I dag trillade jag över en krönika om feminism som fångade mitt intresse utöver det vanliga. Författaren riktar skarp kritik mot den samtida kvinnorörelsen och hur den har kommit att utmärka sig i just vår tid. Vidare belyser hon att ideologin sällan ifrågasätts eftersom feministisk åskådning numera utgör en självklar norm i stora delar av västvärlden.
Jag kommer inte att citera inlägget i sin helhet men den ger mig ett värdefullt uppslag att utgå ifrån när jag redogör för mina egna ståndpunkter i frågan.
Skribenten menar att kvinnans huvudsakliga uppgift rimligen är att ge liv, inte att delta i militärtjänstgöring eller pro-choice-uppdrag som verkar för det motsatta.
Att enbart betrakta kön som en social konstruktion är en sjuklig föreställning som helt bortser från biologiska faktum. Feminismens grundidé om lika lön för lika arbete har med tiden mynnat ut i en slags rasistisk misandri. Ty vi betraktar nu den vita mannen som roten till all ondska – och i vissa fall förnekar vi helt förekomsten av maskulinitet kontra femininitet som två bärande poler. Detta trots att mannen historiskt sett är den som huvudsakligen har bidragit med innovationer och hela samhällsbyggen. När såg du senast en kvinnlig gruvarbetare och varför propagerar feminister mycket sällan för att värva fler kvinnor till gruvnäringen?
Vi föds till man eller kvinna i varsin binär kromosomuppsättning. Allt annat är att blunda för fakta och biologi. Det är inte försvarbart att etikettisera personer som ifrågasätter detta könsförnekande med skymford som "transfob", ej heller att påtvinga omgivningen pronomen som inte överensstämmer med de faktiska förhållandena. Det riskerar bara att befästa den egna ideologiska uppfattningen som grundar sig i ett politiskt idésystem snarare än naturvetenskaplig evidens. I detta virrvarr av motstridiga ideal försöker dagens unga att hitta sin plats, men de famlar alltjämnt i blindo.
Till yttermera visso intresserar jag mig för forskning som kan klargöra hur mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt – och huruvida dessa skillnader har en betydelse när människor upplever att deras genitalier inte överensstämmer med den inre könsidentiteten. Hur får man dessa att bättre harmonisera med varandra utan att ta till irreversibla ingrepp? Det – om något – borde till syvende och sist sätta punkt för hela transdebatten.
Adhd – helt sonika symptom på barn som inte har hunnit bli vuxna ännu …?
Johan Bengtsson – ST-läkare i psykiatri och flitig debattör tillika kritiker på "npf"-området – går från klarhet till klarhet. I dag har han publicerat ännu en artikel i Svenskan som resonerar kring diagnoser som en bedömningsfråga och ingenting annat, liksom det faktum att adhd måste betraktas som bestående för att sättas på ett tillförlitligt sätt, och vem är ens kapabel att avgöra en sådan sak?
Särskilt ett stycke fångade min uppmärksamhet:
"Frågorna speglar vuxenvärldens dröm om hur ett barn bör vara och bete sig. Förväntningarna på barnet är att det ska lyssna på direkt tilltal, följa instruktioner, inte tappa bort saker, inte göra slarvfel, inte vara glömskt, inte springa omkring, inte prata överdrivet mycket, inte avbryta eller störa, inte tappa humöret och så vidare".
Dessa egenskaper är ju för tusan barn i ett nötskal, precis i enlighet med hur det ska vara ... Johan Bengtsson fortsätter: "Här framträder en utopi av välartade barn som alltid behagar vuxenvärlden och aldrig prövar dess ofta obefintliga tålamod".
Jag vill nästan påstå att hela fenomenet med barn är att utgöra just störningsmoment och pröva de vuxnas tålamod ... En av de största utmaningarna med föräldraskapet är att forma dem till att bli fungerande samhällsmedborgare. Barn är per definition inget färdigt koncept förrän de har uppnått vuxen ålder, och därifrån sett fortsätter processen som ständigt pågående under en hel livstid.
Särskilt ett stycke fångade min uppmärksamhet:
"Frågorna speglar vuxenvärldens dröm om hur ett barn bör vara och bete sig. Förväntningarna på barnet är att det ska lyssna på direkt tilltal, följa instruktioner, inte tappa bort saker, inte göra slarvfel, inte vara glömskt, inte springa omkring, inte prata överdrivet mycket, inte avbryta eller störa, inte tappa humöret och så vidare".
Dessa egenskaper är ju för tusan barn i ett nötskal, precis i enlighet med hur det ska vara ... Johan Bengtsson fortsätter: "Här framträder en utopi av välartade barn som alltid behagar vuxenvärlden och aldrig prövar dess ofta obefintliga tålamod".
Jag vill nästan påstå att hela fenomenet med barn är att utgöra just störningsmoment och pröva de vuxnas tålamod ... En av de största utmaningarna med föräldraskapet är att forma dem till att bli fungerande samhällsmedborgare. Barn är per definition inget färdigt koncept förrän de har uppnått vuxen ålder, och därifrån sett fortsätter processen som ständigt pågående under en hel livstid.
”Npf”-lobbyn dementerar påståendet om autism som ett resultat av paracetamolanvändning under graviditet
Morgon-tv gästas i dag av en talesperson för ”npf”-industrin som uttalar sig om autism i form av ett medfött och obotligt tillstånd. Personen är ansiktet utåt för landets största autismrörelse med närmare 20 000 medlemmar, och är således att betrakta som part i målet. Han betonar att autism är obotligt i betydelsen att det inte går att betrakta som en sjukdom, utan tvärtom ett livslångt funktionshinder.
USA:s president Donald Trump ska i dagarna ha presenterat fynd som rör kopplingen mellan förekomsten av autism och bruket av värktabletter under graviditeten, något som ligger till grund för att debatten har blommat upp på nytt. Motbevisen till detta påstående är många, hävdar Aftonbladet bakom låst artikel … Personligen kan jag inte uttala mig om det föreligger ett samband då jag har för lite kunskap om den typen av förhållanden. Samtidigt inser jag det paradoxala i att språkröret själv är en del av påverkansarbetet inom ”npf”-narrativet och dess intresseorganisationer. Partiskheten är slående när riksförbundet för dessa neuropsykiatriska funktionshinder – som de facto livnär sig på den här sortens opinionsbildning – tillåts propagera för sin lobbyverksamhet på bästa sändningstid.
Ett helt samhälle vilar på föreställningen att våra personlighetsdrag är någonting bestående trots att det finns en uppsjö av människor som i vuxen ålder har fått sina diagnoser avskrivna. Om dessa individer aldrig hade autism från första början behöver man rimligen se över rutinerna för diagnostisering i sin helhet. Det är högst olyckligt att låta sig begränsas av något som inte ens existerar.
USA:s president Donald Trump ska i dagarna ha presenterat fynd som rör kopplingen mellan förekomsten av autism och bruket av värktabletter under graviditeten, något som ligger till grund för att debatten har blommat upp på nytt. Motbevisen till detta påstående är många, hävdar Aftonbladet bakom låst artikel … Personligen kan jag inte uttala mig om det föreligger ett samband då jag har för lite kunskap om den typen av förhållanden. Samtidigt inser jag det paradoxala i att språkröret själv är en del av påverkansarbetet inom ”npf”-narrativet och dess intresseorganisationer. Partiskheten är slående när riksförbundet för dessa neuropsykiatriska funktionshinder – som de facto livnär sig på den här sortens opinionsbildning – tillåts propagera för sin lobbyverksamhet på bästa sändningstid.
Ett helt samhälle vilar på föreställningen att våra personlighetsdrag är någonting bestående trots att det finns en uppsjö av människor som i vuxen ålder har fått sina diagnoser avskrivna. Om dessa individer aldrig hade autism från första början behöver man rimligen se över rutinerna för diagnostisering i sin helhet. Det är högst olyckligt att låta sig begränsas av något som inte ens existerar.
Baksidan med den samtida feminismen och orsaken till de sjunkande födelsetalen
Tidigare i somras tillsatte Sveriges socialminister Jakob Forssmed en utredning med anledning av det låga barnafödandet som enligt beräkningar ligger på de lägsta nivåer som någonsin har uppmätts.
Personligen tänker jag att det är flera faktorer som samverkar till den här utvecklingen. Det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier – med fokus på heterosexualitet som en social konstruktion – har fått ett allt starkare fäste, liksom den ensidigt positiva inställningen till aborter, föreställningen om att jorden skulle vara överbefolkad, samt att frivilligt barnlösa fyller ut morgonsofforna och ifrågasätter familjebildning som en symbol för livets mening. Klimatångest och stundande världskrig dominerar den politiska debatten. Folk swipe:ar som tokar, vilket riskerar att skapa ouppnåeliga ideal. Det samtida upphöjandet av individualism och personlig frihet spelar också in. Jag har även en egen teori om att narrativet kring ”medfött och obotligt” påverkar de 10–15 % av befolkningen som innehar en ”npf”-diagnos. I rädsla för ärftlighet avstår dessa personer i högre utsträckning från reproduktion; även om genetiska arvsanlag inte går att fastställa.
Minskad fertilitet kan också ha sin förklaring i den omgivande miljön; livsmedel, hygienartiklar och kosmetika – fullproppade med mikroplaster, kemikalier och diverse tillsatser. Attityden och inställningen till graviditet och barnafödande är emellertid det som jag kommer att rikta in mig på i den här texten, snarare än miljögifter och hormonstörande ämnen.
Vissa semantiska ordval skapar också motsättningar mellan män och kvinnor, och är knappast någon av oss till egentlig gagn. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "mansbebis", "vita kränkta män" och hashtags av typen ”notallmen”. Dessa används i syfte att ironisera över det manliga släktet och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter.
Var och varannat diskussionsforum kopplat till frågor om abort, vaccin, feminism, migration, arbetsmarknad etc etc etc mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Jag bevittnar det här könskriget nästintill dagligen i ett kommentarsfält nära dig.
Samtidigt kan vi skönja motsatta tendenser som att hemmafruidealet är på väg tillbaka; åtminstone i små doser. Man myntar uttryck som ”tradwife” – trad av ordet traditionell – och ”soft girl”. Feministerna ondgör sig över den upplevda tillbakagången till 1950-talets ”stå vid spisen”-tillvaro. Dock, nära nog dubbelt så många kvinnor som män är långtidssjukskrivna. Fler kvinnor än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet, utmattning och stressrelaterade symptom. Detta medan hon slåss om platserna på attraktiva positioner som tidigare har kännetecknats av män.
Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter, men frågan är om det har gjort henne så mycket lyckligare. Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om feminismen som ett samtida ideal?
Personligen tänker jag att det är flera faktorer som samverkar till den här utvecklingen. Det propageras för promiskuiösitet i såväl dokusåpor som i kvällspressen, queerteorier – med fokus på heterosexualitet som en social konstruktion – har fått ett allt starkare fäste, liksom den ensidigt positiva inställningen till aborter, föreställningen om att jorden skulle vara överbefolkad, samt att frivilligt barnlösa fyller ut morgonsofforna och ifrågasätter familjebildning som en symbol för livets mening. Klimatångest och stundande världskrig dominerar den politiska debatten. Folk swipe:ar som tokar, vilket riskerar att skapa ouppnåeliga ideal. Det samtida upphöjandet av individualism och personlig frihet spelar också in. Jag har även en egen teori om att narrativet kring ”medfött och obotligt” påverkar de 10–15 % av befolkningen som innehar en ”npf”-diagnos. I rädsla för ärftlighet avstår dessa personer i högre utsträckning från reproduktion; även om genetiska arvsanlag inte går att fastställa.
