Personligen har jag full förståelse för familjer som omfamnar konservativa ideal. Samtiden har väl aldrig tidigare i historien varit så sjuk som nu – en av tio knaprar psykofarmaka, lika många identifierar sig med en psykiatrisk diagnos och/eller vet inte vilket kön de tillhör.
Var och varannan person refereras till i termer av "npf", och vi förväntas placera våra barn på institution från ett års ålder med syftet att "förverkliga" oss själva. Män och kvinnor tillskriver varandra de mest osmickrande egenskaper (källa: ett kommentarsfält nära dig) förklätt i feminism. Det slängs med "hata vita 'cis'-män" för hela slanten, vilket osar av rasistisk misandri och polariserande begrepp som "killgissa", "mansplaining", "incel" o.s.v. Detta i stället för par- och familjebildning som trots allt är meningen med hela vår existens.
Sjukskrivningstalen bland kvinnor skjuter i höjden, män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken, omkring 15 % av unga beräknas ha en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning", vi lever i en tid med historiskt låga födelsetal, barn- och ungdomspsykiatrin går på knäna m.m., vilket har starka beröringspunkter med den härskande Tinderkulturen där feminism och nyliberalism står på agendan.
För övrigt – i en sund parrelation; d.v.s. majoriteten av alla förhållanden, är beroende det finaste vi har.
För övrigt – i en sund parrelation; d.v.s. majoriteten av alla förhållanden, är beroende det finaste vi har.