Adhd – helt sonika symptom på barn som inte har hunnit bli vuxna ännu …?

Johan Bengtsson – ST-läkare i psykiatri och flitig debattör tillika kritiker på "npf"-området – går från klarhet till klarhet. I dag har han publicerat ännu en artikel i Svenskan som resonerar kring diagnoser som en bedömningsfråga och ingenting annat, liksom det faktum att adhd måste betraktas som bestående för att sättas på ett tillförlitligt sätt, och vem är ens kapabel att avgöra en sådan sak?

Särskilt ett stycke fångade min uppmärksamhet:

"Frågorna speglar vuxenvärldens dröm om hur ett barn bör vara och bete sig. Förväntningarna på barnet är att det ska lyssna på direkt tilltal, följa instruktioner, inte tappa bort saker, inte göra slarvfel, inte vara glömskt, inte springa omkring, inte prata överdrivet mycket, inte avbryta eller störa, inte tappa humöret och så vidare".

Dessa egenskaper är ju för tusan barn i ett nötskal, precis i enlighet med hur det ska vara ... Johan Bengtsson fortsätter: "Här framträder en utopi av välartade barn som alltid behagar vuxenvärlden och aldrig prövar dess ofta obefintliga tålamod".

Jag vill nästan påstå att hela fenomenet med barn är att utgöra just störningsmoment och pröva de vuxnas tålamod ... En av de största utmaningarna med föräldraskapet är att forma dem till att bli fungerande samhällsmedborgare. Barn är per definition inget färdigt koncept förrän de har uppnått vuxen ålder, och därifrån sett fortsätter processen som ständigt pågående under en hel livstid.