Minskad fertilitet kan också ha sin förklaring i den omgivande miljön; livsmedel, hygienartiklar och kosmetika – fullproppade med mikroplaster, kemikalier och diverse tillsatser. Attityden och inställningen till graviditet och barnafödande är emellertid det som jag kommer att rikta in mig på i den här texten, snarare än miljögifter och hormonstörande ämnen.
Vissa semantiska ordval skapar också motsättningar mellan män och kvinnor, och är knappast någon av oss till egentlig gagn. Begrepp som ”incel”, ”killgissa”, "toxisk maskulinitet", ”manspreading”, ”mansplaining”, "mansbebis", "vita kränkta män" och hashtags av typen ”notallmen”. Dessa används i syfte att ironisera över det manliga släktet och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter.
Var och varannat diskussionsforum kopplat till frågor om abort, vaccin, feminism, migration, arbetsmarknad etc etc etc mynnar ut i att kvinnor och män tillskriver varandra osmickrande egenskaper. Jag bevittnar det här könskriget nästintill dagligen i ett kommentarsfält nära dig.
Samtidigt kan vi skönja motsatta tendenser som att hemmafruidealet är på väg tillbaka; åtminstone i små doser. Man myntar uttryck som ”tradwife” – trad av ordet traditionell – och ”soft girl”. Feministerna ondgör sig över den upplevda tillbakagången till 1950-talets ”stå vid spisen”-tillvaro. Dock, nära nog dubbelt så många kvinnor som män är långtidssjukskrivna. Fler kvinnor än någonsin tidigare uttrycker sig i termer av utbrändhet, utmattning och stressrelaterade symptom. Detta medan hon slåss om platserna på attraktiva positioner som tidigare har kännetecknats av män.
Den moderna kvinnan ägnar sig åt självförverkligande och hon ratar uttryckligen tanken på amning, blöjbyten och sömnlösa nätter, men frågan är om det har gjort henne så mycket lyckligare. Faktum kvarstår att dubbelt så många kvinnor än män är brukare av psykofarmaka. Vad säger det om feminismen som ett samtida ideal?
Den sociala aspekten av autism
Jag intresserar mig mycket för den sociala aspekten av autism. I min kritik återkommer jag ofta till det faktum att tillförlitliga mätinstrument helt saknas för att påvisa huruvida någon har en "npf"-diagnos eller inte. Tanken med det här inlägget är att avgränsa mig till den biologiska aspekten av densamma.
AI säger: "Den sociala konstruktionen av autism innebär att autism delvis ses som ett resultat av samhällets normer, kulturella diskurser och historiska faktorer snarare än enbart en biologisk eller medicinsk diagnos".
Frågan är om det alls existerar en biologisk bedömningsgrund avseende autism. Jag påminner om att det hitintills inte har gått att identifiera några utmärkande ”autismgener” att styrka medelst blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnskanning eller liknande mätmetoder. Påstådda skillnader i dopaminhalter har – mig veterligen – avfärdats i majoriteten av studier, varför även en sådan uppgift bör tas med stor försiktighet.
Frenologi är en metodik som härrör från sent 1700-tal, där man valt att studera avståndet mellan människors ansiktsdrag, proportioner och positionering, symmetri o.s.v. som för tankarna till dåtidens rasforskning. Trots att metoden – med rätta – har fått tonvis med kritik används den i dag för *studiet av autisters uteblivna ögonkontakt, vilka påstås avvika från normalbefolkningen.
*bl.a. genom AI-screening av ”retinala ögonfotografier”.
Och ju fler påvisade samband som går att härröra till biologi, desto lättare kan industrin motivera läkemedelsbehandling även för autism.
Den här boken skulle kunna besvara flera av mina frågeställningar.
AI säger: "Den sociala konstruktionen av autism innebär att autism delvis ses som ett resultat av samhällets normer, kulturella diskurser och historiska faktorer snarare än enbart en biologisk eller medicinsk diagnos".
Frågan är om det alls existerar en biologisk bedömningsgrund avseende autism. Jag påminner om att det hitintills inte har gått att identifiera några utmärkande ”autismgener” att styrka medelst blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnskanning eller liknande mätmetoder. Påstådda skillnader i dopaminhalter har – mig veterligen – avfärdats i majoriteten av studier, varför även en sådan uppgift bör tas med stor försiktighet.
Frenologi är en metodik som härrör från sent 1700-tal, där man valt att studera avståndet mellan människors ansiktsdrag, proportioner och positionering, symmetri o.s.v. som för tankarna till dåtidens rasforskning. Trots att metoden – med rätta – har fått tonvis med kritik används den i dag för *studiet av autisters uteblivna ögonkontakt, vilka påstås avvika från normalbefolkningen.
*bl.a. genom AI-screening av ”retinala ögonfotografier”.
Och ju fler påvisade samband som går att härröra till biologi, desto lättare kan industrin motivera läkemedelsbehandling även för autism.
Den här boken skulle kunna besvara flera av mina frågeställningar.
Att förse någon med diagnoser i stället för att gå till botten med bakomliggande trauman
Den Oscarsnominerade dramafilmen ”Will hunting” från sent 1990-tal, med bland andra Matt Damon och Ben Affleck i huvudrollerna, skildrar ett livsöde som har lyckats rama in en stor del av dagens diagnosproblematik.
Karaktären ”Will”; spelad av Matt Damon, framställs som en minst sagt osympatisk person, närmast känslomässigt avstängd. Han befinner sig i en tillvaro som uteslutande består av slagsmål, lågbetalda ströjobb och regelbundna pubbesök. Han är därtill ett matematiskt geni sällan skådat, men riskerar genom sitt destruktiva leverne att låta denna talang gå förlorad i förmån för ren dekadens.
Will brottas med en dysfunktionell barndom kantad av våld. Han remitteras därför till en psykiatriker som mycket snart inser att Wills frånstötande och problematiska men stundtals även konfrontativa sätt bottnar i att han som barn blev övergiven av dem som skulle finnas där och skydda honom. Hans undvikande anknytning – som tar sig uttryck i bristande tillit – kommer sig sannolikt av rädslan för att bli övergiven på nytt.
I dagens värld hade Will troligen blivit diagnostiserad med adhd. Detta eftersom följderna av ett trauma många gånger har stora likheter med klassiska adhd-symptom.
Karaktären ”Will”; spelad av Matt Damon, framställs som en minst sagt osympatisk person, närmast känslomässigt avstängd. Han befinner sig i en tillvaro som uteslutande består av slagsmål, lågbetalda ströjobb och regelbundna pubbesök. Han är därtill ett matematiskt geni sällan skådat, men riskerar genom sitt destruktiva leverne att låta denna talang gå förlorad i förmån för ren dekadens.
Will brottas med en dysfunktionell barndom kantad av våld. Han remitteras därför till en psykiatriker som mycket snart inser att Wills frånstötande och problematiska men stundtals även konfrontativa sätt bottnar i att han som barn blev övergiven av dem som skulle finnas där och skydda honom. Hans undvikande anknytning – som tar sig uttryck i bristande tillit – kommer sig sannolikt av rädslan för att bli övergiven på nytt.
I dagens värld hade Will troligen blivit diagnostiserad med adhd. Detta eftersom följderna av ett trauma många gånger har stora likheter med klassiska adhd-symptom.
Film i temat "diagnossamhället"
I dag tipsar jag om en samhällskritisk film vid namn "Dance club", som går upp på svenska biografer i detta nu. Trots att filmen marknadsförs som en skruvad komedi skvallrar temat om en dyster verklighet. Här driver man med att psykiatrins uppdrag har blivit att dämpa patientens symptom i stället för att gå till botten med orsakssambanden. Referensen till *Johan Bengtsson är särskilt vass.
*ST-läkare i psykiatri, och en systemkritisk pionjär i dessa frågor.
Karaktärerna ”samlar på neuropsykiatriska diagnoser” och ”gräver djupt i pillerburken”. Den illustrerar en närmast dystopisk samtid; lukrativ som få, där diagnoser sätts på tok för lättvindigt. Man konstaterar krasst att det i dag pågår en diagnosinflation, och jag är starkt benägen att hålla med.
Samtiden är sjuk men är det individen eller systemet som behöver tillfriskna ..?
"Dance club", nu på en biograf nära dig.
Karaktärerna ”samlar på neuropsykiatriska diagnoser” och ”gräver djupt i pillerburken”. Den illustrerar en närmast dystopisk samtid; lukrativ som få, där diagnoser sätts på tok för lättvindigt. Man konstaterar krasst att det i dag pågår en diagnosinflation, och jag är starkt benägen att hålla med.
Samtiden är sjuk men är det individen eller systemet som behöver tillfriskna ..?
"Dance club", nu på en biograf nära dig.
Män och kvinnor i arbetslivet på bekostnad av familjebildningen?
I mina texter återkommer jag ofta till att försöka ringa in det ideala sättet att leva, vilket naturligtvis kan skilja sig åt mellan människor men som det i regel finns viss samsyn kring. Jag pratar om byggstenar såsom balans mellan sömn, kost och motion, sunda relationer, en meningsfull sysselsättning, somatisk och mental hälsa m.m.
I dag sjukskriver sig kvinnor nära inpå dubbelt så mycket som män. Över en miljon svenskar plockar ut antidepressiv medicin. Detta trots att studie på studie inte kan fastslå de kort- eller långsiktiga effekterna av en sådan utveckling, och att någon mätbar dopamineffekt inte går att styrka. Samtidigt rankas Sverige som ett topp-5-land avseende jämställdhet och levnadsvillkor. Mot bakgrund av det: hur mycket utgör egentligen teorin om "kvinnofällan" en rimlig förklaring?
Det heter att stigmat har minskat när det gäller psykisk ohälsa – men att närmare 20 % av befolkningen faktiskt lider, är det verkligen en måttstock på ett sunt samhälle? Varför måste vi medicineras för att få jobb, skola och vardag att gå ihop?
Heltidsjobb, barn och hushållsarbete; tidigare i historien hade män och kvinnor en tydlig ansvarsfördelning över dessa områden. I takt med att kvinnan kom in i arbetslivet har den utvecklingen kommit att förändras radikalt. Därtill uppmuntras vi ständigt till ökad konsumtion som en genväg till (materiell) lycka. Vi har tillgång till fler sätt att delge varandra våra liv på sociala medier, jämfört med tidigare i historien när människors insyn i andras tillvaro var mer begränsad. Nu finns en hel människas livshistoria bara ett knapptryck bort. Ökad skärmtid och mer stillasittande livsstil spelar också in.
För att återgå till ämnet är jag nyfiken på om kvinnans intåg på arbetsmarknaden samt hennes högre andel akademiska examina har någon inverkan på det sjunkande barnafödandet och hennes välmående i stort.
I dag sjukskriver sig kvinnor nära inpå dubbelt så mycket som män. Över en miljon svenskar plockar ut antidepressiv medicin. Detta trots att studie på studie inte kan fastslå de kort- eller långsiktiga effekterna av en sådan utveckling, och att någon mätbar dopamineffekt inte går att styrka. Samtidigt rankas Sverige som ett topp-5-land avseende jämställdhet och levnadsvillkor. Mot bakgrund av det: hur mycket utgör egentligen teorin om "kvinnofällan" en rimlig förklaring?
