Att
1 av 10 svenskar identifierar sig med ett neuropsykiatriskt funktionshinder är inte helt problemfritt. Om man började betrakta människor som unika individer med sina respektive för- och nackdelar, styrkor och svagheter, tillgångar och förmågor, och slutade problematisera egenskaper som inte ens utgör problem, så skulle färre identifiera sig med en diagnos. Då skulle det bara ha hetat att vi är stöpta i olika former och vi duger som vi är även med våra eventuella fel och brister; inte nödvändigtvis offer för olika omständigheter.
Eller är det så illa att förespråkarna av mångfald inte tolererar några avvikelser ...?