I dag identifierar sig 1 av 10 svenskar med en psykiatrisk diagnos – hur sjutton hamnade vi här?

Samtiden är sjuk. Vi lever i en verklighet där 1 av 10 svenskar identifierar sig med en adhd- eller autismdiagnos som inte ens går att styrka.

Hela narrativet är uppbyggt utifrån en terminologi som påstår att vissa personliga egenskaper ska hemmahöra i respektive diagnosfält, utan att ta minsta hänsyn till kontextuella – d.v.s. bakomliggande – orsaker. Vi påstår samtidigt att dessa tillstånd är obotliga.

Observera att ”npf” i sin tur omgärdas av högst diffusa egenskaper som att vara yvig, prata monotont, dras med koncentrationssvårigheter, grotta ner sig i ett eller flera specialintressen, trivas bättre i sin ensamhet framför i stora sociala sammanhang, ogilla kallprat, agera på impuls m.fl. (ett axplock av de traditionella autism- eller adhd-symptomen). Märk väl att varenda person i din omgivning stämmer in på ett eller flera av dessa personlighetsdrag, och att spektrat i dag har vidgats så till den grad att dessa är färre än någonsin tidigare för att numera kunna utgöra en diagnos.

I dag identifierar sig 1 av 10 svenskar med en psykiatrisk diagnos. Det är långt över förmodad förekomst och kan knappast ses som ett normaltillstånd. Hur sjutton hamnade vi här?