Det heter att stigmat har minskat när det gäller psykisk ohälsa – men att närmare 20 % av befolkningen faktiskt lider, är det verkligen en måttstock på ett sunt samhälle? Varför måste vi medicineras för att få jobb, skola och vardag att gå ihop?
Heltidsjobb, barn och hushållsarbete; tidigare i historien hade män och kvinnor en tydlig ansvarsfördelning över dessa områden. I takt med att kvinnan kom in i arbetslivet har den utvecklingen kommit att förändras radikalt. Därtill uppmuntras vi ständigt till ökad konsumtion som en genväg till (materiell) lycka. Vi har tillgång till fler sätt att delge varandra våra liv på sociala medier, jämfört med tidigare i historien när människors insyn i andras tillvaro var mer begränsad. Nu finns en hel människas livshistoria bara ett knapptryck bort. Ökad skärmtid och mer stillasittande livsstil spelar också in.
För att återgå till ämnet är jag nyfiken på om kvinnans intåg på arbetsmarknaden samt hennes högre andel akademiska examina har någon inverkan på det sjunkande barnafödandet och hennes välmående i stort.
Incitament för att få ut människor i arbete – skrota offerperspektivet
Jag har under morgonen fått ta del av en diskussion som sått ett frö hos mig angående den gruppen av arbetslösa som uppbär ekonomisk ersättning. Diskussionen har sin bakgrund i det faktum att landets sittande regering röstat igenom ett förslag om att sänka arbetslösa människors bidrag och ersättningar från och med årsskiftet 2027. Detta menar man kommer att påverka flerbarnfamiljer i särskilt stor utsträckning.
Min målsättning har varit att försöka nyansera debatten något då den ofta mynnar ut i det svartvita synsättet ”snylta på bidrag” vs att ”sparka på den grupp som redan ligger”.
I de inledande raderna påstod författaren till inlägget att hon – under hela sitt tjugoåriga yrkesliv som socionom – aldrig hade stött på en enda person som inte ville arbeta. Jag ifrågasätter sanningshalten i det påståendet. I realiteten förekommer naturligtvis alla varianter på gravt arbetsskygga människor å ena sidan, kontra den mer driftiga varianten å andra (väldigt förenklat, naturligtvis). En avgörande bit måste väl ändå vara att hitta incitament för att arbete faktiskt ska löna sig.
Min målsättning har varit att försöka nyansera debatten något då den ofta mynnar ut i det svartvita synsättet ”snylta på bidrag” vs att ”sparka på den grupp som redan ligger”.
I de inledande raderna påstod författaren till inlägget att hon – under hela sitt tjugoåriga yrkesliv som socionom – aldrig hade stött på en enda person som inte ville arbeta. Jag ifrågasätter sanningshalten i det påståendet. I realiteten förekommer naturligtvis alla varianter på gravt arbetsskygga människor å ena sidan, kontra den mer driftiga varianten å andra (väldigt förenklat, naturligtvis). En avgörande bit måste väl ändå vara att hitta incitament för att arbete faktiskt ska löna sig.
Ja, i dag går det alldeles utmärkt att leva gott på bidrag. Det är ingen slump att begreppet ”kravkänslig” myntades i just dessa tider. Detta för att hela försäkringssystemet fullkomligt kryllar av olika ersättningsformer i stället för att ta tillvara på folks styrkor och förmågor. Ingen människa kan med säkerhet fastslå hur stor andel som verkligen vill jobba vs vilka som hellre låter bli. Vad som förmedlas i samtal med en myndighet behöver inte nödvändigtvis tas för sanning – apropå påståendet att personen aldrig har mött en arbetslös som inte vill ut i arbete.
Människan är i grunden en ganska bekväm varelse, men hon är också full av ambitioner alldeles beroende på vilka incitament hon står inför, respektive vad samhället väljer att uppfatta som hinder. Vi måste sluta betrakta våra karaktärssvagheter som något medfött och obotligt – d.v.s. det som numera går under valfri diagnos. Att förmedla en bild av den arbetslöse som ett offer för olika omständigheter är oerhört kontraproduktivt på en redan ansträngd marknad, påverkad av konjunkturläget och andra yttre faktorer.
Vi är många arbetsföra och hungriga personer som aldrig ges chansen till en anställning p.g.a. xxx antal orsaker, men också uteblivna incitament. Efter att själv ha deltagit i ett oräkneligt antal arbetsmarknadsåtgärder utan större framgång, anser jag att hela fenomenet AF borde skrotas helt och hållet. Detta för att myndigheten i fråga – namnet till trots – inte förmedlar några jobb ...
För att sammanfatta diskussionen tror jag att vi som samhälle hade mått väldigt bra av att fimpa hela ”tycka synd om”-mentaliteten som är så vanligt förekommande i vår del av världen. Det skapar onödig självidentifikation när människor – baserat på etniskt påbrå, ”npf”-diagnos o.s.v. – placerar sig själva i en grupp av särskilt utsatta, vilket bara riskerar att bli självuppfyllande. Med rätt hjälp – i vissa fall kan det räcka med rätt inställning – behöver ens uppväxt eller andra opåverkbara omständigheter inte ligga en i fatet överhuvudtaget.
Det nuvarande systemet är knappast optimalt då det bara leder till fortsatt passivisering men jag hade gärna sett att sänkta bidragstak mynnade ut i konkreta åtgärder för att öka sysselsättningsgraden. Jag är av tron att alla människor är bra på någonting. Vi är knappast här av en slump.
Vad Sverige behöver är en helt ny arbetsmarknadspolitik som ställer rimliga krav, erbjuder incitament, slopar hela offerperspektivet, samt – jag repeterar – tar tillvara på folks styrkor och förmågor.
Människan är i grunden en ganska bekväm varelse, men hon är också full av ambitioner alldeles beroende på vilka incitament hon står inför, respektive vad samhället väljer att uppfatta som hinder. Vi måste sluta betrakta våra karaktärssvagheter som något medfött och obotligt – d.v.s. det som numera går under valfri diagnos. Att förmedla en bild av den arbetslöse som ett offer för olika omständigheter är oerhört kontraproduktivt på en redan ansträngd marknad, påverkad av konjunkturläget och andra yttre faktorer.
Vi är många arbetsföra och hungriga personer som aldrig ges chansen till en anställning p.g.a. xxx antal orsaker, men också uteblivna incitament. Efter att själv ha deltagit i ett oräkneligt antal arbetsmarknadsåtgärder utan större framgång, anser jag att hela fenomenet AF borde skrotas helt och hållet. Detta för att myndigheten i fråga – namnet till trots – inte förmedlar några jobb ...
För att sammanfatta diskussionen tror jag att vi som samhälle hade mått väldigt bra av att fimpa hela ”tycka synd om”-mentaliteten som är så vanligt förekommande i vår del av världen. Det skapar onödig självidentifikation när människor – baserat på etniskt påbrå, ”npf”-diagnos o.s.v. – placerar sig själva i en grupp av särskilt utsatta, vilket bara riskerar att bli självuppfyllande. Med rätt hjälp – i vissa fall kan det räcka med rätt inställning – behöver ens uppväxt eller andra opåverkbara omständigheter inte ligga en i fatet överhuvudtaget.
Det nuvarande systemet är knappast optimalt då det bara leder till fortsatt passivisering men jag hade gärna sett att sänkta bidragstak mynnade ut i konkreta åtgärder för att öka sysselsättningsgraden. Jag är av tron att alla människor är bra på någonting. Vi är knappast här av en slump.
Vad Sverige behöver är en helt ny arbetsmarknadspolitik som ställer rimliga krav, erbjuder incitament, slopar hela offerperspektivet, samt – jag repeterar – tar tillvara på folks styrkor och förmågor.
Att närma sig sitt naturliga tillstånd
Jag fick i dagarna en video skickad till mig. I den sitter en amerikansk kvinna och berättar hur högeraktivisten Charlie Kirk fullkomligt förändrade hennes liv i grunden. Hon gick från en tillvaro med motstridiga känslor kopplat till den samtida feminismen, och en svår existentiell kris som ett resultat av densamma. Kirk lyckades sätta ord på de funderingar hon i egenskap av kvinna kände inför vår tids sätt att leva, och hon upplevde det som ett andligt uppvaknande – att äntligen ha hittat hem i den konservativa rörelsen.
Kvinnan i videon beskriver hur hon kom i kontakt med Kirks plattform i samband med att hennes väninnor ondgjorde sig över innehållet men att dessa påverkansförsök i stället hade fått omvänd effekt. Så fort hon bekände färg till konservatismen lyckades hon attrahera in en bra man och tillsammans fick de två barn. I dag lever hon som kristen.
Jag har på senare tid förkovrat mig en del i frågan om manligt och kvinnligt. Detta i betydelsen ”manligt och kvinnligt utöver sociala normer och konstruktioner”, med vilka *konstaterade biomarkörer kommit att skilja könen åt. Studierna är omtvistade och pekar tydligt åt olika riktningar beroende på agendan hos dess avsändare – lite "konfirmartionsbias"; d.v.s. att ha en selektiv blick på det som redan bekräftar ens ursprungshypotes.
*konstaterade biomarkörer utöver hjärnans storlek, könskromosomer och testosteron-/östrogennivåer.
Jämställdhetsparadoxen är ett begrepp som återkommer i samtalet. Den förklaras så här: "Utgångspunkten är att när både kvinnor och män får mer frihet att göra som de själva vill, det vill säga när jämställdheten är hög, då antar man traditionella könsroller i större utsträckning. Det skulle kunna förklara varför till exempel kvinnliga studenter i Sverige söker ingenjörsutbildningar, teknik eller matematik i lägre utsträckning än kvinnor i mindre jämställda länder som Algeriet",
samt
"Män och kvinnor är olika i sin natur och mer jämställdhet gör det bara lättare att visa sitt sanna jag, enligt tesen",
samt
"Orsakerna till skillnaderna kan vara många, men det har ännu inte påvisats vad som beror på biologi och vad som beror på sociala faktorer".
Ja, just det. Där är jag beredd att lära mig mer. Jag är nämligen av den högst kontroversiella åsikten att människan mår bäst av att befinna sig nära sitt naturliga tillstånd. Pendeln har en tendens att svänga tillbaka när saker och ting avviker från det ursprungliga sättet att leva. Den filosofin går för övrigt att applicera på många av samtidens frågeställningar.
Kvinnan i videon beskriver hur hon kom i kontakt med Kirks plattform i samband med att hennes väninnor ondgjorde sig över innehållet men att dessa påverkansförsök i stället hade fått omvänd effekt. Så fort hon bekände färg till konservatismen lyckades hon attrahera in en bra man och tillsammans fick de två barn. I dag lever hon som kristen.
Jag har på senare tid förkovrat mig en del i frågan om manligt och kvinnligt. Detta i betydelsen ”manligt och kvinnligt utöver sociala normer och konstruktioner”, med vilka *konstaterade biomarkörer kommit att skilja könen åt. Studierna är omtvistade och pekar tydligt åt olika riktningar beroende på agendan hos dess avsändare – lite "konfirmartionsbias"; d.v.s. att ha en selektiv blick på det som redan bekräftar ens ursprungshypotes.
*konstaterade biomarkörer utöver hjärnans storlek, könskromosomer och testosteron-/östrogennivåer.
