Med inspiration från mina föregående två inlägg ...

En ung kvinna som i början av 2000-talet brottades med ett svårt trauma efter att ha blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, ordinerades alltså tabletter efter tabletter, och diagnoser som fullständigt avlöste varandra. Hon kom att tillbringa drygt 15 år in och ut på diverse slutna psykiatriska avdelningar innan hon slutligen valde att ta sitt liv. Än i dag finns det folk som öppet frågar sig ”men hade hon inte lite ’npf’ trots allt …?”

Vi måste fortsatt bli duktigare på att adressera orsaken till psykisk ohälsa – bortom ”myten om medfött och obotligt” i stället för förskrivning av läkemedel med svåra biverkningar eller ännu en ”npf”-diagnos som varken ger svar på varför besvären uppstod eller hur man får dem att upphöra.

Nej, det existerar inga biomarkörer, hjärnskanningsmetoder, röntgenplåtar, blod- eller vävnadsprov i världen som kan styrka förekomsten av en psykiatrisk diagnos. Trots det lever vi i villfarelsen att 15 % av befolkningen går omkring med en medfödd och obotlig personlighetsstörning som inte går att verifiera genom någon som helst neuropsykiatrisk mätmetod – d.v.s. påvisade samband i hjärnan. Samtidigt intalar vi oss att problemen omöjligt kan fluktuera över tid, för då heter det bara att man var feldiagnostiserad från första början.

Tillstånd av ”npf”-symtom och cancerformer skjuter i höjden som aldrig förr. Vi har aldrig tidigare i människans historia knaprat så mycket syntetiska piller eller injicierat oss med allehanda gifter så till den grad som nu. Vi omger oss med mikroplaster, kemikalier och hormonstörande ämnen men riktar gång efter annan blicken åt helt fel håll. Elefanten i rummet får aldrig under några som helst omständigheter nämnas. Allt annat är förenat med att vara foliehatt, antivaxxer, vetenskapsresistent och funkofob.

Fler borde vakna upp och genomskåda en verklighet som befinner sig mitt framför oss finansierad av de som själva försatte oss i sitsen, och som försöker intala oss att andlighet är pseudovetenskapligt konspirationsteoretiskt trams. Vi normaliserar ett faktum där en av fem identifierar sig med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en av tio knaprar psykofarmaka, att spädbarn ska vara sjuka för jämnan, att stat och skola har rätt att göra ingripanden i våra barns liv, och att cancers och hjärt- och kärlsjukdomars massiva omfattning beror på att vi lever allt längre. Vi hänvisar också till ”ökad kunskap”, ”bättre diagnostik” (som för övrigt är fullständigt oduglig) och ”minskat stigma kring psykisk ohälsa” hellre än att adressera orsakssambanden.

Hjälp, vad vi är lurade.