LVU-industrin och dåtidens DDR/Stasi – två sidor av samma mynt

Man kan sätta ett likhetstecken mellan dagens LVU-apparat och dåtidens DDR/Stasi-stat.

LVU: ”oro”, "omsorgssvikt”, ”samarbetsproblem”, ”bristfällig föräldraförmåga” och ”föräldern saknar insikt”.

Stasi: ”asocialt beteende”, ”normbrytande”, ”omedgörlighet”, ”oförmåga till uppfostran” och ”bristfällig statlig fostran” (de tyska begreppen har identisk innebörd).

Detta för att motivera ingripanden.

Tjänstemännens personliga och känslomässigt knutna bedömning väger i många fall tyngre än teknisk bevisning. Förvaltningsrätt och socialnämnd tenderar att i 97 % av alla LVU-mål gå på socialtjänstens linje. Här syns också hög frånvaro av saklig, faktabaserad och oberoende granskning.

Splittring av familjen kan och kunde yttra sig enligt följande: 

LVU: hot om eller fullbordade omhändertaganden för att tvinga familjer till lydnad, vilket väcker associationer till en auktoritär kontrollstation likt exemplet nedan.

Stasi: ”Zersetzung” som psykologisk krigsföring och metod för att upplösa familjeband, att iscensätta konflikter mellan familjemedlemmar, ägna sig åt karaktärsmord och andra manipulativa drag. Detta samt att skapa motsättningar mellan familj och stat där barnen tidigt invigs i tron att de senare alltid har tolkningsföreträde.

Svagt ansvarserkännande.

LVU: ett försvagat tjänstemannaansvar i och med den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft under fjolårets sommar (2025), men i praktiken upplöstes redan i samband med 1970-talsreformen under ledning av Palme. På ren svenska: rena rama sovjetfasonerna.

Stasi: under DDR så var ansvariga till det närmaste immuna mot påföljder.

Fler liknelser: ”Barnets bästa” som retoriskt verktyg för att motivera tvångsingripanden, liksom hur DDR använde den omtalade muren likt ett fysiskt och psykologiskt vapen med liknande syften.

”Livsstilskontroll” där LVU-processen verkar som ett led i att producera bilden av den ideala föräldern som fullkomlig, vilket få familjer kan leva upp till. Detta i stället för att faktiskt skydda barnet från en verkligt våldsutsatt miljö.

Både LVU-industrin och Stasi/DDR lider av oförmågan att erkänna begångna misstag, en slags prestigelåsning eller kognitiv dissonans. Hellre fortsätter de på en dåligt inslagen väg än att krypa till korset och erkänna att de hade fel, särskilt om detta fel upprepas i flera led. Att riva upp ett beslut om LVU för att underlaget har brustit riskerar att hota socialtjänstens legitimitet och därmed hela dess existensberättigande.

Angiverisamhälle och utvidgad anmälningsplikt.

Slående likheter hela vägen.

Den verkliga innebörden av att som förälder bli observerad på ett utredningshem

Jag kan omöjligt släppa fallet Malin som felaktigt fråntogs sitt tio veckor gamla barn

Tankarna kan liknas vid ett spretigt och vildvuxet träd med förgreningar i dussintal. En av grenarna representerar de omständigheter som i dag råder när en förälder brottas med ett överhängande hot om LVU. (LVU-mål som i 97 % bifalls av Förvaltningsrätten, d.v.s. träder i laga kraft). När beslutet väl fattas, baseras det i många fall på observerad föräldraförmåga medan den nyförlösta modern befinner sig på ett utredningshem.

Dagens utredningshem lämnar en hel del att önska, för att uttrycka det milt. Familjer med pågående missbruksproblematik sammanblandas hejvilt med normalfungerande föräldrar som bara reagerar med eftertryck på att systematiskt ha blivit utsatta för psykiskt nedbrutna metoder, såsom hot om föreliggande LVU. Det är alltså en ytterst haltande jämförelse att försöka dra en parallell mellan Malin och hennes medboende då förutsättningarna är så fundamentalt olika.

I utredningshemmet vittnar uppgifter från tillsynsmyndigheter och kontrollorgan om att det har förekommit svåra missförhållanden, t.ex. omfattande utbrott av vägglöss och andra skadedjur i undermåliga lokaler med eftersatt underhåll. Personalen synar en i varenda söm all vaken tid; alltid med hot om att journalföra varenda steg man tar och de misstag som begås, samtidigt som man under svår press ska prestera och uppvisa en representativ bild av sig själv som närmast exemplarisk (förstagångs)förälder. Allt annat resulterar i en notering om "bristande omsorg", "saknar insikt" eller "oförmågögen att tillgodose barnets grundläggande behov".

Det förekommer även att personalen iscensätter "fällor" för att observera hur den nyblivna föräldern reagerar under extrem stress, personal som i vissa fall är helt nyexaminerade och direktkomna från skolbänken. Kanske är dessa personer i avsaknad av egna barn eller med otillräcklig livserfarenhet som möjliggör förståelsen för människan som en komplex varelse; i synnerhet när hon befinner sig under svår press. För att citera ett av mina tidigare inlägg: "Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons 'mentala tillstånd', då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt".

Socialtjänst och utredningshem agerar i maskopi med varandra i betydelsen att utredningshemmet får betalt för att förmedla ett visst narrativ som går i linje med socialtjänstens ursprungliga uppdrag. Det skapar således en beroendeställning mellan beställaren (socialtjänsten) och utföraren (utredningshemmet) där familjen reduceras till en kassako, en simpel kugge i maskineriet. Ur ett "familjens bästa"-perspektiv är det naturligtvis skandalöst att dessa verksamheter alls tillåts existera i sin nuvarande form.

Utredningshemmets högst subjektiva bedömning används sedan som en del i ett avgörande beslutsunderlag vars syfte är att separera barn från deras biologiska föräldrar ... i 97 % av fallen.

Forskning visar stark koppling mellan schizofreni och könsdysfori/felaktigt upplevd könsidentitet

Som rubriken lyder; forskning visar ett samband mellan konstaterad schizofreni och en felaktigt upplevd könsidentitet.

Det här innebär inte att alla transpersoner lider av schizofreni, men närmare 25 % av den undersökta gruppen med konstaterad schizofreni eller närbesläktade tillstånd uppges samtidigt ha en könsidentitet som inte överensstämmer med den fysiska kroppen. Rent neurobiologiskt tros hjärnan ha en felaktig self-body representation, varför kopplingen är högre än vad man tidigare har trott.

Tillstånden könsdysfori och schizofreni kan med andra ord samexistera men man är försiktig med påståendet att det ena nödvändigtvis leder till det andra genom s.k. kausalitet, d.v.s. direkta orsakssamband. Dessutom betraktas schizofreni som en felaktig uppfattning om vem man är, i jämförelse med könsdysfori där personen normalt är fullt medveten om att identitet och kropp inte överensstämmer, utan att för den sakens skull påstå något annat.

För transvården finns det en utmaning i att bedöma huruvida könsdysforin är ett varaktigt tillstånd eller om det avser en tillfällig vanföreställning sprungen ur en psykos.

En mamma blev felaktigt fråntagen sitt barn bara veckor efter förlossningen

Jag har i dag tagit del av en nyligen släppt dokumentär om Malin som felaktigt blev fråntagen sitt tio veckor gamla barn.

Bakgrunden är en sent upptäckt graviditet, omkring vecka 24, där sambon inte bedöms vara pappan, utan i stället Malins före detta. Paret hinner emellertid landa i beskedet att hon var längre gången än de först hade trott, och de beslutar sig för att göra det bästa av den uppkomna situationen. Då väljer mödravården att orosanmäla Malin. Detta på grund av en påstådd autismdiagnos ställd i tonåren, samt dokumenterad anorexi där hon i ungdomsåren ska ha vårdats en vända på sjukhus. Därutöver bedöms Malin ha ”IF”, d.v.s. intellektuell funktionsnedsättning. Detta trots att den uppgiften helt motsägs i tidigare akter som socialtjänsten – med hänvisning till sekretess – inte vill uttala sig om eller väga in i sin nya bedömning à la sedvanlig "vi kommenterar inte enskilda ärenden".

Efter att Malin förlorade två liter blod under förlossningen och hade svårigheter att genomföra ett blöjbyte, ansåg man att hon brast allvarligt i sin föräldraförmåga. Man beslutade därför att omhänderta den nyfödde sonen bara dygn senare. Detta med motiveringen att Malin agerade på ett för dem olämpligt sätt i samband med uppvaknandet från narkosen.

Socialtjänsten som kom dit kort senare gratulerade till pojken och tog sedan med sig mamman och barnet för placering på ett utredningshem. Malin var då i såpass dåligt skick att hon svimmade av chock. Sambons högst adekvata reaktion – genom att visa upprördhet efter att ha varit vaken i 48 timmars tid och bevittnat allt spektakel – tolkades som att han var hotfull, vilket snabbt noterades i journalen och vägdes in i den fortsatta bedömningen.

Malin fick endast träffa sitt barn under inneliggande vård på utredningshemmet medan sambon hänvisades till helgumgänge. Allt vändes från och med nu emot dem båda – det sätt de skalade sin frukt ifrågasattes, liksom att sonens mössa ska ha suttit snett vid något tillfälle, att Malin ammade för ofta eller grät för mycket. I själva verket var Malin traumatiserad från sjukhusvistelsen i ungdomsåren och var mitt uppe i att processa dessa känslor. Vi som har fött barn vet också med oss hur hormonellt omvälvande det kan vara att alls genomgå en förlossning. I nära eller direkt anslutning till en sådan omkullkastande händelse bör man därför vara lite försiktig med att analysera någons "mentala tillstånd", då detta inte nödvändigtvis är representativt för hur personen mår i övrigt.

Malin knöt an till sonen i tio veckors tid och skickades därefter hem medan pojken blev kvar på utredningshemmet. Pappan kallades dit men delade inte vårdens bedömning av sin före detta som gravt funktionsnedsatt, och bedömdes då "sakna insikt". Han genomgick en två veckor lång utredning och tilläts därefter ta med sig sonen hem till sig.

Till vardags jobbar Malin på en förskola men nekas att bo tillsammans med sin egen son. Hon är omtyckt av såväl kollegor som barn och man anser även att hon agerar professionellt i kontakten med vårdnadshavare; oaktat den egna situationen. Trots det har socialtjänsten i Örebro infört kraftiga umgängesbegränsningar med övervakade träffar mellan Malin och pojken, som rör sig om endast två timmar i veckan. Syftet är inte heller att barnet ska flytta hem – som är praxis inom LVU-lagstiftning; detta framgår ordagrant av en ljudinspelning med ansvarig socialsekreterare, allt under parollen om "barnets bästa".

Beslutet om fortsatt umgängesbegränsning överklagades till Kammarrätten men här utgick man bara från inaktuella journalutlåtanden snarare än att göra en ny översyn av fallet. Dagsfärska uppgifter kunde fastslå att Malin inte lider av psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning. Ej heller dras familjen med missbruk. Även i äldre journalanteckningar dementerar man påståendet om IF; det har aldrig varit aktuellt från första början – vare sig då eller tidigare i livet.

Mot slutet av dokumentären framkommer det att Malin är gravid på nytt. Socialtjänsten har nu upprättat en ny orosanmälan och överväger att omhänderta även det barnet. Detta om Malin inte kryper till korset och erkänner att hon är i behov av föräldrastöd … I annat fall heter det att hon saknar insikt, vilket är ett argument som ofta återkommer i socialtjänstutredningar när en förälder motsäger sig ett beslut eller kommer med invändningar av något slag.