Jämställdhetsparadoxen är ett begrepp som återkommer i samtalet. Den förklaras så här: "Utgångspunkten är att när både kvinnor och män får mer frihet att göra som de själva vill, det vill säga när jämställdheten är hög, då antar man traditionella könsroller i större utsträckning. Det skulle kunna förklara varför till exempel kvinnliga studenter i Sverige söker ingenjörsutbildningar, teknik eller matematik i lägre utsträckning än kvinnor i mindre jämställda länder som Algeriet",
samt
"Män och kvinnor är olika i sin natur och mer jämställdhet gör det bara lättare att visa sitt sanna jag, enligt tesen",
samt
"Orsakerna till skillnaderna kan vara många, men det har ännu inte påvisats vad som beror på biologi och vad som beror på sociala faktorer".
Ja, just det. Där är jag beredd att lära mig mer. Jag är nämligen av den högst kontroversiella åsikten att människan mår bäst av att befinna sig nära sitt naturliga tillstånd. Pendeln har en tendens att svänga tillbaka när saker och ting avviker från det ursprungliga sättet att leva. Den filosofin går för övrigt att applicera på många av samtidens frågeställningar.
Högerprofilen och framlidne Charlie Kirk kontra den svenska mediebildens syn på högerextremism och kontroversialism
Med risk att framstå som sen på bollen men inte heller jag kände till den kristne högerdebattören Charlie Kirk innan dess att han togs av daga. Av media benämns han genomgående som högerextrem, kontroversiell och stundtals även hatisk i sin retorik. Jag kände mig därför manad att ta mig en titt på den omtalade kanalen, tillika gräsrotsrörelsen Turning Point, där han var verksam under sina sista år i livet, för att bilda mig en egen uppfattning om sakens tillstånd ...
På Charlie Kirks plattform lyfts bland annat *abortfrågan; som snart mynnar ut i ett mer filosofiskt resonemang om var livet kan antas ha sin början – och inbegriper fri aborträtt även flickfoster? samt betydelsen av människans DNA. Han pratar om synen på manligt/kvinnligt utöver olika gen- och kromosomuppsättningar, nivåer av östrogen vs testosteron, den verkliga (?) orsaken till att män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken – och kvinnor inom försök. Vidare ifrågasatte han existensen av ett patriarkat i västvärlden samt vitas påstådda privilegier. I det senare intervjuades även en svart man som undrade om publiken kunde redogöra för dessa påstådda privilegier men trots idoga försök lyckades ingen riktigt besvara frågan, ej heller han själv.
Kirk pratade varmt om traditionella familjevärderingar. Att det uppfattas som kontroversiellt säger nog mer om samtiden än honom. Han gav uttryck för vikten av en stark familjesammanhållning, önskade så lite statlig inblandning som möjligt, fastslog att det bara finns två biologiska kön; könsidentitet är en annan sak, och han drog paralleller till var gränsen går angående självidentifikation. Kan en vit person identifiera sig som svart? Människor med upplevelsen av att tillhöra djursläktet – s.k. ”therianer” – har ju varit ganska omtalat på sistone så givet det faktum kan frågan inte längre begränsas till att handla om könsidentitet, enbart. Inbegriper den även rastillhörighet, tro?
Jag bevittnade sakliga och bitvis även nyanserade debatter mellan Kirk och hans meningsmotståndare; företrädelsevis unga studenter vid olika högskolor och universitet. Jag tror dock att sakfråga för sakfråga måste sättas i sitt rätta sammanhang för att förstå att USA har andra måttstockar än dess motsvarande svenska definitioner samt inte är lika sekulariserat som landet jag befinner mig i. Exempelvis är bibelreferenser mer vanligt förekommande i den anglosaxiska sfären jämfört med i en nordisk kontext.
Sverige ligger i dag på en ohotad topp-5-placering av världens mest jämställda länder enligt uppmätta globala index. Det skulle vara av stor vikt att dissikera frågan om patriarkatets vara eller icke vara för att bit för bit redogöra för dess rätta innebörd i stället för att bara utgå från att vi lever i ett sådant – eller för all del inte.
*som har reducerats till att handla om gravida 10-åringar; gravida till följd av en våldtäkt, alldeles oavsett hur representativt det exemplet är för aborter i stort ...
På Charlie Kirks plattform lyfts bland annat *abortfrågan; som snart mynnar ut i ett mer filosofiskt resonemang om var livet kan antas ha sin början – och inbegriper fri aborträtt även flickfoster? samt betydelsen av människans DNA. Han pratar om synen på manligt/kvinnligt utöver olika gen- och kromosomuppsättningar, nivåer av östrogen vs testosteron, den verkliga (?) orsaken till att män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken – och kvinnor inom försök. Vidare ifrågasatte han existensen av ett patriarkat i västvärlden samt vitas påstådda privilegier. I det senare intervjuades även en svart man som undrade om publiken kunde redogöra för dessa påstådda privilegier men trots idoga försök lyckades ingen riktigt besvara frågan, ej heller han själv.
Kirk pratade varmt om traditionella familjevärderingar. Att det uppfattas som kontroversiellt säger nog mer om samtiden än honom. Han gav uttryck för vikten av en stark familjesammanhållning, önskade så lite statlig inblandning som möjligt, fastslog att det bara finns två biologiska kön; könsidentitet är en annan sak, och han drog paralleller till var gränsen går angående självidentifikation. Kan en vit person identifiera sig som svart? Människor med upplevelsen av att tillhöra djursläktet – s.k. ”therianer” – har ju varit ganska omtalat på sistone så givet det faktum kan frågan inte längre begränsas till att handla om könsidentitet, enbart. Inbegriper den även rastillhörighet, tro?
Jag bevittnade sakliga och bitvis även nyanserade debatter mellan Kirk och hans meningsmotståndare; företrädelsevis unga studenter vid olika högskolor och universitet. Jag tror dock att sakfråga för sakfråga måste sättas i sitt rätta sammanhang för att förstå att USA har andra måttstockar än dess motsvarande svenska definitioner samt inte är lika sekulariserat som landet jag befinner mig i. Exempelvis är bibelreferenser mer vanligt förekommande i den anglosaxiska sfären jämfört med i en nordisk kontext.
Sverige ligger i dag på en ohotad topp-5-placering av världens mest jämställda länder enligt uppmätta globala index. Det skulle vara av stor vikt att dissikera frågan om patriarkatets vara eller icke vara för att bit för bit redogöra för dess rätta innebörd i stället för att bara utgå från att vi lever i ett sådant – eller för all del inte.
*som har reducerats till att handla om gravida 10-åringar; gravida till följd av en våldtäkt, alldeles oavsett hur representativt det exemplet är för aborter i stort ...
"Källkritik" och "desinformation"
I dagens gigantiska informationsflöde är det många där ute som slår sig för bröstet och gärna slänger med "vikten av källkritik för att undvika desinformation".
Tyvärr överensstämmer inte alltid den officiella historieskrivningen inom olika områden med vad som faktiskt ägde rum. Detta p.g.a. mer eller mindre dolda agendor, narrativ, korrupta makthavare o.s.v. vilket är något som man alltid bör ha i åtanke. Ej att förväxla med den traditionella förklaringsmodellen av "källkritik" och "desinformation" som i själva verket bygger på att i olika mån ifrågasätta det rådande etablissemanget (alternativt att presentera teorier som inte nödvändigtvis passar in i valfri "peer review"-artikel). Ni vet att det förekommer en del jäv inom forskarvärlden varför de på ytan kan verka så samstämmiga i vissa frågor ...?
Själv navigerar jag dagligen i vad som är vad och försöker att inte svälja allt jag läser med hull och hår utan att ha tillgång till hela bilden. Lägg där till fenomenet med AI som är ett kapitel för sig när det gäller att förvirra massan när tekniken hamnar i orätta händer.
Tyvärr överensstämmer inte alltid den officiella historieskrivningen inom olika områden med vad som faktiskt ägde rum. Detta p.g.a. mer eller mindre dolda agendor, narrativ, korrupta makthavare o.s.v. vilket är något som man alltid bör ha i åtanke. Ej att förväxla med den traditionella förklaringsmodellen av "källkritik" och "desinformation" som i själva verket bygger på att i olika mån ifrågasätta det rådande etablissemanget (alternativt att presentera teorier som inte nödvändigtvis passar in i valfri "peer review"-artikel). Ni vet att det förekommer en del jäv inom forskarvärlden varför de på ytan kan verka så samstämmiga i vissa frågor ...?
Själv navigerar jag dagligen i vad som är vad och försöker att inte svälja allt jag läser med hull och hår utan att ha tillgång till hela bilden. Lägg där till fenomenet med AI som är ett kapitel för sig när det gäller att förvirra massan när tekniken hamnar i orätta händer.
Det iscensatta (?) könskriget
Oavsett vad man tycker om Power-reklamen som är i ropet just nu – där man uppmanar till ökat barnafödande mot bakgrund av den senaste tidens minskning på området, så triggar debatten i vanlig ordning igång polariseringen mellan en viss typ av män och en viss typ av kvinnor.
Mannen i det här fallet är den stereotypiskt särskrivande snubben som studerat vid livets hårda skola. Han skriver under dold profil och spyr galla över kvinnor i allmänhet och feminism i synnerhet. Kvinnan, å andra sidan, identifierar sig som det kränkta offret och betraktar allt kvinnligt – läs: ha mens och föda barn – som en del av det patriarkala förtrycket i väst. (Att vi tvärtom tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder enligt varenda globalt index vill man helst inte låtsas om).
Ingen tillstymmelse till nyanser för fem öre. Det här slår verkligen aldrig fel. Alltid lika roande att se, hmm.
Om du fortfarande betvivlar att det existerar ett könskrig, och kanske rentav betraktar mig som en konspirationsteoretisk foliehatt; dagens modeord för den som kommer med minsta invändningar mot ditt och datt, har jag fler bevis på lager. Det är bara att ta del av närmaste kommentarsfält som berör någon av följande frågor: föräldraförsäkringen, sexualbrott, aborter, "frivillig barnlöshet", "incel"-begreppet, hashtag "inte alla män" som ironiserar över män som grupp och resulterar i det motsatta – d.v.s. kollektiv skuldbeläggning, alternativt feminism kontra antifeminism, HBTQIA+ med varianter.
Mannen i det här fallet är den stereotypiskt särskrivande snubben som studerat vid livets hårda skola. Han skriver under dold profil och spyr galla över kvinnor i allmänhet och feminism i synnerhet. Kvinnan, å andra sidan, identifierar sig som det kränkta offret och betraktar allt kvinnligt – läs: ha mens och föda barn – som en del av det patriarkala förtrycket i väst. (Att vi tvärtom tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder enligt varenda globalt index vill man helst inte låtsas om).
Ingen tillstymmelse till nyanser för fem öre. Det här slår verkligen aldrig fel. Alltid lika roande att se, hmm.
Om du fortfarande betvivlar att det existerar ett könskrig, och kanske rentav betraktar mig som en konspirationsteoretisk foliehatt; dagens modeord för den som kommer med minsta invändningar mot ditt och datt, har jag fler bevis på lager. Det är bara att ta del av närmaste kommentarsfält som berör någon av följande frågor: föräldraförsäkringen, sexualbrott, aborter, "frivillig barnlöshet", "incel"-begreppet, hashtag "inte alla män" som ironiserar över män som grupp och resulterar i det motsatta – d.v.s. kollektiv skuldbeläggning, alternativt feminism kontra antifeminism, HBTQIA+ med varianter.
Bockboken – "sexmissbruk" som en förevändning att vara notoriskt otrogen
Apropå diskussionen om ett visst medialt uppmärksammat skådespelarpar, aktuella med självbiografin *Bockboken som kretsar kring makens omfattande "sexmissbruk" ...
