Kvinnodominansen inom socialtjänsten och baksidan med densamma, är ett ämne som helt har belagts med munkavle och man ogärna vill kännas vid i den övriga kampen om jämställdhet på arbetsplatsen. Därför är det hög tid att bryta isen och våga tala om det som är politiskt obekvämt.
En arbetsplatsorganisation mår inte bra av en alltför homogen personalsammansättning. Det är sedan gammalt. Trots det söker sig nästan uteslutande kvinnor till socialtjänsten i allmänhet och familjeenheten i synnerhet. Med det i åtanke måste man aktivt säkerhetsställa att könstillhörigheten och förväntningarna som följer med den inte får en negativ inverkan på *beslut som rör pojkar och män.
*de specifika utmaningar och livsvillkor där den manliga populationen bedöms vara särskilt utsatt.
Om
Jag är en familjeorienterad sanningssökare och system- och samtidskritiker som länge har eftersökt en chosefri plattform – befriad från förljugenhet, omskrivningar och onödig konsensus.
Temat för mina texter är historiska paralleller mellan då och nu med tonvikt på västerländska fenomen.
Jag går hårt åt den samtida feminismen, "npf"narrativet, angiverisamhället med LVU-industrin och därtill hörande frågor. Detta i en tid där närmare en femtedel av befolkningen identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.
Arkiv
Ämnen
Topp-15
"Npf"-narrativet som medicinsk skandal
Världsmaktordning-ens historia
Hur dumhet blev det nya idealet
Den s.k. LVU-kampanjen
Brister i dagens barnutredningar
Orosanmälningar i praktiken
Det här är inget normaltillstånd
Skolan och barns beteendesvårigheter
LVU-industrin på femton rader
Balansgången mellan Lilla hjärtat och Fallet Adam
Baksidan med den samtida feminismen
Kvinnan som påstått offer
Referat av diagnossamhället
Så vann woke
Västvärldens förfall