanka skoldagen. Detta för att förskolepersonalen förväxlat något som Nisse hade sagt med att ha blivit utsatt för misshandel. Den resterande dagen innehöll timslånga polisförhör, samtal med barnahus, och hembesök. Nisse var helt utslagen efteråt.

Familjens förväntan efter att drevet är avslutat: någon form av ursäkt, kompensation, upprättelse.
Familjens verklighet: karusellen drar igång på nytt då varje enskild orosanmälan som bekant alltid måste vägas in, och historiken ligger familjen till last trots att samtliga av de tidigare utredningarna har avskrivits efter en tid. Familjeenheten stirrar sig blind på omfånget i stället för att ta hänsyn till resultatet där föräldrarna till och med fick beröm för hur väl de hanterar barnen.

Känslan av drev, häxjakt, Sovjetfasoner, fascistmetoder, Kafkaliknande processer; dessa liknelser kan verka avlägsna för dagens generation men de var en realitet för inte alltför längesedan, och pågår bevisligen än i dag.

Igen: om syftet med orosanmälningar är att skydda utsatta barn men i stället drabbar fungerande familjer, riskerar det hela att få en motsatt verkan och man tar resurser från de som verkligen behöver.

Tudelat kring fenomenet orosanmälningar och socialtjänstens hantering av dessa

Från ett internetforum i temat orosanmälningar:

"Som utredare på barn och familjeenhet är man just expert på att bedöma inkomna anmälningar och utreda insatsbehov i en familj. Vilka andra skulle vara bättre på det, tänker du?

Så här resonerar dessvärre många socialsekreterare inom yrket. Självrannsakan finns inte på kartan.

Sagt av en annan yrkespersonal men inom barnomsorgen:

"Om jag skulle anmäla vid minsta misstanke som nu lagen säger så hade jag nog fått sparken, just för att jag inte haft tid till att jobba då jag hade fått sitta i telefon hela dagarna och göra anmälningar ... Att gå efter 'hellre anmäla en gång för mycket än en gång för lite' bara för att inte riskera att barn som far illa inte får hjälp – ja, det stämmer ju i teorin men inte i praktiken. Att ett barn som inte far illa och har ett bra liv/framtid med goda föräldrar i stället råkar ut för en dålig utredning/utredare, och att felaktigt få en 'anmälning på sig', kan även det skapa mycket ångest som i förlängningen drabbar hela familjen. 

Jag tror nog de flesta här inne skulle bli mörkrädda om de visste hur många barn som felaktigt t.ex. placerats i familjehem eller liknande. Och hur många familjers och barns liv som blivit förstörda p.g.a. en alldeles för 'lätt' anmälan i kombination med en 'dålig' socialsekreterare som klappar sig själv på axeln. De fallen man ser i media är bara toppen på isberget ... Så visst kan en till synes 'liten' misstanke/anmälan få förödande konsekvenser". 

Huvudet på spiken.

En annan person uttryckte sig så här:

"Jag förstår inte hur somliga tänker. Ska föräldrars stolthet gå före barnens säkerhet? För att inte missa ett enda barns lidande, ser jag det som en naturlig konsekvens att somliga blir felaktigt misstänkta. Det kan vi väl bjuda på! Jag vill också påstå att en människa som rentvåtts från skuld, är mer skuldfri än en icke granskad. Tacka och ta emot."

eller

"Har man inget att dölja så finns det ingen anledning att oroa sig, eller hur?"

Det senare är en minst lika vanlig uppfattning hos gemene man som i regel: 1. inte har några egna barn 2. själva aldrig har blivit föremål för en okynnesanmälan med därtill hörande rättsosäker apparat. Då är det naturligtvis lätt att sitta på sina höga hästar och tala om hur andra borde resonera i frågor som inte drabbar dem själva.

* * *

En av många frågor vi som samhälle behöver ställa oss är:

Vilken merkostnad måste man som skötsam förälder acceptera i rädslan för att missa de utsatta barnen?

Hur dagens försvagade familjepolitik krattar manegen åt en viss typ av politiska krafter

Många människor har i dag en tendens att betrakta den försvagade familjepolitiken som ett resultat av individens valfrihet. Man pratar om isolerade fall som en följd av ökad tolerans mot avvikelser, men är inte förmögen att se hela bilden och de faktiska och djupgående mönster som har gett upphov till den här utvecklingen.

Om allt fler unga väljer bort barn – vilket är ett faktum sett till dagens historiskt låga födelsetal – drabbar det inte bara enstaka individer, utan ett helt samhälle.

Narrativet hejar på och lagstiftningen med den; en lagstiftning som både tolererar och främjar normbrytande beteenden under parollen om "inkludering". Det är attityder och värderingar som via lobbyister sprids globalt och sker på direkt eller indirekt bekostnad av familjen som samhällsbärande enhet, genom att steg för steg flytta fram sina positioner och göra dem rumsrena. 