Varför i hela fridens namn erbjuder man inte familjen hjälp i hemmet om man anser att de brister i sin föräldraförmåga ...? Av vilken anledning måste man prompt separera ett nyfött barn från sin biologiska mamma?

Den här typen av livsöden är så hjärtskärande att ta del av, att orden inte räcker till. Dessa systematiska barnarov går till historien som vår tids största rättsskandal.

Mediebilden av Trump som vår tids diktator och vikten av en gemensamt utsedd fiende

I svenska medier har president Donald Trump omnämnts hela 125 000 gånger från det ögonblick han tillträdde på sin presidentpost och ett halvår framåt. Det råder ingen tvekan om att hans närvaro dominerar stora delar av dagens nyhetsflöde. Trump omskrivs dock sällan eller aldrig i positiva ordalag och här ska jag försöka redogöra kring varför.

Alltsammans kan egentligen skalas ner i psykologiska mekanismer av svensk konsensuskultur, mediala narrativ, ett självspelande piano, och out-group derogation – en kollektivistisk strävan efter att utse den gemensamma fienden.

Inom den svenska mediakåren utmålas Trump genomgående som en ondskefull diktator; ett existentiellt hot bortom något vi tidigare har skådat sedan 1930-talets Tyskland. Här är så gott som alla etablerade journalister ense. Retoriken mynnar ut i ett slags självspelande piano där allmänheten vet precis vad som förväntas av dem och agerar därefter.

Utifrån typiskt svenska värderingar om "allas lika värde" är Trumps – till synes – hårdföra jargong om gränsbevakning någonting som skär sig mot den i övrigt försiktiga migrationsdebatten. Han har därigenom fått symbolisera alla världens problem, synonymt med systemkollaps och normupplösning, och agera nagel i ögat på såväl journalistkåren som hos medborgare i stort. Detta utan att reflektera över om det nuvarande systemet är så fördelaktigt och optimalt alltid, för då riskerar man att beskyllas för att vara Trumpist – och alla är ju rörande överens om Trump som den gemensamma skurken.

Trumps persona får normalt betydligt mer fokus än hans politiska beslutsfattande, vilket bland annat har konstaterats i en avhandling som går att läsa här. Det finns en dramaturgisk uppbyggnad kring "Trump som fenomen" snarare än hans faktiska uttalanden – uttalanden som ofta är tagna ur sin kontext, tolkas ord för ord eller kan ses som en strategisk del i en större plan. 

TDSTrump Derangement Syndrome – är en numera vedertagen benämning på det tillstånd som råder där känslor går före fakta, och den ensidiga medierapporteringen om Trump som sedan länge har mist all form av rimlig proportionalitet. Personangreppen haglar och öknamnen blir allt fler; i synnerhet kommentarer om hans oranga hudton eller försöken att likställa honom med en traditionell mexikansk maträtt. Man tror sig komma med något unikt men upprepar bara vad någon annan redan har sagt. Hur han rör sin hand när han talar, hudfärg, ordval och röstläge skapar större rubriker än att studera innehållet i det han faktiskt försöker förmedla. Det senare kräver mer analytisk förmåga, intellektuell skärpa och kapacitet, och därmed större tidsåtgång. Sådant rimmar dåligt i en samtid där allt ska gå undan.

Och ju mer man upprepar något, desto mer sant blir det. Narrativet kring Trump är att med närmast kirurgisk precision och en "plocka russinen ur kakan"-metodik måla upp bilden av en maktgalen, sinnessjuk och oberäknelig man som sedan länge har tappat fattningen. Det kan liknas vid en global masspsykos som har starka beröringspunkter med andra företeelser som vi har bevittnat i modern tid; där människor okritisk följer strömmen i rädsla för att stöta sig med kollegan i fikarummet. Den gemensamma fienden (out-group derogation) är något som belyser hur konsensuskulturen dras med en stark ovilja att tänka självständigt om det innebär att frångå gruppnormen. När man ställer sig på tvären riskerar man nämligen att bli socialt utesluten och betraktas som normbrytande, vilket jag bland annat har avhandlat här, här och här.

Trump omkullkastar allt vi känner till om hur saker och ting hänger samman. Han omvärderar hela begrepp och ett ords innebörd, och han konfronterar, förhandlar och ifrågasätter hela det globalistiska etablissemanget – allt med en hög svansföring som är mycket olikt schablonbilden av svenskens mer lågmälda framtoning (läs: jante, nåde den som avviker från gruppen).

Sverige är historiskt ett exportberoende land och då kan hot om att införa tullar eller andra handelsavtal övertrumfa den säkerheten. Man vill ju ogärna riskera att tappa ansiktet och frångå sitt anseende på arbetsplatsen genom att försöka prata om Trump i gråskalor snarare än i svartvita termer. "Han har ju ändå en poäng med att ..." Nej, fy tusan för att våga uttala sig på det viset! En bekant till mig medgav att hon vid ett tillfälle "hade råkat säga en positiv sak om Trump" och då blev det genast hus i helvete. Detta trots att åsikten var försiktigt framförd med syftet att vända och vrida på befintliga resonemang. Gemene svensk vill hellre misskreditera den gemensamma fienden i stället för att behöva bemöta och sätta sig in i komplexa frågor om stora världsproblem. Därtill fungerar svensk media som en fostrande förälder och pedagogisk vägledare med en uttalad moralisk kompass om vad man förväntas tycka och tänka i olika frågor. Mottagaren ska helst inte dra några egna slutsatser, utan bara nicka och hålla med.

Människan är av naturen en bekväm varelse. Så ska du tänka om hur du ska tänka skrev jag för en tid sedan; en slags godhetssignalering och bekräftelsebias à la "vad var det jag sa...?"-mentalitet. Här värdesätter man vikten av att känna sig god, rätt och moraliskt överlägsen. Moralen bestäms av den grupp som man för stunden ingår i, och den tenderar att byta skepnad över tid. I dagsläget är vi svenskar vana vid en mer dämpad ledarstil och Trump utmärker sig därför avsevärt mot hur en ledare förväntas uppträda i det offentliga rummet, vilket gör svensken illa till mods. Om något som sägs eller beslutas om inte passar in i ett rådande narrativ – t.ex. framgångsrika fredsförhandlingar eller fortsatt stort stöd hos den amerikanska väljarkåren, tystnas detta gärna ner eller hittas alternativa förklaringar till. Någon stor tidning eller mediekanal ses som tongivande och resten hakar på eftersom ingen vill framstå som politiskt obekväm. Saklig, nyanserad och objektiv rapportering lyser helt med sin frånvaro. Det är lättare att styras av en rådande gruppnorm som baseras på känslor än att diskutera själva sakfrågan; helst när den är invecklad och inbegriper många olika problemområden parallellt.

Apropå förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder

Sedan det inkomna remissförslaget om att göra förskolan obligatorisk från tre års ålder, har jag funderat en del på fenomenet barnomsorg som det har kommit att utvecklas sedan dess att jag själv var liten, sent 1980-tal.

Jag är personligen lite tudelad i frågan. Dels råkar jag ha en allt igenom lyckosam dagistid bakom mig, dels jobbade jag i tjugoårsåldern en sväng inom barnomsorgen – och då med stor behållning, dels inser jag nyttan med en fungerande förskola. 

Men stora barngrupper, 60-timmarsveckor, personal med undermåliga svenskkunskaper och bristfälliga lokaler är inte synonymt med en fungerande förskola. Däremot finns det lägen där barnen får ut något av verksamheten och där familjer inte själva har möjlighet och resurser att arrangera sådana möjligheter. 

Dagens samhälle är inte uppbyggt som tidigare generationer när byn samlade traktens ungar för gemensamma träffar på daglig basis, utan numera lever vi allt mer isolerat – i synnerhet i Stockholms innerstad som utgör min nuvarande referensram och måttstock. På delar av landsbygden kan det möjligen fungera à la idealisk hemmafrutillvaro beroende på hur grannskapet ser ut i övrigt, men tidsandan kräver allt mer av föräldrar under rådande konjunkturläge, inflation och annat, om man inte vill avstå vissa av livets bekvämligheter.

Ja, jag vet. Mycket handlar om prioriteringar för att en förälder – företrädesvis mamman i familjen – ska kunna vara hemma med sina barn. Om man inte dras med stora bolån, bil eller andra kostnader som normalt drar iväg, har man kanske möjlighet att leva gott på endast en inkomst, exempelvis göra årliga utlandsresor och i övrigt unna sig både näringsrik mat och regelbundna restaurangbesök. Att sväva iväg alltför mycket inryms dock inte i ens budget, utan man måste ta höjd för större utgifter emellanåt. Samtidigt har man inte för avsikt att köpa dyra märkesväskor, investera i båtar eller vad människor nu väljer att spendera sina pengar på. Ponera att mannens inkomst med råge täcker upp för utgifterna en vanlig månad; i det finns valmöjligheten att mamman stannar hemma med barnen fram tills dess att skolplikten tar vid.

Själv befinner jag mig med en fot i den idylliska Bullerbytillvaron med en kärnfamiljsidealistisk syn på saken, och med en annan fot i förskolans värld under förutsättning att barnen trivs i en sådan miljö. Samtidigt konfronteras vi mer och mer med en verklighet där kärnfamiljen reduceras till något överflödigt; resultatet av ett upplevt patriarkat, där monogami ses som något icke längre eftersträvansvärt, där allt färre skaffar barn och alternativa familjekonstellationer ges allt större utrymme. Ur den synvinkeln anser jag det vara viktigare än någonsin att ta bevara mamma-pappa-barn-konstellationen där föräldrarna är de som i huvudsak uppfostrar sina egna barn, och förskolan främst ses som en barnpassningsinrättning framför att agera arena åt identitetspolitiska intressen.

Före tre års ålder på de mer blyga, känsliga och introverta barnen tycker jag personligen det är klokt att avvakta med inskolning. Är barnet däremot mer framåt och visar stort intresse för förskolans värld – ja, då kanske man kan överväga en tidigare förskolestart. Mycket hänger på det enskilde individen och dess personlighet, samt familjens förmåga att få ihop det övriga livspusslet.

Summa summarum tänker jag att allt är avhängigt familjens unika förutsättningar, men att institutionalisering från ett års ålder för att anamma ett påtvingat ekorrhjul inte nödvändigtvis är enda vägen att gå. Detta liksom att den drömska Bullerbytillvaron där mamman är hemma med barnen och utforskar livet i skogen, lagar ekologisk mat från grunden och är en 100 % närvarande förälder också kan vara svårt att leva upp till, åtminstone i längden, utan att något annat måste stryka på foten.

Givetvis ska förskolan även fortsättningsvis vara frivillig i sitt utförande. Storleken på barngrupperna bör fortsatt ses över och föräldrarna ska också framgent bestämma över saker som rör de egna barnen. Detta utan att myndigheter eller lagstiftning nödvändigtvis behöver ingripa – utom i de mest extrema fallen där våld, vanvård och försummelse faktiskt förekommer.

Till frågan om sänkt straffbarhetsålder

Gängkriminaliteten skenar som aldrig förr och kryper allt längre ner i åldrarna. I kölvattnet av diskussionen kring sänkt straffbarhetsålder från tidigare 15 år till dagens 13 vill jag därför delge mina egna perspektiv på saken.

Många motståndare illustrerar förslaget med en lintott (påfallande ofta en flicka) kramande en nallebjörn. Detta för att visa på det absurda i att fängsla minderåriga (se hashtag #BarnInteBrottsling). Man måste ha i åtanke att unga förbrytare må vara barn på pappret men inte är jämförbart med när du och jag växte upp. De är lagöverträdare som har gjort sig skyldiga till något så allvarligt som mord, dråp och grovt vapenbrott. Därutöver lyser vanligen alternativen med sin frånvaro hos den grupp som sågar lagförslaget i fråga (utöver att hänvisa till dagens HVB-, SiS- och familjehemsplaceringar som lämnar en hel del att önska).