Jag har varit inne och kikat på den bedragna kvinnans sociala medier-kanaler, bara av ren nyfikenhet. Där möttes jag av hennes uttryckliga önskan om en porrfri barndom. Hon tillade att en ”porrfri vuxendom” hade varit ännu mer optimalt.
Jag känner att det är så mycket hyckleri från den här sortens personer så hälften vore nog. Hon kritiserar alltså öppet pornografi och konsumtion av densamma men väljer att förlåta en extremt (!) notoriskt otrogen karl under förevändningen att han är sexmissbrukare.
Suck, snark och stön.
*nej, så heter den naturligtvis inte, men det vore en smula passande – visst ...?
Jag har varit inne och kikat på den bedragna kvinnans sociala medier-kanaler, bara av ren nyfikenhet. Där möttes jag av hennes uttryckliga önskan om en porrfri barndom. Hon tillade att en ”porrfri vuxendom” hade varit ännu mer optimalt.
Jag känner att det är så mycket hyckleri från den här sortens personer så hälften vore nog. Hon kritiserar alltså öppet pornografi och konsumtion av densamma men väljer att förlåta en extremt (!) notoriskt otrogen karl under förevändningen att han är sexmissbrukare.
Suck, snark och stön.
*nej, så heter den naturligtvis inte, men det vore en smula passande – visst ...?
Tjusningen med att betrakta människor som individer i stället för en kollektiv massa stöpta i en och samma form
Att 1 av 10 svenskar identifierar sig med ett neuropsykiatriskt funktionshinder är inte helt problemfritt. Om man började betrakta människor som unika individer med sina respektive för- och nackdelar, styrkor och svagheter, tillgångar och förmågor, och slutade problematisera egenskaper som inte ens utgör problem, så skulle färre identifiera sig med en diagnos. Då skulle det bara ha hetat att vi är stöpta i olika former och vi duger som vi är även med våra eventuella fel och brister; inte nödvändigtvis offer för olika omständigheter.
Eller är det så illa att förespråkarna av mångfald inte tolererar några avvikelser ...?
Överdiagnostiseringen av "npf" som ett gemensamt samhällsproblem
Alla människor besitter styrkor och svagheter i olika grad, men i dag förväxlas gärna nördiga egenskaper i kombination med svalt intresse för andra människor som autistiskt. Vad som anses nördigt kan för övrigt förändras över tid – som redan påpekat, beroende på var i världen vi befinner oss o.s.v. Överskottsenergi och ett yvigt förhållningssätt tas ibland för adhd. Dessa personlighetsdrag behöver inte ens utgöra en svårighet hos den enskilda individen – även om vi ofta intalas att se det just så. Endast depressions- och ångestsymptom är egentligen att betrakta som problem. Dessa är alltid övergående på ett eller annat sätt.
Som tidigare nämnt finns det starka intressen och ett helt narrativ som står bakom denna diagnosexplosion; inte minst från media, skolväsende, organisationer och företag, sjukvård och diverse myndigheter som gör politik av människors karaktärssvagheter – i de fall de alltså utgör ett problem – om så bara för stunden. Här har samtliga aktörer ett ansvar att vända den här trenden då dagens närmare 15 % diagnostiserade svenskar vida överstiger den förmodade förekomsten.
Det verkliga problemet med dagens "npf"-diagnostisering
En "npf"-diagnos i sig behöver egentligen inte utgöra ett problem, ens när den sätts på 15 % av befolkningen – som nuvarande siffror gör gällande, utan det orubbliga faktum att den betraktas som medfödd och obotlig. Detta trots att sådan bevisning inte går att fastslå. Vi skulle aldrig ondgöra oss över att halva befolkningen någon gång kommer att drabbas av en förkylning för vi vet att den förr eller senare är övergående.
Inget blod- eller vävnadsprov i världen kan styrka huruvida någon har adhd eller autism. Det bygger endast på observationer och frågeformulär som utgår från här och nu. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till att de symptom som normalt kännetecknar dessa – i mitt tycke – otroligt vaga kriterier, kan förändras över tid samt beroende på var i världen dessa studeras, samt att adressera orsakerna. De kan lika gärna bero på upplevda barndomstrauman eller en pågående kris att man t.ex. har svårt att koncentrera sig eller behärska det sociala spelet. Kriser hör livet till och alla människor befinner sig under ständig utveckling om vi bara tillåts se livet som en pågående process.
Det är befängt att identifiera sig med en diagnos eftersom ingen någonsin tar reda på varför problemen uppstod och hur man får dem att upphöra. Att besvara de frågorna skulle i sig bespara oss oerhört mycket lidande.
Inget blod- eller vävnadsprov i världen kan styrka huruvida någon har adhd eller autism. Det bygger endast på observationer och frågeformulär som utgår från här och nu. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till att de symptom som normalt kännetecknar dessa – i mitt tycke – otroligt vaga kriterier, kan förändras över tid samt beroende på var i världen dessa studeras, samt att adressera orsakerna. De kan lika gärna bero på upplevda barndomstrauman eller en pågående kris att man t.ex. har svårt att koncentrera sig eller behärska det sociala spelet. Kriser hör livet till och alla människor befinner sig under ständig utveckling om vi bara tillåts se livet som en pågående process.
Det är befängt att identifiera sig med en diagnos eftersom ingen någonsin tar reda på varför problemen uppstod och hur man får dem att upphöra. Att besvara de frågorna skulle i sig bespara oss oerhört mycket lidande.
Centralstimulerande läkemedel som påstådd lösning på den stora ökningen av adhd-diagnoser
”Efter att ett barn har diagnostiserats med adhd får närmare 75 procent av dem något slags läkemedel. Det är häpnadsväckande att så många barn i Sverige medicineras med psykofarmaka, utan att det verkar ses som någon stor sak", läste jag i dag i en stor dagstidning.
Ja, häpnadsväckande är bara förnamnet, men så hejar sjukvård, media, skolväsende och myndigheter/organisationer/företag på och i ren iver glömmer svensken bort att dels gå till botten med varför dessa symtom alls uppstår, dels ta reda på hur de upphör permanent. Detta i stället för att sopa dem under mattan likt det sedvanliga strutsbeteendet som förefaller vara en stor del av vår konsensuskultur här i väst.
Man normaliserar det onormala framför att betrakta individer med sina respektive styrkor och svagheter – i synnerhet barn mitt under pågående utveckling – som inte sällan förändras över tid. ”Medfött och obotligt” är således bara en förevändning för att slippa ta ansvar. Människan är betydligt mer komplex än sin diagnos, och går ofta att förklara i de s.k. ”kontextuella faktorerna” som hon omger sig med.
Ur led är tiden, samtiden är full; gå hem och lägg dig o.s.v.
Ja, häpnadsväckande är bara förnamnet, men så hejar sjukvård, media, skolväsende och myndigheter/organisationer/företag på och i ren iver glömmer svensken bort att dels gå till botten med varför dessa symtom alls uppstår, dels ta reda på hur de upphör permanent. Detta i stället för att sopa dem under mattan likt det sedvanliga strutsbeteendet som förefaller vara en stor del av vår konsensuskultur här i väst.
Man normaliserar det onormala framför att betrakta individer med sina respektive styrkor och svagheter – i synnerhet barn mitt under pågående utveckling – som inte sällan förändras över tid. ”Medfött och obotligt” är således bara en förevändning för att slippa ta ansvar. Människan är betydligt mer komplex än sin diagnos, och går ofta att förklara i de s.k. ”kontextuella faktorerna” som hon omger sig med.
Ur led är tiden, samtiden är full; gå hem och lägg dig o.s.v.
"Npf"-diagnoser som ett redskap att få rätt stöd i bl.a. skolmiljö
Inom dagens "npf"-debatt läser vi ofta påståenden av typen: ”han behöver stöd i skolan men skolan kräver att han får en adhd-diagnos för att ge honom insatser" och ”skolan har inte rätt att neka insatser även om barn saknar diagnos, men det förekommer inte sällan att skolan gör det ändå.”
Jag har full förståelse för att skolan har fullt upp. Det handlar inte längre om att bedriva undervisning, utan om att förhålla sig till alla anpassningar i stället för att betrakta barn som individer med just sina styrkor och svagheter. Allt måste faktiskt inte sjukdomsförklaras och problematiseras till absurdum. Det leder endast till onödig självidentifikation och ett lidande som helt kunnat undvikas om man bara var förmögen att lyfta blicken något. Det går exempelvis alldeles utmärkt att införa mer rörelse på schemat, att se över hur klassrummet är utformat, att identifiera andra pedagogiska brister – eller varför inte ta reda på orsaken till Xxx utåtagerande beteende? Vad var det egentligen som föranledde att X slog Xx den där gången?
Är det verkligen rimligt att den obligatoriska skolan kräver medicinering för att en tiondel av alla elever ska kunna fullfölja sin skolgång? Kanske ligger förklaringen snarare i ett massivt systemfel som de ökade kraven inom skolan till stor del bär ansvar för.
Jag har full förståelse för att skolan har fullt upp. Det handlar inte längre om att bedriva undervisning, utan om att förhålla sig till alla anpassningar i stället för att betrakta barn som individer med just sina styrkor och svagheter. Allt måste faktiskt inte sjukdomsförklaras och problematiseras till absurdum. Det leder endast till onödig självidentifikation och ett lidande som helt kunnat undvikas om man bara var förmögen att lyfta blicken något. Det går exempelvis alldeles utmärkt att införa mer rörelse på schemat, att se över hur klassrummet är utformat, att identifiera andra pedagogiska brister – eller varför inte ta reda på orsaken till Xxx utåtagerande beteende? Vad var det egentligen som föranledde att X slog Xx den där gången?
Är det verkligen rimligt att den obligatoriska skolan kräver medicinering för att en tiondel av alla elever ska kunna fullfölja sin skolgång? Kanske ligger förklaringen snarare i ett massivt systemfel som de ökade kraven inom skolan till stor del bär ansvar för.
Andra förklaringsmodeller [till "npf"] än "medfött och obotligt"
Visst är det anmärkningsvärt att kostlära endast utgör en bråkdel av läkarprogrammets kursutbud …?
Därtill har vi en mängd andra företeelser som skulle försätta vilken liten hjärna som helst i kaos – läs: animerad film av idag, för att nämna ett av många exempel, TikTok m.fl. sociala medier-appar som många har påpekat före mig, liksom att samtidens barn till varje pris ska undvika att slå sig i lekparken, leka krig etc som betraktades som fullt normalt när jag själv var liten (ljuva 80-tal), diverse preparat som vi stoppar i oss eller rentav injicierar i våra kroppar.
Inte undra på att man börjar lägga pussel.
Och då syftar jag på objektiva studier, ej finansierade av kommersiella läkemedelsbolag som riskerar att befästa den egna agendan.
Därtill har vi en mängd andra företeelser som skulle försätta vilken liten hjärna som helst i kaos – läs: animerad film av idag, för att nämna ett av många exempel, TikTok m.fl. sociala medier-appar som många har påpekat före mig, liksom att samtidens barn till varje pris ska undvika att slå sig i lekparken, leka krig etc som betraktades som fullt normalt när jag själv var liten (ljuva 80-tal), diverse preparat som vi stoppar i oss eller rentav injicierar i våra kroppar.
Inte undra på att man börjar lägga pussel.
Och då syftar jag på objektiva studier, ej finansierade av kommersiella läkemedelsbolag som riskerar att befästa den egna agendan.
