Att 1 av 10 svenskar identifierar sig med ett neuropsykiatriskt funktionshinder är inte helt problemfritt. Om man började betrakta människor som unika individer med sina respektive för- och nackdelar, styrkor och svagheter, tillgångar och förmågor, och slutade problematisera egenskaper som inte ens utgör problem, så skulle färre identifiera sig med en diagnos. Då skulle det bara ha hetat att vi är stöpta i olika former och vi duger som vi är även med våra eventuella fel och brister; inte nödvändigtvis offer för olika omständigheter. (((Eller är det så illa att förespråkarna av mångfald inte tolererar några avvikelser ...?)))
Om man i stället började ringa in det som verkligen gör skada – d.v.s. inte nördiga egenskaper som att snöa in på ett specialintresse, föredra sitt eget sällskap framför större sammanhang, ha mer energi än snittet etc etc – så skulle vi nog komma en bra bit på vägen. Ångest, depression etc måste alltid sättas i sin rätta bakgrundskontext för att skapa sig en mer holistisk förståelse för dåtid och samtid när man gör sin bedömning. Numera betraktas minsta avvikelse som en "npf"-diagnos och det är riktigt otäckt att gemene man bara sväljer att 1 av 10 svenskar i dag skulle ha ett medfött och obotligt funktionshinder som man tycks fullständigt oförmögen att arbeta bort.