Tanken är inte att det ska röra sig om livslånga straff, utan fungera som en skyddsåtgärd för att inte fler oskyldiga människor ska riskera att hamna i skottgluggen. Brottsförebyggande åtgärder ska dock inte uteslutas för den sakens skull, utan man måste närma sig en lösning genom att angripa problemet från olika håll – dels med preventiva metoder, dels med skyddsåtgärder om eller när skadan väl har uppstått.

Det är av betydande vikt att unga brottslingar rehabiliteras snarare än förvaras, och att adressera orsaken till att dessa alls gängrekryteras till kriminella nätverk eller vad som nu föranledde själva gärningen. Unga människor saknar i regel både konsekvenstänk, tidsperspektiv och referensramar. Att ta död på oskyldiga människor får aldrig ses mellan fingrarna men det ska heller inte resultera i permanent bestraffning. Samtidigt är mord långt bortom de pojkstreck eller bus man själv gjorde som liten. Därför är det här att betrakta som något mycket större och mer komplext än att vara simpelt för eller emot. Det här förslaget är såvitt jag förstår tänkt att ske på prov om en femårsperiod som sedan kräver noggrann uppföljning och utvärdering, och på intet sett något som är avsett att vara livet ut.

Man förutspår att gängen kommer att rekrytera ännu yngre barn när det här förslaget blir verklighet, men vid vilken ålder är det rimligt att dra gränsen när fullt konsekvenstänk utvecklas först vid 25? Utifrån vad jag har läst mig till är tanken att dessa kriminella barn och ungdomar ska följa läroplanen så att inte skolgången riskerar att hamna på efterkälken. Psykologisk stöttning och träning i sociala färdigheter är också tänkt ingå i den dagliga behandlingsvården. Detta ersätter då våra nuvarande HVB, SiS- och familjehemsplaceringar, och ansvaret förflyttas således över från socialtjänsten till Kriminalvården.

Det är positivt om debatten inte kokas ner till att antingen öppna upp för ideologiska argument om "fler fritidsgårdar"/bulle och saft-politik eller att behandla ungdomarna likt grova återfallsförbrytare satta i årslång isolering med dödsstraff som följd.

Lite nyanser vore på sin plats – alltså brottsförebyggande åtgärder med en holistisk blick och att reparera skadan om/när den väl uppstår. Man borde sammanfattningsvis tillsätta resurser för att kunna balansera rimlig och kännbar påföljd med skydd av allmänheten och till syvende och sist chans till omvändelse.

"Npf"-narrativet att betrakta som en av de största medicinska skandalerna genom tiderna

Inom kategorin medicinska skandaler i mänsklighetens historia har vissa händelser gått före andra och utgjort en särskild mörk fläck i läkemedelshistorien. Jag tänker exempelvis på Neurosedynskandalen, Vipeholmsexperimenten, tvångssteriliseringar, Pandemrix och narkolepsi under svininfluensan, samt Myokardit hos unga män efter vaccinering mot covid-19.

Jag vill härmed lägga till en egen punkt på listan: "npf"-narrativet. Det här blir upprepning från tidigare poster i samma ämne men det är mitt sätt att slå på stora trumman för att belysa någonting mycket omfattande som många helt bortser ifrån i rädsla för att få en "funkfobi"-stämpel. Jag funderar fortfarande på hur det kommer sig att den gigantiska elefanten i rummet helt negligeras trots att debatten nu har pågått i flera decennier.

En googling bort medger svart på vitt att – ja, det saknas biomarkörer för att fastställa neuropsykiatriska diagnoser, d.v.s. identifierbara avvikelser i hjärnan. Trots det diagnostiserar vi barn och unga som aldrig förr. Jag är inte intresserad av pseudoförklaringar av typen "minskat stigma", "ökad kunskap" och "bättre diagnosverktyg" som ett svar på dagens lavinartade ökning. Den samlade expertisen är fortfarande helt oförmögen att se varför dessa besvär alls uppstår samt hur man får dem att upphöra.

Jag stångar mig blodig över det faktum att genetiska biomarkörer; typ röntgen, blod- och vävnadsprov, hjärnskanning etc, helt saknas i en neuropsykiatrisk utredning. I stället använder man andra bedömningsinstrument såsom fråge- och skattningsformulär, intervjuer med patienten och dennes anhöriga samt observationstekniker av olika slag. Dessa metoder är i allra högsta grad att betrakta som godtyckliga då DSM-manualen i sin nuvarande form främst bygger på sociala förväntningar som tenderar att fluktuera över tid. Beroende på vem eller vilka som utför utredningen kan de dessutom komma fram till olika resultat.

Fler än en av tio svenskar knaprar psykofarmaka och närmare 15 % identifierar sig med en neuropsykiatrisk diagnos där neuropsykiatrin som sådan inte kan påvisa några identifierbara avvikelser i hjärnan. Detta trots att rubriken på den senare källan konstaterar att just hjärnan ska fungera annorlunda på dem med npf-diagnos. Kejsaren är så naken att det inte är klokt, men det ska prompt tystas ner in i det sista och ett helt samhälle sjunger med i kören.

Jag ser bara baksidor av att etikettisera (i synnerhet) unga människor framför att arbeta med ett tålmodigt bemötande, eventuell traumaterapi och en flexibel pedagogisk hållning. Detta i syft att arbeta bort beteendestörningar i grunden. Genom en individprövad modell tar man bättre hänsyn till kontextuella faktorer och holistiska perspektiv för att gå till botten med varför en person dras med olika beteendeproblem. Man behöver göra en ordentlig kartläggning avseende livsstilsförändringar, kriser, trauman och mognadsprocesser för att bättre förstå vilka förutsättningar det finns att arbeta med; vad någon har råkat ut för är ofta viktigare att fråga sig än vad det är för fel på personen

I samma andetag påstås det att dessa tillstånd är medfödda och obotliga, hur man nu kan fastslå en sådan sak. Då ska vi alltså ägna oss åt medikalisering av våra unga – att försöka medicinera bort en i många fall normalfungerande barndom bestående av rastlöshet, blygsel och svårigheter i känsloreglering. 

Även skolväsendet har fått motta kritik då skolan anses ägna sig för mycket åt skärmtid, stillasittande aktiviteter och abstrakt inlärning framför praktiska övningar, fysisk motion och rörelse. Diagnosen blir i många fall en nödvändig förutsättning till studiehjälp, och på så vis skapar narrativet incitament hela vägen från föräldraskap till skola, sjukvård och samverkande aktörer à la BUP, BVC, socialtjänst och habilitering.

AI knyter ihop säcken så fint:

"Om en förälder säger nej till utredning, tolkar myndigheter det ibland som 'bristande omsorg', vilket kan leda till de hot om orosanmälningar eller till och med tvångsåtgärder. Här tolkas föräldrars ifrågasättande av medikalisering eller diagnosverktyg ofta som en 'bristande insikt' eller 'samverkansproblem'.

"Kritiken mot att 'märka' barn handlar ofta om den självuppfyllande profetian. Om ett barn får höra att dess hjärna har ett medfött fel, kan det minska barnets (och omgivningens) tro på förändring och eget ansvar. Detta kallas ibland för 'biologisk pessimism'. Samtidigt ökar förskrivningen av centralstimulerande medel till barn, trots att vi fortfarande debatterar långtidseffekterna på en hjärna under utveckling."

"Inom modern forskning börjar man dock tala om neuroplasticitet – att hjärnan är formbar och att beteenden kan förändras genom träning och miljöombyte. Att man kan 'växa ur' eller träna bort symptom tyder på att diagnosen kanske snarare var en beskrivning av ett tillstånd än en livslång sjukdom."

Om hur barnvaccinationsprogrammen har starka beröringspunkter med tobaksindustrin

Cecilia Strandevall är en opinionsbildande vaccinkritiker, och före detta centerpartist, som har gjort sig ett namn efter sina samhällskritiska videor inom medicin och hälsa. Hon beskriver sig själv som en saklig pro-informationsförmedlare med en särskild blick för att belysa rådande systembrister (ej att förväxla med en vilseledd "foliehatt" eller konspirationsteoretiker).

I den här videon lyfter Cecilia problematiken med dagens barnvaccinationsprogram. Precis som många vaccinskeptiker har hävdat före henne hänvisar hon till diagram som vittnar om att förekomsten av olika barnsjukdomar sjönk drastiskt redan innan dess att vaccinen kom ut på marknaden. I det menar hon att rent vatten, bättre matdistribution och fungerande avloppssystem är de faktorer som främst har inverkat till den här hälsoförbättringen.

Anmärkningsvärt är också att det aldrig har funnits något vaccin mot scharlakansfeber men trots det är frekvensen i dag och sedan ca 60 år tillbaka likställd med nära noll. Detta samt att dödsfall till följd av kikhosta låg på rekordlåga nivåer även under den period som kikhostevaccinet inte var i bruk. Uppehållet berodde på biverkningar och andra osäkra faktorer, och man valde därför att införa en paus mellan åren 1979–1996.

Redan omkring 1960 lanserades barnvaccin på bred front. Det är dock inte jämförbar med dagens injektioner, tillägger hon. Vid programmets början rörde det sig om endast tre sprutor mot dagens 21, d.v.s. en markant ökning på hela 600 %. Dessa två parametrar bör rimligtvis vara helt avgörande argument i den pågående vaccindebatten, avslutar hon med.


Även i den här videon ger Cecilia en känga till vaccinindustrin som hon anser har starka beröringspunkter med tobakens motsvarighet, med start i slutet av 1800-talet. Hon drar en parallell till hur man initialt såg med kritiska ögon på fenomenet rökning, men länge och medvetet undanhöll kopplingen med exempelvis lungcancer. I interna dokument som läckte ut redan på 1950-talet framkom påtagliga och omfattande hälsofaror. Trots det arbetade industrin aktivt med att så tvivel hos dem som varnade för detta, och de som protesterade talade därmed för döva öron. Samtidigt skedde stora globala satsningar på lobbyism och pr-kampanjer till tobakens fördel, och dessa valde systematiskt att dölja forskningsresultat som pekade på samband mellan tobaksrökning och sjukdom. Visselblåsare nedtystades och vinst gick före hälsa. Först i början på 2000-talets offentliga rättsprocesser tvingades de inblandade stå till svars. Det betyder 150 långa år innan sanningen slutligen kom fram i ljuset.

Diabetes typ 1 sägs ha ökat med 60 % sedan vaccinen infördes. Vad gäller adhd och autism talar man om 400 respektive 500 %. Påståenden som "ökad kunskap, "mindre stigma", "vidgade diagnoskriterier" (iofs objektivt sant) och "bättre diagnostik" duggar tätt i debatten. Detta i stället för att erkänna en numerär ökning, varför Cecilia efterlyser mer transparens i frågan.

Nytt EU-förslag kan resultera i nationellt förbud mot fluortandkräm

ANSES – Frankrikes motsvarighet till Kemikalieinspektionen – har i dagarna lagt fram ett förslag om att natriumfluorid (mer känt som fluor) kan komma att förbjudas i hela EU efter misstänkt förekomst av hormonstörande ämnen. Undersöks gör om de nuvarande nivåerna överstiger de gränser som tidigare ansågs ligga inom normalvärdet för dagligt fluorintag. I skrivande stund pågår därför en omfattande riskbedömning som i förlängningen kan leda till restriktioner eller rentav förbud i tandkräm och liknande produkter där dessa komponenter förekommer.