Lögnen om att "npf"-symptom skulle uppstå från intet
"Npf"-symptom kan omöjligt uppstå från intet – som många tyvärr vill göra gällande. Vad föranledde dessa besvär och hur får man dem att upphöra? Vad utgör ens ett problem och hur kan man förvalta sina styrkor på bästa möjliga sätt? Jag menar, ingen forskning har ju hittills kunnat fastslå den seglivade myten om "medfött och obotligt", åtminstone inte utifrån befintligt system, så då borde man rimligen inte heller arbeta utifrån ett sådant synsätt. Detta borde för övrigt alltid vara utgångspunkten alldeles oavsett diagnosform (den lukrativa industrin till trots).
Det vore ju önskvärt om man reformerade systemet från grunden, vilket då skulle innefatta ett helt nytt paradigmskifte kring sjukvård, skolväsendet, organisationer samt myndigheter och företag, all typ av marknadsföring med anknytning till så kallad "npf", och inte minst vården med BUP m.fl. i spetsen ...
Hela medielandskapet skulle förändras om man följde en mer dynamisk utveckling i synen på diagnoser som någonting ej livslångt/permanent/bestående, och i stället betraktade det som en holistisk process med utrymme för läkning hos såväl den enskilde individen som samhället i stort.
Det vore ju önskvärt om man reformerade systemet från grunden, vilket då skulle innefatta ett helt nytt paradigmskifte kring sjukvård, skolväsendet, organisationer samt myndigheter och företag, all typ av marknadsföring med anknytning till så kallad "npf", och inte minst vården med BUP m.fl. i spetsen ...
Hela medielandskapet skulle förändras om man följde en mer dynamisk utveckling i synen på diagnoser som någonting ej livslångt/permanent/bestående, och i stället betraktade det som en holistisk process med utrymme för läkning hos såväl den enskilde individen som samhället i stort.
Adhd-forskningen utmanar synen på adhd som en livslång hjärndefekt
Bakgrund: allt fler forskare utmanar synen på adhd och den traditionella bilden av densamma som en livslång hjärndefekt. Av studierna framgår att symptomen kan fluktuera över tid beroende på individens livssituation, utbildningsnivå och arbetsliv. Rätt miljö verkade avgörande för personens "tillfrisknande", konstaterar nu forskarna.
Bra – och mer än välkommet!
Att skräddarsy tillvaron utifrån en högre grad av energinivå, brister i koncentration eller hur diagnosen nu yttrar sig hos den enskilde individen, skulle nog göra underverk.
Vidare, att inte betrakta sin diagnos som medfödd och obotlig, utan föränderlig såsom livet självt, hade ju också underlättat avsevärt. Då slipper man det begränsande synsättet av onödig självidentifikation, och arbetar i stället med att förvalta sina styrkor, respektive att jobba med sina svagheter likt något som kan upphöra över tid.
Allt avhängigt hur besvären tar sig uttryck kan man – som med en bekant till mig – med osedvanligt många järn i elden (”adhd i kvadrat”) komma till sin rätt oavsett hur stark konsensus är i frågan om en livsavgörande begränsning. Personen har förlikat sig med att den är extrovert utöver det vanliga och har därför valt att hänge sig åt en bransch där denna egenskap i stället betraktas som en tillgång.
Bra – och mer än välkommet!
Att skräddarsy tillvaron utifrån en högre grad av energinivå, brister i koncentration eller hur diagnosen nu yttrar sig hos den enskilde individen, skulle nog göra underverk.
Vidare, att inte betrakta sin diagnos som medfödd och obotlig, utan föränderlig såsom livet självt, hade ju också underlättat avsevärt. Då slipper man det begränsande synsättet av onödig självidentifikation, och arbetar i stället med att förvalta sina styrkor, respektive att jobba med sina svagheter likt något som kan upphöra över tid.
Allt avhängigt hur besvären tar sig uttryck kan man – som med en bekant till mig – med osedvanligt många järn i elden (”adhd i kvadrat”) komma till sin rätt oavsett hur stark konsensus är i frågan om en livsavgörande begränsning. Personen har förlikat sig med att den är extrovert utöver det vanliga och har därför valt att hänge sig åt en bransch där denna egenskap i stället betraktas som en tillgång.
"Npf"-narrativet som har anammats av ett helt samhälle
I dag är det ett adhd-narrativ som bedrivs; tydligare än så här kan det knappast bli.
”Medfött och obotligt” heter det minsann – ett tankesätt som omöjliggör förändring och begränsar individens förmåga till utveckling – i synnerhet våra små som är beroende av vägledning från den vuxne. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till omkringliggande omständigheter – ”kontextuella faktorer” – och någon annan lösning än medicinering föreslås i mycket liten utsträckning. Problemet – d.v.s. ett av många – är att denna påstådda sanning anammas av såväl medier som sjukvård, skolväsende, myndigheter, företag och organisationer runt om i landet, och man blundar totalt för de holistiska perspektiven.
För egen personlig del kan jag inte begripa hur en enda människa köper detta narrativ och jamsar med i dess fåniga teaterspel, i synnerhet inte när det gäller våra barn som fortfarande befinner sig under utveckling och är beroende av trygga vuxna som vägleder dem längs resan som kallas livet.
Människor som lider nämnvärt av svåra normbrytande beteenden som att skada sig själv eller andra, bristande impulskontroll/känsloreglering, begränsande tvångsritualer eller liknande, ska naturligtvis få hjälp med just dessa specifika utmaningar, men det bör aldrig ses som ett definitivt tillstånd. Människan är betydligt mer komplex än så här. Hon är föränderlig och formbar, påverkad av kontextuella faktorer; omgivning och sammanhang; trauman, prövningar och erfarenheter.
Att det numera går inflation i ”npf” – och sedan länge har tappat sin ursprungliga betydelse – tenderar att bli självuppfyllande. Man riskerar därmed att begränsas av förväntningar och stereotyper. När dessa egenskaper betraktas som medfödda och obotliga kan det leda till en uppfattning om att tillståndet är permanent. Man går helt miste om individens möjlighet till utveckling, potential och förändringsbenägenhet. Det är att betrakta som en mycket farlig utveckling när ingen kan tydliggöra vad som ens skiljer "adhd" från "inte adhd".
”Medfött och obotligt” heter det minsann – ett tankesätt som omöjliggör förändring och begränsar individens förmåga till utveckling – i synnerhet våra små som är beroende av vägledning från den vuxne. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till omkringliggande omständigheter – ”kontextuella faktorer” – och någon annan lösning än medicinering föreslås i mycket liten utsträckning. Problemet – d.v.s. ett av många – är att denna påstådda sanning anammas av såväl medier som sjukvård, skolväsende, myndigheter, företag och organisationer runt om i landet, och man blundar totalt för de holistiska perspektiven.
För egen personlig del kan jag inte begripa hur en enda människa köper detta narrativ och jamsar med i dess fåniga teaterspel, i synnerhet inte när det gäller våra barn som fortfarande befinner sig under utveckling och är beroende av trygga vuxna som vägleder dem längs resan som kallas livet.
Människor som lider nämnvärt av svåra normbrytande beteenden som att skada sig själv eller andra, bristande impulskontroll/känsloreglering, begränsande tvångsritualer eller liknande, ska naturligtvis få hjälp med just dessa specifika utmaningar, men det bör aldrig ses som ett definitivt tillstånd. Människan är betydligt mer komplex än så här. Hon är föränderlig och formbar, påverkad av kontextuella faktorer; omgivning och sammanhang; trauman, prövningar och erfarenheter.
Att det numera går inflation i ”npf” – och sedan länge har tappat sin ursprungliga betydelse – tenderar att bli självuppfyllande. Man riskerar därmed att begränsas av förväntningar och stereotyper. När dessa egenskaper betraktas som medfödda och obotliga kan det leda till en uppfattning om att tillståndet är permanent. Man går helt miste om individens möjlighet till utveckling, potential och förändringsbenägenhet. Det är att betrakta som en mycket farlig utveckling när ingen kan tydliggöra vad som ens skiljer "adhd" från "inte adhd".
I dag identifierar sig 1 av 10 svenskar med en psykiatrisk diagnos – hur sjutton hamnade vi här?
Samtiden är sjuk. Vi lever i en verklighet där 1 av 10 svenskar identifierar sig med en adhd- eller autismdiagnos som inte ens går att styrka.
Hela narrativet är uppbyggt utifrån en terminologi som påstår att vissa personliga egenskaper ska hemmahöra i respektive diagnosfält, utan att ta minsta hänsyn till kontextuella – d.v.s. bakomliggande – orsaker. Vi påstår samtidigt att dessa tillstånd är obotliga.
Observera att ”npf” i sin tur omgärdas av högst diffusa egenskaper som att vara yvig, prata monotont, dras med koncentrationssvårigheter, grotta ner sig i ett eller flera specialintressen, trivas bättre i sin ensamhet framför i stora sociala sammanhang, ogilla kallprat, agera på impuls m.fl. (ett axplock av de traditionella autism- eller adhd-symptomen). Märk väl att varenda person i din omgivning stämmer in på ett eller flera av dessa personlighetsdrag, och att spektrat i dag har vidgats så till den grad att dessa är färre än någonsin tidigare för att kunna utgöra en diagnos.
En av tio är långt över förmodad förekomst och kan knappast ses som ett normaltillstånd. Hur sjutton hamnade vi här ...?
Hela narrativet är uppbyggt utifrån en terminologi som påstår att vissa personliga egenskaper ska hemmahöra i respektive diagnosfält, utan att ta minsta hänsyn till kontextuella – d.v.s. bakomliggande – orsaker. Vi påstår samtidigt att dessa tillstånd är obotliga.
Observera att ”npf” i sin tur omgärdas av högst diffusa egenskaper som att vara yvig, prata monotont, dras med koncentrationssvårigheter, grotta ner sig i ett eller flera specialintressen, trivas bättre i sin ensamhet framför i stora sociala sammanhang, ogilla kallprat, agera på impuls m.fl. (ett axplock av de traditionella autism- eller adhd-symptomen). Märk väl att varenda person i din omgivning stämmer in på ett eller flera av dessa personlighetsdrag, och att spektrat i dag har vidgats så till den grad att dessa är färre än någonsin tidigare för att kunna utgöra en diagnos.
En av tio är långt över förmodad förekomst och kan knappast ses som ett normaltillstånd. Hur sjutton hamnade vi här ...?
Varför skjuter "npf"-diagnoser i höjden?
Man pratar ofta om att det tidigare skedde en ”underdiagnostisering” på "npf"-området – varför adhd, autism etc fullständigt har skjutit i höjden de senaste tjugo åren, eller åtminstone påståendet om dess existens. Detta samtidigt som kriterierna vidgats till den grad att det numera utgör ett spektrum; som praktiskt taget stämmer in på alla människor i någon utsträckning.
Jag ifrågasätter rimligheten i att närmare 15 % av befolkningen skulle omfattas av en livslång funktionsnedsättning. Oavsett minskat stigma finns det ingenting i världen som motiverar ett sådant resonemang, typ ”ökad anmälningsbenägenhet” framför att se hur problemen alls uppstod samt hur man får dem att upphöra.
