LVU-industrin och dåtidens DDR/Stasi – två sidor av samma mynt

Man kan sätta ett likhetstecken mellan dagens LVU-apparat och dåtidens DDR/Stasi-stat.

LVU: ”oro”, "omsorgssvikt”, ”samarbetsproblem”, ”bristfällig föräldraförmåga” och ”föräldern saknar insikt”.

Stasi: ”asocialt beteende”, ”normbrytande”, ”omedgörlighet”, ”oförmåga till uppfostran” och ”bristfällig statlig fostran” (de tyska begreppen har identisk innebörd).

Detta för att motivera ingripanden.

Tjänstemännens personliga och känslomässigt knutna bedömning väger i många fall tyngre än teknisk bevisning. Förvaltningsrätt och socialnämnd tenderar att i 97 % av alla LVU-mål gå på socialtjänstens linje. Här syns också hög frånvaro av saklig, faktabaserad och oberoende granskning.

Splittring av familjen kan och kunde yttra sig enligt följande: 

LVU: hot om eller fullbordade omhändertaganden för att tvinga familjer till lydnad, vilket väcker associationer till en auktoritär kontrollstation likt exemplet nedan.

Stasi: ”Zersetzung” som psykologisk krigsföring och metod för att upplösa familjeband, att iscensätta konflikter mellan familjemedlemmar, ägna sig åt karaktärsmord och andra manipulativa drag. Detta samt att skapa motsättningar mellan familj och stat där barnen tidigt invigs i tron att de senare alltid har tolkningsföreträde.

Svagt ansvarserkännande.

LVU: ett försvagat tjänstemannaansvar i och med den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft under fjolårets sommar (2025), men i praktiken upplöstes redan i samband med 1970-talsreformen under ledning av Palme. På ren svenska: rena rama sovjetfasonerna.

Stasi: under DDR så var ansvariga till det närmaste immuna mot påföljder.

Fler liknelser: ”Barnets bästa” som retoriskt verktyg för att motivera tvångsingripanden, liksom hur DDR använde den omtalade muren likt ett fysiskt och psykologiskt vapen med liknande syften.

”Livsstilskontroll” där LVU-processen verkar som ett led i att producera bilden av den ideala föräldern som fullkomlig, vilket få familjer kan leva upp till. Detta i stället för att faktiskt skydda barnet från en verkligt våldsutsatt miljö.

Både LVU-industrin och Stasi/DDR lider av oförmågan att erkänna begångna misstag, en slags prestigelåsning eller kognitiv dissonans. Hellre fortsätter de på en dåligt inslagen väg än att krypa till korset och erkänna att de hade fel, särskilt om detta fel upprepas i flera led. Att riva upp ett beslut om LVU för att underlaget har brustit riskerar att hota socialtjänstens legitimitet och därmed hela dess existensberättigande.

Angiverisamhälle och utvidgad anmälningsplikt.

Slående likheter hela vägen.