Svenska Tandläkarförbundet ser kritiskt på det här lagförslaget och propagerar på att fluorid även fortsättningsvis är ett säkert och nödvändigt skydd för att förebygga karies.

Nu är bollen satt i rullning och jag misstänker att den här typen av direktiv även spiller över på fler medicinska riktlinjer inom unionen.

Fortsättning följer.

När hälsomässiga livsval väcker anstöt

På Bloggbevakning.se kan man i dag läsa om en kvinnlig influencer som har valt att leva enligt en andlig inriktning i stället för den materiella som är normgivande här i väst. Hon väljer med det att skilja sig från den svenska modellen om vad en rimlig livsstil innebär, och har därför fått motta mothugg såsom att vara "präktig", "förmer" och "vem fan bryr sig om denna självutnämnda spådam".

Influencern lever utifrån en växtbaserad kosthållning med motiveringen att djur lider på dagens storskaliga fabriker och slakterier. Vidare har hon – i alla fall enligt egen utsago – aldrig rört vare sig cigaretter eller droger. Hon intresserar sig för esoterisk läkekonst och holistisk syn på hälsa och välmående framför traditionell skolmedicin.

Trots konvergenta studier som vittnar om hjärt- och kärlsjukdom som en konsekvens av hög köttkonsumtion, följdsjukdomar och biverkningar av olika läkemedel, och stor samsyn kring mindfulness som en hälsofrämjande livsåtgärd, så anser man att denna dam är helt ute och cyklar.

Det är psykologiskt tydligt att konsensus fortsatt är dominerande bland unga kvinnor som knaprar psykofarmaka och reagerar instinktivt på den som har mage att avvika från gruppnormen. Livsstilen som influencern förespråkar tycks provocera följarkretsen å det grövsta; kanske som ett indirekt hot mot deras egna val. Att framställa sig som vaken ("upplyst", ej att förväxla med woke) kan fungera provokativt i sig, som om man utger sig för att vara bättre vetande (läs: jante) vilket rimmar dåligt hos gemene (sekulariserad) svensk. Kanske speglar det följarnas egentliga osäkerhet och då uppstår lätt en form av kognitiv dissonans när det är allmänt känt att köttindustrin är problematisk eller att traditionella mediciner ofta följer med biverkningar.

Den här typen av motreaktioner är egentligen paradoxala eftersom man i dag är samstämmig om vilka hälsofördelar det innebär att t.ex. äta frukt och grönt och att försöka se till orsakssambanden i stället för att vända sig till pillerburken. Man bagatelliserar hellre någon och reducerar den till en pseudovetenskaplig spåtant än bemöter sin egna existentiella osäkerhet och komplexa filosofiska resonemang. Detta har jag särskilt noterat hos blogginnehavaren själv, varför jag starkt misstänker att vederbörande drog igång diskussionen med flit i syfte att skapa en dramaturgisk oordning. På så vis har konsensuskvinnorna ett gemensamt forum där de tillsammans kan enas i hur man egentligen ska leva och att andra som utmärker sig från detta kollektiva tänk måste förlöjligas in i det längsta.

Onekligen ett intressant fenomen som tenderar att återkomma så fort den här typen av diskussioner uppstår.

Konsten att navigera mellan sin inre kompass och en yttre karta

Bland mina texter redogör jag för den bristfälliga tillämpningen av "barnets bästa"-perspektivet i dagens socialtjänstutredningar, diagnosnarrativet, nutidsmänniskans skadliga sätt att leva, den retoriska polariseringen och baksidan med den samtida feminismen.

Jag definierar mig som värdekonservativ. Min kritiska syn på könsdysfori och ”npf-diagnostisering” bygger på biologisk realism, vilket utgår från idén att det finns en objektiv biologisk sanning. Jag anser med bestämdhet att bakomliggande trauman via kontextuella och holistiska förklaringar säger betydligt mer än existensen av påstådda funktionshinder som saknar biomarkörer. Detta gäller oavsett om det rör ett barns beteendestörningar eller vanföreställningar hos en vuxen.

Vi har i dag fjärmat människan från hennes naturliga tillstånd genom skolmedicin, injektioner, psykofarmaka, hormonstörande ämnen, kemikalier, mikroplaster och annat som frångår vårt ursprungliga sätt att leva. Det moderna samhället innehåller i mitt tycke ett överflöd av dessa onaturliga ingredienser.

Min tro på karma och inkarnation kan låta något banalt vid en första anblick, men baseras grovt förenklat på att ingenting sker av en slump och att man inte kan eller ska undfly livets ansvar.

Jag har medvetet valt en lugn och tillbakadragen tillvaro där fokus ligger på kvalitetstid med familjen, tid för reflektion och regelbunden återhämtning. Det är en ganska unik situation i en svensk kontext på 2020-talet där mycket handlar om att jaga intryck och statussymboler, låta sig bedövas med diverse substanser och leva utifrån en fullspäckad kalender med avsaknad av andlig närvaro. Att vara helnykterist och andligt orienterad i en miljö präglad av "flyktvägar" (alkohol, psykofarmaka, underhållning, materialism) kan stundtals vara en smula utmanande. Med det överger jag nämligen den svenska konsensuskulturen i sin mest koncentrerade form.

Inom den andliga vägen skiljer man på inre kompass och yttre karta. Den inre kompassen består av moral, andlighet och intuition, medan den yttre kartan innefattar ett samhälles normer, konsensus och byråkrati/myndighetsutövning. Genom att omge sig med en typ av livsåskådning hemmavid och samtidigt lära sig att behärska systemets vokabulär, kan man med tiden bli tvåspråkig och då framgångsrikt navigera mellan dessa två världar. Detta utan att någonsin förlora kontakten med sitt eget modersmål – sanningen, och att aldrig abdikera från sin egna personliga övertygelse.

Beroende mellan man och kvinna är det finaste vi har

Feministjournalisten Johanna Frändén beklagar sig över att hemmafruidealet är på tillbakagång.

Personligen applåderar jag familjer som omfamnar konservativa ideal. Samtiden har väl aldrig tidigare i historien varit så sjuk som nu – en av tio knaprar psykofarmaka, lika många identifierar sig med en psykiatrisk diagnos och/eller vet inte vilket kön de tillhör.

Var och varannan person refereras till i termer av "npf", och vi förväntas placera våra barn på institution från ett års ålder med syftet att "förverkliga" oss själva. Män och kvinnor tillskriver varandra de mest osmickrande egenskaper (källa: ett kommentarsfält nära dig) och det slängs med "hata vita 'cis'-män" för hela slanten, vilket osar av rasistisk misandri. Vidare normaliserar man polariserande begrepp som "killgissa", "mansplaining", "incel" o.s.v. Detta i stället för par- och familjebildning som trots allt är meningen med hela vår existens.

Sjukskrivningstalen bland kvinnor skjuter i höjden, män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken, omkring 15 % av befolkningen beräknas ha en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning", vi lever i en tid med historiskt låga födelsetal, barn- och ungdomspsykiatrin går på knäna m.m., vilket har starka beröringspunkter med den härskande Tinderkulturen där feminism och vänsterliberalism står på agendan.

För övrigt – i en sund parrelation; d.v.s. majoriteten av alla förhållanden, är beroende det finaste vi har.

Med inspiration från mina föregående två inlägg ...

En ung kvinna som i början av 2000-talet brottades med ett svårt trauma efter att ha blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, ordinerades alltså tabletter efter tabletter, och diagnoser som fullständigt avlöste varandra. Hon kom att tillbringa drygt 15 år in och ut på diverse slutna psykiatriska avdelningar innan hon slutligen valde att ta sitt liv. Än i dag finns det folk som öppet frågar sig ”men hade hon inte lite ’npf’ trots allt …?”

Vi måste fortsatt bli duktigare på att adressera orsaken till psykisk ohälsa – bortom ”myten om medfött och obotligt” i stället för förskrivning av läkemedel med svåra biverkningar, eller ännu en ”npf”-diagnos som varken ger svar på varför besvären uppstod eller hur man får dem att upphöra.

Nej, det existerar inga biomarkörer, hjärnskanningsmetoder, röntgenplåtar, blod- eller vävnadsprov i världen som kan styrka förekomsten av en psykiatrisk diagnos. Trots det lever vi i villfarelsen att 15 % av befolkningen går omkring med en medfödd och obotlig personlighetsstörning, som inte går att verifiera genom någon som helst neuropsykiatrisk mätmetod – d.v.s. påvisade samband i hjärnan. Samtidigt intalar vi oss att problemen omöjligt kan fluktuera över tid, för då heter det bara att man var feldiagnostiserad från första början.

Tillstånd av ”npf”-symtom och cancerformer skjuter i höjden som aldrig förr. Vi har aldrig tidigare i människans historia knaprat så mycket syntetiska piller eller injicierat oss med allehanda gifter så till den grad som nu. Vi omger oss med mikroplaster, kemikalier och hormonstörande ämnen men riktar gång efter annan blicken åt fel håll. Elefanten i rummet får aldrig under några som helst omständigheter nämnas. Allt annat är förenat med att vara foliehatt, antivaxxer, vetenskapsresistent och funkofob.

Fler borde vakna upp och genomskåda en verklighet som befinner sig mitt framför oss finansierad av de som själva försatte oss i sitsen, och som försöker intala oss att andlighet är pseudovetenskapligt konspirationsteoretiskt trams. Vi normaliserar ett faktum där en av fem identifierar sig med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en av tio knaprar psykofarmaka, att spädbarn ska vara sjuka för jämnan, att stat och skola har rätt att göra ingripanden i våra barns liv, och att cancers och hjärt- och kärlsjukdomars massiva omfattning beror på att vi lever allt längre. Vi hänvisar också till ”ökad kunskap”, ”bättre diagnostik” (som för övrigt är fullständigt oduglig) och ”minskat stigma kring psykisk ohälsa” hellre än att adressera orsakssambanden.

Hjälp, vad vi är lurade.

Tänkvärt om det rådande paradigmet inom psykiatrin

Det här träffar verkligen mitt i prick!

"Säg till människor att deras inre liv är en funktionsstörning. Att deras känslor inte är signaler. Att deras lidande inte bär information. Att deras ångest och oro inte är en intelligent reaktion på en värld som har blivit galen. Att det handlar om ett trasig maskineri. Felaktig kabeldragning. En kemisk olycka i tre kilo kött.

Övertyga dem om att de är maktlösa. De kan inte läka sig själva. De kan inte hitta sin egen väg. De behöver experter. De behöver ingripanden. De behöver överlämna sin auktoritet till någon med meriter och receptblock.

Ändra sedan deras biologi med syntetiska kemikalier som stör just de system som skulle kunna återställa balansen. Kalla det behandling. Se hur de blir sämre. Skriv ut mer.

Ta nu ett steg tillbaka och observera resultaten.

Ångeststörningar: epidemiska. Depression: skyhöga siffror. Självmord: ökar för varje år. Ungdomar rapporterar om en aldrig tidigare skådad hopplöshet.

Men det stannar inte vid sinnet.

Kroppen håller räkningen. Kroniska sjukdomar exploderar. Autoimmuna sjukdomar har tredubblats under de senaste decennierna. Cancer drabbar allt yngre populationer. Hjärtsjukdomar. Diabetes. Alla slags inflammatoriska tillstånd. En civilisation av kroppar som attackerar sig själva.

Och behandlingarna? De påskyndar förstörelsen. Syntetiska kemikalier som kroppen inte känner igen, som förändrar receptorsystem som utvecklats under årtusenden. Läkemedel som stör just de processer de påstår sig korrigera. Vacciner, antibiotika, psykiatriska läkemedel, metaboliska ingrepp: var och en av dem driver biologin längre bort från sin naturliga utformning. Kroppen anpassar sig. Sedan går den sönder. Då skriver de ut mer.