Man förminskar betydelsen av reproduktion med hänvisning till klimatförändringar, påstådd överbefolkning, det rådande konjunkturläget eller kvinnans behov av självförverkligande; individualism och personlig frihet ("förbättrad ställning på arbetsmarknaden"). I många fall tillskrivs dessa faktorer större värde än livet självt därför att en central del av feminismen är rätten till reproduktiv hälsa, och konsekvensen blir att dessa senarelägger eller helt avstår från familjebildning.

Polariseringen mellan män och kvinnor skapar än större motsättningar genom semantiska ordval där det manliga släktet öppet hånas och förlöjligas i termer av "incel", "killgissa", "toxisk maskulinitet", "mansspreading", "mansplaining", "mansbebis", "vita kränkta cis-män", "inte alla män" och motsvarande uttryck som används i syfte att ironisera och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter med misandri på agendan.

Kärnfamiljens betydelse bagatelliseras återkommande i det offentliga rummet och stora rörelser sprider budskap med innebörden att till varje pris krossa heteronormen (en faktisk slogan under tidigare prideår som dock inte ska förväxlas med att motarbeta heterosexualitet i sig, utan endast heterosexualitet som norm). Det är dock allvarligt när identitetspolitiska intressen orsakar svår förvirring hos barn och unga, och resulterar i irreversibla ingrepp. Heterosexualitet är ju trots allt grunden ur ett strikt biologiskt och evolutionärt perspektiv och bör därmed tillskrivas viss betydelse även framgent.

Med semantikens hjälp reduceras föräldrar till den juridiska termen "vårdnadshavare", och begreppet föräldramöte har i dag ersatts med vårdnadshavarmöte. Motiveringen lyder att verka för ökad inkludering, men symboliken är säkert som amen i kyrkan.

Man måste förstå de signalpolitiska krafter som råder när det alternativa ständigt framhävs som ett normbrytande föredöme, vilket kan yttra sig i att barn ska placeras på institution i stället för att växa upp i sin ursprungsfamilj, alternativt att föräldrar separerar så fort minsta meningsskiljaktighet uppstår framför att jobba på relationen med ambitionen att den ska bestå över tid.

Dessa tendenser kan i dag observeras överallt och är genomgående i hela samhällsstrukturen.

Konsekvenserna av vår tids digitala överstimulering

Den nutida och ständigt uppkopplade människan utsätts i dag för ett närmast obegränsat informationsflöde. Hon översköljs av underhållning och matas dagligen med oändliga valmöjligheter (att likna vid ett digitalt smörgåsbord). Vi lever helt enkelt i överflöd.

Den nutida människan är djupt påverkad av jakten efter dopaminkickar och ett nära inpå omättligt behov av bekräftelse, med en ständig hunger efter mer. Variation är inte längre att betrakta som en bristvara, och vi fastnar lätt i en loop av omgående tillfredsställelse men den är sällan långvarig.

Sammantaget har detta kommit att resultera i djupgående konsekvenser när det gäller vår förmåga att bearbeta information, behålla fokus och hantera tristess. Det visar sig i svåra koncentrationssvårigheter, ett allt kortare uppmärksamhetsspann, beslutsångest, onödiga jämförelser med andra människor, brist på kreativitet, känslomässig distans och mental frånvaro.

Hjärnan nedreglerar sina nivåer av dopaminreceptorer som ett resultat av att ständigt matas med nya intryck, och toleransnivån blir därmed högre. Att konstant trigga våra belöningssystem hämmar oss i större utsträckning än man tidigare har trott. Därtill ökar vi produktionen av stresshormon (kortisol) i rädsla för att gå miste om viktig information.

Vad som krävs för att bryta det här mönstret är disciplinerad dopaminfasta i form av digitala detox-pauser, skärmfria dagar, tid för reflektion och återhämtning, att lära sig hantera tystnad och att medvetet exponera sig för tristess – att kort och gott befinna sig i nuet och prioritera verkligheten som den är.

Världsmaktordningen grovt sammanfattad från 1600-talets mitt till i dag

I ett försök att göra världshistorien lite mer överblickbar och begriplig ...

Texten kan kan te sig lite svårtuggad i sin nuvarande form men kommer att språk- och innehållkorrigeras i flera omgångar.

Födelsen av det moderna banksystemet och övergången från kyrka till stat

Grovt sammanfattat kan man nämna centralbankernas framväxt som en av flera viktiga startpunkter, omkring 1600-talets mitt. Senare kommer denna att leda till kontanthanteringens utfasning, och till inflation, skuldsättning och hårt belånade hushåll; en förstärkt centralbanksmakt.

Från kyrkan som ensam förklaringsmodell och maktnäste till ett sekulärt politiskt statsskick, från religiös övertygelse som satte ramarna till en mer vetenskapsbaserad världsbild.