Vad hände med olika livsstilsfaktorer, förhållandet mellan kosthållning och motion vs stillasittande kontra överaktivitetet, den plötsliga begränsningen i barns rörelsefrihet – som heter att man vill undvika skador på lekplatsen, curlandet, tillämpningen av ”lågaffektivt bemötande” som ofta förväxlas med bristande gränssättning, eventuella trauman och uppväxtförhållanden, kaotisk hem- och skolsituation, smartphonens inträde och dess påverkan på uppmärksamhet, triggande av belöningssystem o.s.v.?
Nej, jag ifrågasätter starkt en naturlig ökning av adhd och autism för att det tidigare ska ha skett en underdiagnostisering på området. Ökningen är biologiskt-evolutionärt omöjlig under en så begränsad tidsrymd om endast 2–3 decennier.
Jag ifrågasätter rimligheten i att närmare 15 % av befolkningen skulle omfattas av en livslång funktionsnedsättning. Oavsett minskat stigma finns det ingenting i världen som motiverar ett sådant resonemang, typ ”ökad anmälningsbenägenhet” framför att se hur problemen alls uppstod samt hur man får dem att upphöra.
Vad hände med olika livsstilsfaktorer, förhållandet mellan kosthållning och motion vs stillasittande kontra överaktivitetet, den plötsliga begränsningen i barns rörelsefrihet – som heter att man vill undvika skador på lekplatsen, curlandet, tillämpningen av ”lågaffektivt bemötande” som ofta förväxlas med bristande gränssättning, eventuella trauman och uppväxtförhållanden, kaotisk hem- och skolsituation, smartphonens inträde och dess påverkan på uppmärksamhet, triggande av belöningssystem o.s.v.?
Nej, jag ifrågasätter starkt en naturlig ökning av adhd och autism för att det tidigare ska ha skett en underdiagnostisering på området. Ökningen är biologiskt-evolutionärt omöjlig under en så begränsad tidsrymd om endast 2–3 decennier.
Det går inflation i "npf"-diagnoser
Jag är av åsikten att "npf"-narrativet kan vara samtidens största Kejsarens nya kläder-fenomen och saknar verkligen motstycke i dumhet. Det går fullständig inflation i dessa diagnoser och man tar mycket lite, eller rentav ingen, hänsyn till kontextuella faktorer, d.v.s. bakomliggande orsaker. Ingen frågar sig varför dessa svårigheter alls uppkom eller hur de ska upphöra. Det bara konstateras att någonting existerar men samtidigt saknas helt evidens i form av blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnscanning etc mätinstrument för att styrka dessa antaganden, utan det bygger enbart på observationer och frågeformulär.
Man vidgar autismbegreppet till absurdum och diagnoserna skjuter i höjden som aldrig förr.
I dag beräknas hela 1 av 6 svenskar knapra någon form av psykofarmaka, skrämmande många av dessa har inte ens uppnått skolålder.
Ur led är tiden.
Man vidgar autismbegreppet till absurdum och diagnoserna skjuter i höjden som aldrig förr.
I dag beräknas hela 1 av 6 svenskar knapra någon form av psykofarmaka, skrämmande många av dessa har inte ens uppnått skolålder.
Ur led är tiden.
Baksidan med synen på "npf" som någonting medfött och obotligt
Trots decennier av forskning har man aldrig kunnat identifiera några utmärkande adhd-gener. Således saknas det helt evidens för påståendet om adhd och autism som medfött och obotligt. Ett varför [det alls uppstod] besvaras aldrig. Däremot bör man rimligen få hjälp med det som faktiskt tynger en, och som traditionellt har förknippats med t.ex. adhd – typ koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll och eventuellt självskadebeteende. Som människa är man betydligt mer komplex och formbar än vad dessa diagnoser vill göra gällande. Synen på ”medfött och obotligt” är dessutom både begränsande och förminskande mot en individ som fortfarande befinner sig under utveckling.
Hur uppstod det vi i dag kallar för "neuropsykiatriska funktionshinder"?
Inom "npf"-debatten efterfrågas ofta "mer kunskap och pengar för att tillsätta resurser". Det kan knappast ha undgått någon som följer diskussionen. Ytterst få vill dock specificera vad denna "kunskap" skulle bestå av då de flesta är eniga om att "npf" skulle vara ett medfött och obotligt tillstånd, utan tillstymmelse till permanent lösning då det sitter så djupt rotat i vårt DNA.
I mitt tycke är det av betydligt större vikt att studera varför dessa svårigheter alls uppstår – d.v.s. det som orsakar problem; resten utgör ju knappast ett bekymmer, utan är en naturlig variation mellan individers olika personlighetsdrag. Ett "varför" kan i sin tur ge svar på hur vi får bukt med det som faktiskt tynger oss och begränsar våra liv. Symptombehandlande mediciner är knappast en lösning då det inte behandlar grundorsaken, men man ska förstås vara medveten om de starka intressen som driver på en sådan utveckling (läs: npf-narrativet som i sig är föremål för en större och mer omfattande diskussion).
Problemet är att ”npf” reduceras till någonting medfött och obotligt trots att evidens saknas även efter decennier av forskning på området. Däremot ”verktyg och redskap” – javisst, vi har alla glädje av att identifiera våra styrkor och svagheter i olika grad för att lättare kunna hantera dem.
Saknas gör dock blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller liknande mätinstrument som avgör huruvida någon har en diagnos inom "npf", utan det bygger endast på observationer och frågeformulär. Därför kan det kännas godtyckligt att definiera var gränsen ska gå för t.ex. koncentrationssvårigheter. Det är nämligen en egenskap som stämmer in på alla människor någon gång i livet, mer eller mindre en flytande skala beroende på var vederbörande befinner sig och vad hon har med sig i bagaget.
I dag beräknas 1 av 10 svenskar ha en neuropsykiatrisk diagnos, och prognosen visar en rakt uppåtgående kurva … Är den siffran verkligen representativ för en hel befolkning?
Problemet är att ”npf” reduceras till någonting medfött och obotligt trots att evidens saknas även efter decennier av forskning på området. Däremot ”verktyg och redskap” – javisst, vi har alla glädje av att identifiera våra styrkor och svagheter i olika grad för att lättare kunna hantera dem.
Saknas gör dock blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller liknande mätinstrument som avgör huruvida någon har en diagnos inom "npf", utan det bygger endast på observationer och frågeformulär. Därför kan det kännas godtyckligt att definiera var gränsen ska gå för t.ex. koncentrationssvårigheter. Det är nämligen en egenskap som stämmer in på alla människor någon gång i livet, mer eller mindre en flytande skala beroende på var vederbörande befinner sig och vad hon har med sig i bagaget.
I dag beräknas 1 av 10 svenskar ha en neuropsykiatrisk diagnos, och prognosen visar en rakt uppåtgående kurva … Är den siffran verkligen representativ för en hel befolkning?
Utan upplevelsen av "hat och hot" har frågan inget existensberättigande
En skrämmande del av den samtida debatten bygger på polarisering och föreställningen om upplevda hat och hot från olika håll, även i de fall dessa inte ens går att vederlägga. Detta för att de som går i bräschen för dessa frågor annars förlorar sitt existensberättigande om just upplevda hot/hat.
Med ordets makt tillskrivs sedan personer som upplevs tillhöra den andra sidan diverse tillmälen som inte sällan slutar på ”-ist”, ”-fob” eller dylikt, men också förnekare/motståndare/anhängare av olika slag. Alla nyanser försvinner därmed på vägen och den viktiga diskussionen uteblir i förmån för pajkastning baserat på snäva ideologiska uppfattningar.
Med ordets makt tillskrivs sedan personer som upplevs tillhöra den andra sidan diverse tillmälen som inte sällan slutar på ”-ist”, ”-fob” eller dylikt, men också förnekare/motståndare/anhängare av olika slag. Alla nyanser försvinner därmed på vägen och den viktiga diskussionen uteblir i förmån för pajkastning baserat på snäva ideologiska uppfattningar.
Orubblig konsensus i stället för att diskutera själva sakfrågan
Det finns en stark och till synes orubblig konsensus när det kommer till ideologiska uppfattningar av endera slag. Avviker du det minsta tillskrivs du snabbt något tillmäle à la transfob, främlingsfientlig, antivaxxer, trumpanhängare, klimatförnekare m.fl. Denna polarisering leder bara till än större motsättningar mellan olika grupper, och att viktiga nyanser uteblir längs vägen. Jag har personligen noterat detta fenomen åtskilliga gånger de senaste åren, alldeles oavsett komplexiteten i olika frågor. Skönt att se att i alla fall somliga är förmögna att se nyktert på saken, och angripa olika frågor på ett mer välbalanserat sätt, att väga för- och nackdelar och göra det obegripliga lite mer begripligt.
Politiseringen inom Svenska kyrkan
I dag är det kyrkoval.
För en tid sedan begärde jag utträde ur Svenska kyrkan. Jag anser nämligen att samfundet ägnar sig åt politisering i stället för att bedriva kyrkoverksamhet. Dessutom lämnade jag aldrig något medgivande till att ingå i medlemskapet från första början, det gjordes tvärtom helt utan mitt samtycke. Och med ett sådant åtagande följer krav på kyrkoskatt som beroende på inkomstnivå uppgår till flera tusen kronor årligen.
En snabb googling vittnar om att fler än jag benämner kyrkan i termer av ”politisering” när det kommer till stora existentiella frågor som rör livets uppkomst och vägledning i reproduktiv hälsa. Jag är av åsikten att det sedan länge saknas en teologisk förankring inom församlingen och att man snarare verkar som en arena för samtidens politiska agendor.
För en tid sedan begärde jag utträde ur Svenska kyrkan. Jag anser nämligen att samfundet ägnar sig åt politisering i stället för att bedriva kyrkoverksamhet. Dessutom lämnade jag aldrig något medgivande till att ingå i medlemskapet från första början, det gjordes tvärtom helt utan mitt samtycke. Och med ett sådant åtagande följer krav på kyrkoskatt som beroende på inkomstnivå uppgår till flera tusen kronor årligen.
En snabb googling vittnar om att fler än jag benämner kyrkan i termer av ”politisering” när det kommer till stora existentiella frågor som rör livets uppkomst och vägledning i reproduktiv hälsa. Jag är av åsikten att det sedan länge saknas en teologisk förankring inom församlingen och att man snarare verkar som en arena för samtidens politiska agendor.
Krossa matriarkatet inom socialtjänsten
Kvinnodominansen inom socialtjänsten och baksidan med densamma, är ett ämne som helt har belagts med munkavel och man ogärna vill kännas vid i den övriga kampen om jämställdhet på arbetsplatsen. Därför är det hög tid att bryta isen och våga tala om det som är politiskt obekvämt.
En arbetsplatsorganisation mår inte bra av en alltför homogen personalsammansättning. Det är sedan gammalt. Trots det söker sig nästan uteslutande kvinnor till socialtjänsten i allmänhet och familjeenheten i synnerhet. Med det i åtanke måste man aktivt säkerhetsställa att könstillhörigheten och förväntningarna som följer med den inte får en negativ inverkan på *beslut som rör pojkar och män.
*de specifika utmaningar och livsvillkor där den manliga populationen bedöms vara särskilt utsatt.
En arbetsplatsorganisation mår inte bra av en alltför homogen personalsammansättning. Det är sedan gammalt. Trots det söker sig nästan uteslutande kvinnor till socialtjänsten i allmänhet och familjeenheten i synnerhet. Med det i åtanke måste man aktivt säkerhetsställa att könstillhörigheten och förväntningarna som följer med den inte får en negativ inverkan på *beslut som rör pojkar och män.
*de specifika utmaningar och livsvillkor där den manliga populationen bedöms vara särskilt utsatt.