Kroppen sviker inte. Den reagerar. Intelligent. Desperat. På en värld som har förklarat krig mot dess design.

Frånkopplade från varandra. Frånkopplade från naturen. Frånkopplade från mening. Frånkopplade från det heliga. Marinerade i stresshormoner. Nervsystem låsta i permanent hotrespons. Immunsystem förvirrade och felaktiga. Kroppar som har glömt hur harmoni känns.

Detta är inget mysterium. Detta är orsak och verkan
.

Koppla bort en människa från sammanhang, från mening, från själva livet, och se vad som händer. Sinnet splittras. Kroppen följer efter. Själen, förnekad och avfärdad, skriker genom symtom som paradigmet sedan betecknar som fler sjukdomar som kräver fler ingrepp.

En psykisk hälsokris som förvärras för varje decennium som går. En epidemi av kroniska sjukdomar som medicinen inte kan förklara. Cancerfrekvenser som trotsar logiken om bättre screening och tidigare upptäckt.

Jag använder ordet “skapad” medvetet. Jag använder ordet ”designad” med avsikt. Inte för att någon hemlig grupp kontrollerar allt i detalj, utan för att mönstret har ett igenkännbart avtryck. Separation från sig själv. Separation från andra. Separation från naturen. Separation från mening. Separation från Gud. Varje pil pekar i samma riktning. Varje ingripande bryter ytterligare en koppling.

Du kan läka dig själv. Riktig mat. Solljus. Barfota på jorden. Rent vatten. Sömn. Naturen. Ta bort störningarna så vet kroppen exakt vad den ska göra. De vill att du ska glömma detta.

Ensamhet dödar snabbare än rökning. Kärlek förutsäger överlevnad efter hjärtkirurgi bättre än något läkemedel som någonsin testats. Att hjälpa andra lindrar depression mer pålitligt än SSRI-läkemedel. En enda session med skogsbad stärker immunförsvaret i 30 dagar. Andlighet minskar återkommande depression med 90 %. Inget läkemedel på jorden kommer i närheten av detta. Det är precis därför dessa studier aldrig kommer att finansieras. Man kan inte patentera kärlek. Man kan inte tappa skogen på flaska.

Forskningen finns. Data är tydliga. De undertrycker den eftersom den hotar allt: läkemedelsindustrins vinster, institutionell auktoritet, hela världsbilden som håller dig beroende, frånkopplad och övertygad om att du är maktlös.

Var finns det objektiva medicinska testet för ”svår depressiv sjukdom”? Var finns hjärnskanningen som diagnostiserar ADHD? Eller genen som gör det genetiskt? Var finns biomarkören, skadan, den mätbara abnormiteten som bekräftar någon psykiatrisk sjukdom?

Det finns ingen. Det har aldrig funnits någon.

Detta är inte sjukdomar. Det är påhitt. Röstade fram till existens av kommittéer med ekonomiska band till de företag som säljer botemedlen."

Problematiken kring att lansera en Barbiedocka med autism, och diagnoser som en ständigt återkommande förklaringsmodell till precis allt

De senaste dagarna kan vi läsa att ”Barbie har fått autism”; en nyhet som återkommer i flera stora medier. Lanseringen av den nya Barbiedockan med "npf" har väckt blandade reaktioner hos publiken. "Har fått ..." är en formulering som många reagerar med bestörtning på eftersom det antyder att autism är någonting som man får. Hmm, jag kan för en gångs skull uppskatta en sådan ordalydelse. Detta eftersom "har fått" indirekt slår hål på myten om medfött, alternativt skulle vara direkt nedärvt i rakt nedstigande led (d.v.s. ingenting som du under några som helst omständigheter kan påverka).

Vid det här laget har jag tagit del av lite för många livsberättelser från föräldrar som vittnar om ett tydligt före och efter i frågan om sitt barns beteendestörning. Barnets första levnadsår beskrivs som helt normalfungerande för att sedan – efter en biverkan av vaccin, läkemedel, trauman eller annan yttre påverkan – ha utvecklat autistiska tendenser, utåtagerande beteenden, uppmärksamhetsstörningar, tics, tvångssyndrom, ångesttillstånd, depressioner o.s.v. som normalt kännetecknar det man numera klumpar ihop som ”npf”. Sett i det ljuset kan därför autism uppfattas som något man "får" snarare än föds in i.

I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om vår västerländska samtid och närmast omättliga behov av att diagnostisera folk till höger och vänster, att normalisera det sjuka och i längsta möjliga mån undvika att tala om den rosa elefanten i rummet. Gång efter annan glömmer vi återkommande bort att ställa oss frågan varför autism – till skillnad från somatiska besvär – inte går att styrka med vare sig blod- eller vävnadsprov, röntgen, hjärnskanning eller andra mätbara instrument, men samtidigt är fullständigt övertygade om dess utbredda existens. Att i dagens massiva utsträckning informera om och älta autistiska tendenser hos såväl barn som unga har blivit högsta prioritet inom hela samhällsapparaten. Det motiveras alltid med ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, bättre diagnostiska verktyg och kunskap om autism som funktionsnedsättning. (Dagens diagnosverktyg är dock oerhört bristfälliga med endast observationer och skattningsformulär till hjälp, vilket gör bedömningen minst sagt godtycklig). Dessutom finns det inga biomarkörer i världen som alls kan fastställa att det platsar i fältet för neuropsykiatri; d.v.s. neurologiska avvikelser i hjärnan.

Vad som däremot finns är stora kommersiella intressen kring diverse läkemedel som sägs underlätta för den enskilde individen, men som ofta kommer med svåra biverkningar. Några uttalade botemedel mot autism existerar förresten inte i dagsläget, endast mediciner som påstås lindra de tillstånd som ofta kommer med diagnosen – typ depressioner, ångest och tvångsbeteenden. Alltsammans blir till en enda mischmasch av psykisk ohälsa som drygt 15 % av befolkningen beräknas leva med. (Och enligt förespråkarna av detta har sådana symtom minsann aaalltid funnits i samma stora utsträckning, bara det att man tidigare inte hade något namn för besvären).

Människor är komplexa varelser beroende av sin omgivning och dess kontext – var i världen man studerar de här personlighetsdragen, hur de har kommit att definieras, när i tid de ses som en avvikelse o.s.v. Det kan ge helt olika utslag eftersom en sådan diagnos inte är frågan om något definitivt och mätbart, utan vanligtvis fluktuerar över tid.

Man får också komma ihåg att beteendestörningar och psykiska problem inte uppstår från intet. Visst att det kan finnas en medfödd sårbarhet för att utveckla sådana tendenser, men hur kommer det sig att man i den omtalade narcissism-dokumentären som är i ropet just nu, uteslutande hittar diagnostiserade narcissister som allihop vittnar om en tragisk barndom och bristfälliga uppväxtförhållanden? Varför är den gemensamma faktorn så tydlig, och hur kommer det sig att absolut ingen någonsin tar hänsyn till att försummelse, våld och vanvård under en barndom och tonårstid är grogrunden till att utveckla just sådana tendenser? Jag tänker på empatibrist, undvikande anknytning och självvald isolering. Man bara konstaterar att någon uppträder på ett – enligt oss – opassande vis – aldrig att adressera själva orsaken? Inte ens när orsakssambanden serveras rakt framför ögonen på oss är vi mottagliga att lägga ihop ett plus ett ...

I många år hade Sverige en bloggerska som gick under namnet ”handleder”. Hon skrev öppenhjärtligt om sin psykiska ohälsa som till omfattningen var både intensiv och långvarig. En dag valde hon till sist att ta sitt liv. Detta trots att hon enligt egen utsago hade haft en trygg och kärleksfull barndom, men sedan råkat ut för trauman såsom gruppvåldtäkter och annat elände som skulle göra vem som helst ångestfylld och deprimerad. I stället för hjälp att hantera dessa övergrepp mottog hon inom psykiatrin diagnos efter diagnos efter diagnos, och medicinerades närmast fördärvad under de många inläggningarna inom den slutna vården. Detta så till den grad att man som utomstående kan fråga sig om det inte snarare var det som i slutändan avslutade hennes liv i förtid. Mitt i allt sitter folk i kommentarsfältet och på fullaste allvar spekulerar i huruvida tjejen hade autism …?

Vaccinationer: risker och skador – sammanfattning, del 3

Observera att det här är en resonerande text där jag tänker högt utan att leverera definitiva påståenden. Boken som jag refererar till är ingen som man gärna sträckläser från pärm till pärm, utan den tillgodoräknas bäst med pauser där man noggrant reflekterar över innehållet ("tid för reflektion") och väljer sina slutsatser med stor omsorg.

Jag har nu slutfört läsningen av boken "Vaccinationer: risker och skador", av bland andra Dr Mayer Eisenstein, som är mångårig jurist och läkare, och Neil Z. Miller, journalist inom fältet för medicinsk forskning med särskild inriktning mot vaccin.

Denna tredje och avslutande resumé lyfter bland annat mässlinginfektion – det som under 1960- och 1970-talet togs emot med öppna armar i hopp om att uppnå bestående immunitet, men som senare har betraktats som närmast livsfarligt. För att initialt ses som en sjukdom som bör ha sin naturliga igång, var det plötsligt helt annat ljud i skällan. Nu verkade i stället mässling synonymt med döden även i välutvecklande länder där inga sanitära oangelägenheter normalt förekommer i någon större utsträckning. Undernäring eller utpräglad fattigdom kan i normalfallet inte ses i ett i-land medan näringsbrist och bristfällig hälsovård är mer regel än undantag på sämre bemedlade platser, summerar man.

Vad barn i tredje världen behöver är inte mer vaccin, utan bättre tillgång till a-vitamin, ska en australiensisk forskare vid namn Dr Viera Scheibner ha sagt, vars uttalande man väljer att citera i boken. Febernedsättande medel som Aspirin visade sig tvärtom vad man tidigare hade trott ha en mycket dålig inverkan på ett barns tillfrisknande, enligt studier utförda under ett mässlingutbrott i Afrika. Barnen  uppvisade i stället en högre frekvens av luftvägsinfektioner, tarmproblem och öroninflammationer samt en hela femdubblad risk för dödlighet än de som inte hade fått tillgång till Aspirin. Utifrån denna studie drog man åter igen slutsatsen att feber ibland bör ha sin naturliga gång framför att prompt blanda in artificiella läkemedel i hopp om att påskynda processen.

Även i detta tredje läsomgång, som i skrivande stund berör mässlingvaccin, talas det om en ökad risk för att utveckla polioliknande förlamningstendenser i stil med Guillain-Barrés syndrom. Utöver muskulösa besvär listas en lång rad andra sjukdomar och tillstånd såsom kramper, spasmer och anfall, hjärninflammation, huvudvärk och en mängd latinska namn som betecknar allehanda åkommor. Förteckningen omfattar egentligen alla kroppens centrala delar rörande sådant som blod, hjärta, mage-tarm, lymf-, nerv- och signalsystem.

En studie utförd i mitten på 1990-talet konstaterade en tre gånger högre risk för mässlingvaccinerade barn att utveckla mag- och tarmsjukdomen Crohns syndrom i jämförelse med ovaccinerade barn. Detta på grund av en verksam substans i vaccinet som ansågs angripa de egna tarmcellerna. Detta tillbakavisas bara en googling bort och i vanlig ordning är forskarna alltjämnt oense om det är bäst att vaccinera eller låta bli.

Mässlingvaccinet lanserades i bred skala under 1960-talets mitt. Några år dessförinnan låg antalet dödsfall till följd av mässling på 0,03 stycken per 100 000 invånare, vilket innebär en sänkning på nära 98 % mot tidigare år. Detta baseras på data från USA och England under angiven tidsperiod. 

