I mina texter återkommer jag ofta till att försöka ringa in det ideala sättet att leva, vilket naturligtvis kan skilja sig åt mellan människor men som det i regel finns viss samsyn kring. Jag pratar om byggstenar såsom balans mellan sömn, kost och motion; sunda relationer, en meningsfull sysselsättning, somatisk och mental hälsa m.m.
I dag sjukskriver sig kvinnor nära inpå dubbelt så mycket som män. Över en miljon svenskar plockar ut antidepressiv medicin. Detta trots att studie på studie inte kan fastslå de kort- eller långsiktiga effekterna av en sådan utveckling, och att någon mätbar dopamineffekt inte går att styrka. Samtidigt rankas Sverige som ett topp-5-land avseende jämställdhet och levnadsvillkor. Mot bakgrund av det: hur mycket utgör egentligen teorin om "kvinnofällan" en rimlig förklaring?
Det heter att stigmat har minskat när det gäller psykisk ohälsa – men att 10 % av befolkningen faktiskt lider, är det verkligen en måttstock på ett sunt samhälle? Varför måste vi medicineras för att få jobb, skola och vardag att gå ihop?
Heltidsjobb, barn och hushållsarbete; tidigare i historien hade män och kvinnor en tydlig ansvarsfördelning över dessa områden. I takt med att kvinnan kom in i arbetslivet har den utvecklingen kommit att förändras radikalt. Därtill uppmuntras vi ständigt till ökad konsumtion som en genväg till (materiell) lycka. Vi har tillgång till fler sätt att delge varandra våra liv på sociala medier, jämfört med tidigare i historien när människor inte hade lika stor insyn i varandras tillvaro. Nu finns en hel människas livshistoria bara ett knapptryck bort. Ökad skärmtid och mer stillasittande livsstil spelar också in.
För att återgå till ämnet är jag nyfiken på om kvinnans intåg på arbetsmarknaden samt hennes högre andel akademiska examina har någon inverkan på det sjunkande barnafödandet och hennes välmående i stort.