Det verkliga problemet med dagens "npf"-diagnostisering

En "npf"-diagnos i sig behöver egentligen inte utgöra ett problem, ens när den sätts på 15 % av befolkningen – som nuvarande siffror gör gällande, utan det orubbliga faktum att den betraktas som medfödd och obotlig. Detta trots att sådan bevisning inte går att fastslå. Vi skulle aldrig ondgöra oss över att halva befolkningen någon gång kommer att drabbas av en förkylning för vi vet att den förr eller senare är övergående.

Inget blod- eller vävnadsprov i världen kan styrka huruvida någon har adhd eller autism. Det bygger endast på observationer och frågeformulär som utgår från här och nu. Man tar sällan eller aldrig hänsyn till att de symptom som normalt kännetecknar dessa – i mitt tycke – otroligt vaga kriterier, kan förändras över tid samt beroende på var i världen dessa studeras, samt att adressera orsakerna. De kan lika gärna bero på upplevda barndomstrauman eller en pågående kris att man t.ex. har svårt att koncentrera sig eller behärska det sociala spelet. Kriser hör livet till och alla människor befinner sig under ständig utveckling om vi bara tillåts se livet som en pågående process.

Det är befängt att identifiera sig med en diagnos eftersom ingen någonsin tar reda på varför problemen uppstod och hur man får dem att upphöra. Att besvara de frågorna skulle i sig bespara oss oerhört mycket lidande.