Nu följer en mängd exempel på olika länders mässlingsutbrott – utspridda mellan åren 1988–2007, där en övervägande majoritet ska ha varit vaccinerade mot mässling men trots det insjuknade i detsamma. Hur stor andel av dessa som led av nedsatt immunförsvar, hade tagit de påstått skyddade doserna (rätt antal), tillhörde någon riskgrupp eller annan faktor som gjorde dem mer mottagliga för infektion, framgår emellertid inte.

Näst på tur: påssjuka. Enligt "Vaccinationer: risker och skador"-boken bagatelliseras riskerna med påssjuka, alltså tvärtom rådande narrativ. Påssjuka hos unga män anses inte utgöra en stor risk för sterilitet eftersom det i regel bara drabbar en testikel, och män normalt är utrustade med två. Historien upprepar sig sett till det jag tidigare har skrivit i ämnet – alltså: biverkningarna är långt fler och värre än vad det påstås att insjukna. Vi talar åter igen om bieffekter av typen inflammationer, diabetes, anfall och förlamning.

I de återstående kapitlen avhandlas vacciner för vattkoppor, hepatit A och B, rotavirus och hpv-virus. Flera av dessa har tillkommit efter min tid och för att avgränsa mig gör jag därför bäst i att runda av för nu. Det blir därför att jag sammanfattar mina tankar på några korta rader då upplägget som redan nämnt ser likadant ut. Detta med en presentation av respektive sjukdom, vad vaccinet förväntas fylla för funktion, en redogörelse över dess dokumenterade bieffekter samt en övrigtkategori som beskriver hur just det vaccinet och den sjukdomen utmärker sig från de tidigare.

Mpr-vaccinering är en samlingsbeteckning för trippelvaccin mot mässling, polio och röda hund. Här höjer man ett särskilt varningens finger eftersom ett sådant omfattande vaccin innehåller ännu fler tveksamma komponenter – samt tre levande virus parallellt – än när de ges begränsat för respektive sjukdom. I några utvalda fallrapporter från VAERS (amerikansktetablerat system för inrapporterade biverkningar) kan man läsa om bakteriell hjärninflammation, hjärnskada till följd av andningsuppehåll, sömnapné, störningar i ämnesomsättningen, nedsatt benmärksfunktion, inlärningssvårigheter, diabetes, hörselproblem, synskador, uppmärksamhetstörningar, tics och epileptiska anfall. Flera av dessa tillstånd har resulterat i dödsfall inom en eller ett par dagar efter vaccinationstillfället. Det framgår endast i enstaka exempel om barnen sedan tidigare var helt friska utan bakomliggande sjukdomshistorik, men vi får ändå utgå från att så var fallet.

I slutet på 1990-talet släpptes dr Wakefields omdiskuterade studie om kausaliteten mellan autism och mpr-vaccin, med anledning av det stora uppsvinget under nämnda tidsperiod. Då studien tidigt betraktades som kontroversiell ledde det till att Wakefield ansågs gå emot flera etiska principer kring vaccinering. Man har därför – systematiskt – tillbakavisat dessa uppgifter alltsedan dess, varpå nya rön har tillkommit som sedan har avslagits om vartannat. Studien anses bristfällig på grund av för få (totalt 12 deltagare?) hade deltagit i syfte att påvisa olika samband. Detta medan det normalt krävs betydligt fler försökspersoner för att kunna dra några definitiva slutsatser. Vidare ska den ha baserats på vetenskapligt fusk genom intressekonflikter, manipulerad medicinsk data m.m. och drogs tillbaka helt under 2010. En dansk studie gjord mellan åren 1999–2010, som grundar sig på hela 650 000 barn – 95 % vaccinerade respektive 5 % ovaccinerade – har fastslagit att inga samband mellan mpr-vaccin och autism föreligger. Ökningen av autism i väst sägs i stället bero på "ökad anmälningsgrad", bättre diagnostiska metoder och utvidgade diagnoskriterier.

USA:s president Donald Trump har sedan en tid tillbaka initierat till rörelsen "Make America Healthy again" (MAHA) som efterlyser mer transparent och objektiv forskning inom autismspektrumdiagnoser som en eventuell biverkan av vaccinering. Man kritiserar den befintliga datan som inte har kunnat fastställa någon koppling, vilka avfärdas med att dessa springer läkemedelsbolagens ärenden snarare än att agera oberoende. Tanken är att de nya studierna ska vara helt fristående från erkända läkemedelskopplingar för att bättre säkerhetsställa just objektivitet. Aldrig tidigare i människans historia har väl en medicinsk fråga varit så polariserad som nu. Det är en vattendelare om någon.

Sammanfattningsvis menar författarna att de barnsjukdomar som omnämns i boken – i regel – har ett mildare förlopp än risken för vaccinbiverkningar. Det beror dels på att vi numera har mer kunskap om kosthållning; vitaminer och hygienrutiner, dels för att vaccinen innehåller ämnen som i vissa fall resulterar i mer skada än genomgången sjukdom. En sådan slutsats innebär inte att genomgången sjukdom är helt riskfritt alltid, eller att varje injektion nödvändigtvis leder till en svår biverkning. Men att bli smittad kan innebära livslång immunitet, och vaccin betyder inte nödvändigtvis att man är skonad från den sjukdom som man vaccinerar sig emot.

Puh ...

Summa summarum råder författarna alla föräldrar att fortsättningsvis fatta sina egna väl avvägda beslut för vardera av dessa injektioner snarare än att dansa efter någon annans pipa.

Vaccinationer: risker och skador – sammanfattning, del 2

Observera att det här är en resonerande text där jag tänker högt utan att leverera definitiva påståenden. Boken som jag refererar till är ingen som man gärna sträckläser från pärm till pärm, utan den tillgodoräknas bäst med pauser där man noggrant reflekterar över innehållet ("tid för reflektion") och väljer sina slutsatser med stor omsorg.

Jag har just slutfört del 2 i läsningen av boken "Vaccinationer: risker och skador", av bland andra Dr Mayer Eisenstein, som är mångårig jurist och läkare, och Neil Z. Miller, journalist inom fältet för medicinsk forskning med särskild inriktning mot vaccin.

Den här boken avhandlar förekomsten av våra vanligaste folksjukdomar och i vilken utsträckning dessa leder till svåra komplikationer, samt redogör för vaccinen som sägs skydda mot dessa men i stället riskerar att komma med allvarliga biverkningar.

Vid vaccinering av barn förekommer det rapporterade dödsfall i omedelbar eller nära anslutning till vaccinationstillfället; det är någonting som uttryckligen framkommer under läsningens gång. Boken återger flera sådana berättelser, vilket som förälder är mycket otäckt att ta del av. Som jag skrev i föregående post väljer jag dock att inte citera dessa rakt av eftersom de lätt kan avfärdas som anekdotisk bevisföring utan att avslöja statistiskt vederlagda samband. Att livslånga men och till med dödsfall alls förekommer är dock ingenting som man vanligen får ta del av i de stora medierna (även om vissa undantag har förekommit under pandemiåren).

Bland de inrapporterade obduktionsprotokoll som boken offentliggör är det inte ovanligt att sjukvården anger "plötslig spädbarnsdöd" som enda dödsorsak, vilket i många fall inte går att härleda till annat än en slags "slumpartad" naturlig ordning utan synbar förklaring. Om biverkningarna inte direkt sammanfaller med vaccinationerna i fråga utesluter man hellre en sådan koppling i stället för att peka på möjliga samband. Också tillståndet spädbarnskolik som det sällan eller aldrig anses finns en förklaring till (det bara uppstår "från intet") sägs härröra från vaccin.

Effekterna av influensavaccin är svåra att påvisa eftersom nya mutationer ständigt tillkommer, och därmed nya vacciner med dem. Immuniteten anses kortlivad och avtar bara månader efter vaccinationen, varpå nya doser krävs för att hålla tillståndet i schack. Endast vid naturligt insjuknande uppnås en mer bestående och naturlig immunitet med tillhörande antikroppar, hävdar man vidare.

Det är inte helt enkelt att förhålla sig till den här typen av studier då man endast en googling bort fullständigt överröses med pro-vaccinpropaganda som belyser en helt annan verklighet. Praktiskt taget alla yrkesutövande som man möter inom sjukvården eller på BVC är fullständigt övertygade om vaccinens effektivitet när dessa diskuteras. Allt annat faller under epitetet "antivaxxer", och dessa tokstollar vill man ju ogärna associera sig med.

I den här boken presenteras alltjämnt mångårig forskning som visar på livslång sjukdom och rentav dödsfall i nära eller direkt anslutning till ett vaccinationstillfälle; studier som huvudsakligen påträffas i USA men också i övriga delar av världen där vaccionationstäckningen är särskilt hög. Jag har personligen – numera – ett dussintal människor omkring mig som lider av efterverkningarna från sina covidvaccin, tagna mellan åren 2021–2022. Det handlar om blodproppar, tumörer, hjärninflammationer, KOL eller astmatiska besvär, återkommande infektioner, svimningsattacker, hjärtrubbningar, utvecklande av autoimmun sjukdom, plötsliga hudutslag och mycket mer. Dessa besvär framgår – såvitt jag vet – inte i någon offentliggjord statistik; fortfarande saknas en för allmänheten presenterad data av den typen. Det beror gissningsvis på att denna medvetet mörkläggs eller för att man helt enkelt gör bedömningen att nyttan överväger risken. Det är också av stor vikt att utesluta andra möjliga förklaringar, ta hänsyn till riskgrupper som kanske lider av ett försvagat immunförsvar, och andra parametrar. Det är jag knappast rätt person att avgöra.

Författarna skriver att stelkramp minskade med hela 92 % redan tidigt 1900-tal, långt före dess att vaccinen mot densamma lanserades på den stora marknaden. Detta i jämförelse med 1800-talets mitt där omkring 205 fall konstaterades per 100 000 invånare ur en specifikt undersök grupp som var särskilt utsatta för sår- och skärskador, nämligen militären. Under 1940-talet sägs förekomsten av stelkramp vara ännu lägre: 0,44 fall av totalt 100 000 konstaterade sårskador. Detta sägs bero på förbättrad sårvård vid tidpunkten för minskningen i fråga. I dag påstås det finnas dokumenterade studier som visar på korrelationen mellan stelkrampsvaccin och tillstånd som närmast påminner om förlamningen vid svår polio, med flera bieffekter såsom astma, allergier och ledinflammationer av typen reumatism. Och visst är det att föredra framför helkroppsförlamning eller ond bråd död, men särskilt riskfritt framstår det då inte.

På 1990-talet undersöktes en grupp vaccinerade barn där man fann att närmare 30 % av dem hade sökt vård för astma- eller allergiliknande besvär med motsvarigheter före 10 års ålder. Detta har även bekräftats i senare studier där differentialskillnaderna ligger på liknande nivåer. Det framgår visserligen inte hur stor grupp som undersöktes vid dessa tillfällen, men studierna tycks ha återkommit och presenterat liknande resultat även över tid. Öron-näsa-hals-barn är ett begrepp som förekom mycket under min egen uppväxt, och där det anses finnas samband med vaccinationer utförda under nämnda period. I boken förklaras det bland annat med att detta beror på vad som beskrivs vara onödigt höga nivåer av så kallade antitoxiner.

Jag drar mig från att referera till avancerad medicinsk terminologi då det som lekman är svårt att uttala sig om innebörden av dessa. Jag kan bara konstatera att mycket av informationen som framgår i den här boken är helt ny för mig. Ingen BVC-sköterska eller sjukvårdspersonal har någonsin upplyst mig eller mina barn om att vaccinationer alls kan vara förenat med biverkningar alldeles oavsett svårighetsgrad. Ej heller har jag någonsin fått ta del av en bipacksedel där någonting sådant ens ska ha antytts. Endast "rodnad, ömhet och svullnad vid injektionsstället" samt "lätt feber" är ju något vi till vardags får ta del av. Många kan säkert känna igen sig i den beskrivningen.