Den allmänna rösträtten infördes 1918, varav tre år senare inbegrep den även kvinnor. Också vanliga män förbjöds alltså länge att rösta – något det sällan eller rentav aldrig talas om i den offentliga debatten kring kvinnors rösträtt.

Världssamfunden ritar om kartan, en dominerande läkemedelsindustri och kvinnans intåg på arbetsmarknaden

Två världskrig passerar. Tidningsägande genom konsolidering (ägarcentrerad sammanslagning). Svensk skola är byggd på konsensusproduktion, inte kritisk systemanalys. Nationalstaternas upplösande. Statlig makt decentraliseras. FN, EU, Nato, WHO, NGO-aktiga organisationer m.fl. stora organ m.m. sätter agendan genom sina olika konventioner.

Multinationella företag som verkar i symbios. Den biljonlukrativa läkemedelsindustrin påverkar såväl lagstiftning som beslutsfattande, bl.a. med de allmänna vaccineringsprogrammen. 

Industrialisering, urbanisering och infrastrukturutveckling. Statligt finansierade välfärdssystem.

Kvinnans intåg på arbetsmarknaden. Tidigare betraktades hon som hushållerska och barnaföderska medan mannen ensam stod för försörjningen. En stor systemförändring ägde rum, vilket bland annat kom att ske på bekostnad av den fortsatta familjebildningen och synen på manligt-kvinnligt som ett resultat av – vad som tidigare betraktades vara – naturens ordning; män och kvinnor som olika men med kompletterande roller.

Kommersiella intressen, massmigration, övervakning och världssynkroniserad massmedia

Globalisering. Migration och den nya tidens folkströmningar i stora volymer. Från nationell sammanhållning till mångfaldsdogm. Massmedia blir globalt samordnad. Hollywood och dess världsomspännande narrativ. 9/11.

Institutionalisering framför familjesammanhållning blir norm; från hela skolsystemet till omsorg på ålderns höst.

Privatisering av tidigare offentliga verksamheter – som ett led i kommersiella intressen; ej att förväxla med privatisering som en naturlig motpol till ett renodlat kommunistiskt/planekonomiskt system.

Identitetspolitik och polarisering

Agenda 2030 tar sin början. Identitetspolitik och normförskjutning som styrmedel; den samtida feminismen och en förändrad definition på manligt-kvinnligt, inklusive transpolitiska intressen som gett upphov till fenomen som "könsdysfori" och en helt ny syn på genus som identitetsmarkör. Polariseringsregimen etableras; åsiktsmässiga motsättningar får allt större fäste genom snabb digital spridning. 

Näthandel och konsumtionssamhälle. Klimatfrågor på agendan. Diagnosexplosion av "npf" och närbesläktade varianter. Pandemin tar vid, vilket sammanfaller med den nya tidens barnlöshet – de högsta uppmätta siffrorna genom hela historien. 

En korrumperad gängkriminalitet med samröre inom bland annat placeringsindustrin av barn och unga. Upplösande gränser mellan stat och individ. 

Digitalisering och snabba dopaminkickar

Digitaliseringens framfart genom internet och sedermera smartphones, sociala medier och AI-teknik. Google med flera sökmotorer styr i huvudsak all informationsåtergivning; du googlar och får deras verklighetsbeskrivning till svar. Algoritmer, filterbubblor och cookies/datainsamling. Uppmärksamhets- och bekräftelseplattformar såsom TikTok och Instagram. Ökad skärmtid och minskat fysiskt umgänge. Ett överflöd av yttre stimulans – att likna vid ett obegränsat digitalt smörgåsbord, genom appar och ständiga informationsflöden. Konsekvenser: koncentrationssvårigheter, sämre tålamod och en förhöjd toleransnivå. När våra hjärnor översköljs av dopamin nedregleras nämligen dess receptorer – med tristess och tomhet som en naturlig följd.

En tillbakagång till konservativa värden?

USA och Trump-administrationen genomför i detta nu en rad omfattande antiglobalistiska åtgärder med strävan efter en slags återgång till ursprungliga nationalstater. Man vill i korthet se en kraftig minskning av globala maktstrukturer i förmån för bättre handelsvillkor, mer användning av fossila bränslen, utökad gränsbevakning och egen nationell suveränitet, samt fokus på biologi framför identitet med ett uttryckligt motstånd mot woke-ideologi. Även på hemmaplan syns tendenser som pekar på att den unga generationen så sakteliga har börjat lämna feministiska ideal och bekänna sig alltmer till konservatismen.

Samtidig världsomspännande synkronisering ej en slump

Synkronisering av ovanstående är en samtidig process som sker världen över och är nära inpå identiskt koordinerad. Sett i det ljuset kan man knappast betrakta något i den här samhällsutvecklingen som slumpmässigt genomförd.