Samtiden är sjuk. Vi lever i en verklighet där 1 av 10 svenskar identifierar sig med en adhd- eller autismdiagnos som inte ens går att styrka.
Hela narrativet är uppbyggt utifrån en terminologi som påstår att vissa personliga egenskaper ska hemmahöra i respektive diagnosfält, utan att ta minsta hänsyn till kontextuella – d.v.s. bakomliggande – orsaker. Vi påstår samtidigt att dessa tillstånd är obotliga.
Observera att ”npf” i sin tur omgärdas av högst diffusa egenskaper som att vara yvig, prata monotont, dras med koncentrationssvårigheter, grotta ner sig i ett eller flera specialintressen, trivas bättre i sin ensamhet framför i stora sociala sammanhang, ogilla kallprat, agera på impuls m.fl. (ett axplock av de traditionella autism- eller adhd-symptomen). Märk väl att varenda person i din omgivning stämmer in på ett eller flera av dessa personlighetsdrag, och att spektrat i dag har vidgats så till den grad att dessa är färre än någonsin tidigare för att kunna utgöra en diagnos.
En av tio är långt över förmodad förekomst och kan knappast ses som ett normaltillstånd. Hur sjutton hamnade vi här ...?