Eller är det så illa att förespråkarna av mångfald inte tolererar några avvikelser ...?
Om
Jag är en familjeorienterad sanningssökare och system- och samtidskritiker som länge har eftersökt en chosefri plattform – befriad från förljugenhet, omskrivningar och onödig konsensus.
Temat för mina texter är historiska paralleller mellan då och nu med tonvikt på västerländska fenomen.
Jag går hårt åt den samtida feminismen, "npf"narrativet, angiverisamhället med LVU-industrin och därtill hörande frågor. Detta i en tid där närmare en femtedel av befolkningen identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.
Arkiv
Ämnen
Topp-15
"Npf"-narrativet som medicinsk skandal
Världsmaktordning-ens historia
Hur dumhet blev det nya idealet
Den s.k. LVU-kampanjen
Brister i dagens barnutredningar
Orosanmälningar i praktiken
Det här är inget normaltillstånd
Skolan och barns beteendesvårigheter
LVU-industrin på femton rader
Balansgången mellan Lilla hjärtat och Fallet Adam
Baksidan med den samtida feminismen
Kvinnan som påstått offer
Referat av diagnossamhället
Så vann woke
Västvärldens förfall
Tjusningen med att betrakta människor som individer i stället för en kollektiv massa stöpta i en och samma form
Att 1 av 10 svenskar identifierar sig med ett neuropsykiatriskt funktionshinder är inte helt problemfritt. Om man började betrakta människor som unika individer med sina respektive för- och nackdelar, styrkor och svagheter, tillgångar och förmågor, och slutade problematisera egenskaper som inte ens utgör problem, så skulle färre identifiera sig med en diagnos. Då skulle det bara ha hetat att vi är stöpta i olika former och vi duger som vi är även med våra eventuella fel och brister; inte nödvändigtvis offer för olika omständigheter.