Står valet mellan svåra vaccinbiverkningar eller dödlig sjukdom? Nja, fullt så enkelt är det naturligtvis inte. Biverkningar behöver inte nödvändigtvis inträffa vid varje enskild injektion. Sjukdom eller dödsfall kan också betraktas som sällsynt beroende på hur man väljer att tolka den presenterade datan.

På 1940- och 1950-talet uppmärksammades de första fallen av vad vi i dag kallar för autism. Autismbegreppet har sedan ändrats och omformulerats över tid. I samband med diverse massvaccinationskampanjers inträde etablerades så den första autism-stödgruppen i världen. Ett olyckligt sammanträffande? Studier efter studie har konsekvent avskrivit sambandet mellan barnvaccin och autism. Många av dem har sedan avfärdats på nytt, och så där håller det på. Det är inte helt lätt att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig med saker och ting då så mycket annat kan ha påverkat den plötsliga förekomsten av autism och autismliknande besvär. Jag syftar på ny teknik för att identifiera dessa symptom, ett bredare spektrum där fler och fler uppfyller kriterierna som tidigare var reserverat en mindre grupp personer, ett minskat stigma kring psykisk ohälsa, försämrad kosthållning/strålning/hormonstörande ämnen/kemikalier/ftalater m.m. m.m. m.m. Hur kan vi med säkerhet fastställa vad som är vad?

Att du vaccinerar dig och ändå får sjukdomen du vaccinerar dig mot är ännu en faktor att ta hänsyn till. I många fall har tvivelaktiga ämnen återfunnits i studerade celler hos avlidna personer som går att härröra till ett visst vaccin. Dessa ska i sin tur ha orsakat en viss sjukdom. Det är en metod att se på saken men då bör man också ha kunskap nog för att utesluta andra godtagbara förklaringar.

Återkommande i boken är att majoriteten av de barnsjukdomar som vi i dag vaccinerar oss mot avtog i omfattning redan innan dess att vaccinet infördes. Detta tack vare större medvetenhet kring intag av vitaminer och bättre sanitära förhållanden. Det argumentet har jag fått presenterat för mig förut. Som exempel minskade konstaterad difteri med hela 88 (!) % mellan åren 1900–1930, d.v.s. före det att man införde vaccin mot just difteri. Som tidigare nämnt är det dock så att man kan jonglera med siffror för att få fram önskade resultat som sedan presenteras vid lämplig tillfälle för en stor målgrupp, samt att mörklägga det som inte stämmer in i för tiden rådande narrativ. Detta kan handla om att omvärdera definitionerna på en viss sjukdom så att de omfattar fler eller färre besvär beroende på vilket resultat som man vill uppnå. Det finns således olika metoder att arbeta kring sanningen i dessa frågor.

I vilken mån som vaccinen får bära ansvar för utrotandet av en viss barnsjukdom kan man bara spekulera i, men den officiella bilden är tydlig: dessa namngivna åkommor har i princip helt utrotats världen över och vaccinen tillskrivs ensam orsak. Att dessa vaccin kommer med biverkningar tystas däremot ner, och ett sådant faktum kan man hävda utan att behöva motta öknamn såsom konspirationsteoretiker, foliehatt eller antivaxxer. Den balanserade debatten i frågan om vacciners för- och nackdelar lyser fortsatt med sin frånvaro.

Jag om någon vet att det finns stora brister inom traditionell sjukvård. För att ta några konkreta exempel genomgick jag under en tioårsperiod två missfallsutredningar efter att ha förlorat flera graviditeter på raken. Ingen av dessa utredningar visade några som helst avvikelser och jag var länge att betrakta som "oförklarligt barnlös". Mellan åren 1990 tills i dag har jag i långa perioder dragits med kroniska magproblem. Orsak okänd. Med mera. Befinner man sig på 1177 och slår på valfri folksjukdom kan inte ens den samlade expertkåren ge en förklaring. I bästa fall råkar man på diffusa teorier som "en trolig kombination av arv och miljö" och andra intetsägande svar. Livsstilsförklaringar omnämns mycket lite. Renlevnadsmänniskor drabbas av cancer med dödlig utgång trots att de gör sitt yttersta för att undvika just hälsobesvär. Unga och till synes friska atleter faller ihop, får hjärtstopp/Myokardit eller ALS utan synbar anledning. Orsaken till det kan givetvis vara flera.

Vaccinationer: risker och skador – sammanfattning, del 1

Observera att det här är en resonerande text där jag tänker högt utan att leverera definitiva påståenden. Boken som jag refererar till är ingen som man gärna sträckläser från pärm till pärm, utan den tillgodoräknas bäst med pauser där man noggrant reflekterar över innehållet ("tid för reflektion") och väljer sina slutsatser med stor omsorg.

Jag har just påbörjat del 1 i läsningen av boken "Vaccinationer: risker och skador", av bland andra Dr Mayer Eisenstein, som är mångårig jurist och läkare, och Neil Z. Miller, journalist inom fältet för medicinsk forskning med särskild inriktning mot vaccin.

Den här boken marknadsförs som ett vaccinskeptiskt men opartiskt verk med väl underbyggda och omfattande vetenskapliga källhänvisningar. Man rör sig i gränslandet mellan att presentera objektiva expertgranskade studier som förefinns i vetenskapliga tidskrifter, och samtidigt utgöra en nykter välbalanserad rapport "som motstår frestelsen att påstå att alla vacciner är dåliga under alla omständigheter och aldrig ska ges".

Att som förälder avstå vaccinering av sina barn enligt det allmänna vaccinationsprogrammet framstår i teorin som ett frivilligt val, men medför i många fall "frivilligt tvång" eftersom ett sådant beslut vanligen är förenat med social utfrysning, repressalier och hot om orosanmälan med motiveringen "försummelse"; anmälningar som i vissa fall också träder i kraft.

Dr Eisenstein – verksam läkare sedan flertalet decennier tillbaka, kan enligt egen utsago inte återge ett enda rapporterat fall av autism bland sina ovaccinerade eller väldigt lite vaccinerade patienter. Andelen barn med astma, allergier, diabetes eller luftvägssjukdomar har också varit försvinnande få bland de tiotusentals barn som det totalt ska ha rört sig om, om jag förstår saken rätt, inom hela hans verksamhetsområde. I hänvisade kapitel finns mer att läsa om den saken.

Man förespråkar holistisk medicin framför den i dag dominerande farmaceutiska/skolmedicinska läran som i huvudsak bygger på behandling av symptom genom tabletter och sprutor, snarare än att studera de verkliga orsakssambanden. Kost och vitaminer ses som förebyggande vård i största möjliga mån för att undvika risken för biverkningar som i sig ofta fodrar fler läkemedel, vilket bidrar till en ond spiral.

Rådgör alltid med din läkare och balansera den här informationen med källor från WHO, Läkemedelsverket, Folkhälsomyndigheten med flera aktörer, rekommenderar författarna av boken. Det handlar i slutändan om att väga för- och nackdelar mot varandra och utifrån det fatta välgrundade beslut om huruvida man ska vaccinera sig och sina barn eller inte. Boken förespråkar således inte ett totalt vaccinförbud i den meningen.

Vaccin av i dag innebär så mycket mer än bara risken för att drabbas av biverkningar. Vid läkarbesök förekommer det exempelvis att föräldrar till ett barn blir tillfrågade om de har låtit vaccinera barnet, varpå de kanske nekar till detta i tron att vårdpersonalen arbetar under sekretess och innehar tystnadsplikt. Trots detta har det inträffat att läkaren hotar med att anmäla familjen till socialtjänsten med motiveringen "försummelse av barn", som i det här aktuella fallet, varför "frivilligt tvång" än en gång går att anföra i den typen av vardagligt uppkomna situationer.

"Föräldrar och läkare glömmer ofta att vacciner är läkemedel. Hur ofta tar vi som vuxna så många läkemedel samtidigt [totalt hela 38 erhållna vaccindoser hos 1,5 år gamla barn i USA]? Vad skulle göra oss mest förvånande: att vi fick biverkningar eller att vi inte fick det?" är en frågeställning som återkommer på ett flertal ställen under läsningens gång.

Författarna av boken hävdar att pesten, scharlakansfeber och tuberkulos en gång i tiden försvann utan hjälp av vacciner. Hur förklarar man det?

Går det att översätta amerikanska förhållanden till svenska i frågan om barnvaccinationer? Ja, är det korta svaret. Våra vacciner härrör normalt från samma tillverkare som de i USA. I Sverige finns nämligen inga lokalproducerade vaccin runt knuten ... Amerikanska Pfizer är exempel på ett välkänt namn hos de flesta av oss; ett av världens ledande multinationella företag för vaccintillverkning. Om jag tolkar siffrorna rätt utgörs ca 20–50 % av bolagets totala omsättning av vacciner (med störst procentsiffra vid pandemin, förstås). Resten av deras business går att koppla till bland annat cancervård samt behandling vid hjärt- och kärlsjukdom, som närmare 70 % av jordens befolkning beräknas att råka ut för under sin livstid – en oerhört dyster framtidsprognos om någon.

Stelkramp är en av många sjukdomar som vi i dag vaccinerar oss mot. Risken att insjukna anses bero på en bakterie som praktiskt taget förekommer överallt där människor befinner sig, men trots rekommendationen om påfyllnadsdos var tjugonde år, är stelkramp i dag närmast obefintligt – i synnerhet fall med dödlig utgång. Här gör siffror gällande att av samtliga barnsjukdomar man vaccinerar sig mot som resulterar i döden, landar de på omkring 0,06 %. Detta trots att populationen fortfarande består av helt ovaccinerade individer samt grupper som inte har uppdaterat sina skydd med påfyllnadsdos enligt gällande rekommendationer, d.v.s. var tjugonde år för exempelvis stelkramp.

I boken presenteras även tydliga intressekonflikter som visar att Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket till delar har finansierats av läkemedelsbolag vid sådant som föreläsningar och personalsammankomster där man låtit påskina att vacciner är säkra och effektiva även om detta inte alltid har gått att styrka, eller tvärtom pekar på raka motsatsen. Det visar på intressekonflikter trots att myndigheten förväntas vara helt oberoende och inte styra av kommersiella intressen, jäv eller prestigekrav.

Man tar också upp det faktum att biverkningar av vacciner sällan rapporteras i den utsträckning som sådana går att finna. Detta eftersom människor tenderar att underrapportera just biverkningar och i vissa fall intalar sig att det är normalt för spädbarn att ständigt vara sjuka, eller att närmare 15 % av befolkningen ska omfattas av en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning" ... Eksem, allergier, "npf", autoimmun sjukdom, återkommande feber, "öron-näsa-"hals"-barn och andra fenomen som är vanligt förekommande i vår tid, förknippas sällan eller aldrig med vaccinationer fastän omfattningen har ökat med just antalet vaccindoser.

Vacciner genomgår till skillnad från annan likvärdig medicin inte dubbelblindstudier – d.v.s. placebo till ena gruppen och läkemedlet i fråga till den andra, i syfte att utreda förekomsten av biverkningar. I dag menar man att endast vacciner emellan jämförs; inte vaccin kontra icke-vaccin. Man är av allt att döma så bombsäker på att effekten överväger risken att det anses oetiskt att alls låta en ovaccinerad grupp utgöra föremål för granskning enligt en sådan modell.

