Vid det här laget har jag tagit del av lite för många livsberättelser från föräldrar som vittnar om ett tydligt före och efter i frågan om sitt barns beteendestörning. Barnets första levnadsår beskrivs som helt normalfungerande för att sedan – efter en biverkan av vaccin, läkemedel eller annan yttre påverkan – ha utvecklat autistiska tendenser, utåtagerande beteenden, uppmärksamhetsstörningar, tics, tvångssyndrom, ångesttillstånd, depressioner o.s.v. som normalt kännetecknar det man numera klumpar ihop som ”npf”. Sett i det ljuset kan därför autism uppfattas som något man "får" snarare än föds in i.
I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om vår västerländska samtid och närmast omättliga behov av att diagnostisera folk till höger och vänster, att normalisera det sjuka och i längsta möjliga mån undvika att tala om den rosa elefanten i rummet. Gång efter annan glömmer vi återkommande bort att ställa oss frågan varför autism – till skillnad från somatiska besvär – inte går att styrka med vare sig blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra mätbara instrument, men samtidigt är fullständigt övertygade om dess utbredda existens. Att i dagens massiva utsträckning informera om och älta autistiska tendenser hos såväl barn som unga har blivit högsta prioritet inom hela samhällsapparaten. Det motiveras alltid med ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, bättre diagnostiska verktyg och kunskap om autism som funktionsnedsättning. (Dagens diagnosverktyg är dock oerhört bristfälliga med endast observationer och skattningsformulär till hjälp, vilket gör bedömningen minst sagt godtycklig). Dessutom finns det inga biomarkörer i världen som alls kan fastställa att det platsar i fältet för neuropsykiatri; d.v.s. neurologiska avvikelser i hjärnan.
I många år hade Sverige en bloggerska som gick under namnet ”handleder”. Hon skrev öppenhjärtligt om sin psykiska ohälsa som till omfattningen var både intensiv och långvarig. En dag valde hon till sist att ta sitt liv. Detta trots att hon enligt egen utsago hade haft en trygg och kärleksfull barndom, men sedan råkat ut för trauman såsom gruppvåldtäkter och annat elände som skulle göra vem som helst ångestfylld och deprimerad. I stället för hjälp att hantera dessa övergrepp mottog hon inom psykiatrin diagnos efter diagnos efter diagnos, och medicinerades närmast fördärvad under de många inläggningarna inom den slutna vården. Detta så till den grad att man som utomstående kan fråga sig om det inte snarare var det som i slutändan avslutade hennes liv i förtid. I stället sitter folk i kommentarsfältet och på fullaste allvar spekulerar i huruvida tjejen hade autism …?
I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om vår västerländska samtid och närmast omättliga behov av att diagnostisera folk till höger och vänster, att normalisera det sjuka och i längsta möjliga mån undvika att tala om den rosa elefanten i rummet. Gång efter annan glömmer vi återkommande bort att ställa oss frågan varför autism – till skillnad från somatiska besvär – inte går att styrka med vare sig blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra mätbara instrument, men samtidigt är fullständigt övertygade om dess utbredda existens. Att i dagens massiva utsträckning informera om och älta autistiska tendenser hos såväl barn som unga har blivit högsta prioritet inom hela samhällsapparaten. Det motiveras alltid med ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, bättre diagnostiska verktyg och kunskap om autism som funktionsnedsättning. (Dagens diagnosverktyg är dock oerhört bristfälliga med endast observationer och skattningsformulär till hjälp, vilket gör bedömningen minst sagt godtycklig). Dessutom finns det inga biomarkörer i världen som alls kan fastställa att det platsar i fältet för neuropsykiatri; d.v.s. neurologiska avvikelser i hjärnan.
Vad som däremot finns är stora kommersiella intressen kring diverse läkemedel som sägs underlätta för den enskilde individen, men som ofta kommer med svåra biverkningar. Några uttalade botemedel mot autism existerar förresten inte i dagsläget, endast mediciner som påstås lindra de tillstånd som ofta kommer med diagnosen – typ depressioner, ångest och tvångsbeteenden. Alltsammans blir till en enda mischmasch av psykisk ohälsa som drygt 15 % av befolkningen beräknas leva med. (Och enligt förespråkarna av detta har sådana symtom minsann aaalltid funnits i samma stora utsträckning, bara det att man tidigare inte hade något namn för besvären).
Människosläktet består av unika individer med sina respektive styrkor och svagheter, och frågan jag ställer mig är om varenda personlighetsdrag verkligen behöver etikettiseras eller problematiseras över. Det riskerar bara att bli självuppfyllande när man intalar sig att ens tillstånd är medfött och obotligt utan att det någonsin har gått att verifiera.
Människor är komplexa varelser beroende av sin omgivning och dess kontext – var i världen man studerar de här personlighetsdragen, hur de har kommit att definieras, när i tid de ses som en avvikelse o.s.v. Det kan ge helt olika utslag eftersom en sådan diagnos inte är frågan om något definitivt och mätbart, utan vanligtvis fluktuerar över tid.
Man får också komma ihåg att beteendestörningar och psykiska problem inte uppstår från intet. Visst att det kan finnas en medfödd sårbarhet för att utveckla sådana tendenser, men hur kommer det sig att man i den omtalade narcissism-dokumentären som är i ropet just nu, uteslutande hittar diagnostiserade narcissister som allihop vittnar om en tragisk barndom och bristfälliga uppväxtförhållanden? Varför är den gemensamma faktorn så tydlig och hur kommer det sig att absolut ingen någonsin tar hänsyn till att försummelse, våld och vanvård under en barndom och tonårstid är grogrunden till att utveckla just sådana tendenser? Jag tänker på empatibrist, undvikande anknytning och självvald isolering. Man bara konstaterar att någon uppvisar speciella drag eller uppträder på ett – enligt oss – opassande vis – aldrig att adressera själva orsaken? Inte ens när orsakssambanden serveras rakt framför ögonen på oss är vi mottagliga att lägga ihop ett plus ett.
I många år hade Sverige en bloggerska som gick under namnet ”handleder”. Hon skrev öppenhjärtligt om sin psykiska ohälsa som till omfattningen var både intensiv och långvarig. En dag valde hon till sist att ta sitt liv. Detta trots att hon enligt egen utsago hade haft en trygg och kärleksfull barndom, men sedan råkat ut för trauman såsom gruppvåldtäkter och annat elände som skulle göra vem som helst ångestfylld och deprimerad. I stället för hjälp att hantera dessa övergrepp mottog hon inom psykiatrin diagnos efter diagnos efter diagnos, och medicinerades närmast fördärvad under de många inläggningarna inom den slutna vården. Detta så till den grad att man som utomstående kan fråga sig om det inte snarare var det som i slutändan avslutade hennes liv i förtid. I stället sitter folk i kommentarsfältet och på fullaste allvar spekulerar i huruvida tjejen hade autism …?