Rasismbegreppet kontra den förda migrationspolitiken
I Sverige har det sedan drygt fyra decennier tillbaka pågått en massiv polarisering i förhållandet mellan rasism och antirasism, vilket är att betrakta som två starka ytterligheter utan någon tydlig definierbar skillnad. Det har i mitt tycke lett till större motsättningar än någonsin tidigare, och om syftet var att förena människor har vi misslyckats fatalt på den punkten.
Trots att rasism som begrepp ursprungligen bottnar i åtskillnaden mellan människor baserat på etnicitet; där den ena gruppen anses över- eller underordnad den andra och utifrån det tillskrivs olika egenskaper, har ordet kommit att få en helt annan innebörd. Nu används det i stället synonymt med att kritisera den förda migrationspolitiken.
I syfte att misskreditera och omyndigförklara sina meningsmotståndare förekommer det att olika intressen utnyttjar rasist-, nazist- och fascistkortet för att vinna billiga politiska poäng. Konsekvensen är att sakfrågan helt uteblir i förmån för osämja mellan respektive grupp i stället för att fokusera på problemlösning.
Jag hade mer än gärna sett en öppen dialog som inte fokuserar på vare sig hudfärg eller etniskt påbrå, utan endast på problemformuleringar (eller "utmaningar" om man så vill) kontra lösningar när det kommer till alla de diskussionsområden som normalt inryms i den migrationspolitiska debatten.
Trots att rasism som begrepp ursprungligen bottnar i åtskillnaden mellan människor baserat på etnicitet; där den ena gruppen anses över- eller underordnad den andra och utifrån det tillskrivs olika egenskaper, har ordet kommit att få en helt annan innebörd. Nu används det i stället synonymt med att kritisera den förda migrationspolitiken.
I syfte att misskreditera och omyndigförklara sina meningsmotståndare förekommer det att olika intressen utnyttjar rasist-, nazist- och fascistkortet för att vinna billiga politiska poäng. Konsekvensen är att sakfrågan helt uteblir i förmån för osämja mellan respektive grupp i stället för att fokusera på problemlösning.
Jag hade mer än gärna sett en öppen dialog som inte fokuserar på vare sig hudfärg eller etniskt påbrå, utan endast på problemformuleringar (eller "utmaningar" om man så vill) kontra lösningar när det kommer till alla de diskussionsområden som normalt inryms i den migrationspolitiska debatten.
Abortfrågan och definitionen på liv
Enligt vetenskaplig definition påbörjas livet vid befruktningsögonblicket eftersom det är då som vårt DNA med alla våra utseendemässiga och personliga drag lägger grunden för det som så småningom ska bli en människa. Begreppet "själ" är däremot svårare att styrka med vetenskaplig terminologi. Den finns sällan naturligt förankrad när abortämnet kommer på tal.
Vidare kan man utifrån vedertagna studier konstatera vissa fakta som att hjärtslagen tar sin början i vecka 6–8, och att samtliga organ är på plats omkring den tolfte graviditetsveckan. När embryots och sedermera fostrets känsel utvecklas är däremot mer omtvistat.
De flesta människor ser allvarligt på mord. Om man för ett ögonblick väljer att bortse från etiska och kulturella aspekter; visst är definitionen av liv egentligen det enda som skiljer abortmotståndarna och abortförespråkarna åt ...?
Vidare kan man utifrån vedertagna studier konstatera vissa fakta som att hjärtslagen tar sin början i vecka 6–8, och att samtliga organ är på plats omkring den tolfte graviditetsveckan. När embryots och sedermera fostrets känsel utvecklas är däremot mer omtvistat.
De flesta människor ser allvarligt på mord. Om man för ett ögonblick väljer att bortse från etiska och kulturella aspekter; visst är definitionen av liv egentligen det enda som skiljer abortmotståndarna och abortförespråkarna åt ...?
Politiseringen inom Polismyndigheten
För en tid sedan besökte min familj Polismuseet i Stockholm. Vi är flitiga besökare av museer, lekland och andra upplevelser som finns att hitta i stadens utbud. Trots att Polisen framställer sig som en politiskt oberoende myndighet upplevde vi att de ägnade en anmärkningsvärt stor del av sin verksamhet åt identitetspolitik – i synnerhet den pågående utställningen i temat "hatbrott". Det är tydligt att samhället i stort har blivit väldigt politiserat i syfte att styra opinionen.
AI säger följande: "Politisering av polisen innebär att polisen påverkas av politiska beslut och agendor genom att anpassa verksamheten efter politiska preferenser. Detta kan leda till att polisens arbete inte enbart styrs av rättsliga principer och brottsbekämpning, utan även av politiska mål och prioriteringar".
Hur jag tillämpar min föräldraroll (listform)
Tema: barnuppfostran och föräldraskap.
Med inspiration från motsvarande listor om hur andra familjer har valt att tillämpa sitt föräldraskap så kommer här mitt eget bidrag i ämnet.
Jag tycker det är viktigt att med jämna mellanrum reflektera över sin egen föräldraroll, och jag arbetar aktivt för att ...
- ... försöka hitta en sund balansgång mellan att dalta och verka alltför autoritär. Jag tror i grunden att barn mår bra av lite disciplin – ordning och reda, men det måste alltid föregås av mycket kärlek i form av kroppslig närhet och känslomässig bekräftelse. Detta samtidigt som man törs ställa krav och vägleda barnen på olika sätt. Exempel:
- ... muta barnen lagom mycket (ja, alla mutar sina barn ibland – den som påstår något talar inte sanning). "Om du plockar undan bilarna får du [valfritt gott som de efterfrågar]" eller "när du har satt på dig kläderna hämtar jag [valfri sak som de efterfrågar]" och belöningen ska infinna sig i direkt anslutning så att man som förälder också infriar sina löften. Mutor kan man med fördel smyga in lite varstans i vardagen så att de inte framstår som just mutor. Beroende på barnets ålder är det också rimligt att man som vuxen hjälps åt.
- ... involvera barnen i olika nyttiggöra för att stärka deras självkänsla. Exempel kan vara att gå till återvinningen och stampa på kartonger inför slängning, att stoppa pantburkar i maskinen eller att följa med till vind- eller källarförrådet och botanisera bland alla saker. I hemmet kan de i tidig ålder få välja vad de ska ha på sig för dagen med ett begränsat urval om kanske 2–3 plagg snarare än att utgå från hela garderoben. När jag och min yngste son parkerar vagnen i förrådet efter dagens slut brukar jag ha som rutin att alltid säga "hejdå vagnen!" vilket är något jag har noterat att min tvååring verkligen uppskattar. Samma sak gjordes när vi i min barndom vinkade adjö till landstället som besöktes om helgerna – att uppmärksamma det lilla i tillvaron.
- ... erbjuda barnen lugn och ro – tid för återhämtning och reflektion. Jag är inte så mycket för tanken på att ränna omkring på en massa fritidsaktiviteter efter skoltid, utan tycker att skola och fritidshem räcker gott och väl för att stimulera barnen i veckorna. Som en familj bosatta mitt i smeten försöker vi om helger, lov och annan ledighet ta tillvara på stadens rika café- och restaurangutbud. Vi besöker regelbundet lekparker, lekland, nöjesfält, loppisar, museum och andra sevärdheter. Här finns en handfull återkommande aktiviteter som vi växlar mellan, men rätt som det är introducerar vi även något nytt. Jag vill bli ihågkommen som en närvarande förälder, och jag prioriterar min mammaroll långt före all typ av karriär. Folk tycks i dag fullkomligt livrädda för blotta tanken på att sätta sig ner och känna efter.
- ... hitta en balans i att ge mina barn hög materiell standard utan att skämma bort dem. Kläder och inredning får de oberoende av vilken tid det är på året, medan leksaker främst är förbehållna julaftnar och födelsedagar och en och annan semesterresa. I annat fall finns risken att de slutar uppskatta värdet av saker.
- ... hålla nere på skärmtiden utan att införa förbud. Bara för att myndigheter har sina rekommendationer anser jag inte att man måste sluta att tänka själv, utan man får göra sin egen bedömning.
- ... värdesätta en regelbunden dygnsrytm där man sover mellan t.ex. 20.00–07.00 varje natt, men kan kringgå detta något vid helger, skollov och annan ledighet. Vi vill ha tydliga rutiner kring sömn och matsituationer med fri lek däremellan.
- ... tidigt visa barnen vikten av pengar. Går något sönder av misstag behöver man inte göra en stor affär av det, men det är viktigt att lära dem att vara rädd om sina och andras tillhörigheter.
- ... betona vikten av mycket fysisk närhet. Jag samsov med mina barn tills dess att den äldste var omkring tre år gammal (den yngste har ännu inte fyllt tre). Jag har aldrig förknippat samsovning med några risker för egen del, och har väldigt svårt för tanken på att placera en nyfödd bebis i spjälsäng. Närhet och beröring är A och O för deras fortsatta anknytningsförmåga.
- ... fira jul på traditionsenligt vis (med undantag för all den köttkonsumtion som ofta ingår på traditionella julbord, då vår familj är vegetarianer). Julen är barnens högtid, heter det ju, och det vilade ett magiskt skimmer över mina egna barndomsjulaftnar.
- ... stå emot dålig mat. Vi äter inte kött då vi anser att djurindustrin är oförsvarbar med dagens tortyrliknande slakterier och kycklingfabriker. Hade djuret dött av ålder och tagits tillvara på omgående efter att livet upphörde skulle det ha varit en helt annan sak. Det är alltså inte köttätandet i sig som jag har några invändningar mot, utan hanteringen av djuren på storskaliga fabriker. Vidare är jag emot matsvinn. Jag tvingar aldrig barnen att smaka allt på tallriken men jag uppmuntrar dem att bara ta det som de bedömer att de orkar äta upp. Överbliven mat äts vid ett senare tillfälle. Jag har i allmänhet väldigt svårt för människor som slänger mat (med undantag för om den är utgången, givetvis). Vi försöker undvika halv- eller helfabrikat, processade livsmedel, onödiga e-nummer o.s.v. och vi lagar som regel den mesta maten från grunden. Barnen äter samma kost som oss vuxna och jag skulle aldrig få för mig att laga specialmat p.g.a. preferenser eller dylikt (allergier är en annan femma, förstås). Olika maträtter för vuxna och barn hade aldrig förekommit i mitt föräldrahem. Tack vare detta synsätt äter mina barn normalt både lök, svamp och broccoli utan större problem.
- ... inte nyttja alkohol överhuvudtaget. Jag är helnykterist sedan många år och hävdar med bestämdhet att barn och sprit inte hör ihop. Jag såg till att vara helt klar med uteliv och fest när jag blev förälder eftersom jag anser att sådan livsstil hör ungdomen till.
- ... göra en översyn i hemmet när det kommer till kemikalier och hormonstörande ämnen, att plastbanta från ftalater och liknade, och som förälder skapa mig en medvetenhet kring förekomsten av allehanda gifter. Att välja material med stor omsorg.
- ... uppmuntra barnen att uttrycka känslor i stället för att hålla dem inom sig. Innan de har orden arbetar vi med bilder. Det ska inte finnas tabubelagda ämnen eller förbjudna ord (vilket inte nödvändigtvis innebär att man för den sakens skull måste gå omkring och svära hejvilt ...)
Jag och barnens pappa har en samsyn kring hur vi ska förhålla oss till olika aspekter av föräldraskapet och det har verkligen underlättat för alla inblandade.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)