Polio är det som många fruktar allra mest då sjukdomen sägs leda till förlamning och i värsta fall döden. I boken förklarar man dock att muskelförlamning endast drabbar 1 av 1000 insjukna (och 95 % av de som alls får polio insjuknar inte överhuvudtaget) samt att förlamningen som regel är övergående. Man har också funnit att just förlamning i stället har kunnat påträffas som en biverkning av andra vaccin som ingår i ramen för barnvaccinationsprogrammet i sin nuvarande form ... nämligen de mot kikhosta och difteri, men även influensavaccin och trippelvaccinet mpr; mässling, polio och röda hund.

Näringsbrist har enligt tidigare studier visat sig framkalla polio med motsvarigheter, och denna brist kan som bekant utlösas av sådant som stärkelse och socker. Detta bevittnas i länder som USA, Sverige och England där denna konsumtion historiskt sett har varit särskilt hög. I förlängningen, hävdar man, att sådan bristfällig kosthållning kan leda till kalciumbrist som anses vara ett förstadie till förlamning av typen polio – eller "Guillain-Barrés syndrom" som också den – huvudsakligen – kännetecknas av muskulär inkapacitet.

I boken finns en del vittnesberättelser av personer som själva har drabbats – alternativt närstående till dessa, av mera eller mindre livsfarliga sjukdomar kopplat till diverse barnvaccin. Jag kommer dock inte att återge dessa i den här sammanfattningen eftersom de lätt kan avfärdas som "anekdotisk bevisföring". Viktigast är förstås att studera stora vaccinerade populationer som jämförs med vaccinerade dito. Här kan vi bland annat titta på förekomsten av autism, allergier eller autoimmun sjukdom, men också ta hänsyn till hygienförhållanden, underrapportering av biverkningar, eventuell mörkläggning av densamma och andra faktorer som inverkar på resultatet.

Många hävdar att den närmast obefintliga förekomsten av polio i dag är vaccinets förtjänst. Detta trots att poliofrekvensen redan ansågs ha minskat med drygt hälften mellan åren 1923–1953 innan dess att vaccinet infördes. Även i länder där poliovaccin inte implementerades i samma storskaliga mått menar man att liknande mätningar går att finna. Minskningen sägs också bero på att man med tiden har omdefinierat vad polio faktiskt innebär, förlängt tiden för hur länge problemen ska ha pågått, och att fler antal inrapporterade fall har krävts för att alls registreras i den offentliga statistiken. På så sätt är det lätt att bolla med siffror för att sedan lovorda ett vaccin och tillskriva det ensam lösning på ett uppkommet globalt hälsoproblem.

Vidare har det enligt författarna förekommit parallella sjukdomar i nivå med polio som efter vaccinets inträde nu sorterades som separata besvär när de dessförinnan hade ingått i samma familj. Detta är i viss mån möjligt att applicera på dagens gigantiska volymer av "npf" – d.v.s. autism, add och adhd – där kriterierna har vidgats så till den grad att alltfler uppfyller kriterierna för en diagnos. Betyder det i sig att diagnoserna har ökat eller att sänkta trösklar gör att fler personer numera uppfyller kriterierna? Med sådana metoder kan man få fram precis "rätt" sorts data att presentera för den breda publiken, som en slags konfirmationsbias i stället för att med en objektiv blick försöka se till hela bilden.

Därutöver har andra åkommor ökat sedan dess att vaccinen infördes medan det vi numera klassificerar som polio har minskat. I dag är det fler än en av tre personer som drabbas av cancer eller annan folksjukdom, och – jag upprepar – närmare 70 % av den svenska befolkningen kommer någon gång att råka ut för antingen cancer, diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom. Detta kan inte enbart härledas till det faktum att vi lever allt längre, går att läsa i boken.

En pojke i min omedelbara närhet utvecklade både epileptiska anfall och svåra beteendestörningar i direkt anslutning till sina vaccinationer. När injektionerna sedan upphörde eftersom föräldrarna beslöt att helt avstå från de kommande påfyllnadsdoserna – med risk för att de sammanföll så olyckligt med nya besvär, utvecklades pojken normalt därefter. Inom loppet av en femårsperiod hade praktiskt taget samtliga av de tidigare hälsoproblemen upphört helt och hållet. Åter igen ett anekdotiskt exempel, men likväl värt att beaktas när man talar om vacciner som säkra och effektiva alltid.

Riskfylld lek minskar sannolikheten för att utveckla fobier i vuxen ålder

I tider av ett närmast curlingliknande föräldraskap är det uppfriskande att läsa om vikten av riskfylld lek för att motverka fobier i vuxen ålder. Detta genom att tidigt lära våra små att hålla fast, dra, jaga och klättra på varandra.

Mina söner gör med jämna mellanrum "upp om rangordningen" här hemma, vilket går att efterlikna vid det beteende som förekommer hos exempelvis marsvin. Syftet är att utveckla såväl grovmotorik som koordinationsförmåga samt att dagens (stillasittande) unga ska få utlopp för sitt uppdämda rörelsebehov.

"Vi kan inte bara skydda dem för faror – de måste lära sig att hantera dem", menar artikelförfattaren, som tillägger att undvikande av sina rädslor på sikt hämmar både den fysiska och mentala utvecklingen.

Föga förvånande utgör inte "riskfylld lek" ett naturligt inslag i den svenska förskolans läroplan, men återkommer desto mer i våra grannländer Norge och Danmark där man anser att fördelarna tydligt överväger skaderisken.

Samtiden ..., del 433

"Vi såg det inte komma ..." och så vidare.


Tema: domedagsprofetior som inte slog in – 2006 vs 2026

2006
2026


Dilemmat som uppstår när föräldrar avböjer rekommenderade men frivilliga vaccinationer

Tema barnvaccin.

Inom forskarvärlden råder det i dag total konsensus i frågan om vacciner som säkra och effektiva, även om vissa studier väljer att ifrågasätta vaccinernas nytta och menar att de också medför stora risker för biverkningar och utvecklande av andra allvarliga sjukdomar.

Enligt lag är det frivilligt att delta i det allmänna vaccinationsprogrammet men föräldrar som underlåter att vaccinera sina små kan få motta repressalier och bli föremål för socialtjänstutredningar ifall de tackar nej till vård. Det innebär ett ständigt dilemma då föräldrar generellt vill sitt barns bästa men samtidigt ställs inför en pest eller kolera-situation som riskerar att få långtgående konsekvenser beträffande vårdnaden. Alternativet är att besudla kroppen med ämnen som kanske gör mer skada än nytta, typ neurotoxiner och aluminium. Många vaccinskeptiker går så långt att de hellre ser att läkare fängslas för vållande till kroppsskada framför att behöva stå till svars för att inte kunna tillgodose barnets grundläggande behov genom att erbjuda dem adekvat sjukvård.

Religionsfrihet är en princip inskriven i regeringsformen som innebär att man inte har rätt att med medicinskt tvång inskränka en individs frihet utan samtycke från vårdnadshavare. Vaccinering är således inte obligatoriskt i lagtexten, och oavsett vaccinationsstatus har man rätt till skolgång och övrigt som samhället erbjuder. Därför behöver man normalt inte uppge skäl till sin vaccinvägran, på samma sätt som man inte behöver motivera en abort. Under pandemin infördes dock tillfälligt ett vaccinpass som begränsade ovaccinerade tillträde till vissa offentliga sammanhang, varför dessa injektioner numera är att betrakta som "frivilligt tvång" i den bemärkelsen.

I teorin är det alltså möjligt att åberopa religionsfrihet för att motivera vaccinvägran. Om man som förälder avböjer en medicinsk rekommendation – t.ex. stelkrampsvaccin eller profylaktisk behandling vid en sårskada – kan det dock resultera i en orosanmälan eller åtminstone hot om dito. (Vad orosanmälningar innebär i praktiken avhandlar jag bland annat här). I det uppstår en kollision mellan föräldrabalkens självbestämmande över medicinska ingrepp och barnets rätt till hälsa och skydd. Att medvetet avstå just stelkrampsvaccin anses medföra en potentiellt dödlig risk och kan av vården tolkas som bristande omsorg eller försummelse, vilket omfattas av dagens anmälningsplikt (misstanke om att ett barn far illa). Summa summarum kokar dilemmat ner till frågan om var gränsen går för statens rätt att ingripa i familjelivet när det råder oenighet om vad som i grunden utgör en hälsorisk.

En annan aspekt av det hela; föräldrar som söker medicinsk hjälp vid exempelvis sårskada eller benbrott, riskerar initialt att misstänkliggöras för att själva ha tillfogat barnet detta, som i fallet med Ättikaflickan. Det finns emellertid två sidor av myntet när följden blir att en familj drar sig ifrån att uppsöka vård av rädsla för att få hela sitt föräldraskap synat i sömmarna. Detta försätter naturligtvis våra små i ytterligare fara då lekmän i allmänhet inte besitter tillräcklig kunskap för att lägga om infekterade sår eller utföra komplicerade operationer hemmavid. Den här familjen är en av flera som felaktigt har fått sina barn omhändertagna när de uppsökte sjukhus efter en fallolycka men i stället blev beskyllda för att själva ligga bakom de uppkomna skadorna. En sammanfattning kring vad familjen sedan tvingades att genomgå finns att läsa här.

Vetenskapen är i ständig förändring och definitionen på sanning har en tendens att växla med tiden. Sanningen är dessvärre inte alltid saklig, beprövad, faktagranskad och oberoende trots tyngden i sitt namn. Detta eftersom det förekommer jäv, prestigekrav, finansieringsbias och ekonomiska intressen inom forskarvärlden i allmänhet och biljon-läkemedelsindustrin i synnerhet. "Lögn, förbannad lögn och statistik" heter det visst. Tror man att transparens och fullständig ärlighet gäller i samtliga av peer review-fallen är man tyvärr olovligt naiv. Anslag kan dras in eller avslås när de stämmer dåligt överens med redan konstaterade rön på området, och andra lyftas fram av motsatt orsak. Även ekonomisk lobbyism sätter ibland käppar i hjulet för att en studie ska kunna ses över genom en extern tillsynsmyndighet enligt riktlinjer för oberoende granskning. Man kanske motiverar avslaget med bristande vetenskaplig kvalitet som i själva verket bottnar i ideologiska övertygelser eller andra motiv än just kvalitetsbrist.

Frågan om kroppsligt välbefinnande är en komplex och omfattande angelägenhet som inte avhandlas på en lunchrast. Men när ens föräldraskap plötsligt hänger på en skör tråd för att man kanske väljer att inte lita blint på läkarkåren i varje enskild sakfråga, utan hellre utgår från sin moraliska kompass, kan det komma att få kännbara konsekvenser. Då riskerar man i stället att bli uthängd fastän intentionen har varit precis den motsatta; att skona någon från onödiga medicinska ingrepp där risken överväger nyttan.

Vi behöver sammantaget tillgång till bättre och mer sakliga, nyanserade, holistiska och objektiva studier som fastställer skillnaden mellan vaccinerade och ovaccinerade populationer. En framgångsrik metod kan vara randomiserade placebokontrollerade dubbelblinda studier, och inte som i dag där man endast jämför effekten av olika sorters vaccintillverkare. En sådan metodik går även att applicera på antibiotikabehandling, cancervård och de rutiner som kommit att prägla dessa betydande forskningsområden.

Jag planerar att inom kort läsa boken "Vaccinationer : risker och skador" och sedan återkomma i frågan. Denna läsning bygger på en omfångsrik vetenskaplig data och slår undan benen på dagens samstämmiga syn gällande vacciner och dess vanligt förekommande eftergifter. Det kan ses som ett närmast banbrytande paradigm i frågan om hälsa och välmående hos barn och unga.